Nu har vi jul här i vårt hus. Min djefla man har skapat julstämning via näsan.
Nu en liten varning: längre ner i detta inlägg kommer en bild på mitt sargade finger. (Jag skar i tisdags sallad och siktade lite för långt till vänster.) Bilden (ergo fingret) visas utan bandage. Say no more.
Under middagen nu ikväll, välte den femarmade ljusstaken rätt ner i maten. Eftersom stearin och paraffin inte är skadligt, åt vi ändå. De två äldsta barnen grälade om ordet ”dopparedagen” medan de tre yngsta utredde släktskapet mellan orden döv och död. Förutom fasttejpade näs-granen och näs-vörtlimpan, har vi funnit rätt stämning genom att äntligen ha hittat julskinkan.
Jag köpte skinkan igår, men i morse när den skulle tillagas, var den borta. Det är en mogen fyrakilosklump som inte är helt lätt att gömma undan. (Tänk: nyföddbebisstorlek, dock inte skrikande.) Det mystiska var att den hade rymt tillsammans med morötterna och två gurkor. Efter stor möda hittades gurkorna i grönsakslådan (gah!) och morötterna i en påse i tvättstugan. Slutligen kunde vi bära fram fyra kilo djupfryst julskinka ur frysen.
Ska den ligga framme under natten? Hinner den tina i kylen? Blir den bra om den slängs in i ugnen som en tjälknöl? Hiiilfe! (När jag skriker hjälp på tyska, minns ni att ni ska ni tänka på västtyska ambassaden 1975, right?)
Apropå icke tillagad skinka, ja. Här är fingret.
Vacker fingerblomma?