Månad: december 2006

Jag svarar så himla utförligt på alla frågor

Publicerat av Lotten Bergman den 31 december 2006 00:03

Bloggvärldsbloggens bloggenkät 2006

Jag veeet. Det är många bokstäver.

1. Hur länge har du bloggat?
På ”riktigt” är det prick ett år sedan jag började: den 1 januari 2006. Dessförinnan hade jag en hemgjord sak utan kommentarer eftersom jag var rädd för kommentarer och det ansvar de innebar. Dessutom har jag med min djefla man bloggat bokrecensioner, interna familjerapporter och graviditetsberättelser. Barn nr 3, 4 och 5 fick även hela förlossningssajter i bloggformat eftersom jag har elefantgraviditeter och var trött på frågan ”har det hänt nåt?”. Även basketklubben har bloggdrabbats. Ja, det är en farlig farsot, detta.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Ber om ursäkt, men jag minns faktiskt inte. Vad har jag för bild av kolumnister på DN? Vet inte … de snusar kanske. Vad har jag för bild av lågstadielärarna i Eslöv? Ptjaaa, jag vet inte … de har kanske glasögon. Vad har jag för bild av tyskar med ovanligt små fötter? (Det här var roligt, vilka andra kategorier skulle man kunna hitta på? Kom igen, läsare, bidra med andra grupper som man har svårt att skapa sig en bild av!)

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Inte har jag förälskat mig i en blogg, heller! Däremot blir jag storligen stolt och nyfiken när några som jag mer eller mindre känner bloggar: Bästisgrannen, VBK, Louise, Ami , Ica och svärmor.

Förälskad? (Jag rynkar pannan och munnen och försöker känna efter igen.) Kanske Embryo. Liiite.

Men nej. Förälskelse är mer himlastormande för mig, sådär så att jag har svårt att tänka på annat. Mitt problem är snarare det motsatta. Vad det än gäller, börjar jag ideligen tänka på annat. Jag är dålig på att fokusera, kan man lugnt säga.

4. Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
Jag läser dem inte. Men ok, nu väljer jag ett på måfå: 10 januari 2006. Känsla? ”Ah. Vad roligt.” Det är precis som med mina dagböcker. Nu tar jag fram en från när jag var 13 år och läser … hihi … ah! ”Vad roligt!”

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Det är alldeles för många egentligen, runt 200. Sorry, men layout är totalt bortkastad på mig – jag läser bloggarna i min RSS-läsare där allt ser likadant ut. Jag är helt ickenostalgisk och raderar ”prenumerationer” utan problem hela tiden – och ersätter dem blixtsnabbt med andra.

6. Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?
Men var går denna gräns? Är Anne-Maj en dagboksblogg trots att hon har ett tydligt ämne (som varande dövblind)? Ok, jag ska inte ifrågasätta frågorna: 60 % av dem jag läser är mer dagbok än ämne. Av dessa 60 % är 97 % ypperligt underhållande och välskrivna. Av de 3 % som jag ändå läser är 1 % måste-bloggare som har en av mig definierad ”speciell kvalitet”. Av de 2 % som är kvar kommer jag att om två sekunder radera 98 %. Nu är det några promille här och där som ligger och skramlar på botten av bloggläsarkistan, och dem ska jag kolla in en annan dag. Bafatt.

7. Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig, vars blogg du tycker om.
Får jag ta två? De ohyggligt produktiva Salt och Stationsvakt.

8. Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om.
Översättarhelena.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Joorå. Fast mina föräldrar läser inte så ofta. Olles bröder läser inte heller. Men mina syskon läser … Mina kusiner läser – vilket jag inte visste förrän i somras. Jag måste faktiskt fråga ”mina närmaste” vad de tycker. Olle (alltså min djefla man) tycker mycket, mycket om det.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
För att kunna svara på denna fråga (och förra, egentligen) skulle jag behöva samla folk runtom mig för att ha ett bloggrelaterat samtal. Men så umgås vi inte, vi som känner mig. Det finns i min värld två varianter av bloggprat:

1.
– Läste du vad jag bloggade om igår?
– Nä. jag läser inte bloggar, du skriver för mycket.
– Ok. Hrrrm. Lite mer sås?

2.
– Jo, hörni, jag måste berätta om en rolig sak som hände går!
– Jaha, men det läste jag väl om på bloggen? Det där om spindeln? Ja, det var roligt.
– Vad bra. Hrrm. Lite mer sås?

Men jag kan intyga att allt jag skriver är sant. (Jag intygar alltså något om mig själv. Får man det? Kan man det?)

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? I så fall: tänjs den gränsen hela tiden?
Jag har en perfekt och ickedefinierad gräns som går i sicksack.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.
Ska jag alltså nämna det här och nu? Och dessutom orsaken? Har jag då inte i samma ögonblick tänjt på gränsen?

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
Som varande a sucker for bekräftelse (måste vara något barndomstrauma som har orsakat detta) är bloggen mitt substitut för alla applåder jag inte får, stående på Dramatens stora scen varje kväll.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Nej. Nja, delvis kanske.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? Hur var det?
Jag har träffat ungefär 30 bloggare på riktigt. Jag blev möjligen förvånad över hur de såg ut, men när det gäller personligheterna hade jag nog inte funderat så mycket. De kände inte mi
g, jag kände inte dem. Efter allra första bloggträffen var jag däremot väldigt förvånad över hur många av bloggpersonerna som kände varandra och att de hade stenkoll på varandras bloggar. Jag var ett UFO.

Ooops! Här har vi plötsligt ett semantiskt problem:

en blogg, många bloggar, de där bloggarna
en bloggare, många bloggare, de där bloggarna

Bestämd form plural är samma! (Intresseklubben sprängs av spänningen.)

16. Kan det vara ”skadligt” att blogga?
Ja, om det funkar som ett beroende som man med vilja inte kan hantera. Eller om ”de närmaste” och bloggaren inte är överens om avslöjande- eller personlighetsnivån.

17. Har du blivit sårad av någonting som skrivits till eller om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Hur har du hanterat detta i så fall?
Jag har försökt ignorera det, men ältat det med mig själv och andra och slutligen låtit det rinna ut i sanden.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej.

19. Har ditt bloggande några nackdelar?
Jag tjänar ingenting på det och jag är i stort behov av att tjäna pengar. Annars finns det inga nackdelar.

20. Bloggar du om två år? I så fall: är ditt bloggande annorlunda då?
Jag kan faktiskt inte – hur gärna jag än vill – komma på ett vettigt svar. En annan fråga: Skriver jag varje dag även om två år? Svar: ja. Är mitt skrivande annorlunda då? Svar: ja. (Jag kanske rentav har sålt min själ?)

21. Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?
Klart att bloggfenomenet … eh … påverkar och inverkar! Hur vet jag inte, men överallt sitter ju folk och skriver. Skriver, skriver, skriver och skriver! Kultur, förresten? Vilken kultur? Jästkultur? Hjälp! NE!

1.
kultur, form i vilken (viss) större grupp människor ordnar sin försörjning och organiserar gemensamma angelägenheter på samhällelig nivå; särskilt i äldre tider eller i avlägsna områden.

2.
kultur, sammanfattningen av allt som skapats av människor för att ge (högre) andliga upplevelser särskilt om konst, litteratur, musik o.d. men även om vetenskap; i allmänhet eller under viss tid, inom visst område etc.

Whatever. Det som ibland lite föraktfullt kallas etablissemanget pratar om hur oviktiga bloggarna är i ”det stora sammanhanget”. Vänta ni, bara vänta! svarar jag. (Ingen lyssnar förstås.)

22. Vad har bloggskrivandet betytt för dig?
Lätt! Jag har blivit mer driven som skribent, helt utan skaparångest. Att blogga är en förjävla bra skrivskola! (Och jag svär inte ofta.)

23. Vad har bloggläsandet betytt för dig?
Jag har fått mer koll på nyheter som är internetrelaterade. Jag har träffat främlingar som inte längre är främlingar. Jag kan sova över i Göteborg när som helst. Jag har stämt möte med en främmande karl på stationen i Malmö. Jag har fått roliga sms från en nästan främmande karl och hans fru. Jag har föreläst om bloggning och jag har pga. bloggen föreläst om det svenska språket. Jag är inte den enda språkpolisen. Jag läser en blogg som handlar om blommor i trädgården trots att jag inte bryr mig om blommor i trädgården!

24. Bolla vidare till 15 andra bloggare!
Aequinoxia
Anna
Annika Bryn
Bloggblad
Crrly
Damon
Daniel
Emi
Erikapik
Flinn
hakke
Lisa
Matildas fikarum
Mitt aktuellt
Moderna
R Skriverier
SallyKlee
Tvillingmamman C

Nej, jag kan inte räkna. (Här har jag utelämnat 20 bloggare som jag vill ska svara bara för att listan blev så lång så jag fick skämmas.) Men har jag nu (av Anne-Maj, den skurken) tvingats svara på enkäten så vill jag se andra svara också. Basta.

Uppdat.:
Jag tror att Bloggerbludder surar för att jag inte går över till betanew-superduper. Jag kan inte göra nya inlägg och alla stackare som kommenterade igår syns inte eftersom det bara står 0, 0 och 0 hela tiden. (Man ser dock kommentarerna om man klickar på ”Antal reflektioner”.) Däremot kan jag alltså uppdatera detta gamla inlägg som är långt som ett ööösregn.

Uppdat. igen:
Någon med mig behagar skämta aprillo. Nu står det alls inte 0 längre.

19 kommentarer

En tangentbordsbild

Publicerat av Lotten Bergman den 30 december 2006 11:35

Flera gånger under det gångna året har jag haft orsak att återkomma till tangentbordskunskap (att skriva med rätt fingersättning och den logiskt på den kunskapen följande förmågan att skriva fort, vilket jag inte gör).

Jag har haft flera anledningar till att fortsätta skriva med sex fingrar i konstiga ställningar. Först trillade jag nerför en trappa på blanka eftermiddagen och slog i armbågarna så de växte som Hulkens ögonbryn. (Grön blev jag först ett par dagar senare.) Sedan stukade jag några basketfingrar och skrev ännu långsammare. Slutligen skar jag bort en liten fingertoppsbit och lade den i salladen, som vips blev lite matigare. Men snabbare skrev jag inte.

Det kanske var förra årets tema? ”Att inte förbättra sin egen effektivitet”? Förra året köpte vi ju dessutom en stenografikurs … som vi sedan glömde bort.

Detta kommande år kommer att bli året då jag inte lär mig att sätta fingrarna på rätt tangent. Jag ska köpa ett maskinskrivningsprogram – jag tror att de kallas så trots att det näppeligen handlar om maskinskrivning. Fast datorer är ju maskiner. Nåväl. Jag kommer ju ändå inte att lära mig. Fast jag är i gott sällskap.

Bästisgrannen bestämde sig för att sluta snusa den 29/12. Redan igår bröt hon ihop. Detta påminner lite om när jag skulle fasta 1989, men efter två timmars svält blev utbjuden på lunch och inte kunde tacka nej.

Tillbaka till ämnet. Bilden? Javisstja. Här är mitt tangentbord i detta nu.
Gissa vad som har hänt!

19 kommentarer

Fattar ni vad jag menar?

Publicerat av Lotten Bergman den 28 december 2006 11:29

Nu haver jag någntg läst som jag ville jag vore trallala va fattar ni va jag menar lite hoppsahejsan!?

Nej, förmodligen förstår ni inte varför jag skriver så konstigt och förmodligen blir ni lite nyfikna. Men jag har just läst något som jag måste citera.

– Du är mycket inne på det här med skrivandet, du. Egentligen är det ju skit samma hur det är skrivet, bara mottagaren förstår vad du menar. Språklära och rättstavning har inte så mycket med kommunikation att göra, det är i viss mening mera en halvfascistisk ordningsfråga.

Innan vi fortsätter på den fascistiska vägen, kanske vi ska ta och slå upp i NE vad fascism är?

fascism, en antidemokratisk politisk lära som betonar ledarprincipen och särskilt bekämpar arbetarrörelsen.

(Läs gärna definitionen en gång till, lyft blicken och begrunda.)

Jag hittade länken till texten i citatet via Rosaercher som jag nu stavade fel med flit eftersom ni ändå fattar vad jag menar. Där berättar de att Please cropy me har intervjuat Larsae Kollin, som jag har stavat fel eftersom ni ändå fattar vad jag menar. Hon är platinumäggsvinnare och Den Som Skriver – som jag inte nämner vid namn eftersom ni ändå fattar vad jag menar – tycker att det här med hur man skriver är skit samma och en ”skön, avslappnad och cool inställning till språket” (som trots citattecknen inte alls är ett ordagrant citat, men ni fattar ju vad jag menar, right?).

Ja. o vet man hu man skfer et speklar ju inte roll, barka atlla fattar vad man menar.

– Jag fådde den av moster Fia!
– Ja, du fick den av faster Ulla.
– Fick?
– Ja, man säger så.
– Faster Ulla?
– Ja, det var inte mos…
– Uäääääääh! JAG FÅR SÄGA SOM JAG VILL! FÖR DU FATTAR VAD JAG MEEEEENAR!

Kunskap är mackt, eller hur var det nu det var?

27 kommentarer

Lotten svarar på Peters fråga

Publicerat av Lotten Bergman den 28 december 2006 00:15

Studiomannen Peter är en synnerligen jovialisk bloggare. Trots detta utmanar han mig. Jag vet inte riktigt varför jag drar mig så för dessa listor – kanske för att jag aldrig orkar läsa dem hos andra?

Nåväl. Jag lyder och ber om ursäkt för att jag inte har svarat på alla andra listutmaningar. Och förlåt för att jag inte läser dem ni knåpar ihop heller.

Listämnet var: vilka fem saker önskar du dig av 2007?

Förutom fred på jorden, lagom stora isar på Syd- och Nordpolen, mer ozon här och där, bättre katalysatorer och färre dödliga sjukdomar samt i samma globala kategori nya gummistövlar, önskar jag mig följande banaliteter av 2007:

1. En modern tv som funkar ungefär som för tio år sedan: sekundsnabba kanalbyten och möjlighet att spela in ett program och samtidigt se ett annat.

2. En modern telefon som funkar ungefär som för 20 år sedan – som varken är el- eller batteriberoende eller behöver 37 sidors bruksanvisning på 15 språk.

3. Nya golv som inte är blommiga. (Det handlar om ca 80 m², så det är ingen sprutt i Nilen precis.)

4. OS och VM en gång i månaden. (Och minnesförlust efter varje så att jag kan roas lika kungligt varje gång.)

5. Ett eget rum. (Det har jag inte önskat mig sedan jag var sju år. Kommer jag snart att även önska mig v-jeans?)

Har jag glömt något?
Jo, jag vill fortsätta fylla på det hängande skolagret.

Jag vill faktiskt fortsätta hitta fjärren i diskmaskinen, nycklarna i kastrullskåpet, datorn i tvättstugan och tandborstarna i bilen. Jag vill att barnen ska bygga legotorn till taket och kamma äpplen ur träden och tappa sina tänder mitt i maten.

Men 2007 tycker jag att hundarna och katterna i grannskapet ska bajsa hemma hos någon annan.

Vad har jag nu glömt?

18 kommentarer

Stygn och ärr

Publicerat av Lotten Bergman den 27 december 2006 09:57

Mitt finger – som jag karvade loss en bit från för en vecka sedan – ser jätteroligt ut.

Jag granskar mina andra ärr. Ett på vaden efter baklängesspurt in i en liggande, spretande stege. Ett blyertsstift i handflatan. Båda ögonbrynen är sydda eller ihoplimmade, som vore jag en boxare. Hjärnskakningens ärr sitter på insidan. Men sedan har jag inte fler! Inte ens några i själen.

Bästisgrannen har ett roligt ärr efter mina tänder på ena axeln (brutal brännboll när vi gick i nian). Broder Jakob har en farlig massa stygn efter fall på huvudet och möten med våldsverkare i Humlegården och har dessutom genomgått en hjärtoperation, så han klår nästan vem som helst i ärrligan. Dessutom har han fiskat min pappa i läppen, så han har orsakat ett antal stygn också. Till och med när han låg i mammas mage, för då trillade hon i nionde månaden framtungt omkull och bröt armen, som var tvungen att öppnas och sys ihop för att fixas. Lillasyster Orangeluvan har däremot inte råkat ut för något alls. Mina egna barn har inte sytt ett enda stygn! Vad tusan är det för mesig uppväxt jag har serverat dem? Är jag en bomullsförälder?

Dagens kuriosa:
Jag vet att man ska skriva styng, inte stygn så här:
”Hon kände ett litet styng av svartsjuka.” (Överförd betydelse, kommer av stinga.)

Men! Nu visar det sig att man lika korrekt kan skriva stygn! Med samma etymologi!
”Han kände ett stygn av avund.”

Aha! Snart kommer kanske denna variant?
”Han kände en sutur i hjärtat när han tänkte på henne.”

Fast då måste man nog som min bror ha opererats för aortaförträngning.

13 kommentarer

Blogger-beta-new-gamma? (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 26 december 2006 10:59

Alfa, beta. gamma, delta, epsilon … jag tycker att Bloggerbludder skulle ha fortsatt på den inslagna, grekiska vägen så att jag på tionde nivån kunde ha skojat om att jag inte fattar ett jota.

Nåväl. Jag har en kusin som nyss skrev att han inte gillar uttrycket ”gott slut”. Jag håller med. Bara för att vi är inne i mellandagarna och nyårsaftonsbläckan närmar sig, behöver allt ju inte ta slut. (Jomen ÅRET, fattarunte, ÅRET tar ju slut! skriker vän av ordning och ok då. Men det låter som om livet tar slut.)

Nu ska jag och min blogg försöka släpa oss över tröskeln till beta/new-rummet. Gott slut till den gamla antika versionen, alltså. När jag kommer tillbaka ska jag visa upp mitt roliga pekfinger som har läkt så fint. (Inatt jag drömde att jag amputerade armen på en karl på samma sätt som Captain Baines nästan förlorade sitt ben – minns ni?)

Uppdatering:
Jag är inte tillåten att byta till the new deal eftersom min blogg ”är för stor”. För stor? Det är den ju inte alls, tänkte jag och surade till. Men då visade det sig att jag ”hade för många kommentarer”. Helt korrekt. Det är ert fel, och jag är hur nöjd som helst.

Då kollar vi lite mer på Onedinlinjen. Håll i er. Här nedan är en bild på Captain Onedin och Anne från i år. Som gifte sig på riktigt.
Men hur gick det här till?

24 kommentarer

Bonusbloggarfacit från Fjortonåringen!

Publicerat av Lotten Bergman den 25 december 2006 22:21

Gaaah. Bloggen har övertagits av Fjortonåringen och jag står maktlös med tappat lösenord och kan inte annat. Jo, förresten. Jag kan dricka öl och sitta vid sidan om och titta på. Julskål på er, grevar och baroner. Nu tar han över:

Hemlisbloggaren var alltså – som Anna och hennes fjortonåring listade ut – Lemony Snicket, författaren till de 13 böckerna om de föräldralösa barnen Baudelaire. Snicket inleder oftast de 13 kapitlen i varje bok med åsikter, minnen eller tankar ur sin egen synvinkel, eller så gör han som jag gjort själv: han avbryter berättelsen för att berätta något för läsaren. På baksidan av varje bok uppmanar författaren läsaren att absolut inte läsa boken, till exempel:

Dear Reader,

You are presumably looking at the back of this book, or the end of The End. The end of The End is the best place to begin the end, because if you read The End from the beginning of the beginning of The End to the end of the end of The End, you will arrive at the end of the end of your rope.

This book is the last in A Series of Unfortunate Events, and even if you braved the previous twelve volumes, you probably can’t stand such unpleasantries as a fearsome storm, a suspicious beverage, a herd of wild sheep, an enormous bird cage, and a truly haunting secret about the Baudelaire parents.

It has been my solemn occupation to complete the history of the Baudelaire orphans, and at last I am finished. You likely have some other occupation, so if I were you I would drop this book at once, so The End does not finish you.

With all due respect,

Lemony Snicket

Så vem är då Lemony Snicket? Det är en pseudonym för Daniel Handller, som är född 1970 men vill vara så hemlig som möjligt. Bilder på Danel publiceras sällan, och Lemony Snicket har alltid på sina bilder ryggen mot kameran.

Jag har sedan jag fyllde 13 läst alla 13 böckerna på antingen svenska eller engelska. (Ooooh, 13, det verkar vara ett mystiskt tal …) Mamma har inte läst dem, men jag tror att det skulle vara en läsglädje för alla – trots uppmaningarna på baksidestexten.

Nu ska jag ur en stövel i storlek 45 (morfars?) dra en vinnare … nej, förresten. Farmor förtjänar ett pris: Den Blyga vinner en t-shirt för sin eminenta gissning på MIG.

(Nu kräver mamma omlottning och rycker stöveln ur min hand och drar en lapp mot min vilja. Ok, Farmor får hederspris-t-shirten och MOSTER MJÖLGUMPA vinner lottpris-t-shirten.)

/Fjortonåringen

_________________
Jag (Lotten) talar igen. Puh. Såja. Back to normal. Eller inte alls. I morgon ska jag försöka gå över till Beta-blogger, vilket kommer att gå helt åt pepparn. Är skogen samma sak som pepparn?

14 kommentarer

Vanligt blogginlägg dan för dopparedan

Publicerat av Lotten Bergman den 23 december 2006 19:06

Nu har vi jul här i vårt hus. Min djefla man har skapat julstämning via näsan.

Nu en liten varning: längre ner i detta inlägg kommer en bild på mitt sargade finger. (Jag skar i tisdags sallad och siktade lite för långt till vänster.) Bilden (ergo fingret) visas utan bandage. Say no more.

Under middagen nu ikväll, välte den femarmade ljusstaken rätt ner i maten. Eftersom stearin och paraffin inte är skadligt, åt vi ändå. De två äldsta barnen grälade om ordet ”dopparedagen” medan de tre yngsta utredde släktskapet mellan orden döv och död. Förutom fasttejpade näs-granen och näs-vörtlimpan, har vi funnit rätt stämning genom att äntligen ha hittat julskinkan.

Jag köpte skinkan igår, men i morse när den skulle tillagas, var den borta. Det är en mogen fyrakilosklump som inte är helt lätt att gömma undan. (Tänk: nyföddbebisstorlek, dock inte skrikande.) Det mystiska var att den hade rymt tillsammans med morötterna och två gurkor. Efter stor möda hittades gurkorna i grönsakslådan (gah!) och morötterna i en påse i tvättstugan. Slutligen kunde vi bära fram fyra kilo djupfryst julskinka ur frysen.

Ska den ligga framme under natten? Hinner den tina i kylen? Blir den bra om den slängs in i ugnen som en tjälknöl? Hiiilfe! (När jag skriker hjälp på tyska, minns ni att ni ska ni tänka på västtyska ambassaden 1975, right?)

Apropå icke tillagad skinka, ja. Här är fingret.
Vacker fingerblomma?

14 kommentarer

Språkkalendern, lucka 20–23

Publicerat av olle den 23 december 2006 17:06

Nu har vi drabbats av julkollaps. Med uppbringande av våra sista språkkänslor lägger vi våra valna fingrar på tangentbordet och frågar

• Varifrån kommer den konstiga krumelur som betyder sudda, stryk, ta bort, utplåna, förinta i den svenska standarden för korrekturtecken?
• Skriv en stycke där fyra skiljetecken i följd uppträder någonstans.
• Vad hette policy i plural före 2006?
• Bör man skriva ”du” med stor eller liten bokstav i brev? Varför det?

Lämna en kommentar

Ojoj, hurra samt aj

Publicerat av Lotten Bergman den 19 december 2006 18:16

Jag har förstått att Julkalendern rubbar cirklar. Inte nog med att vi inte följer Socialstyrelsens rekommendationer när det gäller sömnens inträde före midnatt – några gråter sig till sömns av utanförskapet trots att de varje dag borde gå in och gissa på

a) Hjalmar Söderberg
b) den där Fuglesang
c) Ranelid eller vad han heter.

Men nu till ett glädjande budskap.

Jag har i tre dagar talat med snögudarna. Jag har dansat min årliga snödans och offrat isglassar. Det funkade.

Nu till en tillstökande nyhet.
Det här med snön gör att Olle och jag ideligen hittar varandra, förvirrat stirrande i hallen, perplexa av överraskningen: barnen har vuxit sedan senaste snön och var tusan är vantarna?

Och slutligen till ett sorgligt besked.
Jag har totalskurit mig själv i ett pekfinger mitt i salladstillverkningen. Familjen vet inte att de är kannibaler och jag har jättedvårrrt attt skrivba meddddd dettta fodddral.

15 kommentarer