Jag ska inleda med att citera mig själv, bloggandes för ett drygt år sedan:
”Henrik Schyffert pratade på tv i veckan om förbjuden humor. Men man behöver
inte gå under bältet för att hitta förbjuden humor, det är enklare än så. Försök
att skoja om Anne Frank. Eller parodiera Astrid Lindgren. Ajaj. ”
Nu blev det ju inte en parodi. Det bidde bara en blogg. Felgissningarna var få, men påhittiga: Martina Haag (nämen inte nu igen!), Lillasyster Kanins mamma, Övermuminmamman Tove Jansson, Povel Ramel, Anna Wahlgren, Grinchen (tack, Ica) och Linus på linjen. (Mmm – daah!)
Ni tog Astrid Lindgren (1907–2002) omedelbart – även om det inte var helt självklart att det skulle vara just hon. Det kunde – helt riktigt – faktiskt även vara Melker på Saltkråkan. Eller Malin. Eller någon av barna i Bullerbyn som vuxen. Men inte Karlsson på taket. Barnen (som hon helt riktigt uttalar ”barna”) kanske inte ens var hennes egna barn, där i texten? För att få en annorlunda infallsvinkel till detta facit, frågade jag de tio barn som idag åt kvällsmat i vårt kök vad de tänkte på när jag sa …. (konstpaus) … Astrid Lindgren!
Tjock och ovanlig tystnad mötte min fråga.
– Kom igen, vad är bra med Astrid Lindgren? Eller dåligt? försökte jag.
– Emil är bra. Och Pippi.
– Och Mio min Mio.
– Och Emil.
– Bröderna Lejonhjärta!
– Och Pippi. Och Emil.
– Och Ronja. Fast Pippi är bättre. Och Emil.
– Ja, Emil. Men inte Karlsson på taket.
– Pippi är rolig.
– Och Mio min Mio och Emil.
– Jag tänker på Astrid Lindgren när du säger Astrid Lindgren!
– Jag tänker på mig!
Jaha, så bra gick det. Himla kreativt och infallsrikt.
Textsnutten var, precis som ni skrev i gissningarna, uppbyggd på boktitlar, te.x. Britt-Mari lättar sitt hjärta (1944), Barnen på Bråkmakargatan (1958), Allrakäraste syster (1973) och Bröderna Lejonhjärta (1973).
Meningen ”Fast jag menar inget med dem egentligen, inte ett dugg!” kommer från en intervjufolder som publicerades av Astrids förlag 1972. Hon sade:
”Nu tror jag att jag har svarat på nästan allt det som det brukar frågas om. Ja, det vill säga ibland brukar man fråga: ”Vad menar ni med era böcker? Pippi Långstrump, vilken idé har ni velat få fram med henne? Hur kan man genom barnböckerna fostra barnen? Hurdan bör en bra barnbok vara?” Med mera sådant. På detta vill jag bara svara att jag har inte menat ett enda dugg.”
Mer förklaringar: ”Jag tittar länge och strängt på dem, men inte må du tro att de hör” är ett nästan-citat som ju faktiskt inte riktigt går ihop logiskt sett, vilket inte är helt ovanligt i Astrid Lindgrens böcker. Vi har en förstaupplaga av Pippi Långstrump här hemma, och den är till och med full av korrekturfel. (Det du, Crrly!) Och att jag lät Astrid vara lite trött och grinig när det gäller barna, var bara för att jag tänkte att hon var väl bara människa, hon liksom alla vi andra.
Citatet ”skriva och skriva, ända tills solen går upp” är omknådat av Pippis (jag tar Inger Nilsson-repliken ur minnet, det står lite annorlunda i boken):
”Jaa, nu ljuger jag igen. Men i Egypten! Där ljuger dom, dom ljuger och ljuger hela dagarna tills solen går ner! Vad sa ni nu då?”
I boken bor inte lögnarna i Egypten utan i Belgiska Kongo. (Har vi kränkt egyptierna nu?)
Att läsa en lista på Astrid Lindgrens verk är nästan skrämmande imponerande. Här har vi då en tjej som blir gravid med chefen och föder barn när hon är 19 år, men fortsätter att utbilda sig (stenografi och maskinskrivning, himla praktiskt: isch vad man skriver långsamt när ens pekfingervals hindras av ett gigantiskt bandage på ena handen).
Sedan jobbar hon flitigt men är tvungen att ha sin lille son utackorderad – tills hon gifter sig med kontorschefen på KAK där hon jobbar. Då blir hon hemmafru och får tack och lov tid till skrivandet. När Astrid är 27, får hon en dotter och fortsätter att frilansa för diverse tidskrifter.
Och nu kommer vi in på ordet censur, som var instoppat i texten: Astrid Lindgren fick som 33-åring jobb på underrättelsetjänstens avdelning för brevcensur. Men så trillar hon omkull och gör illa en fot och sätter sig med foten i högläge att skriva Pippi Långstrump – and the rest is history. Parallellt med barnboksskrivandet var hon förlagsredaktör och skrev kåserier och gjorde megasuccé med allt. Blogga hade hon varit fena (=fenomenal) på, sanna mina ord.
När jag var 12 år, publicerades i Expressen ett Lindgrenskt inlägg i debatten om marginalskatterna: ”Pomperipossa i Monismanien”. Jag blev så imponerad att jag skrev till Expressen och för min magra månadspeng (som var 50 kr och faktiskt inte särskilt mager, men jag gillade allitterationen där) köpte jag tre särtryck av sagan. Som jag har kvar, så klart.
Här kan man lyssna på Astrid Lindgren. (Det kan man på ungefär en triljon andra ställen på internet också.)
Nu ska vi ner i hatten. Översättarhelena är värd ett pris igen, eftersom hon efter en hel natt på akuten springer hem och krafsar ner en hemlisbloggargissning trots att hon borde stupa i säng. Studiomannen likaså, han är ledsen för att han inte kan svara rätt fastän han borde. Och Anna P, som ville ha Emils mamma bloggande … samt Ingrid som skvallrar så trevligt – och nu drar jag en alldeles osliten och fräsch lapp som det står … Anna på! Grattis!
Nästa!
PS. Egentligen borde ni alla vara med i tävlingen som hakke tipsade om.
Vacker fingerblomma?