Månad: november 2006

Den ljuva känslan av förvåning

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2006 08:44

Igår kväll gick jag på Klarabergsgatan i Stockholm. Det är en trist snutt förbi det stora Åhlénshuset, fast jag gick på andra sidan där det finns mattaffärer, sushi, wraps och småbutiker med halsband. Jag släntrade framåt med jackan öppen som vore det en septemberkväll. ”Alla som går bakom, framför eller mot mig är ju svartklädda killar, vad konstigt” tänkte jag – när någon skrek på Åhlénssidan.

Det var ett gällt kvinnoskrik i två stämmor. Rösterna tog en andningspaus och skrek igen.

– Iiiiiiiiiiiih!

Sedan blev det tyst. Jag, som nästan har blivit en karikatyr på journalistfotografer i främmande länder, stannade till och började fundera på var i ryggsäcken kameran låg. Alla människor stod stilla i ett par sekunder och letade – precis som jag – efter orsaken till skriken. Tydligen blev de nöjda med vad de såg, för de började gå igen. Jag såg mig om och sprang snabbt till andra sidan. (Gatan är bred, men så här på kvällskvisten nästan tom på bilar.)

Då såg jag. Jag såg vad de två skrikarna (som fortfarande hade händerna på kinderna som på Munchs tavla) hade skrikit åt. Och jag trodde faktiskt inte mina ögon eftersom jag är kusinen från landet som inte ens har varit i New York. Det var råttor! Råttor på Klarabergsgatans trottoar! Enorma råttor, stora som Paris Hiltons hundar! Jag vände mig mot två ickeskrikande killar och sa:

– Va? Råttor? Är det råttor? Brukar det vara råttor här?
– Ja. Dom bor där, sa en av killarna och pekade.

Som om råttorna hade varit dresserade att springa hem så fort någon pekade på deras bo, sprang de plötsligt ner här:
Ni som bor i Stockholm kan säkert locka ut dem, för de var verkligen inte rädda utan skuttade omkring som små glada killingar innan de försvann.

Gårdagens Dramatenbesök i all ära, men det är ljuvligt att bli storligen förvånad.

Uppdatering: fakta ur NE.

Smågnagarna var mycket hatade i allmogesamhället, och de metoder som användes för att hålla dem borta var ofta grymma: man hängde t.ex. upp en levande råtta i svansen över elden för att dess skrik skulle skrämma andra. Sägner om ”kloka” beskriver hur de med magi fördriver råttorna eller tvingar dem till självmord. Fördrivningsbesvärjelser var vanliga. I folkmedicinen ingick råttor och möss som ”äckliga” mediciner för t.ex. sängvätande barn.

Aha. Inte visste jag att ”kloka” kunde användas sådär ensamt. (Förvånad igen.)

27 kommentarer

Gut feeling

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2006 10:09

Vad kul ”gut feeling” låter om man bryter på tyska!

Rene Descartes (1596-1650) var en filosof som spred citat omkring sig:

Cogito, ergo sum.

(Det betyder ”Jag tänker, alltså existerar jag”, men jag undrar alltid om det i sammanhanget finns en skala på tänkandet och existerandet. De som tänker mer än andra, existerar de mer än andra då?)

Ok, jag tänker och existerar och funderar nu över detta med ”gut feeling”. Så himla praktiskt det hade varit om jag hade haft en sådan där. En intuitiv magkänsla, alltså. Ni som vet – kan man ha en ickeintuitiv magkänsla?

Fjorton- och Tolvåringen fick sina skolfotokataloger häromdagen, och bad mig och min djefla man att karakterisera alla de där ungdomarna på bilderna. Den djefla mannen började:

– Blyg och säger inte så mycket.
– Tycker om att väcka uppmärksamhet.
– Har ett eget intresse där han vet allt.
– Oj, är de tvillingar de där två? Jaha, men hon är äldst och mest framåt, va?
– Hon är smart, det syns på ögonen. Men hon säger inte så mycket på lektionerna.

Barnen började i höstas i en ny skola med nya klasskamrater, så vi har inte träffat dem annat än lite flyktigt. Men tydligen hade Olle helt rätt i allt han sade! Barnen häpnade och skrattade och sa:

– Men huuur?
– Hur kan du veta?
– Hur kan pappa genom att bara titta på en bild säga att hon dääär bor i en stuga ute i skogen? Mamma? Varför kan han det?
– Elementärt, mina kära, han fuskar, ljög jag.
– Du då, mamma?

Jag vet att jag är dålig på detta. Att beskriva en människa och sedan ljuga ihop en sannolik (eller oftare osannolik) historia runt figuren är jag däremot bra på. Jag rör mig helt enkelt alltid i sanningens utmarker och har inte någon väl fungerande intuition. Men jag tittade ändå på ungdomarna på fotona och försökte känna något:

– Han idrottar inte, sa jag.
– Men mamma, han är med i landslaget i en kampsport!
– Hon har spänningshuvudvärk och trivs inte, försökte jag.
– Va? I så fall visar hon inte det för o…
– Han där är busigast!
– Nej, mamma, han pratar fem språk flytande och har MVG i alla ämnen! Det trodde du bara för att han har långt hår och svarta kläder!
– Han där har ju slipover på sig! konstaterade jag förvånat.
– Bra, mamma, ett rätt!

När jag alltså träffar nya människor kan jag se, höra, kanske till och med smaka (fast det var länge sedan), klämma och känna på dem – men inte får jag någon magkänsla, inte. Förutfattade meningar har jag gott om, men de är vaga, sällan särskilt beständiga.

– Vad tror du om den där målaren som ska komma och måla kökstaket åt oss? sa Olle.
– Han sa att han kunde spela basket, han hade ett coolt bälte och snälla ögon, han kommer att måla jättebra! svarade jag.
– Ok. Synd bara att han precis har blivit dömd för misshandel och sitter inlåst till i sommar, svarade Olle med en suck.

Fast visst (snälla rara please) ligger väl tidigare erfarenheter, analytiskt tänkande och sunt förnuft (common sense) även bakom intuitionen? Jaså inte? Då ska jag som den konkretist jag ju är, citera Descartes igen (gu va ja e djup):

Tvivlet är vishetens början.

Fast han borde ju, den stackarn, ha tvivlat lite på Stockholm och den morgonpigga drottning Kristina och inte åkt till det svinkalla, dåligt isolerade slottet eftersom han där drabbades av galopperande lunginflammation och dog. De svenska begravningsentrepenörerna kunde man heller inte lita på: de gjorde hans kista för liten så att någon listig person blev tvungen att kapa hans huvud för att i alla fall kroppen skulle få plats. Huvudet kom på avvägar, men finns nu på Musée de l’Homme i Paris.
Descartes närmast kameran.

23 kommentarer

Att flytta

Publicerat av Lotten Bergman den 28 november 2006 07:47

Min pappa har nyss flyttat för säkert 175:e gången i sitt liv. En orolig själ? Nej, bara lite rastlös.

Själv (nej, inte ensam) har jag flyttat 15 gånger i mitt liv, den senaste (sista?) gången var julen 1998. Någon skrev någonstans att en flytt påverkar en människa lika starkt som ett dödsfall i den närmaste familjen. Det är naturligtvis inte alltid lika sorgligt, men förfärligt jobbigt. Det spelar ingen roll om man hyr folk som både packar, lastar och packar upp – det vänder ut och in på inte bara garderober och källarkontor utan även själen.

När vi skulle flytta 1998, valde vi som vanligt det allra billigaste alternativet. En man med blanketter, anteckningsblock och glasögon på nästippen kom och mätte, hummade, skrev, räknade och kom på att vi nog skulle behöva en lastbil på 50 m³ som då skulle rymma extremt klumpiga möbler och böcker till förbannelse. (Här nämner jag stoiskt i förbifarten även att jag är en sakletare, hamster och nostalgisk icke-slängare så att ni förstår att 50 m³ inte på långa vägar räckte.)

När flyttgubbarna hade fyllt lastbilen och tryckt in det sista som om de jobbade i Tokyos tunnelbana, fanns detta kvar i huset:

När jag nu tittar på bilderna, känns det som om detta ägde rum i ett annat århundrade. Vilket det ju gjorde.

Flyttfirman skrapade fram en annan lastbil på hela 10 m³ som de körde fram och tillbaka till ett ställe där våra saker magasinerades i två veckor. Under tiden bodde vi hos Olles föräldrar och jag krockade med deras bil, barnen blev sjuka i influensa och feberkramp, jag fick halsfluss, pengarna tog slut och städfirman kom för sent och glömde sedan att det var en flyttstädning vi hade beställt och tog 6 000 kronor för att vifta lite med en dammvippa på ytan. Och så gick kylskåpet i vårt nysålda, skånska hus sönder. Förstås.

När vi kom fram till vårt nya hem i Sörmland och började packa upp, fann vi bl.a. att

skrivspelaren inte var sig riktigt lik eftersom den hade forslats nerför en trappa och uppför en trappa inuti en köksbuffé
hantlarna hade skramlat runt i en flyttlåda tillsammans med Olles rakvatten (hantlarna luktar fortfarande som en nyrakad man)
planscher nogsamt hade rullats ihop för att sedan viras runt papperskorgar som skärp runt en midja
innehållet i kylen (filmjölk, mjölk, ketchup, ärter-majs-paprika och frusen fryst fläskfilé) hade dumpats huller om buller i en låda
den enda garagenyckeln till det sålda huset låg i en strumplåda
en naken marmorskiva hade packats ner ovanpå en stråhatt
en tavla låg nertryck på en cykelhjälm
det nya huset inte hade en enda garderob
alla lampor fortfarande var på vift i magasineringsutrymmet.

Jag skrev en fyra sidor lång klagosång med bilder till flyttfirman (som utan att knota drog av 50 % på priset), fick priset på städningen sänkt med 60 %, blev gravid, försökte försörja mig som frilans och … trivs sedan dess som aldrig förr.

Men ska vi flytta igen, så ska i alla fall jag vara medvetslös eller i alla fall rejält nerdrogad.

36 kommentarer

Tiderna förändras

Publicerat av Lotten Bergman den 27 november 2006 09:05

Jomen. Allt utvecklas ju. Posten till exempel.

Jaja, sucka på. Allt som skrivs om Postens degenerering är numera lika originellt som drömmar om att man blir jagad av en traktor på rymmen eller tokroliga historier om barn som inte kan pjata jeeent.

Frimärkena är fortfarande snygga och paketen är roliga att få … men Posten? Postkontoren med högt i tak och marmorgolv … är sig inte riktigt lika. (Det finns visserligen viktigare saker att tänka på – men har jag en gång snöat in på postkritik så bestämmer jag mig för att tänka på världsfreden en annan dag.) Allt förbättras. Tekniken utvecklas i snälltågsfart (hrrrm, olämplig liknelse these days). Vi kan göra i stort sett allt med våra mobiler och bilarna kan snart köra på kommando utan att någonsin krocka och internethandeln blomstrar.

Jovisst, allt haltar betänkligt med tanke på att en del har Autobahn i ledningarna medan andra internetcyklar med enhjuling på en grusväg med tjälskott. Det jämnar väl ut sig i längden. Men gemensamt för oss alla är att när vi väl har handlat på internet, ska vi hämta ut paketen.

Här. Så här ser det ut i vår affär som har blivit post. Vi hämtar paket tre meter från pantinlämningen. Ljudnivån … lukten … kladdet … (Den röda hinken på sniskan där borta är batteriinlämningen.)

På senaste postmötet:

– Tjenare hallå, välkomna ska ni vara.
– Hej, ordföranden, jag har en åsikt om inredningen i våra utlämningsställen. Jag tycker att vi ska sätta upp direktiv för hur de ska se ut.
– Ja, cool idé.
– Jag tänker … Östtyskland … 1975 … nakna takbjälkar … fri insyn i paketlagret …
– Lysande! Du är ju ett geni!
– Och sedan tänkte jag att det här med att man får hämta ut paket när man vill, bara affären är öppen … det kan ju inte vara riktigt rätt? Ska vi inte ändra på det?
– Ja, vad lattjo! Tack för idag, vi har uträttat storverk som vanligt!

Affären har dock fortfarande öppet till 22.00 varje dag.

Jag – som aldrig reser – vet inte hur Posten funkar utomlands. (Vet ni?) Jag tror på Postens återkomst – är jag då en stelbent stofil med antika drömmar eller en realistisk visionär? Förresten ska jag tala om att jag kan vara postitiv också: jag gillar smaken på frimärkesklistret och de vadderade kuverten funkar faktiskt jättebra.

31 kommentarer

Sovmorgonslördag med basketmatch och frisyr

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2006 12:33

Jag har aldrig sovmorgon. Inte ens när jag har sovmorgon, har jag sovmorgon. Jag somnar för sent och vaknar för tidigt. Förmodligen kommer jag att i åttioårsåldern att tappa bort mina glasögon i de vallgravsdjupa rynkorna som av sömnbristen fårat mitt ansikte.

Igår var vi på ”Herrkalas” hemma hos Bästisgrannen. Det var hennes nyblivna tioåring som hade bjudit in, så det vankades slipsar, mustascher, tacos, läsk och tårta samt en kopp kvällste. Ni hör, det var inte något hängande i kristallkronor och spyende uti buskarna utan bara ett väldigt sansat firande. Jag doppade en silverserpentin i guacamolen, annars var det lugnt.

I morse vaknade jag kl. 09:49. Detta tål att upprepas, så det gör jag.

I morse vaknade jag kl. 09:49.

Jag tror att jag sov så länge senast 1990. Problemet med att vakna elva i tio är inget stort; man bara sträcker på sig, öppnar ögonen och börjar fundera på frukost. Om man inte – som jag – skulle klippa håret kl. 10:00.

– Klockan är inte så mycket! sa jag högt till mig själv, och rusade upp.

Nu var den ju visst så mycket. Omaka strumpor, obekväma trosor som råkade ligga närmast, skitiga jeans, Olles t-shirt och Fjortonåringens munkjacka (nej, ingen bh, visst är jag hipp) krängdes på. Nere i köket fanns det inget nygjort te. Inget upptinat bröd. Två snabbrostade mackor med svettig ost åt jag i bilen, drickandes gårdagens te uppvärmt i mikron – swoooosch iväg! Klockan 10.03 började jag klippas.

Nu är jag nyklippt och uppfluffad och vacker som en sovmorgonsdag. Det ska jag vara till halv tre, då jag förstör fluffet i flätor eftersom vi då börjar värma upp inför matchen mot serieledarna NUBF. Hu och usch. I basket får man vara tolv spelare på matcherna, men bara fem på planen. Idag är motståndet så hårt att vi inte kan tillämpa vår gamla vanliga princip att alla ska få spela lika mycket – idag är det en kamp på liv och död. Eller kanske bara om en vinst, när jag tänker efter. Men alla kanske inte ens får spela, några kanske sitter på bänken i 40 spelminuter. (Fast sedan ska vi ha basketparty, och då får alla vara med … men nej, det är ingen tröst. Om man inte har fått spela en enda minut är man arg i flera timmar.)

Nu ska jag dopa mig med bisketti och föttesås.

15 kommentarer

Internationella riktnings- och fingerspretsdagen

Publicerat av Lotten Bergman den 24 november 2006 12:10

Riktningar
Inga problem här, inte. Jag sög på höger tumme tills jag var tio och då kom på att jag pratade så mycket att tummen bara var i vägen där den satt – inne i munnen. Men jag känner omedelbart vilket som är höger genom att tänka:

”Nå. Vilken tumme skulle jag kunna tänka mig att stoppa i munnen? Den här. Aha, då är höger ditåt.”

Däremot är jag hopplös vad gäller väderstreck. Om jag står framför en karta är det praktiskt att tänka:

”Vääääster ligger åt väääänster. Ööööster ligger åt hööööger. Den här tummen skulle jag kunna tänka mig att stoppa i munnen, då är öööster åt det hållet.”

Men om jag står på en plats – vilken som helst – och någon ber mig att peka ut norr, är jag borta, väck och vilse.

– Men Lotten, i vilket väderstreck går solen upp?
– Öster. (Fifty-fifty-chans.)
– Jamen då kan du ju räkna ut åt vilket håll söder är?
– Va?

Orienteraren Olle gifte sig med en utan lokalsinne, basketspelaren Lotten gifte sig med en utan bollsinne. Opposites attract.

Ojoj. Efter att ha läst Översättarhelenas analys – om dysdirexi – inser jag att jag visst har problem. Det finns de som helt intuitivt vet vad som är vänster och höger. De behöver inte tänka efter!

Fingerspret
Detta sitter i generna; pappa gör likadant. Det ser riktigt, riktigt fånigt ut.

Spretet sitter mest i lillfingret, men om jag ska nypa i något – som till exempel en pimpinett liten kaffekopp – med endast pekfinger och tumme, spretar alla de andra tre i en snygg trappformation. (Gissa om jag fick leta efter en sådan här kopp – dricker inte alla numera ur rejäla, brutala muggar utan fat?)

Så här öppnar jag dörren.

Så här klistrar jag på frimärken.

Så här plockar jag ut en penna ur en skräpsamling.

Så här dricker jag te ur en brutal kopp (som faktiskt har tillhörande fat).

Nu skulle jag egentligen visa hur min fingersättning på tangentbordet ser ut, men eftersom jag är gräsänka, har jag ingen fotograf som assisterar mig. (Alla de andra bilderna har tillkommit på via krånglande eftersom jag inte kunde hitta självutlösaren.) Dessutom skäms jag lite för att jag har fel teknik och (nu ska jag titta upp på skärmen) nädtanhela tidenb nåste kolla op tankenterner. Nej, det gick ju inte så bra.

Bara för att det är så kul att kasta sten i glashus, skulle jag nu vilja slå ett slag för tangentbordsundervisning.

Eftersom det kommer att ta ett par år innan vi kan tala till skärmarna och helt avskaffa tangentborden, tycker jag att det i skolan ska vara obligatoriskt med ”skrivmaskinsteknik”.

Precis som de rutinerade sekreterarna, som skriver uppåt 300 korrekta tecken per minut, skulle alla ha nytta av att kunna skriva snabbt – och korrekt. (Ja, jag vet att många skolor har tangentbordsundervisning, men det är långt ifrån alla.)

De som skriver utan stor bokstav och punkt motiverar det med att ”äh, alla fattar ändå vad jag menar” eller ”det tar så himla lång tid att trycka ner shift” – men jag är en stelbent gammal kärring som tycker att det alls inte är självklart att alla fattar vad man menar.

Frågan är självklar: hur kan de veta att alla fattar?

(Frågetecken skrivs förresten med vänster ringfinger på shift, höger långfinger på frågetecknet och ring- och lillfingret spretande som två antenner.)

Uppdatering!
Jättekul: testa hur snabb du är på tangentbordstryckningar. Runt 300 rättplacerade tecken per minut är ett godkänt resultat. Jag är med råge underkänd.

50 kommentarer

Det här med miljöer – inredningstips

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2006 09:13

När jag började femman, var det i en sprillans nybyggd skola (Porsöskolan). När jag började sexan, var det i en sprillans nybyggd skola (Boskataskoan). När jag började sjuan, var det i en sprillans nybyggd skola (Björkskataskolan).

Jag minns klassrum och uppehållsrum, jag minns stolar som man staplar, jag minns hur mysigt det var att inreda i bänken, jag minns klistermärken som man skulle ha på naglarna och jag minns att Jeanette i sin bänk bredvid schemat hade en lista på vilken kompis hon skulle vara med vilken dag eftersom hon var så himla populär. Jag minns alla mina klassföreståndares namn från grundskoleettan till trean i gymnasiet (Malin, Ulla, Selfrid, Sonja, Ulrik, Ivar, Richard, Gunnar). Jag minns myshörnor och stoppade manchesterfåtöljer och jag minns hur vaktmästarna och skolsystrarna såg ut.

En gång i veckan tränar jag basket i en av högstadieskolorna här i staden. Skolan är enorm , jag tror att det är uppåt 800 elever som går där. Vi är i största allmänhet bekanta med den eftersom Fjortonåringen gick där förra året. Titta och njut.

Vyn från toasitsen. Någon lustigkurre har försökt elda upp lysknappen (eller heter det lampknappen?) eftersom plast luktar så roligt när det brinner. Den som har satt fast det fina låset tog även bort det gamla och lämnade kvar ett hål som alla andra lustigkurrar kan kika in i. Och någon har – kanske inspirerad av nyrenoverade etagelägenheter – blottlagt det rustika teglet där uppe.

Samma dörr, lite längre ner. Detta är möjligtvis intressant ur byggnadsteknisk synvinkel, annars inte.

Toan igen – nu från dörrhålet. Det gäller att ha långt hår, så att man har något att torka sig med.

Vi tar en närbild här. Målaren var helt klart en yrkesman. Så här vill jag ha det hemma. Som en installation över livets förgänglighet, symboliserande toalettpapperets strävhet.

En annan mysig toalett. Den där påslösa papperskorgen på golvet är alltid påslös och innehåller exakt samma skräp som den gjorde för en vecka sedan. (Jag lade märke till det eftersom det var ett ovanligt äckligt skräp.) Spegeln är borttagen på ett ganska bryskt – men kanske effektivt sätt. För att, vet ni, speglar kan man inte ha på skolor nuförtiden – då speglar sig eleverna såpass länge att de kommer för sent till lektionerna och dessutom lär speglarna stressa dem till utseendefixering. För den stressen kan de ju inte ha fått någon annanstans ifrån.

Kanske kommer barnen och ungdomarna i denna skola att växa upp och med knuten näve säga:

– Nej, som jag hade det under min skolgång ska mina barn minsann inte ha det!

Men kanske kommer de att växa upp och säga:

– Äh, om jag klarade det, kan de också klara det.

Strunt samma. Jag skulle vilja att vi som är vuxna idag knyter näv… nej, vad hjälper det. Ta era digitalkameror och gå ut i verkligheten och fotografera och dokumentera och … ja, sedan vet jag inte.

Några förslag? Häng gärna på och blogga om detta ni också!

42 kommentarer

Saker som jag skryter om

Publicerat av Lotten Bergman den 22 november 2006 05:16

Jojo, alla gör vi det ideligen och hela tiden. Skryter i förbifarten. Jag gillar det.

– Vilken fin, gammal 1800-talsmonokel, jag är speciali…
– Den påminner mig om min morfar, som var matematiker. Själv hade jag alla rätt på all…
– Min morfar kan gå på lina!
– Som Stenmark. Och när jag var elva vann jag förresten en slalomtävling i konkurrens me…
– Förlåt att jag avbryter, men jag kom just på att jag inte har ansökt om fil.kand.-examen trots att jag har tagit 243 poäng.

Här kommer mitt skryt för dagen. Fjortonåringen löste helt utan problem följande matteuppgift:

Tre klasser skrev samma prov i fysik. 9A med 26 elever hade 17,5 poäng i medel, 9B med 28 elever hade 15,6 poäng i medel. Medelvärdet för alla eleverna var 17,4 p. Vilket medelvärde hade 9C med sina 25 elever?

Mer skryt: kolla bilden på coola mamman som leker monster med de tre minsta barnen. Mina vapen var morr och vift. Deras vapen var snorkel, avloppsrensare, späckhuggare och förstås vatten. Jag blev plaskblöt och det hela dokumenterades av den blixtsnabba Tolvåringen.
Att badrummet är så himla snyggt kan jag däremot inte skryta med, det är ju inte jag som har gjort det. (Den konstfulla benställningen beror på att genomblöta jeans är synnerligen obekväma att röra sig i. Monstret frös.)

Kom ihåg: antiskryt som ”jag är suverän på att stöka till” eller ”jag är så vansinnigt bra på att slösa bort pengar” gills inte, för dem har jag tagit patent på.

21 kommentarer

Vad gör de på banken före klockan tre?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2006 00:16

När jag skriver kåserier är jag numera lika snabb som en ödla i en flottpanna. Undrar om det var så för Ehrenmark, Gits och Kar de Mumma … (Javisst, ja, bravo, tjenare, vi spelar i samma liga. Not!)

Men just i detta nu sitter jag i grubblerier. Jag ska skriva för en banktidning, men jag är aldrig inne på något bankkontor. Never, nooit, jamais, mai, nie och nunca. Efter att ha skrivit och suddat ut ungefär 1 000 dåliga tecken i två timmar, gav jag upp och åkte på studiebesök.

Med kameran i handen och anteckningsblock hängande i ett snöre runt halsen samt en penna bakom örat (vilket är ganska opraktiskt, men ser coolt ut), klev jag in på fyra olika bankkontor. Alla banktjänstemän och dito kvinnor var synnerligen upptagna – för det var fullt av vanligt folk överallt! Det var småbarn i vagnar, det var mammor, det var pappor, det var pensionärer (som inte har sina pengar i madrassen längre, tydligen) och det var kostymer och stilettklackar.

Banklokalerna var för stora, för de hade avskärmat delar av dem med stora reklamschabrak. All inredning gick i björk, överallt ljust trä. Och böjträ – mången böjd träbit av björk bor på banken. Det fanns också många fina skyltar på bankernas väggar.
Skyltarna handlade alla om att det inte finns pengar inne på banken och att kunderna egentligen inte behöver komma eftersom allt ju finns på internet men nu när ni ändå är här kan vi erbjuda en farlig massa pensionssystem och lån. Och tuber till mynten.
Så. Jag behöver er hjälp! Vem söker sig till bankerna idag? Jag är ju inte ens inne på banken när vi tar nya lån — vi bara mejlar så plingar det till och så har vi plötsligt fått nya, fräscha pengar. Extreme bankkonto makeover.

Är detta månne typiska kunder?

1) Första-villan-köparna som är glada men nervösa. Och gravida.
2) Pensionärerna som inte vill ändra på sina rutiner.
3) De som inte har tillgång till internet.

Kommer folk och Joakim von Anka in med slantar i säckar? Kan man köpa sparbössor eller delas de ut gratis som förr? Har folk bankböcker? (Minns ni när man sköt in sin bankbok under det skottsäkra glaset och bankboken placerades i en maskin som – tadatatadataadtattaaaaa – knattrade in det nya saldot?) Har vi mer eller mindre koll på våra eventuella finanser nuförtiden? Var finns alla bankbloggare?

Jag har i plånboken sedan en månad en avi på 127 kronor som jag borde lösa ut (in?), men det kostar på. Eller för mycket. Jag kommer inte till skott. Men kanske är det den avin som är huvudpersonen i det oskrivna kåseriet?

25 kommentarer

Kass på pengar (publ. i Banktidningen i november 2006)

Publicerat av Lotten Bergman den 20 november 2006 10:49

När jag var 8 år sålde jag majblommor för att samla pengar till scouterna. Det hela skedde i stor förtvivlan medelst klagosång och djupa suckar eftersom jag redan som barn var en bedrövlig försäljare.

– Snälla köp en av dom största för den kostar mycket mer än dom små! sa jag.
– Nejmen, lilla vän, jag vill ha sju stycken av de små med nål, sa granntanten.
– Snälla köp sju av dom stora istället för dom kostar mycket mer och då får jag mer pengar fortare, sa jag.

Efter ett par timmars vandrande från hus till hus låg ett par tjugofemöringar och skramlade under blommorna. Växelkassa? Nej, det hade ingen lärt mig att man kunde ha. När det var dags att redovisa, fick mina föräldrar köpa 23 stora majblommor som de satte fast på vår blåa folkabubbla som under några veckor skapade stor munterhet bland husen i det inte alls hippiemässiga villaområdet. (Behöver jag tala om att mitt ekonomiska sinne ligger i generna?)

Under de följande barndomsåren sålde jag kokosbollar, DHR-rosor, kokosbollar, hemsydda tehuvor, kokosbollar, jultidningar, kokosbollar och ännu fler kokosbollar. Och alltid med samma skrala resultat. Ibland fick mina föräldrar knorrande lägga till pengar som ”bara försvann” och ibland fick de köpa tolv paket kokosbollar. Man kan lugnt säga att min inställning till pengar är … som min inställning till en surrande fluga på kvällen när jag ska sova.

– En fluga, en fluga! Den ska bort! Bort! Här kan den inte vara! Jag vet hur vi kan bli av med den!

Å andra sidan är min inställning till slösandet och sparandet av pengar ungefär som den för flugornas fortplantningssystem.

– Jaja, det går bra vad som än händer, tjolahopp, tralllala.

Nu har vi alltså fastställt att jag

inte är en duktig försäljare
kan göra av med pengar på ett osentimentalt och snabbt sätt
sparar eller slösar lite som andan faller på utan planer eller avsikter.

Visserligen har vi klarat oss alldeles utmärkt i livet på detta oansvariga och obekymrade sätt – men min farmor hade inte gillat det.

– Man ska ha en månadslön i plånboken och en årslön på banken! sa hon, som inte hade ett korvöre – varken här eller där.
– Take care of the pennies. The pounds will take care of themselves, sa min mans gammelmormor på smålandsbruten engelska när hon vek ihop smörpapperet för återanvändning.

Jag tror att de hade rätt. Jag slarvar med ekonomin. När en av mig alldeles nyinköpt finsko gick sönder, satte jag den högt upp på en hylla för att den skulle dö de bortglömda skornas död. I förrgår hittade jag 2 kg läbbig köttfärs som av misstag hade placerats långt bak i kylskåpet för en vecka sedan och 2 kg stenhård potatis som av misstag hade placerats långt bak i frysen. På mina barns lilla lågstadieskola samlades på en termin åtta sopsäckar med bortglömda kläder ihop – alltså hela, rena och lagom stora kläder som ingen kändes vid längre. Åtta sopsäckar.

Men nu ska jag ta mig själv lite i kragen och sätta på både proper livrem och snygga hängslen. Vi kommer dock inte att äta mer nässelsoppa än vi gör och jag kommer inte att börja stoppa trasiga nylonstrumpor. Fast jag ska bli noggrannare med namnlappar i kläder som vill gå på rymmen och omedelbart byta saker jag köpt som inte fungerar: tiopack tubsockor med sömmar korvigare än kinesiska muren, plastpåsar med hål i bägge ändar och värmeljus utan veke. Jag ska dessutom be mjölkproducenterna att sälja 20-litersdunkar med mjölk och skaffa mig brödprenumeration från ett bageri.

Men hur ska jag göra med alla som vid vår dörr vill sälja jultidningar och kokosbollar?

2 kommentarer