Idag var jag lite för lurig eftersom jag … eh … inte var tydlig.
Var det två som bloggade? Eller var det en hemlisbloggare som återgav en dialog? Eller var det ”Lotten” i texten som var hemlisbloggaren eftersom hon dominerade? Eller var det äntligen Stephen King som gav skrivlektioner? Eller var det Lotten & Olle på riktigt?
Ni var nästan omedelbart på det klara att det var en deckare, även om jag var förtjust i Maries idéer om att det inte var det, om Asien, skräckfilmer och Den Döve, och Goblin-Charlottes bestämt klargörande om att det icke och inte var Patricia Cornwall men kanske en barnbok samt hakkes teori om att det var Henning Mankell som fick en lektion av Dan Brown.
Först ut med rätt svar var Översättarhelena, fastän hon i samma andetag sa att det var fel. Så klev då Orangeluvan in och pekade med hela handen och deklarerade att Ollekaraktären bara var en statist (rätt) samtidigt som hon ifrågasatte hur jag hade tänkt i min otydlighet. Cruella (som är hårdhudad men inte tålde hemlisbloggarens böcker) och Orangeluvan gick på Översättarhelenas förslag medan Salt så snyggt rabblade alla gissningar som hon inte hade läst: Peter Robinson, Henning Mankell, Dennis Lehane, Sjöwall/Wahlöö, J.K. Rowling, Inger Frimansson, Unni Lindell, Anne Holt, Åsa Larsson, Åsa Nilsonne, Karin Fossum, Ruth Rendell, Mary Shelley, Jonathan Carroll, Jeffrey Deaver, Leif GW Persson, Dan Brown, Torgny Lindgren och Mo Hayder. Men den sistnämnda kommer du att gilla, Salt.
Mo Hayder (f. 1962) explosionsdebuterade 2000 med Birdman, som jag sträckläste med äcklade utrop och påtvingade andningspauser. Den handlar på ett ytterst konkret sätt om nekrofili, medan nästa bok, The Treatment, hanterade pedofili och Tokyo krigsförbrytelser.
Mo Hayder slutade intressant nog att gå till skolan redan som 15-åring. Jag vet inte riktigt vad hon upplevde under åren när hon jobbade på restaurang och hotell samt som lärare och säkerhetsvakt … men någonstans har hon ju fått stoff till sina läbbiga böcker. Där, på vägen mot författarlivet, började hon i skolan igen och fick till slut även en universitetsexamen. Så här lär hon ha svarat på frågan hur hon kom på att skriva om det som hon ju skriver om:
”Jag har ett behov att ta tag i det som jag är mest rädd för. Att skriva om det jag fruktar mest blir ett sätt att bearbeta min egen rädsla. Jag vet också att många kvinnor delar denna rädsla för våld med mig.”
Det tycker jag var ett mesigt svar från en alldeles utmärkt författare. Är det inte så att hon snarare är fascinerad av … äckel? (Om jag skulle skriva om det som jag är mest rädd för, skulle ni få läsa kortromanen ”Telefonen ringer”.) Då är det intressantare när hon förklarar sitt effektiva sätt att hålla läsaren kvar:
I think a book has to be paced well – authors have so much competition from films and TV that a book, primarily, has to engage and be easy to finish.
Mo Hayder sitter precis som jag och Kar de Mumma uppallad med kuddar och täcken i sängen när hon skriver. När vi blir trötta lägger vi oss bara på sidan och somnar. Där slutar dock likheterna.
Nu ska vi ha en vinare. Nej, förlåt, en vinnare! Jag fick nyss springa över till Bästisgrannen och hämta plommonstopet, som blev kvar där igår kväll, full med gamla lappar. Nu tar jag ut några, lägger in en, två, och den och den och där kom Ami in i sista sekunden … och så drar jag en lapp … Jovanna! (Ja, just det, som också påpekade det jag tänkte: finns det någon litterär polis som inte har ont i magen?)
PS. Seriefiguren Rödöga hänger ibland från en brant klippa … cliffhanger.
8 kommentarer