Dag: 2 december 2006

Som hemlisbloggarens urmoder blir man lite nervös när det rätta svaret dyker upp redan innan solen gått upp. Den kakbakande Ingrid kastade sig fram och ogissade strax efter midnatt, medan Agneta gissade rätt i ottan. Sedan kom flera med härliga stickspår och villovägar tills Ia och Helena T också gissade rätt. Ni som listade ut det rätta svaret genom min ledtråd men inte talade om huuuur, ska ha extra beröm! Ni som gissade på Bill Bryson pga. Iowa tänkte helt rätt, fast fel, och alla ni som hurrade och skrek av glädje … fick mig att hurra och skrika av glädje.

Boken som jag använde mig av för att vara hemlisbloggare är Vattenståndet (1972, utkom Sverige tio år senare) av John Irving (f. 1942). Huvudpersonen Fred Trumper döpte jag om till Donald Peace (kan ni se hur jag associerade?) och hans olika brev till inkassoavdelningar, elbolag, telefonbolag, affärer och banker fick bli hemlisbloggarformen. Ledtråden som ledde många av gissarna rätt var bibliotekskortets nummer, som i själva verket var Vattenståndets ISBN-nummer.

Irving jobbade först som lärare och skrev precis som väldigt många andra en massa obemärkta romaner, noveller, artiklar och skräp (före bloggarnas tid, ja) tills han som 36-åring gjorde megasuccé med Garp och hans värld. (Detta tänkte jag på när jag var 36 år. Sedan satte jag mig att fundera på Astrid Lindgren, som inte slog världen med häpnad förrän hon var 38 år. Nu vet jag inte riktigt vilken sensuccéande författare jag ska ha som tröst.)

Tillbaka till Garp – som så totalt välte omkull mig när jag läste den som 17-åring. I ett helt år köpte jag den och endast den till alla kompisar som fyllde år. (Bästisgrannen har kvar sitt ex som jag har klottrat i.) Det som fick mig att falla så handlöst var humorn. Att boken egentligen har en djupare mening om att man ska stå ut med livet vad som än händer, förstod jag inte alls.

Sedan läste jag alla hans böcker men blev aldrig lika imponerad igen. Hotel New Hampshire gillade jag möjligtvis eftersom Rob Lowe var med i filmen. Numera reflekterar jag inte ens över att det var John Irving som skrev Ciderhusreglerna – som tog hela 13 år att färdigställa. (Självklart, karln har ju varken dator, skrivmaskin eller stenografikunskaper.)

Jag hittade en intressant artikel med funderingar om hur mycket en skribent kan/bör/får beskriva från det verkliga livet utan att skada familj och vänner.

Där säger Colin Irving – John Irvings son (i min översättning):

”Författare lockas att skriva om sina egna erfarenheter eftersom de är sanning, sådant som man kan använda omedelbart. Men det är svårt att dra en gräns — avslöjar du sådant som bör hållas privat eller gör du bara ditt jobb?”

Ja, det kan ju diskuteras så här i bloggtider …

Medan ni var här och kuckilurade på kvällskvisten, han jag kvista över till Stockholm på en kort bloggöl. Nu tar jag på mig plommonstopet och stoppar handen i papperskorgen, dit jag alldeles nyss av misstag välte alla namnlapparna. Iiirk, gammalt apelsinskal. Och däär har vi … ah, en gammal goding: Pelle G! (Förlåt, jag har ju i verkligheten ingen aning om hur gammal du är.)

Strax kommer morgondagens hemlisbloggare! (Ni som inte var med förra året ska veta att natten till lördag och söndag brukar ha fler eh, hrm, gissningar som är
gjorda av hemvändare på pickalurven.)

5 kommentarer