Idag var det splittat nästan ända in i mål! Lattjo! (Mycket användbart ord. Jag hade en klasskompis som kallades Lattjo eftersom hans riktiga namn – Lars – inte passade in på hans personlighet. Nåväl.)
(Ursäkta. Bokstäverna sprutar ur fingrarna. Nu blir det långt här.)
Den som på ett tidigt stadium knäckte gåtan var Anna P, men alla andra associerade så vansinnigt kul och brett att det bara var Helena T, Emi och Lina som höll med om Tomas Tranströmer. Översättarhelena konstaterade att det nog i alla fall var Tranströmer, men trodde ändå lite på Majakovskij. (Majakovskij skrev ”Ett moln i byxor”, och så fort jag hör Annelie Rydé sjunga Gesslelåten ”Segla på ett moln”, tänker jag på Majakovskij.)
Eftersom ni fortfarande inte hade enats när jag var på väg till basketträningen, lade jag in en ledtråd som Mr Denver omedelbart lade märke till – och som Statistikerns överdängare hängde på. Bara för att en liten stund senare se Ami vrida förvirringen ett extra varv genom att dra in Bukowskis öl. (Jag markerade de två t:na i ordet ”rätt” med fetstil, vilket skulle betyda att initialerna TT var rätt gissning.)
Jag undrar vad Tranströmer skulle säga om jämförelserna med allt från Sonnevi och Ekelöf till Ross i Vänner.
Tomas Tranströmer föddes 1931 (bilden är från 50-talet) och utbildade sig till psykolog, men debuterade när han bara var 23 år (ännu en ung debutant, fan). Var man än läser om hans dikter, får han blott och enbart kilovis med beröm – och naturligtvis håller jag med: Trots att han ju sätter ut skiljetecken lite som han vill medan jag biter mig i knogarna och försöker att inte sträcka mig efter korrekturpennan. NE skriver till exempel att hans stil är:
”en intensivt visionär dikt, full av precist utmejslade formuleringar, visuellt självlysande metaforer, arkaiska mytmotiv och upplevelser av starkt förtätad livskänsla som kan få en religiös dimension”.
Ok, det där begriper jag inte riktigt. (Förtätad livskänsla … är det trånga tröjor det?)
Nu ska jag förklara hur hemlisbloggartexten är skriven – vilket jag ju inte brukar göra. Skelettet är dikten Galleriet från samlingen Sanningsbarriären (1978). Originalet beskriver hur diktarjaget ligger över i ett motellrum, där det finns en doft som han har känt förut: bland de asiatiska samlingarna på ett museum.
Det som är uppstoppade djur i hemlisbloggartexten är alltså i originalet tibetanska och japanska masker. Instoppat som vitlökar i fårsteken finns dessutom några ledtrådar som skulle få er att tänka på två av Tranströmers mest kända dikter: C-dur (”Allting på vandring mot ton C”) och Från mars -79 (”De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!”).
Nu får Olle berätta om när han träffade (jag var med, jag var med!) den store poeten:
”Tomas Tranströmer var i Lund på Studentafton och spelade fyrhändigt med pianoprofessorn Hans Pålsson 1988. Som jag minns det var det min idé. Arbetet med studentaftnarna var ett i allra högsta grad kollektivt arbete, och trots att jag inte längre var förman för Studentaftonutskottet så var jag rejält insyltad. Förmodligen hade jag gjort förarbetet, medan själva genomförandet sköttes av min efterträdare M.T.
I aulan på Universitet höll alltså Tomas Tranströmer och Hans Pålsson gemensam studentafton där de varvade uppläsning och musik. Höjdpunkten var när de satte sig ner bredvid varandra och spelade Schuberts Fantasi i f-moll för fyrhändigt piano – det stycke som nämns i sista delen av Schubertiana från Sanningsbarriären (1978):
”Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll,
två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut.”
Det såg inte alls löjligt ut. Jag tycker det var storartat!
En vän som var med Tranströmer och Pålsson före aftonen berättar att de var på Stadsbiblioteket i Lund. När de passerade Hce.03-hyllan så stannade Tranströmer till, drog ut några av sina böcker och sa:
– Det är många korrekturfel i mina diktsamlingar.
Och så rättade han här och var – med kulspetspenna.
Skulle någon som bor i Lund kolla om några av dessa rättade exemplar fortfarande finns kvar? Ta med digitalkameran!”
Nu ska vi ju ha en vinnare också! Oj, jag har ju glömt att nämna att Tomas Tranströmer drabbades av en stroke när han var 59 år, och att han sedan dess inte kan prata. Hans fru tolkar och skriver åt honom – för språket sitter kvar någonstans på insidan. När det spekuleras Nobelpris kommer han fortfarande upp på alla listor … ja, nu skulle jag ju dra en liten lapp också. Det är många, många, ska ni veta. Får snart börja göra nya, de från förra året ser bedrövliga ut. (Nej, jag slänger aldrig något.) Aha! Här kom en upp! Och en kommentator som jag till och med har träffat! Studiomannen! Grattis!
Jag håller med Trulsa (och Jonna samt Lina) som berömmer er: ”Vilken talang, vilken fantasi och vilket engagemang!”
Ny lucka!
