Jag har förstått att Julkalendern rubbar cirklar. Inte nog med att vi inte följer Socialstyrelsens rekommendationer när det gäller sömnens inträde före midnatt – några gråter sig till sömns av utanförskapet trots att de varje dag borde gå in och gissa på
a) Hjalmar Söderberg
b) den där Fuglesang
c) Ranelid eller vad han heter.
Men nu till ett glädjande budskap.
Jag har i tre dagar talat med snögudarna. Jag har dansat min årliga snödans och offrat isglassar. Det funkade.
Nu till en tillstökande nyhet. Det här med snön gör att Olle och jag ideligen hittar varandra, förvirrat stirrande i hallen, perplexa av överraskningen: barnen har vuxit sedan senaste snön och var tusan är vantarna?
Och slutligen till ett sorgligt besked. Jag har totalskurit mig själv i ett pekfinger mitt i salladstillverkningen. Familjen vet inte att de är kannibaler och jag har jättedvårrrt attt skrivba meddddd dettta fodddral.
Barbro ”Bang” Alving (1909–87) kom ur två skrivande föräldrar och visste redan som liten att hon skulle bli journalist. (Ptja, jaha, jag visste redan som liten att jag skulle bli skådespelerska, men inte blev jag det, inte.) Hon växte upp i ett s.k. ”roligt” hem, men var inte nöjd med vem hon var, och sökte själv orsaken på detta vis: ”Av någon anledning vägde jag 80 kilo när jag var 18 år.”
Precis som andra skrivande storheter från denna tid, var det tidningsjobb i Klarakvarteren som gällde. Bang skrev även utförliga dagböcker, och hade säkerligen varit en flitig bloggare idag. Månne är bloggen vår tids litterära plantskola i sin linda?
Det Bang är mest känd för idag är de många kåserierna, utlandsrapporterna, skildringen av Belin-OS 1936 (jag är grön av avund), radioreportagen, att hon som ogift fick ett barn som hon inte gömde och att hon strax därefter bildade familj med med en kvinna, att hon var feminist, pacifist och katolik och sa upp sig från DN när DN inte höll med henne om kärnvapnens vara och inte vara. (Tänka sig, Herbert Tingsten propagerade för svenska kärnvapen.) Eftersom hon vägrade att delta i civilförsvaret fick hon sitta i en månad på Långholmen. (Sedan 1986 heter förresten civilförsvaret något annat. Håll i er. ”Civilt försvar” Wow, liksom.) Bang for världen runt, var rolig och bestämd samt vansinnigt kompetent. Här har vi alltså en viljestark och självsäker pennfäktare?
Nej.
Hon avslutade inte sina studier och hade dåligt samvete för det. Hon var inte hemma med sin dotter Ruffa och hade dåligt samvete för att Ruffa kände barnflickan bättre än Bang själv. Hon skrev i 18 år på en bok om Elin Wägner och hade dåligt samvete för att det tog så lång tid och precis som alla andra med krav på en veckokrönika led hon av deadlineångest med tillhörande dåligt samvete. Hon fick barn med DN:s tecknare – Birger Lundquist – som råkade vara gift på annat håll och det kan man ju ha lite dåligt samvete för också. Dessutom hade hon i perioder väldigt dålig ekonomi. Jag fortsätter listan: skrivångest, livsångest, käkkramp, ansiktssmärta, magkatarr, prestationsvånda, skrivkramp, depressiva perioder och dessutom ett synnerligen besvärande alkoholberoende. När hon hade fått hinkvis med beröm för OS-rapporterna 1936 skrev hon:
”Så nu är man Sveriges styvaste journalist, piddelipej, komiskt det är vad det är. Men du fattar ju att jag är glad, det här klarar hela karriären.”
År 1939 skrev hon i sin dagbok:
”Man ska bara orka och orka och orka hela livet. Just nu orkar jag inte orka någonting.”
Bang umgick med Cilla Frankenhaeuser, Eyvind Johnson, Karin Boye , Elin Wägner och de andra. Om jag riktigt koncentrerar mig, kan jag komma på att jag en gång drack öl med Johan Wester (Hipp, hipp) och att Den djefla mannen har en lumparkompis som är regissör i Hollywood. Fast vad ska jag med sånt kändisskräp till?
Det var 1936 som hon började ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu ”Uuunder en fiiilt i Madriiii …”)
När vi frilansskribenter stånkar över konstiga uppdragsgivare som hittar på dumheter kan vi tänka på dessa Bang-rader:
”Dessutom drunknar jag snart i svenska Kyrkans psalmbok. Jag har haft ett hundra arga prelater i telefon för att jag satte journalistiska rubriker på enquèten, inte deras eviga å ena sidan – å andra sidan. För att vara Kristi brudar grälar de förvånansvärt bra.”
Ni ser … Bang var rolig. Oj, vänta, jag anar en basker, en baskerbild!
Våren 1983 drabbades Bang (liksom Tomas Tranströmer 1990) av bland det mest helvetiska en språkmänniska kan drabbas av – afasi. Dottern Ruffa har sorterat bland allt det som Bang sympatiskt nog hade sparat (såsom min välfyllda källare kanske kommer till nytta en vacker dag) – skoluppsatser, taxikvitton, andras brev, egna brev, kassaböcker, tidningsklipp, reportageblock och en farlig massa små lappar med anteckningar från sömnlösa nätter. (Än en gång: Blogg-Bang!) Allt detta finns sparat på Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg.
Avslutningsvis en liten snutt som visserligen handlar om Bang, men där jag ryckte till vid åsynen av ett litet barn som vid OS 1936 … ja, titta själva:
Dagen inleddes för min del med att min djefla man attackerade mig i köket med en kniv i högsta hugg. Han väste ”veeeem är det idag?” och var synnerligen irriterad över att han inte igår var vaken för att möta min sedvanliga irritation när texten inte riktigt sitter som den ska och klockan närmar sig midnatt.
Rätt svar kom snabbt, och ni var inte ens osams. Möjligtvis dök det upp lite trevliga villospår och sanslösa analyser som hakkes gissning på Anna Freud emedan ”Den avbrutna tandpetaren är en referens till ett brutet ego medan klockan som stannat representerar döden, eller snarare vår undertryckta rädsla för densamma”. Ica hade flertalet kloka synpunkter som gladde mig: ”Historien går plötsligt på tok för fort” och ”Tittar man på klockan när saker exploderar? Är man rar när man är i 40-års åldern? Står man fastfrusen inför te-drickande?”. Anna drömmer tydligen om tändstickor och tandpetare, andra såg Håkan Nesser, Hitchcock, Chuck Berry, Sherlock Holmes, Steve McQueen och Hercule Poirot mellan bokstävlarna. Alice tycker till och med att det konstiga packandet är ok! Men alla är vi överens om att ”Det blåser på månen” är en mycket bra bok. (Det hör inte hit. Inte alls.)
Visst var ni på rätt spår!
Kitty heter på engelska Nancy Drew och böckerna började komma ut 1930 – redan då med ”Carolyn Keene” som författare. Egentligen är det nog hon som bloggar idag, men eftersom hon bara är ett alias, kan jag inte skriva något intressant om henne utan berättar lite om Kitty istället.
Böckerna är skrivna i den underliga stil som hemlisbloggaren visade prov på idag. Människor har hårda, ovänliga ansikten och ber artigt men bestämt om om saker eller te, damer blossar av upphetsning (när de blir förödmjukade, tro inget annat). Kitty tittar ständigt och jämnt på sin klocka, men drar sällan några slutledningar av det hon ser, hon trutar med munnen och stryker bort hårslingor samt blir röd av förargelse. Alla nytillkomna karaktärer får ett par adjektiv staplade på sig och en klassificerande nåntingårsålder. Utdragna och spännande skeenden nämns swooosch i ett andetag istället för att dras ut som i ett filmiskt parallellmontage. (Slagsmålet i bilen hade i en film varvats med bilder av den annalkande kurvan och den branta slänten … Då skulle vi som Lisa tjoa ”Jag vill veta hur det går! Spännande!”.)
De olika författarna fick tydligen inte tillräckligt betalt, för flera rättegångar har hållits mellan f.d. författare som säger sig ha skrivit mer än de har och giriga släktingar som efter författarens död vill ha mer pengar. Om jag bara fick en fruktansvärd massa pengar skulle jag gärna spökskriva. Sedan skulle jag läcka till en tidning att det var jag som skrev, och så skulle jag få Nobelpriset.
I de tidiga böckerna har Kitty till och med en pistol i handväskan – som hon skjuter farliga djur med! Hon spinner loss grus med sin snabba bil, far land och rike runt och tar med sig kompisarna och pojkvännen Ned (som dyker upp överallt, även när Kitty inte har tagit honom med sig) men aldrig jobbar eller pluggar hon. Idag är det lätt att fnysa över detta – och det taffliga sättet böckerna är skrivna på – men faktum är att vi som barn tyckte om Kitty! (Vi ska inte fnysa.)
Antingen har man läst Kitty, eller så är man kille, var min tanke. Men här dräller det ju av quinnor utan Kittykunskaper – till och med min Bästisgranne är fortfarande oskuld! Jag läste alla böcker om Biggles, Kitty, Pollyanna, Lotta, Tvillingdeckarna, Fem, Äventyrens samt Dante & Tvärsan. Kitty var konstigast av dem alla eftersom hon pratade om och klädde på sig ulliga jumprar, letade efter handskar, köpte nya handväskor och valde skor … jag hade nog svårt att identifiera mig. (I Femböckerna var det jag som var Dick, i Biggles var det jag som var Ginger.) Namnet ”Cassidy” valde jag förresten som en ledtråd till den då i mina ögon snygge skådespelaren Shaun Cassidy, som var med i 1970-talets Kittyfilmer.
Nu ska vi se. En vinnare! Det är kul med era groende rödatrådengissningar, även om de fastnar på spårvagnar i Göteborg. I morgon är den röda tråden ganska tydlig. Cellolina med det vackra namnet skrev en kommentar som försvann i sajbern, men in i hatten ska hon. Bästisgrannen igen, ser man på, ner i hatten. Och … Jag draaaaaaaar …nej, nu är han här igen: min djefla man. Han har dessutom redan fått en tröja, vi tar en annan: Kristina! Grattis!
Jag har i tre dagar talat med snögudarna. Jag har dansat min årliga snödans och offrat isglassar. Det funkade.
Det här med snön gör att Olle och jag ideligen hittar varandra, förvirrat stirrande i hallen, perplexa av överraskningen: barnen har vuxit sedan senaste snön och var tusan är vantarna?
Jag har totalskurit mig själv i ett pekfinger mitt i salladstillverkningen. Familjen vet inte att de är kannibaler och jag har jättedvårrrt attt skrivba meddddd dettta fodddral.
