Månad: december 2006

Nio minuter över midnatt stod Lisa förmodligen framför sin dator och hoppade jämfota av glädje samtidigt som hon applåderade och försökte – av hänsyn till grannarna – kväva sina hurrarop. Antagligen ville hon breda ut sig över hela kommentatorsrutan för att berätta allt hon kunde, men risken var ju i så fall stor att någon annan skulle hinna före … så hon knattrade bara snabbt fram det rätta svaret och lade sig att lugnt sova. Leende.

I en annan värld halvlåg jag framför min dator, alldeles stirrig av fem koppar bilförarkaffe (jag dricker i normala fall inte ens en kopp kaffe per dag) och stirrade på skärmen. Den utsökta stilisten Cajsa Warg – hittad nio minuter över midnatt!

Agneta hängde snabbt på, följd av de morgonpigga Lina och Marie, Den diktande men obildade skåningen, Den Blyga, Jovanna, Översättarhelena och Plastfarfar. Nu vet jag inte riktigt varför jag rabblar namn på dem som gissade rätt, för det är ju de felaktiga gissningarna som äro de roligaste! Förslag kom på mig (va?),min djefla man (dubbel-va?) samt 1700-talsfolket Olof von Dalin, Anna-Maria Lenngren, Diderot, Brillat-Savari. En Malin till gissade till och med på Google! Sedan var det väl intressant att både Olof Lagercrantz och Stephen King med sina hur-man-skriver-väl-böcker dök upp bland förslagen.(Ni som inte är nämnda vid namn eller som får era gissningar upprabblade ska inte vara ledsna. Jag är en spontant orättvis människa utan ordning på allt: slumpen avgör.)

Kanske var ni alla inne på villospår och bombsäkra på att det var Cajsa Warg, men för att göra de tvehågsna säkra, kastade jag in en väldigt skum ledtråd i kommentarerna: Alingsås. För att potatisimportören Alströmer kom därifrån och Cajsa Wargs kokbok är intressant på så sätt att den inte innehåller en enda potatismening eftersom han började odla 1724 och Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber kom ut … eh … 1755? Va? Men hur lång tid ska det ta för en övertygande karl att få folk att käka potatis? Och hon som var så bra på att bränna brännvin och allt!

Cajsa Warg (1703–69) var hushållerska i (enligt NE) ”förnäma” Stockholmsfamiljer. (Jag tycker att ordet ”förnäm” numera har glidit iväg för att betyda mer högdragen än av fin börd, tycker inte ni?) Hon övertalades att skriva ner sina recept, trots att hon själv inte riktigt förstod poängen med det. Målgruppen var blott och enbart unga, oerfarna matlagerskor – ett faktum som jag helt eliminerade när jag gjorde om målgruppen till nyblivna bloggare av okänt kön. Det var förordet som jag gjorde om – och det låter verkligen lite … sådär … förmätet. Men en läsning rekommenderas, det är ett spännande språk! Uttrycket ”Man tager vad man haver” skrev däremot Cajsa aldrig, så nu måste vi ju sluta säga det. Däremot får vi säga ”Man tager, om man …” (fyll i valfritt tagande själva). Nu ska ni få ett Warg-recept!

”Ifrån 7 ägg tagas 3 vitor, äggen vispas väl med så mycket mjöl, som man tycker kan göra det lagom tjockt; därtill slås ungefär ett kvarter (3,3 dl) smält smör och sedan ett halvt stop (6,5 dl) söt mjölk; men allenast litet i sänder, så att det ej klimpar sig. När det är väl sammanvispat, så göres pannkakspannan väl het och smörjes första gången, men sedan intet mer, utan grädda då på vanligt sätt med jämn eld. N.B. ju mindre mjöl man härtill kan bruka, ju bättre är det, och bakas så tunna de kunna bliva.”

Och nu! En vinnare! (Trumvirvel på plommonstopets kulle, vilket nästan inte låter något alls eftersom jag inte kan vända på hatten för att få resonans för den är ju full av lappar.) Men … först tar vi förresten Lisas initierade Mowgliska ”käka-myror-citat” i kommentarerna idag:

”Myror har säkerligen bra GI och i det närmaste optimal fettsyresammansättning. Kitinskeletettet har en fibereffekt och gör underverk för peristaltiken.”

Och NU drar jag: den envisa Salt! Grattis!

Mot nästa lucka!

2 kommentarer

Jahapp, ingen diskussion idag. En Malin till var först, sedan dansade alla in en efter en med samma svar. Eller nästan. Det mest rätta svaret var ju en helt okänd fäbodjänta.

Den Stora Förvirrardagen:
Som vanligt dök Willy Wonka, Per Hagman, Uffepuffe, Christer Fuglesang och Linda Skugge upp, följda av nykomlingarna Raskenstam, Marmeladkungen, Bildsköne Bengsson och Tatuerade Johansson, Brusander samt Bob Hansson. Under avdelningen ”plötsligt uppdykande intressant information” fann vi Stinas första jobb: i Lill-Babs souvenirbutik. I instruktionsboken ”Allt är sport” fann vi anledningen till att fäbodjäntan egentligen är en hockeylirare: Mats Sundin som skickar fina mackor (passningar) och gör pastejer (mål). Briljant. (Fast eftersom teater också är en slags pastej, är drama alltså målet i livet.)

Övrig rapport från kommentatorsbåset:
En annan Petra har tagit upp en fin julkalendertradition: att gissa på Hjalmar Söderberg. Emi (som anser att pålägg och juridik är nästan samma sak) har lärt sig ellipsligatur och Lotta grämer sig eftersom hon har läst Spoon River utan att igår känna igen den. (Jag inser just att det ju måste vara mitt fel när ni inte känner igen er och att för att framstå som kompetent och finurlig ska ni lyckas klura ut alla luckor, tusan hakar, äsch böveln.)

Dagens insikt:
Den där stöveln till Klas-Göran var enligt gissningarna en naiv, beklämmande sol-och-vårare som Raskenstam. Det insåg jag faktiskt inte förrän igår: jag lyssnade nog aldrig ordentligt på Lill-Babs när hon – som Alice påpekade – fortfarande var sopran.

Fakta om hemlisbloggaren:
Nå, finns det något intressant att säga om fäbodjäntan? Nope, ingenting. Precis som Ami påpekar, ligger jäntorna lågt i dessa dagar.

Stikkan:
Men något om Tomas Ledins svärfar, Stikkan Anderson, som ni inte har hört tidigare? Nej, allt är bekant. Han var ABBAs manager och skrev texterna till bl.a. ”Ring ring”, ”Waterloo”, ”Mamma Mia”, ”Fernando”, ”SOS” och ”Knowing me, knowing you”. När han levde var han inte särskilt respekterad, men sedan han dog har han fått beröm för låtar, låttexter, pengaskötsel och Polarprisets utformning. Och nog får man säga att dessa rader i Klas-Göran är roliga?

Men du måste nog lämna tillbaks min madrass

för där har jag ju både bankbok och pass.

Fundering:
Hm. Att skriva låttexter. Är detta månne fortfarande ett lukrativt yrke? Vad tjänade Lars Forssell på det? Hm.

Lill-Babs:
Vad kan man säga om Lill-Babs då, förutom att hon fick sitt namn som tonårig arvtagare till Alice Babs, inte har en särskilt bra sajt och att hon tycker mycket om blommor samt att hon enligt alla är trevligast i hela världen? Tyvärr inte så mycket.

När Lill-Babs sjöng om Klas-Göran var hon tvungen att ha på sig peruk med flätor för att Simon Brehm då (1959) tyckte att det gav låten en extra fäbodsk dimension. Jag har i min ägo hennes (ännu olästa) memoarer, nedtecknade av Anna Wahlgren. Den borde jag förstås ha läst – en snabb titt visar att Staffan Heimerson döpte hennes fan clubs medlemstidning till Splorr. Efter alla dessa år som storartist är det underligt att hon fortfarande har en massa skulder och att hon faktiskt inte kostar mer än 30 000 kronor per kväll. Eller vaddå konstigt, vad menar jag, jag har ju ingen aning om vad folk kostar per kväll!

Ny fundering:
Hm. Ett annat lukrativt jobb: att döpa medlemstidningar? Hm.

Vinnaren:
Nu ska vi rulla hatt! Jag får idag ösa ner en massa fräscha, icke-hundörade lappar som t.ex. Bert, Samuel, Eggbert, Eva, Harriet … och ett par till … oj, nästan bara en chans på sextio att vinna, och dääär hugger jag en … iiiiih. Detta hände förra året också, va? Att två lappar satt ihop? Jag blundar, tar loss en av dem och läser … Robert! En nying! Grattis!

Näääääästa!

3 kommentarer

Men vilken gissningsröra det blev idag! Efter att jag redan på förmiddagen klivit in i kommentatorsbåset och viskat att det inte var Shakespeare, nästan golvades jag av en rak höger från Anna. Hon hade ju hittat rabarber i Macbeth! Jag kröp iväg in i skamvrån och såg era spretiga gissningar irra runt som maskar i en somrig soptunna. Jag ville bara tala om att jag valde familjen Lear som personer för att jag tyckte att de passade in, inte för att hemlisbloggaren i verkligheten hade något med Shakespeare att göra. (Jag skryter alltid med att jag 1984 såg ”Kung Lear” på Dramaten åtta gånger.)

Men så kom Orangeluvan med en massa funderingar om de döda, några spökskrivare och rabarberpaj. Detta triggade Ingrid att minnas en speciell bok som Den djefla mannen tydligen hade snackat om med oss vid ett flertal tillfällen under vår tid som Nationalencyklopedister. Lina tyckte sig minnas att karaktärerna talar om hur de döda dog … men kom sedan med dagens smartaste avslöjande: rabarberpaj äter man med sked! (Spoon!) Dock borde alla era utredningar om förvecklingar och tolkningsteorier samlas i någon slags utgåva med … med … ja, jag vet inte. Så kul att läsa är det!

Hemlisbloggaren var en för många okänd man som hette Edgar Lee Masters (1868–1950) – en advokat som ville bli författare. Han skrev under olika pseudonymer i tidningar och 1915 samlade han ihop sig till sitt storverk: Spoon River Anthology (som först publicerades anonymt!). Det är påhittade gravskrifter om döda personer i en liten stad. Den är mycket, mycket intressant och lättläst och jag kan bara rekommendera den. Den kan jämföras med Twin Peaks av David Lynch; båda berättar en historia om alla de uppdämda känslor som (kanske) ryms i hjärtat på amerikanska småstadsbor. (Eller människor i största allmänhet.) Motgångar och besvikelser. Sexuellt begär. Grymhet och förödmjukelse. Förnekad eller förvriden kärlek …

Det coola är att man kan läsa boken lite som man vill: från pärm till pärm eller huller om buller lite här och där – som när man planlöst vandrar runt på en kyrkogård. Efter ett tag börjar man ana att allt hänger ihop, som i nätverk … eller som i Short Cuts. De fria själarna försöker slita sig fria. Andra söker en falsk trygghet i att låta sig förtryckas. Nästan ingen höjer sin stämma; de flesta går bara och biter ihop på pliktens väg mot … ja.

Men här och där glimmar hoppet till. Den räddning som finns, stavas k-ä-r-l-e-k. (Djuping-Lotten tar nu en paus.)

Fast det var inte lätt att vara Edgar Lee Masters. Dels för att han bara ville skriva men var tvungen att försvara fattiga människor vid rättegångar, dels för att han var ”svår på fruntimmer” och hoppade över skaklarna och bedrog sin fru hela tiden. Som Kar de Mumma sade: ”Jag förstår inte hur folk har tid att vara otrogna, jag har knappt tid att vara trogen”. Masters fick helt enkelt inte tid till skrivandet och klämde nästan inte ur sig en enda bokstav mellan 1908 och 1911. Tag lärdom! (Moral-Lotten tar nu en paus, men har kanske i och med detta antytt anledningen till sin egen produktivitet.)

Spoon River (som den heter på ”svenska”) har framförts på scen som både pjäs och musikal, men stackars Masters får inte vara riktigt glad ens i graven; det har alltid diskuterats hej vilt om hans egentliga kvalitéer och han kallas av många för ett ”one hit wonder”, eller som det i detta fall är: en ”one-book author”.
Det coolaste av allt när det gäller denna bok? Jo, att man kan läsa den häääär.

Nu ska vi ha en vinnare! Hade jag fått bestämma, hade Lina, Orangeluvan och Ingrid fått en tredjedels tröja var eftersom de var ensamma om det rätta svaret … men lyssna nu på mig: Spoon River är värd en läsning! Plommon, plommon i handen här, nu ska vi se vem som i hatten är: … ojoj. Nu blir det gräl och bråk i det nyinflyttade hemmet: Charlotte – the Goblin Girl! Grattis!

PS. Jag får ofta frågan om hur pass mycket jag känner alla kommentatörer. Lätt svar: inte. Jag känner egentligen bara Ingrid, Den Blyga, Ami, Anna P, Bästisgrannen, Kicki och Orangeluvan. (Förlåt nu alla som jag glömde nämna här men som jag känner ändå men inte kommer på i den röra som heter mitt huvud.) Flera andra har jag träffat och till och med sovit över hos, men då i bloggsammanhang. Häromdagen kommenterade mitt kusinbarn Karin … men henne har jag bara träffat två gånger någonsin. Varför skriver jag detta? Jo, det finns folk som inte vågar gissa för att de tror att de då ”kommer in och stör i ett slutet sällskap”. Det gör ni inte!

Välkomna till morgondagens!

PPS. Jag måste faktiskt dela ut hederspris till två små killar som gissar här fastän de knappt når upp till tangentbordet: Egil och Hjalmar! Hurra! (Nästa julkalenderprojekt: barnanpassad kalender?)

4 kommentarer

Nämen jag blir tokig! Idag – nej, inatt – rusade David in med rätt svar redan klockan kvart i ett. Erika kom hem efter en fest och kunde rapportera att hon hade löst gåtan eftersom hon nyss hade börjat läsa boken vad den nu heter av honom, han, vem det nu var som skrev den och herrejisses, betyder det att Lotten styr vilka böcker hon kommer att läsa resten av livet? (Svar: Ja.)

Som tur var, kom stickspår, glögg, Ewan MacGregor, Leopold Bloom, Jan Myrdal, Bellman, rysken, irlänningen samt förvirringar och satte krokben för er. Orsaken var kanske att texten inte såg rätt ut förrän jag av Översättarhelena hade fått en indragskod. Erika, Bea, En Malin till och Bästisgrannen (vars bok jag faktiskt hade stulit) m.fl. höll helt med David och Erika. Ica tyckte däremot att det var mystiskt eftersom hon kände igen texten lite för väl. (Men så är det ju. När man kan, kan man.) Den Blyga hade aldrig läst honom, men lyckades genom alla gissarnas ledtrådar hitta en perfekt beskrivning av det speciella skrivandet. Hemlisbloggaren har varken har citattecken eller pratminus vid replikskiften och hans egna tankar och andras uttalanden går därför liksom in i varandra. Det är lite förvirrande … men funkar bra.

Det var alltså James Frey (som uttalas [frai] till skillnad från Oprah Winfrey som uttalas [-frii]), f. 1969 som hemlisloggade idag.

Jag läste boken Tusen små bitar (2003) med stort intresse utan att ha den blekaste aning om vilket hallå det var om den just då. Det var bara en bok om någons miserabla liv som stormissbrukare av allt som kan missbrukas. Frey hade efter att ha varit med om ett helvete kravlat sig upp, blivit ren, skrivit en alldeles utmärkt bok, fått den utgiven och till och med sett den bli utnämnd till månadens bok i Oprah’s (extremt sentimentalt inriktade) Book Club. Hurra!

Men.

The Smoking Gun publicerade i januari i år en låååång litania om hur Frey hade ljugit ihop hela sin fantastiska historia. Till exempel hade fem timmar i fängelse omvandlats till 87 dagar, häpp!

Jaha, so what? sa många läsare och vände blad. Andra blev irriterade, knackade Frey på axeln och sa ”hörru vanurå, harunte vatt full eller?”. Det var då någon gav honom fel råd: att blåljuga. ”Jamen jo, jag har varit med om allt och det är en biografi och egentligen var det ännu värre.” Trots alla upprotade, framkrafsade och stort uppslagna bevis på motsatsen.

Journalisterna blev arga, andra författare blev arga, läsarna blev jättearga, men argast av alla blev Oprah. Hon fick honom till slut att medge att samma demoner som fick honom att supa och knarka tvingade honom att … ljuga … För kommande utgåvor av Tusen små bitar har James Frey skrivit ett ursäktande förord. Fast historien är inte slut: Frey ger ut fler böcker, Oprah är fortfarande besviken, folk köper och läser boken (och en del slutar till och med att knarka av läsningen), medan Frey (som kallar sig Big Jim) säger:

”I don’t give a fuck what they think of me. I’m going to try to write the best book of my generation and I’m going to try to be the best writer.”

Jag (som alltid ljuger, överdriver, fabulerar och underdriver) tycker att man ska få hitta på. Men man ska inte påstå att en biografi är en biografi om det de facto är en roman. (Fast när jag skriver min egen biografi ska jag ljuga jättemycket tror jag. När jag sedan blir ställd mot sanningsväggen ska jag säga ”tsst, det är en metabiografi”, knycka på nacken, vända på klacken och gå.)

Nu vinner någon! Jag måste ta bort Magnus igen, det var ju synd. Nej, han gissade ju på en ryss, in med honom. Men den och den ska bort. Och Yvonne ska in! Och dääääääär drar jag en … Ninnibeth! Grattis!

Nästa lucka!

4 kommentarer

– Det är för svåååårt! skriker någon.
– Ja, det är helt omööööjligt! vrålar en annan.
– Det är för många bokstäääääver! tjuter en tredje.

Mums, mums, tänker jag då. Jag gör en enkel hemlisbloggare med få bostäver, tadamdiraaa, jag gör det så enkelt för mig som möjligt, vissel, vissel, tutelituuut.

Men då blev det ju … för lätt. Först med rätt gissning, som egentligen inte var en gissning utan ett påstående, var Kristina. Nästan alla följde raskt efter. Jag spelade basketmatch och kunde inte hetsa er till förvirringar utan bara konstatera att Tiila i amningsdimmorna så ypperligt stiligt har börjat rimma! Denna kvinnliga dag var det förutom min djefla man (som faktiskt inte alltid underrättas om vem som hemlisbloggar) endast Martin, hakke och Statistikerns överdängare som vågade sig in i detta. Anne-Maj har förstått poängen med att gissa galet, och satsade idag på att Salt var svaret. Ptjaaa, inte så fel, väl?

Men det var ju Bridget Jones. Min tanke var att om denna röriga människa skulle skriva en handlingslapp, så skulle hon göra det lite då och då (handstilen är inte konsekvent) och ideligen kommer hon på att hon borde köpa öl, vin och cigaretter. Men så ångrar hon sig. Bara för att i nästa sekund komma på fler onyttigheter. I hennes dagbok står det faktiskt att hon vill börja äta linser och ärtor. Att jag stavade fel här och där – och korrigerade det – beror på att jag tror att det är så spontana människor funkar; hur bra de än stavar egentligen, gör de fel pga. förvirring eller stress. (Vem? Jag? Skulle jag? Vaddå, vad menar ni?) Preventivgelén står det om i boken, likaså de eviga Bloody Marysarna och tanken att ”man borde ju pensionsspara … egentligen …”. Jovanna hade dock en intressnt synpunkt: skulle Bridget Jones verkligen någonsin skriva en handlingslista? (För att inte tala om Jonnas smarta gissning: ”Ett halvt ark papper av Strindberg… men liiiiite annorlunda ” …)

Här har vi henne, talandes från under en filt som vore hon Anna (man måste läsa gissningarna för att förstå vad jag menar med det). Men att välja Renée Zellweger – en pinnsmal aktris från USA – för att spela en mullig brittiska måste man väl ändå säga är att gå över Atlanten efter begåvning? Nåväl, att hennes pappa är född i Schweiz och hennes mamma i Norge kanske avgjorde frågan? (Oh my god, she’s Europeeeeean! She’s the one!)

Helen Fielding (f. 1958) skrev Bridget Jones dagbok som krönikor i en dagstidning (första boken kom senare ut: 1996). Nästan alla intervjuer med henne går ut på att intervjuaren omedelbart – och väldigt förvånat – fastslår att 1) Helen Fielding är inte samma person som Bridget Jones 2) hon är rolig 3) hon är inte en diva ”trots att hon har sålt så många böcker”. Gääääsp. Intressantare är att hon liksom jag är en sucker for funny karlar: under en tid var hon ihop med karln som skrev Four Weddings and a Funeral, Notting Hill och Blackadder, och att hon är kompis med Nick Hornby samt numera har två barn tillsammans med en Simpsons-manusförfattare.

Nu ska vi lotta fram en vinnare! Alla ni som hittills har vunnit kommer alltså att (om jag har er adress och storlek) få sina tröjor nu på måndag. Ja, det är ju på tiden, kan man säga. Plommonstopet hitåt, å hej, nu får jag ta bort många namn idag, men sätta in, en, två, hm, många, vad kul, och en tolvåring. Och dääääääääär har vi en vinnare: hakke! Grattis! (Och extrapoänger för att du undersöker filnamn, i dem kan man finna mycket!)

Nästa lucka!

7 kommentarer