Jag har förstått att Julkalendern rubbar cirklar. Inte nog med att vi inte följer Socialstyrelsens rekommendationer när det gäller sömnens inträde före midnatt – några gråter sig till sömns av utanförskapet trots att de varje dag borde gå in och gissa på
a) Hjalmar Söderberg
b) den där Fuglesang
c) Ranelid eller vad han heter.
Men nu till ett glädjande budskap.
Jag har i tre dagar talat med snögudarna. Jag har dansat min årliga snödans och offrat isglassar. Det funkade.
Nu till en tillstökande nyhet. Det här med snön gör att Olle och jag ideligen hittar varandra, förvirrat stirrande i hallen, perplexa av överraskningen: barnen har vuxit sedan senaste snön och var tusan är vantarna?
Och slutligen till ett sorgligt besked. Jag har totalskurit mig själv i ett pekfinger mitt i salladstillverkningen. Familjen vet inte att de är kannibaler och jag har jättedvårrrt attt skrivba meddddd dettta fodddral.
Barbro ”Bang” Alving (1909–87) kom ur två skrivande föräldrar och visste redan som liten att hon skulle bli journalist. (Ptja, jaha, jag visste redan som liten att jag skulle bli skådespelerska, men inte blev jag det, inte.) Hon växte upp i ett s.k. ”roligt” hem, men var inte nöjd med vem hon var, och sökte själv orsaken på detta vis: ”Av någon anledning vägde jag 80 kilo när jag var 18 år.”
Precis som andra skrivande storheter från denna tid, var det tidningsjobb i Klarakvarteren som gällde. Bang skrev även utförliga dagböcker, och hade säkerligen varit en flitig bloggare idag. Månne är bloggen vår tids litterära plantskola i sin linda?
Det Bang är mest känd för idag är de många kåserierna, utlandsrapporterna, skildringen av Belin-OS 1936 (jag är grön av avund), radioreportagen, att hon som ogift fick ett barn som hon inte gömde och att hon strax därefter bildade familj med med en kvinna, att hon var feminist, pacifist och katolik och sa upp sig från DN när DN inte höll med henne om kärnvapnens vara och inte vara. (Tänka sig, Herbert Tingsten propagerade för svenska kärnvapen.) Eftersom hon vägrade att delta i civilförsvaret fick hon sitta i en månad på Långholmen. (Sedan 1986 heter förresten civilförsvaret något annat. Håll i er. ”Civilt försvar” Wow, liksom.) Bang for världen runt, var rolig och bestämd samt vansinnigt kompetent. Här har vi alltså en viljestark och självsäker pennfäktare?
Nej.
Hon avslutade inte sina studier och hade dåligt samvete för det. Hon var inte hemma med sin dotter Ruffa och hade dåligt samvete för att Ruffa kände barnflickan bättre än Bang själv. Hon skrev i 18 år på en bok om Elin Wägner och hade dåligt samvete för att det tog så lång tid och precis som alla andra med krav på en veckokrönika led hon av deadlineångest med tillhörande dåligt samvete. Hon fick barn med DN:s tecknare – Birger Lundquist – som råkade vara gift på annat håll och det kan man ju ha lite dåligt samvete för också. Dessutom hade hon i perioder väldigt dålig ekonomi. Jag fortsätter listan: skrivångest, livsångest, käkkramp, ansiktssmärta, magkatarr, prestationsvånda, skrivkramp, depressiva perioder och dessutom ett synnerligen besvärande alkoholberoende. När hon hade fått hinkvis med beröm för OS-rapporterna 1936 skrev hon:
”Så nu är man Sveriges styvaste journalist, piddelipej, komiskt det är vad det är. Men du fattar ju att jag är glad, det här klarar hela karriären.”
År 1939 skrev hon i sin dagbok:
”Man ska bara orka och orka och orka hela livet. Just nu orkar jag inte orka någonting.”
Bang umgick med Cilla Frankenhaeuser, Eyvind Johnson, Karin Boye , Elin Wägner och de andra. Om jag riktigt koncentrerar mig, kan jag komma på att jag en gång drack öl med Johan Wester (Hipp, hipp) och att Den djefla mannen har en lumparkompis som är regissör i Hollywood. Fast vad ska jag med sånt kändisskräp till?
Det var 1936 som hon började ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu ”Uuunder en fiiilt i Madriiii …”)
När vi frilansskribenter stånkar över konstiga uppdragsgivare som hittar på dumheter kan vi tänka på dessa Bang-rader:
”Dessutom drunknar jag snart i svenska Kyrkans psalmbok. Jag har haft ett hundra arga prelater i telefon för att jag satte journalistiska rubriker på enquèten, inte deras eviga å ena sidan – å andra sidan. För att vara Kristi brudar grälar de förvånansvärt bra.”
Ni ser … Bang var rolig. Oj, vänta, jag anar en basker, en baskerbild!
Våren 1983 drabbades Bang (liksom Tomas Tranströmer 1990) av bland det mest helvetiska en språkmänniska kan drabbas av – afasi. Dottern Ruffa har sorterat bland allt det som Bang sympatiskt nog hade sparat (såsom min välfyllda källare kanske kommer till nytta en vacker dag) – skoluppsatser, taxikvitton, andras brev, egna brev, kassaböcker, tidningsklipp, reportageblock och en farlig massa små lappar med anteckningar från sömnlösa nätter. (Än en gång: Blogg-Bang!) Allt detta finns sparat på Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg.
Avslutningsvis en liten snutt som visserligen handlar om Bang, men där jag ryckte till vid åsynen av ett litet barn som vid OS 1936 … ja, titta själva:
Jag har i tre dagar talat med snögudarna. Jag har dansat min årliga snödans och offrat isglassar. Det funkade.
Det här med snön gör att Olle och jag ideligen hittar varandra, förvirrat stirrande i hallen, perplexa av överraskningen: barnen har vuxit sedan senaste snön och var tusan är vantarna?
Jag har totalskurit mig själv i ett pekfinger mitt i salladstillverkningen. Familjen vet inte att de är kannibaler och jag har jättedvårrrt attt skrivba meddddd dettta fodddral.
