Hoppa till innehåll

Dag: 7 december, 2006

Språkkalendern, lucka 7

Här följer tre meningar. Två av dem kommer från Nordisk Familjebok del 4 från 1905, medan en är påhittad. Vilken?

A. Fordom synes ön hafva varit skogsbevuxen, nu är den nästan fullständigt i saknad af träd.
B. Denne italienske naturalieforskare gingo långt i sin sträfvan mot en förädling av de inhemska hvetesorterna.
C. Den lefver ett föga rörligt lif i hafvet, på hydroidpolyper och mossdjur hvilka den förtär …

Share
Lämna en kommentar

Julkalendern 7 december 2006

Gårdagens vinnare – Olstorpe – bor i Amsterdam (usch, utlandsporto och krångel på Posten) och har mycket passande med tanke på gårdagen kört en Ford Prefect av årgång 1950. Då återstår att se om någon av er har en koppling till dagens hemlisbloggare.

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga.

 

Kära dagbok

När jag jag nu med hårdnackad beslutsamhet och stor tillförsikt har beslutat mig för att skriva dagbok, står jag på gränsen till mina drömmars mål. Man skulle kunna tro att jag ingick i detta underbara skede i det korta jordelivet redan i mars 2005, men ”ansvar är storhetens pris”, som den ärrade nobelpristagaren Winston Churchill sade.

Den Åmål-ättade chefen har gett den norrländska huldran på jobbet sparken – med utfästelser om guld och gröna skogar. Det kan man kalla en knuten näve rakt i solar plexus eftersom denna form av hävdelsebegär är svårare att förstå än det som får en skåning att äta ål enkom för att kunna visa styrka och hårdhet. Faktum är att den begåvade luletösen inte missar någon chans att gnugga salt i såren på dalslänningen.

Mer om jobbet. Den orubbliga målnäsan som gav ytterligare syre i fikarummet satt på R:et. Med eklöv krusade den lurige smålänningen – briljant som en vigseldiamant – rummets hårda hörnor. Vi trivdes ju.

Den nyanställda, kompakta finskan påminner om en flaxande kalkon på friarstråt, där hon vandrar mellan våra bord på jakt efter sin farfars fårade ansikte. Hon har inte tid att stanna upp för en sekund och käka taggtråd eller ens kontemplera över Aksel Sandemoses visdomsord ”Allra mest ensam kan du vara när du aldrig är ensam”. Den danske norrmannen anade inte hur rätt han hade: jyllänningen dog ju ensam, men med stövlarna på.

Nej. Ja. Jag måste resa frågan om löneökning. Min energiska skrivstil är värd ett odysseuskt påslag som accentuerar min epitetiska segerhuva.

Tadaa! Ni har inte en chans idag, moahahaaa!

__________
Liiiite tidigare än vanligt: Facit.

Share
118 kommentarer