Månad: januari 2007

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 2: dokumentärbloggare

Publicerat av Lotten Bergman den 30 januari 2007 00:08

(Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga, även om det hade varit kul. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en bloggläsare!)

I onsdags lade jag ner min ena fotknöl på en basketplan och fick krystvärkar i vristen. (Oj, jag är så anglifierad att jag tvekar på var vristen sitter på svenska, aha, vrist = fotled, wrist = handled. Såja.) Förr i tiden skedde sådant här som t.ex. plötsliga idrottsskador rent slumpmässigt; numera är det vetenskapligt bevisat att det händer dem som behöver lite bloggvirke. Den fullständigt naturliga följden är att bloggare råkar ut för mer än andra. (Jaja, alla statistiker – kanske bloggare tar sig för mer saker än andra, hönan eller ägget, trallala.)

I fredags stod jag inte ut med smärtan eller värktabletterna längre. Alla runt mig blir så himla tråkiga när jag äter triangeltabletter … prat, praat, praaat … å sen … å han bara … praaaat. Gäsp. Därför tog jag en gräsänketaxi upp till akuten. I entrén koncentrerade jag mig i Citodonångorna på skylten-med-jättemånga-bokstäver.
Medan jag satt i väntrummet redigerade jag skylten eftersom man vid akuta problem har lite svårt att ta in komplicerade budskap. Det blir liksom:

– Hjäääl… välkiiii oh… mottag… iiii *stöhn* … nummerla… ooooh … akuuut… bröst …? Aaandn… DUNS.

Bättre så här?
(Nu är jag ju varken skylt- eller typografigalning så ni får gärna komma med åsikter.)

Jag placerades med mitt (nyrakade) ben på en säng där jag höll en monolog:
– Ååååå vad jag fryser om fötterna, ååååå, var jag har kalla tår, jag måste tänka på något annat. Bastu. Te. Nordpo… nej. Ah, kameran!

– Förkläden? Fingerfärg? Sadelgjord? Gipsrockar.

– De har silvertejpat ihop golvet på akuten! Tänk om det inte håller och jag trillar ner i en djup spricka!

– Se där. Lustgas. Lustgas, jag vill ha lustgas. Jag gillar lustgas. Luhuhustgahahas!

Foten röntgades och läkarna gav mig beröm för att jag hade stått ut med smärtan och beröm för att jag spelade basket vid min ålder och beröm för att jag hade lindat och beröm för att jag hade fixat egna kryckor och inte med ett ord nämnde jag värme- och köldbehandlingen i diskhon.

Se där, nu har jag dokumentärbloggat, liksom … hm … nästan alla som jag har här ute i högermarginalen. Alvas pappa dokumenterar bebisliv, Anne-Maj dokumenterar ett dövblint liv, medan Milda Matilda dokumenterar australiensiskt liv . Från dem hittar ni en miljard andra länkar. Men varför stressa? Enjoy!

Varning. Klicka inte på mammografidokumentationsinlägget om ni är blyga.

Uppdatering. Även man är bloggarblyg och nästan anonym kan man som Tvillingmamma C – i morgon – ändå dokumentärblogga om sin plastikoperation. (Det där blev ju nästan en cliffhanger! Visserligen på en annan blogg, men i alla fall!)

Del 3

26 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 1: matbloggare

Publicerat av Lotten Bergman den 29 januari 2007 00:06

(Ja, detta borde ni alla delta i. Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla!)

Oss bloggare emellan kan den talade dialogen låta så här – i de ovanliga fall när vi möts på riktigt:

– Du läste kanske om när jag bad om råd efter rånet?
– Ja, men hur gick det sedan?
– Läste du inte? Jag fick ju ett jättebra råd av ”Snuttestumpan” i kommentarerna!
– Snutestrumpan? Nej, jag läser inte dina kommentarer, bara dina texter.
– LÄSER DU INTE KOMMENTARERNA? Är du helt knäpp? Det är ju kommentarerna som är grejen!
– Näeh. Jag tycker själva inläggen är grejen.

(Två timmars häftig diskussion följer.)

Nej. Det är klart att man inte behöver diskutera häftigt bara för att man är bloggare, man kan hamna i samma diskussion om man är en helt vanlig person som möter en bloggare.

– Jag läste i SvD att hon, matskribenten Lisa med en massa efternamn, hon gillar konservburkar.
– Jamen vad bra, henne bjöd jag ju på köttfärssås igår, gjord på burktomater. Men har du läst Ilva? Eller Vinlusen? Åh, Brax on …
– Il … va? Burk… bu… buhurktomater? Bjöd du … Du skulle ha … ha … tagit mina kantareller! Har du bju… hjälp. Sa du vinlöss? Blax? Herregud, ska man gå och vara orolig för sådana också?
– Nejdå, men om du vill lära dig något läskigt ska du läsa på en blogg som har tillagat griskind!
– Griskinder och vinlöss? Vad är det för folk du umgås med?
– Inte folk – det är bloggare!

(Två timmars förvirrad diskussion följer.)

Det finns fler matbloggar än de få som jag har nämnt här ovan. Gå vidare bland deras länkar i marginalen och dregla loss. Vafalls? Om två ickebloggläsare möts? Ok:

– Tjena.
– Tjena.
– Schysst väder.
– Mhm. Snart är det nog vår.
– Hm. Tja då.
– Ses senare.

Så. Ni som struntar i mat kan vara lugna – i morgon blir det ett annat tema. Häng på nu: försök att värva bloggläsare! (Sveriges BNP drabbas av ett plötsligt och oförklarligt fall.) Vaddå? Missionärer? Fanatism? Som en religion? Nejnej. Det är bara roligt!

I kommentarerna kan ni gärna skriva recept eller länka till recept eller matbloggar. Eller skriva precis vad som helst – som vanligt, förstås.
Bilden symboliserar min egen läckra matlagning och är noggrant utvald samt en repris.

Del 2

30 kommentarer

Nu har jag vänt kappan

Publicerat av Lotten Bergman den 28 januari 2007 00:01

Att inte följa med strömmen är jag bra på. Det låter ju fint. Men det handlar bara om att jag är seeeeeg. Och feeeeeeeg. Inte oberoende och cool.

Jag var sist med snickarbrallor och hann inte ens att dra på mig ett par v-jeans innan det modet var helt ute. Stuprörsjeans var jag sist med, ballongjeans hade jag när alla andra hade stentvättade byxor. Frisyr har jag inte bytt sedan jag klippte lugg i sjuan. Jag bor i olika former av 501:or och kommer förmodligen att kallas patetisk när jag är 83 år och begravs i ett par sådana. Nej, 93 år menar jag, vi har ju gammal-gener i släkten.

Nu orkar jag inte stå emot Bloggerbluddertrycket längre – nu har jag alltså gått över till det nya, the new and die neue et noveau. Kommentarerna har försvunnit, men lär visst återvända. (Man undrar var de är när de är borta. Kanske har de tagits som gisslan i ett förvaringsskåp på Centralen?) Alla å, ä och ö i länkarna till höger är förvandlade till hokuspokustecken, och dem måste jag visst laga själv.

Nu ska vi se. Om jag har vågat göra detta, kommer jag då att följa fler strömningar?

Bleka tänderna?
Köpa gåstavar?
Blogga outfits?
Anmäla mig till Bloggtoppen och kolla statistik?
Stoppa ner byxorna i de knähöga stövlarna?
Oj – köpa stövlar först kanske?

Min djefla man har slagit vad med en helt, komplett och totalt bloggovetande tjej (i vår ålder, egen företagare, tusenkonstnär, tonårsförälder och specialist på Pasta Putanesca) om att hon kommer att vara bloggknarkare inom en vecka bara genom att följa vad som händer på www.lotten.se. Jag kommer alltså att under den kommande veckan länka lite mer än vanligt. Kanske. (Jag tar självklart emot mutor, övertalningar och smöranden i kommentarerna. Smörj också, kanske.)

Nu kommer det att stå ”Labels” här nere, och sådant vet jag inte om jag behöver. Ah, well. Roa er med detta istället för att fundera över labels. Tänk om man skulle sätta labels på människor … En stämpel i pannan med ”på dåligt humör” eller en lapp på ryggen med ”ont i magen idag” kanske? Fast å andra sidan är jeansen instoppade i stövlarna väl en label så god som en ann?

31 kommentarer

Den stora hår-, raknings- och pincettningsbestyrsdagen!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 januari 2007 00:20

(Varning: detta inlägg innehåller många länkar. Man måste dock inte klicka på en enda av dem.)

Det finns ett uppdämt behov att att berätta om ”generande hårväxt”, igenkloggade hårsäckar och killigt skäggstubb. (Jojo, finfin ordvits där.)

Nu ska vi häva ur oss, allihop!

(Protester emottages icke. Jo, förresten men bara på hela klockslag. I kommentarerna. På i-spriket.)

Somliga dagar stoppar jag in en nagelsax i näsan och klipper lite på måfå. Sedan snyter jag mig och tittar om något kom ut. Oftast är det faktiskt bara lite snor. Ibland går jag vilse med saxen och klipper även luggen, vilket mina barn faktiskt har noterat och sedan praktiserat på sig själva (kåseri från 2000).

Ibland ber jag min syster Orangeluvan att gallra uppe vid mina ögonbryn. Dock är jag ju blond, så för att det smärtsamma plockandet sedan ska synas, måste jag färga de kvarvarande stråna. Dessutom har jag ju så lång och ostyrig lugg, så det vackra syns ändå inte. Jag är ju liksom inte som min djefla man, som ser ut som Branting (kåseri från 2000).

Bikinilinjen trodde jag inte var så himla viktig, vilket var helt fel (kåseri från 2002). Numera har jag bikinibyxor som går ner en bit på benet. Benen, ja, får sig en halvvägs rakning då och då, men med väldigt ojämna mellanrum. Apropå mellanrum, så är det under vintern nästan bara när jag har nätstrumpor som jag känner stort rakbehov för att slippa se den ludna kasslern som är min vad. Benrakning är liksom tandtrådsrensning och knipövningar så himla enkelt att skjuta upp ett par månader i taget.

När det gäller mustascher, så har jag bara haft problem med sådana en gång (kåseri från 2003). Jag känner helt enkelt inte några mustascher. Pappa samlade en gång ihop till en spretig liten sak under näsan. Det tog ett drygt halvår eftersom han inte är av den håriga sorten.
Pappa solar mustaschen 1968.

När han efter några dagars njutning av busken fick marmelad i densamma, rakades den av. Nej, man kan ju inte gå omkring med en marmeladfälla i ansiktet. Som ett perfekt elektrakomplex gifte jag mig sedan med en karl utan hår på bröstet, som aldrig skulle kunna få ihop till ens en halv mustasch. (Han har ju dessutom två mustascher strax ovanför ögonen redan.)

Och nu till en favorit i repris: Lena Ph:s lurv.

Stafettpinnen är härmed kastad! Nej, eh … tärningen? Eller, jag menar, skriv nu om lite hår ni också. (Berätta gärna om ni gör det!)

54 kommentarer

Jag är helt paj

Publicerat av Lotten Bergman den 25 januari 2007 00:54

På basketträningen igår var jag arg. Två gånger vred jag till armbågen olämpligt och smärtan satte sig på något sätt på balans- och siktsinnet så att jag spelade som en påse videoband. Kantigt, omständligt och kostsamt för laget.

Plötsligt skulle jag in och bröta under korgen, slafs, klatjofs, hit med bolluschlingen, flytta på er, jag ska, nej, du ska inte, nu jädr…

– AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHAAAAAAAAAJ.

Jag hade då hoppat upp mot bollen (och missat den förstås), gjort en piruettvändning och landat på någons fot. Antagligen för att skona denna någons fot, vek sig min fot dubbel så att fotknölen vilade mot golvet. Piruetten var snygg, lite Michael Jordan-lik när han imponerar med sina piruettdunkar.
Michael Jordan i mitt baskethjärta.

Jag föll som Tonya Harding, som inte på några villkor någonsin aldrig ever är Michael Jordan-lik.
Tonya Harding under OS i Lillehammer.

– Muääääääääääääääh hääääääääääää! vrålade jag av mina lungors fulla kraft.
– Ska jag klämma här? sa Bästisgrannen, som höll upp foten.
– Ta av henne skon! Klämmer du? sa någon.
– Jag lindar. Lotten, ska jag linda nu? sa någon.
– Uäääääääääääääh hääääääääääääääääärrk huäääääääää! vrålade jag.
– Det här påminner mig om när min dotter föddes, sa någon.
– Hon har ju inte rakat benen, sa någon.
– Släpp mig, Lotten. Vad har du i armhålan? sa någon.
– Haaaaaaaaaaarm huääääääääääää ååååååååååååå heeelveeee saaaaaaaataaaaaaaan!

Nu är jag ju rent allmänt vrickad; fötterna är vana vid att stukas och jag med dem. Men den överjordiska smärta jag kände var inte av denna värld. Och ingen lustgas fick jag.

Efter en stunds huhuuuande och stönande, var krystvärkarna över. Jag var ohyggligt snyggt lindad och alla sprang och gav mig överdragskläder, vatten, en mjuk handduk att vila huvudet på och kom dessutom med goda råd. En tillfällighetscoach på besök gav elitråd (eftersom vi är elitspelare) och sade att jag nog till och med skulle kunna spela matchen på lördag. Well.

– Så fort du kommer hem ska du göra så här:

kyl foten med isvatten i sju minuter
värm foten med hett vatten i sju minuter (växlingen gör helvetiskt ont)
kyl foten med isvatten i sju minuter
värm foten med hett vatten i sju minuter (gör inte lika ont, du är liksom omtöcknad)
kyl foten med isvatten i sju minuter.

– Är du helt säker? sade jag.
– Japp, sa han.
– Lotten. Vad … vad … har du i armhålan? sa Bästisgrannen.
– Verkligen – 28 minuter under vatten? svarade jag tvekande.

Den ytterst sociala VBK stöttade mig mentalt genom att gå bredvid mig väldigt långsamt när jag kröp mot omklädningsrummet … på rumpan … med foten i vädret … som en seg krabba. Medicinkvinnan som hade lindat foten, hivade upp två Citodon ur sitt apotek, så nu är jag lullig. Lulligheten tilltog när jag hemma lydde elitcoachen och utsatte foten för vattentortyr.
Jag förbannar mitt öde i diskhon.

Fjortonåringen och Tolvåringen gjorde te, som jag drack när jag spolade kallvatten. När jag spolade varmvatten passade jag på att torka av diskbänken.

Sådana här stukningar sker för övrigt bara under dessa premisser:

det är match om ett par dagar
jag har glömt att raka benen (det blir kanske kardborreeffekt mot de andras ben?)
jag är gräsänka
jag ska resa bort och föreläsa
jag har under dagen haft på mig en helt ny, blå, otvättad, ullig tröja som har släppt ifrån sig ludd som fastnat i svetten i armhålan.

Läckert.

41 kommentarer

Under våra korkekar

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2007 14:26

Jag längtar så till helgen varje vecka fastän den ju är sju resor jobbigare än vardagarna.

– Mamma, mamma, vaaaakna, vi ska spela minigolf om en halvtimme!
– Skkxxznffkrr … Vi ska vadå? Minigolf? Klockan är ju bara halv tio!

Flera av er reagerar säkert inte ens med ett höjt ögonbryn inför minigolfspelandet utan står nu upp framför datorn och vrålar MEN VAD GÖR MÄNNISKAN SOVANDES KLOCKAN HALV TIO???

Jamen jomen, jag hade trots allt faktiskt sovit bara ett par timmar då. Tillbaka ett par steg nu: minigolf klockan tio en lördag? Ja, det var en sådan där trevlig klassammankomst då alla föräldrar och syskon till alla i en klass träffas och t.ex. åker skridskor, bowlar, går på utflykt, spelar brännboll, åker pulka och umgås. Det är klassföräldrarna som är arrangörer och de ska ha allt tack i världen.

Men varje gång tittar jag och min djefla man på varandra … och så på barnen … och så suckar vi. Vi sitter hellre hemma under vår korkek på helgerna. (Mellan basketmatcher, orienteringstävlingar, biobesök, Bästisgrannemiddagar och födelsedagskalas.) Men så rycker vi upp oss … och ger oss iväg. Korkeken står ju kvar. Minigolfäventyret kombinerades med matglad tvåtusenkronorshandling och skjuts till järnvägsstationen; nu är jag gräsänka och ska passa på att … att … att … Om katten (den djefla mannen) är borta borde ju vi kvarvarande råttor göra något?

– Kom alla barn! Nu ska vi dansa på bordet!
– Nejtack, mamma, jag har ju redan sagt att jag hellre dansar med mina jämnåriga kamrater.

Fast det var ju inte detta jag skulle berätta egentligen! Det är bloggträff bestämd den 3 februari kl 13 någonstans i Stockholm! Eller om det blir på kvällen den 1 februari. Eller om det rentav blir både och. Hur som helst vill jag rekommendera att ni inte sitter kvar under korkeken just då.

16 kommentarer

Man måste ta sina fajter

Publicerat av Lotten Bergman den 19 januari 2007 09:52

Ibland måste man diskutera, bråka, slåss, gräla, övertyga eller övertala. Ni kan tänka er replikerna före och efter dessa uttalanden:

– Jag vill inte duscha! Usch för dusch! sa Fyraåringen.

– Jag tänker aldrig mer svara i telefon! Så pinsamt! sa Tolvåringen.

– Varför får pappa sova middag medan jag inte ens får sitta ner och vila? sa Fjortonåringen.

– DET ÄR MITT HÅR OCH MINA FLÄTOR! skrek Sjuåringen.

– Nej tack, mamma, jag dansar hellre med mina jämnåriga kamrater, sa Nioåringen.

Vilken replik funkar bäst och vinner? Den sista förstås. Nioåringen har förstått att om man låter väluppfostrad och använder lillgamla ord, så blidkas föräldrarna och propsar inte längre på disco i köket. Tolvåringen kommer däremot att sättas på telefonsvararinternat, Fjortonåringen kommer att få en föreläsning över kroppars åldrande och ungdomars allt större behov av vila, medan Sjuåringen i flera år kommer att fortsätta diskussionen med sin storasyster om flätornas utformning.

Fyraåringen? Nej, den fajten tar vi sällan. Vi kommer förmodligen att i barnens framtid få stå till svars för hemska barndomstrauman eftersom vi alltid lyckas kollra bort trotsåldersbråken med distraherande åtgärder.
– Du vill inte duscha? Vad synd, för idag tänkte jag att du skulle få duscha med paraply.
– Jag vill inte … va? Pallapry?
– Jaa. Men vi kan ju duscha med paraply en annan dag då?
– Nej NU! Pallapry!

Fotnot: Ja, paraplyet inköptes av färgkombinationen att döma ungefär 1992.

47 kommentarer

Rapport från en skurhink

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2007 02:28

Jag lever i sanning ett spännande liv. Not.

Men igår for jag i alla fall mellan ytterligheter. Två timmars jobb med artikel om modeord, sedan – swooosch – resa till Stockholm. Där besökte jag och förärades sushi hos en bloggare, varefter jag för första gången – på order av en annan bloggare – åkte till Berwaldhallen för att hämta konsertbiljetter. Denna hall vaktas av en tredje bloggare, som drog ner mig i kulvertar, visade upp kaffeapparater utan muggar och mystiska övningslokaler. På en dörr stod det ”FLYGLAR”. (Obs, plural.) På en vägg fanns det ett hiskeligt, modernt konstverk (1979). På golvet fanns det mystiska fläckar. (Om man går på dem förvandlas man till en musiker.)
Sju sjösjuka sjömän hade känt sig hemma på den blåa heltäckningsmattan eftersom den lekte hela havet stormar och hade platsat jättebra i Fröken Ensam Hemma åker gungstol.
Men biljetterna kom jag ihåg att hämta trots de vilda äventyren. Plötsligt infann sig ett lugn som jag sällan skådar. Känner. Upplever. Stöter på.

Fyra timmar utan förpliktelser.

Ingen väntade på texter, ingen ville ha mig att föreläsa om verbens plural, inget internet fanns till hands. Så jag köpte mig en kvällsmat och gick på bio: senaste Bond-rullen. Daniel Craig ser under (sorry, nu kommer en spoiler) tortyren ut så här:
Jarl Kulle.

Föremålet för James Bonds kärlek ser däremot ut så här:
Cia Berg.

(Ni förstår väl att jag försöker vara som denne bloggare?)

Sedan sammanstrålade jag på Tjuvlyssnatfesten med i tur och ordning en fjärde bloggare med ny kamera (som hon inte vågade använda) och en femte bloggare (som alls inte hade något glitter på sig) och såg en sjätte bloggare med väldigt snygga, högklackade skor (tut-tut, modebloggsvarning) men hörde tyvärr absolut ingenting av vad förordsskrivaren sade i mikrofonen. (Jag skulle ha bussvisslat och bett alla vara tysta. Folk stod till och med och pratade i sina mobiler när värdarna höll välkomsttal!)

Efter att ha smörjt våra eventuella krås med vitt vin, öl, sushi och annan ohyggligt snyggt upplagd förtäring som fanns i enorma mängder, vandrade alla vidare till en annan lokal, där vi till hip-hop på höööög volym (jaaa, jag är en gammal kärring som vill samtaaala) försökte prata teckenspråk med en bloggare och en annan bloggare och tammetusan gick jag inte fram och berömde en och annan film-bloggare. Sedan killade jag en man i mustaschen, följde med Gustaf Skarsgård in på toa (där jag klev i en skurhink), tog en bild på en bloggare, drog upp byxorna på en stackars pojk som visade upp halva rumpan och kalsongerna samt vinkade åt en fnuttifjärde bloggare.

Sedan bjöd en ytterst snäll bloggare mig på taxiresan ”hem”. Här ligger jag nu på en nybäddad madrass i en lägenhet på Söder och myser i nyborstade tänder och surfar på okänt folks trådlösa nätverk utan lösenord. Det piper hip hop i mina öron och jag hör ambulanser. Jag vill gå på fler fester och jag vill träffa fler människor och jag vill åka taxi och prata teckenspråk men jag vill inte höra mera hip hop. När jag och en annan bloggare försökte charma the almighty DJ, förklarade han att han ”inte tog önskemål”. Och så sa han ”Gå nu, snälla, jag jobbar”. Sedan greppade han micken och … rappade.

Beatles, people, mera Beatles!

Nu till modebloggen!
Ny t-shirt, plommonstop (dock buret under ytterst få minutrar), nyinköpt halsband (139:-), basketskor till svarta, tajta jeans och jättemycket deodorant.

Uppdatering:
I kommentarerna finns det länkar till komprometterande foton.

33 kommentarer

Spetskompetens

Publicerat av Lotten Bergman den 17 januari 2007 00:35

Nu har jag under en viss tid försökt läsa modebloggarna. Si och så många läsare kan ju inte ha fel. Jag tycker ju om långklänningar från Nobelmiddagen och läser med stort nöje om kändisar som inte har lyckats i sitt klädval. Jag kanske har läst på fel ställen? Eller så har jag bara inga referensramar när det gäller mode. Precis som de som inte läser här eftersom de inte har basket som intresse. Eller barn. Eller hus. Eller grannar. Eller böcker. Eller datorer. Eller syskon. Eller ett språk. Eller hår som nudelsoppa.

Apropå nudlar. Som ju har sitt ursprung i Asien. (Jättesnygg övergång!) Jag var och åt på ett helt ok wok-ställe där det brinner i kastrullerna. Men först skulle vi välja mat.
Det roligaste skrivfelet alla kategorier är ju särskrivning, det vet vi ju. Avstavning kan också vara rätt kul. Joorå, jag har nog skrattat åt ett och annat stavfel också.

Men här har vi ju en helt ny bloggidé: mat-i-mode-bloggen! Eller är det kanske djurbarn-i-tyg-bloggen ..?

Hur som helst kan jag inte riktigt släppa detta med spets. Jag tycker inte om spets. Inte på kycklingar, inte på människor. Det ser rogivande och vackert ut när folk knypplar, men resultatet vet jag inte riktigt vad man kan göra med förutom att banka fast det längs skafferihyllorna. Dolly Parton ramar ganska ofta in sin hylla i spets, men det är nog bara för att betona, ungefär som understruken text fungerade förr i tiden – innan den betydde länk. Den allra minst omtyckta spetsen är för mig nylonstrumpor med spetsmönster – de ser ut som slingriga åderbråck och får mig att tänka på operationer där man måste gå in i ljumsken för dra till och räta ut ådrorna.

Ok. De serverar inte kyckling i spets. Inte heller på spett. Den trista sanningen är att kycklingfilén nog har lags att vila i spetskål. Ungefär som på lakan med påsydd spetskant, tror jag.
Denne man är inte en kyckling i spets.

16 kommentarer

Bildsafari (med loppor) från en måndagskväll

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2007 10:52

Igår kväll när de tre minsta barnen badade, sprang jag omkring som en jonglör och var kvinnlig. För när man har många bollar i luften samtidigt, lär man visst vara som kvinnligast. Männen kan ju bara grymta och slå ihjäl grottbjörnar, sägs det. (En i taget, förstås.)

Men.
Det här är visst ett släktdrag – att snubbla, falla, spilla, kladda och tappa precis när det som minst behövs. Igår föll jag över en present som jag fick av mitt basketlag när jag flyttade från Lund. Men numera gråter jag inte över spilld mjölk, jag bara:

– Ah, vad synd. Men det kan jag blogga om.

Innan jag hade hunnit sopa upp smulorna, välte jag nästa sak.
En temugg. En favorit-temugg! Var ska jag hitta ett nytt ölkrus? Men jag bara:

– Ah, nej, vad synd. Fast det kan jag ju blogga om!

En liten stund senare åkte kameran fram igen. Sjuåringen hade nämligen med Bästisgrannens tioåring gjort en L(T)opp-kör.

Loppor kallas de där sakerna man viker av ett papper och sedan skriver något lyckokaksaktigt i. Så här till exempel:

– Säg ett nummer!
– Tre.
– Ok. (Viker fram och tillbaka tre gånger.) 1-2-3. Säg en färg!
– Blå.
– Ok. (Viker upp den flärp som har blåmålats.) Det står ”Du ska städa mitt rum i en månad” där. (Visar upp texten som bevis.)
– Va?

Men denna kväll var det Lopp-kör (som var en Topp-kör). Barnen hade vikt 137 loppor och ställt upp dem så här.
Sedan dirigerade de lopporna medan Händels ”Messias” med Hallelujakören spelades i bakgrunden. Vi applåderade. Och jag sade:

– Men det här kan jag ju blogga om!

39 kommentarer