Flera gånger under det gångna året har jag haft orsak att återkomma till tangentbordskunskap (att skriva med rätt fingersättning och den logiskt på den kunskapen följande förmågan att skriva fort, vilket jag inte gör).
Jag har haft flera anledningar till att fortsätta skriva med sex fingrar i konstiga ställningar. Först trillade jag nerför en trappa på blanka eftermiddagen och slog i armbågarna så de växte som Hulkens ögonbryn. (Grön blev jag först ett par dagar senare.) Sedan stukade jag några basketfingrar och skrev ännu långsammare. Slutligen skar jag bort en liten fingertoppsbit och lade den i salladen, som vips blev lite matigare. Men snabbare skrev jag inte.
Det kanske var förra årets tema? ”Att inte förbättra sin egen effektivitet”? Förra året köpte vi ju dessutom en stenografikurs … som vi sedan glömde bort.
Detta kommande år kommer att bli året då jag inte lär mig att sätta fingrarna på rätt tangent. Jag ska köpa ett maskinskrivningsprogram – jag tror att de kallas så trots att det näppeligen handlar om maskinskrivning. Fast datorer är ju maskiner. Nåväl. Jag kommer ju ändå inte att lära mig. Fast jag är i gott sällskap.
Bästisgrannen bestämde sig för att sluta snusa den 29/12. Redan igår bröt hon ihop. Detta påminner lite om när jag skulle fasta 1989, men efter två timmars svält blev utbjuden på lunch och inte kunde tacka nej.
Tillbaka till ämnet. Bilden? Javisstja. Här är mitt tangentbord i detta nu.
Gissa vad som har hänt!
