Jahapp, ingen diskussion idag. En Malin till var först, sedan dansade alla in en efter en med samma svar. Eller nästan. Det mest rätta svaret var ju en helt okänd fäbodjänta.
Den Stora Förvirrardagen:
Som vanligt dök Willy Wonka, Per Hagman, Uffepuffe, Christer Fuglesang och Linda Skugge upp, följda av nykomlingarna Raskenstam, Marmeladkungen, Bildsköne Bengsson och Tatuerade Johansson, Brusander samt Bob Hansson. Under avdelningen ”plötsligt uppdykande intressant information” fann vi Stinas första jobb: i Lill-Babs souvenirbutik. I instruktionsboken ”Allt är sport” fann vi anledningen till att fäbodjäntan egentligen är en hockeylirare: Mats Sundin som skickar fina mackor (passningar) och gör pastejer (mål). Briljant. (Fast eftersom teater också är en slags pastej, är drama alltså målet i livet.)
Övrig rapport från kommentatorsbåset:
En annan Petra har tagit upp en fin julkalendertradition: att gissa på Hjalmar Söderberg. Emi (som anser att pålägg och juridik är nästan samma sak) har lärt sig ellipsligatur och Lotta grämer sig eftersom hon har läst Spoon River utan att igår känna igen den. (Jag inser just att det ju måste vara mitt fel när ni inte känner igen er och att för att framstå som kompetent och finurlig ska ni lyckas klura ut alla luckor, tusan hakar, äsch böveln.)
Dagens insikt:
Den där stöveln till Klas-Göran var enligt gissningarna en naiv, beklämmande sol-och-vårare som Raskenstam. Det insåg jag faktiskt inte förrän igår: jag lyssnade nog aldrig ordentligt på Lill-Babs när hon – som Alice påpekade – fortfarande var sopran.
Fakta om hemlisbloggaren:
Nå, finns det något intressant att säga om fäbodjäntan? Nope, ingenting. Precis som Ami påpekar, ligger jäntorna lågt i dessa dagar.
Stikkan:
Men något om Tomas Ledins svärfar, Stikkan Anderson, som ni inte har hört tidigare? Nej, allt är bekant. Han var ABBAs manager och skrev texterna till bl.a. ”Ring ring”, ”Waterloo”, ”Mamma Mia”, ”Fernando”, ”SOS” och ”Knowing me, knowing you”. När han levde var han inte särskilt respekterad, men sedan han dog har han fått beröm för låtar, låttexter, pengaskötsel och Polarprisets utformning. Och nog får man säga att dessa rader i Klas-Göran är roliga?
Men du måste nog lämna tillbaks min madrass
för där har jag ju både bankbok och pass.
Fundering:
Hm. Att skriva låttexter. Är detta månne fortfarande ett lukrativt yrke? Vad tjänade Lars Forssell på det? Hm.
Lill-Babs:
Vad kan man säga om Lill-Babs då, förutom att hon fick sitt namn som tonårig arvtagare till Alice Babs, inte har en särskilt bra sajt och att hon tycker mycket om blommor samt att hon enligt alla är trevligast i hela världen? Tyvärr inte så mycket.
När Lill-Babs sjöng om Klas-Göran var hon tvungen att ha på sig peruk med flätor för att Simon Brehm då (1959) tyckte att det gav låten en extra fäbodsk dimension. Jag har i min ägo hennes (ännu olästa) memoarer, nedtecknade av Anna Wahlgren. Den borde jag förstås ha läst – en snabb titt visar att Staffan Heimerson döpte hennes fan clubs medlemstidning till Splorr. Efter alla dessa år som storartist är det underligt att hon fortfarande har en massa skulder och att hon faktiskt inte kostar mer än 30 000 kronor per kväll. Eller vaddå konstigt, vad menar jag, jag har ju ingen aning om vad folk kostar per kväll!
Ny fundering:
Hm. Ett annat lukrativt jobb: att döpa medlemstidningar? Hm.
Vinnaren:
Nu ska vi rulla hatt! Jag får idag ösa ner en massa fräscha, icke-hundörade lappar som t.ex. Bert, Samuel, Eggbert, Eva, Harriet … och ett par till … oj, nästan bara en chans på sextio att vinna, och dääär hugger jag en … iiiiih. Detta hände förra året också, va? Att två lappar satt ihop? Jag blundar, tar loss en av dem och läser … Robert! En nying! Grattis!
