Månad: december 2006

Alfa, beta. gamma, delta, epsilon … jag tycker att Bloggerbludder skulle ha fortsatt på den inslagna, grekiska vägen så att jag på tionde nivån kunde ha skojat om att jag inte fattar ett jota.

Nåväl. Jag har en kusin som nyss skrev att han inte gillar uttrycket ”gott slut”. Jag håller med. Bara för att vi är inne i mellandagarna och nyårsaftonsbläckan närmar sig, behöver allt ju inte ta slut. (Jomen ÅRET, fattarunte, ÅRET tar ju slut! skriker vän av ordning och ok då. Men det låter som om livet tar slut.)

Nu ska jag och min blogg försöka släpa oss över tröskeln till beta/new-rummet. Gott slut till den gamla antika versionen, alltså. När jag kommer tillbaka ska jag visa upp mitt roliga pekfinger som har läkt så fint. (Inatt jag drömde att jag amputerade armen på en karl på samma sätt som Captain Baines nästan förlorade sitt ben – minns ni?)

Uppdatering:
Jag är inte tillåten att byta till the new deal eftersom min blogg ”är för stor”. För stor? Det är den ju inte alls, tänkte jag och surade till. Men då visade det sig att jag ”hade för många kommentarer”. Helt korrekt. Det är ert fel, och jag är hur nöjd som helst.

Då kollar vi lite mer på Onedinlinjen. Håll i er. Här nedan är en bild på Captain Onedin och Anne från i år. Som gifte sig på riktigt.
Men hur gick det här till?

Den röda tråden var alltså kompetens. I’m a sucker för kompetens sedan tidigare. Tvärtomordet är icke-kompetens. Så här tänkte jag – åsikterna är alltså mina och alls inte allmänt accepterade. Jo, förresten, det är de ju i många fall visst då.

1. John Irving
Han har lyckats lite grann som som Stephen King – att få en kvalitetsstämpel trots att böckerna faktiskt inte är helgjutna. Det är skickligt gjort: alltså kompetent.

2. Camilla Läckberg
Well. För mig är detta poor and utter crap – när man dissekerar texterna ser man att det känns som ett 70-talshus med plastlister och ingjutet trä i bottenplattan. Huset funkar visserligen som boning, men kunde ha varit bra mycket bättre. Däremot – och det är nog så viktigt – är marknadsföringen ytterst kompetent gjord.

3. Claude Simon
Här har vi en annorlunda form av kompetens: kvalitetslitteratur som väldigt få kan ta till sig. Att välja en skrivteknik och sedan genomföra den så skickligt är inte illa pinkat. (Vilket ändå inte betyder att vi fattar.)

4. Totte
Gunilla Wolde hittade rätt ton och rätt målgrupp och gjorde perfekta barnböcker. Kompetent. Jag har visserligen i min ungdom (jag är ju så till åren kommen numera) skrattat åt det banala, men nu med mina egna barn förstått Tottes kvaliteter. Det är konkret och bra svenska, så enkelt är det.

5. Tomas Tranströmer
Ja, här har vi väl den ende svenske författaren som de senaste 30 åren är i nobelprisklass. Kompetensen består i att … det är svårt att återskapa det enklas kompetens – att göra svåra saker med lätthet. Det gör Tranströmer otroligt konstfullt.

6. Douglas Adams
Adams rönte stor succé genom ett konsekvent genomförande av en idé. Han var dessutom en mångsidig konstnär, vilket imponerar på mig, jag som är en sucker för kompetens.

7. Jan Majlard
Det bästa exemplet på total ickekompetens jag har hittat. Rent dravel – köpenickiad, pekoral, uruselt, parodiskt … jag kan fortsätta ett bra tag med synonymer till dessa ord. (Brasklapp: det finns dock många sportsideläsare som kallar honom ”den bäste krönikören”.)

8. Lucky Luke
Skaparna av Lucky Luke-albumen – Morris & Goscinny – visar upp fantastisk multikompetens när de blandar historiska fakta, tecknande, bra historier och intressanta karaktärer. Dessutom – om man tar ordet kompetens till en annan nivå – är Luke själv specialkompetent vad gäller skjutning, cigarrettrullning och medling.

9. Bridget Jones
Helen Fielding lyckades skapa en rolig bok på ett helt okomplicerat sätt – en bok som dessutom blev en dundersuccé. Jag vet inte hur det gick till, kanske var hon också ett marknadsföringsgeni. De som valde en amerikansk smalis att spela en brittisk ickesmalis och gjorde stor grej av tio kilos viktuppgång visste precis vad de gjorde. Smart. Kompetent? Ja, förmodligen.

10. James Frey
Här har vi då fuskkompetens – Frey vet hur en slipsten ska dras. Till en viss gräns. Visst borde han på ett tidigare stadium ha talat om att han bara hade hittat på – istället för att gång på gång trots entydliga bevis envisas med att han hade skrivit sina memoarer och inte en roman?

11. Edgar Lee Masters
En bra idé – en driven stil – konsekvent genomförd med ett rikt persongalleri. Han förlorade dock förmågan genom att använda sin förförarkompetens istället för sin familjeförsörjarkompetens. Kanske skulle han ha dragit sig tillbaka när han hade gjort succé och därmed blivit en Björn Borg.

12. Stikkan Andersson
Här ser vi två personers begynnande kompetens: Lill-Babs och Stikkan Andersson. När det gäller den senare var Klas-Göran ju bara ett genrep inför världserövringen med ABBA.

13. Cajsa Warg
Intressant – och kompetent på sitt sätt. Jag skulle utan att ha satt mig in i hennes kokkonst vilja påstå att hon trots avsaknaden av potatis var före sin tid. Jag skulle också gärna vilja ha svar på frågan:
Vad spelar hon för roll idag?

14. Bengt Anderberg
Här har vi en av de finaste stilister Sverige har haft sedan 1950-talet. Han är lysande när det gäller det svenska språket och det är konstigt att han inte är mer känd än han är. Om vi ska tala allvar om kompetens och dra paralleller till icke-kompetens, så får icke-kompetensen större utrymme än kompetensen idag. Fast så kanske det alltid har varit?

15. Mo Hayder
Här har vi då äckelkompetens. Hayder är världsbäst på att göra deckare som man inte kan sluta läsa. Hon följer en enkel formel till punkt och pricka och är vad man kan kalla en kompetent hantverkare.

16. Marcus Aurelius
Denne man var kompetent på det mesta: han var kejsare över världens största imperium och gick dessutom och filosoferade på sina lediga stunder. Att han bråkade och krigade och stökade till, kan vi förstås klaga på så här i efterhand. Men han var till och med kompetent när det gäller krigföring.

17. John Fogerty
En hitmaskin utan dess like – John – skapar och skapar. Så kommer missunnsamma (det ordet ser ju ut som en word verification!) bandmedlemmar och kräver att få vara med och leka. Pannkaka. Låt kompetensen avgöra vem som gör vad, säger jag med emfas. Det är därför kompetens och inget annat är den röda tråden!

(Min djefla man ber här att få tillägga att ni bör lyssna på John Fogertys gitarrspel: ”Han är så uttrycksfull med så enkla medel!”.)

18. “Carolyn Keene”
Kitty blev en megahit välden över, och är det än idag. Det handlar precis som i Mo Hayders fall om formelskrivare – fast inte av lika hög kvalitet. (En annan dag kan vi ju diskutera ordet kvalitet …) Skaparna vet vad de vill uppnå och hur de ska gå tillväga för att uppnå det. Kompetens.

19. Victor Hugo
Ännu en av mina favoriter – en person med multikompetens! Han kunde ju allt – och visste vad han skulle göra med sina kunskaper.

20. Thorbjørn Egner
Norges Thomas Funck kunde rita, komponera musik, hitta på historier och kommunicera med barn. De banala historierna tilltalar på ytan inte vuxna någe’ vidare, men barn faller pladask för dem.

21. Maria Borelius
Förlåt mig nu om jag kallar detta uppblåst inkompetens och oärlighet, förställdhet och nedlåtande trams om många av er hade hjälp av och gillade hennes bok. Den – och uttalandena runt ministertillsättningen – är ickekompetens. Kanske har hon bara dåliga rådgivare. Då är det deras ickekompetens som sätter krokben. Tyvärr.

22. Astrid Lindgren
Med en sådan bredd när det gäller tema och anslag, kan jag inte annat än buga och bocka för henne. Allt från fantasy till skärgårdsskildringar funkar bra med lindgrenska karaktärer och språket med de speciella vändningarna. Begåvning och kompetens i lagoma portioner. Fast jag gillar fortfarande inte Karlsson på taket.

23. Jan Wictor
De två unga studenterna som genomskådade inkompetens och parodierade den på ett sådant sätt att kreationen lurade dem som borde sitta på specialistkompetensen … ja. Mycket smart.

24. Hasse Alfredson
Kombinerad kompetens kan i vissa fall fungera bättre än solokompetens. Paul & John, Magnus & Brasse, Hasseåtage … ni kan säkert komma på fler exempel.

Era röda tråden-funderingar har verkligen varit otroligt roliga. När det gäller kommentatorerna, kan man snacka om specialistkompetens in absurdum. Jag kommer här att lista och citera några, och inleder med hakkes:

Rött har jag ju också varit inne på som röd tråd, men näsor? Det enda som är större än näsor är väl röda näsor. Dessa finner man oftast i frusna, förkylda eller fulla ansikten. Kanske mitt i nyllet på en tomte som försökt bota sin förkylning med en smutt av glöggen? Nej, det kan knappast vara röda tråden.
(—)
Vad kan man mer tänkta sig i anslutning till näsor. Astrid Lindgren jobbade ju på underrättelsetjänsten, kanske alla hemlisbloggare är någon form av snokare?

Och så Bloggaren Formerly Known as EnsammaMamman:

Lotten sade i något tidigare inlägg att den 7/12 var väldigt mycket röda tråd, fast upp–och-ned. Hmmm. 7/12, var det Jan Majlard, JM, det blir WC upp-och-ned, åtminstone med min handstil.

Översättarhelena:

Jag hade en jättebra röd tråd på gång när jag åkte spårvagn förut i dag, men efter två öl (på en måndag! och så tidigt på kvällen!) så har den liksom bara försvunnit. Jag måste försöka hitta den igen! Om jag tar samma spårvagnslinje i morgon så kanske den dyker upp.
(—)
Målet med livet är väl att dö. Helst lycklig. Så jag gissar på ”lycka” som den röda tråden.

Lisa:

OK, nu har jag läst igenom hela kalendern och anser att den röda tråden är ansvarstagande. Att bli en bättre människa. Self improvement. Alltså en optisk isomer till förra årets kalender.
(—)
Jag ser ju tydligt att vartenda inlägg handlar om att får ordning på saker och ting: Uppfostran, städning, en lektion i splatterskrivande, lister goda föresatser etc.
Dessutom skulle den röda tråden inte vara tydlig i Totte och där har han minsann en käresta och Fäbodstintan trånar efter tvåsamhet.

Nej, ordning på torpet är min melodi. Kadaverdisciplin rentav!

Eva-L

Jag vill gissa men hinner inte riktigt så jag gissar på Samnuel Beckett idag. Det är en gissning med lite tyngd tycker jag även om den är nästan helt utan grund (två män, vladimir och estragon, i väntan på godot, i väntan på julen)(Är den röda tråden väntan?)

Tiila:

(—)
Till råga på allt elände
har även julen en ände
och innan dess ska man ha klurat ut
en röd tråd mellan Nobelpris, Totte och Lucky Luke-krut.
(—)

Jag tror att den röda tråden är föräldrars litterära splittring.
Man läser liksom allt mellan Totte och Hugo.
Eller litterära förresten, det gäller ju hela livet.
Från sandlåda till lunchmöte.

Ica:

Aha, man ska komma på den fördömda tråden med? Den har ju jag inte ens tänkt på… hualigen. Hur kommer denna julafton att bli? Jag som brukar få fjäska för att få bli fri till Karl-Bertil. Nu måste man bli fri till bloggen.

Och så avslutar vi med en Lisa:

Med ledning av de horribla bilder som bloggats (torterade män och lemkästnignar) måste jag nog inse att allt blood and gore beror på Lottens personlighet snarare än medvetna ledtrådar.

Idag var det lätt.

Jag tänkte i förväg att det nog borde vara lätt så att den röda tråden äntligen skulle kunna nystas upp utan distraktioner.

Hemlisbloggaren föreslogs av förvirrarna vara Erlend Loe, C.J.L. Almqvist, Kålmasken i ”Alice i Underlandet”, Willy Kyrklund, Afzelius & Wiehe, en ko, en häst, Verner & Verner och Q-hunden – fast de flesta föreslog ändå Hasseåtage. Men det var det ju inte.

(Chockpaus.)

Jomen för det var ju bara Hasse som bloggade, vilket Eva-L:s stolte man, Ulla, hakke och Flinn kom på. Lotta satte fingret på exakt det jag ville få fram, så som jag skulle vilja att det var:

”Fin tanke, förresten, att de fortfarande kommunicerar med varandra, om än med lite dålig mottagning.”

Ja. Så här:

Tage & Hasse utanför skrivarstugan på Söder.

Jag använde mig mest av Hasses Varför är det så ont om Q? och Tages Grallimatik för att få fram den rätta språkkänslan. Prat om punsch är studentikost (och studentkost, jag har verkligen inte druckit mycket punsch sedan jag flyttade från Lund), medan rim, limerickar, improvisation, falukorv och tjocka böcker (”Tage Danielssons Paket” och Hasse Alfredsons ”En något större bok” är ju så tjocka) skulle få er på rätt spår om språkkänslan skulle fallera. (Inte trallala-fallera utan fallera som i fela. Äsch, inte fela som i fiol utan fattas som i saknas.)

Hasse Alfredson (f. 1931) kallar sig Hans när han är seriös. Jag skulle kunna kalla mig Charlotte när jag är seriös, but that will never happen. (Tolka’t som ni vill.)

Här kunde jag nu rabbla Hasses (med ett s i efternamnet) och Tages (med två s i efternamnet) verk och betydelse under särskilt 1960- och 70-talen, men det kan man ju läsa sig till på andra ställen. Det mest förvånande i detta ämne är att när jag är ute och föreläser om det svenska språket, måste för dem som är runt 20 år faktiskt förklara vilka Hasseåtage var. Tage dog visserligen 1985, men visst borde hans minne leva även hos yngre generationer? Som … Charlie Chaplin? (Nej, äsch, många vet ju inte vem han var heller, sorry.) Faktum är att tre av Sveriges roligaste dog inom sju månader 1985: Torsten Ehrenmark, ”Gits” Olsson och Tage Danielsson. (Ett halvår senare dog även Beppe Wolgers.)

Den Blyga berättade i somras på sin blogg om när hon såg Hasse Alfredson in action. Hon gick – liksom han – i skola i Helsingborg. Mellan skolorna anordnades en frågeturnering på gymnasienivå. Ungefär 1949 var finalen i tävlingen helt jämn ända till avslutningsomgången, då en person från vardera laget fick improvisera i tio minuter i ”Oförberedda talares klubb”. Hela publiken vred sig av skratt och konferencieren Sten Broman (yes, the Sten Broman) tog av sig glasögonen och stirrade på Gossläroverkets representant som slog alla med häpnad: Hans Alfredson.

Den Blyga skriver:

”Ämnet han [Alfredson] skulle utreda sig över var inte alltför upphetsande, ung ’Min skäckiga märr’. När han senare på läsåret tog studenten minns jag att han väckte uppseende genom att rida hem på en sådan.”

Under studenttiden i Lund skrev han flera spex som fortfarande sätts upp med jämna mellanrum. Hans egenhändigt ombyggda skrivmaskin finns fortfarande i Arkivet på Akademiska Föreningen; alla typarmarna byttes ut så att de enda bokstäver som maskinen kan skriva är K respektive U. År 1987 invigde han Nasoteket, som är gipsavgjutningar av ”särskilt förtjänta” människors näsor. (Bland dem min djefla mans då ungdomliga kran.) Även Esaias Tegnér, Tycho Brahe, Johan Henrik Thomander, Fritiof Nilsson Piraten och Sten Broman har sina näsor på plats eftersom deras statynäsor har avgjutits. Apropå statyer, så föreställer denna staty på Nybroplan i Stockholm Hans Alfredson:

(Av K.G. Beijemark. Den skulle egentligen placeras i Helsingborg, men där tackade de nej. Då skulle den sättas i Malmö, som också tackade nej. Så hamnade den slutligen i Stockholm.)

När Hasse 1956 blev chefredaktör för Lundagård efter Lasse Holmqvist (som förresten har skrivit världens bittraste memoarer), blev han uppskickad till Uppsala på studenttidningskonferens (ord på 24 bokstäver). Någonstans där, i den studentikosa röran, tappade han sin swingpjattshatt, och började rya om hur Lund minsann var ett ärligare ställe än hatt-tjuvarnas Uppsala.

”Då kom en mycket lång, rödhårig man emot mig, omgiven av ett beundrande hov, och sa så här – på vers givetvis: ’Sörj ej mer din puttefnasker, du kan ta min gamla basker’.”

I ”Här är ditt liv” 1981 (som leddes av sagde Lasse Holmqvist, tadaaa, cirkeln är sluten) gav Hasse en fuuul, virkad basket basker till Tage och sa att det var den ursprungliga.

Framför mig har jag en oläst bok: ”Hasse & Tage Svenska Ord & Co Saga & Sanning” (av Staffan Schöier & Stefan Wermelin). Den innehåller så vansinnigt mycket coolt.

Detta urklipp som handlar om hur fruktansvärt tråkiga Hasse & Tage var, t.ex.

Nu ska vi ha en vinnare! Jag är lite nervös – många har ju gissat varje dag utan att vinna, det är inte riktigt rättvist det här. De stackare som sitter utan datorer eller vars elaka kusinmostrar inte låter dem gå från bordet (jag har ingen inside information, jag vet bara hur kusinmostrar fungerar) har ju dessutom inte en rimlig chans idag. Men jag draaaaaaar eeeen … åh! Så lämpligt! Agneta som löste knuten igår! Grattis! Dessutom får Tiila en för att hon har rimmat så mycket och Hasse (och jag) ju gillar rim.

Bonusjulkalender! Med ny tröjchans!

Ännu en gång följer gissningarna detta mönster:

1) någon gissar tossigt
2) någon gissar rätt
3) alla dräller in och gissar välformulerat uppåt väggarna
4) Statistikerns överdängare gissar på en gammal idrottsman
5) någon håller med den som har gissat rätt
6) hakke gissar jättefyndigt
7) de andra ignorerar rättgissarna och gissar fel … eller lägger helt medvetet ut roliga villospår

Aequinoxia gissade på Ekelöf, som jag ju absolut och definitivt borde ha gett mig på (”krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler …”). Andra förslag kom, som vore de spridda skurar: Frank Herbert, Iodine Jupiter, Lennart Hellsing, Kristina Lugn, Joppe Pihlgren, Dunderklumpen (Ica förstås), Bruno K Öijer, Kent Andersson, Alfr-d V-stl-nd (är nog en utmaning att hemlisblogga), Völuspa, Samuel Beckett, Ingrid Bonde, filmen Dune och Victor Rydberg (av Yvonne, som med den gissningen ändå var ganska nära).

Men Agneta visste besked först av alla – ”Jag kommer dragandes med något gammalt igen”, skrev hon. Översättarhelena och Lisa höll snabbt med, följda av en nattsuddande Den Blyga, som redovisade halva hemlisbloggarens cv. Ni som inte kände till honom idag är i gott sällskap, men hör nu vilken lattjo historia det är:

För hemlisbloggaren var Jan Wictor – Lars Gyllensten (1921–2006) och Torgny Greitz (f. 1921). Diktsamlingen Camera obscura var alltså författaren, läkaren, akademiledamoten, prosektorn, bilism- och ideologimotståndaren samt ständige sekreteraren Gyllenstens författardebut. Greitz blev mer läkare än författare, och fick 1995 pris av Läkarförbundet som varande språkvårdare – han är tydligen specialist på att hitta på bra svenska ord till medicinska termer på utrikiska.

Några förklaringar:
Översättarhelena skrev ”Lustigt med pluralböjning av verben fast det känns rätt modernt i övrigt.” Ja, det var precis så Jan Wictor skrev. Pluralböjningen försvann ju från grammatiken 1906 (stavningsreformen, ni vet), men levde kvar hos stofiler ända in på 1930-talet. (Precis som att jag och andra gamla hundar idag fortsätter att skilja på t.ex. de/dem, jag/mig och innan/före.) Att Gyllensten & Greitz skrev så i diktsamlingen var säkert med flit, men jag har inte räknat ut meningen med det. (Harry Martinson höll fast vid verbplural länge. Kan det ha med något att göra?)

Köpenickiad är ”en typ av falsk maktutövning, i syfte att luras”. Vilket de ju gjorde.

Titeln ”En mörk låda med hål i” och orden ”rätlinjiga foton” skulle bekräfta era misstankar om ni slog upp ”camera obscura” i en uppslagsbok.

Slutraden ”de två männen som lurade lärdomens lemlösa lakejer” syftade på de två författarna.

Men hur gick det till?

Det var en gång två medicine studerande som en vårdag 1946 drack öl och hade trist. Grabbarna var – på studenters vis – mellan alla tentor om histologi och endokrinologi ilskna på 1940-talets moderna poesi. De tyckte att den var otillgänglig och tråkig samt överskattad och att vem som helst som lade sig till poet-jargongen kunde skriva likadant.

– Schkåhl, sa Lars. Nu skriver vi *hick* en egen dikt!
– Nej! ropade Torgny. En hel diktsamling! Skål! Skaru harej en till?
– Du rabblar ord, jag sätter ihop dem i meningar!
– Du är ett geni! Och jag med! Hör här: evangelium, boudoir, sängomhänge, pormaskplockning och, eh, eau-de-cologne!
– Ro hit med en öl till, det här blir vansinnigt bra:

Evangelium i boudoiren
dold bakom sängomhängen pormaskplockning
baddning av ögonen med eau-de-cologne
evangelium necessaire.

Och bra blev det. Så bra att de tu fick samlingen utgiven – under pseudonymen Jan Wictor. Boken fick fina recensioner och mycket beröm, men några månader senare skrev Karl Vennberg i en artikel om ryktet att Camera obscura var ”ett skoj”. Då skyndade sig Gyllensten och Greitz att berätta att de hade gjort dikterna ”på måfå och med slump och slarv som inspiratörer”.

Nästan alla i hela kultursverige blev vansinniga av ilska. Rubrikerna i tidningarna löd:

”Bluff-diktsamling slutsåld!
Fyrtiotalist-expert till ilsket angrepp”

Aftonbladet

”Löpande-band-lyrik kan numera fritt tillverkas enligt modell camera obscura.

Man begriper ändå ingenting.”

Svenska Dagbladet


”Ordstapel blev på fem timmar Camera obscura i julboksfloden.”

Sydsvenska Dagbladet


Gunnar Ekelöf (han där uppe med bokstävlarna) tyckte däremot att Camera obscura var ”ett exempel på spontanistisk dikt – en diktart med viss hävd – och att några av dikterna inte alls var så dåliga”.

Jag håller med! Camera obscura är riktigt, riktigt rolig. Rolig poesi behövs.

Femtio år efter Camera obscura skrev Gyllensten och Greitz:

”Så här i efterhand kan man nog säga att Camera obscura var ett slag i luften – men ett kraftfullt slag. Den tog inte död på modern dikt. Men kanske bidrog den till att rensa ut alltför långsökta godtyckligheter och falskt eller förfelat djupsinne ur vad som skrevs. Åtminstone tillfälligtvis.”

Nu ska vi väl ha oss en vinnare? Jag får idag ta bort en hel bunt med lappar. Såja. Och den. Men den ska i igen. Såja. Uuut med Bästisgrannen och min djefla man. Jag draaaaar: En annan Petra! Grattis!

Eftersom jag är på extraprishumör får Statistikerns överdängare, Eva-L, Trulsa samt Alva/Jenny/Martin varsitt envishetspris!

Här kan ni läsa mer om Camera obscura.

PS. Precis som jag tycker om Tranströmers rad ”Fröet sparkar i jorden”, gillar jag denna rad av Jan Wictor: ”lilla klockan tuggade hela dagen”.

Här har vi då titelbladet i vårt exemplar av Camera obscura. (Jag knycker stolt på nacken.) Himla fin med Gyllenstens personliga dedikation till Olle och med en inbyggd ficka i bindningen, innehållande tidningsurklipp från anno dazumal. (Artikeln i kanten här ovan är skriven av ingen mindre än Jolo.)

Vad man inte anar av det sköna titelbladet är att en chock erbjuds läsaren när boken sedan ska avnjutas: Olles brorsbarn Johan har färglagt hela boken med blå krita.

Nästa!

(I morgon löser ni den röda tråden också!)