Dag: 11 december 2006

Nämen jag blir tokig! Idag – nej, inatt – rusade David in med rätt svar redan klockan kvart i ett. Erika kom hem efter en fest och kunde rapportera att hon hade löst gåtan eftersom hon nyss hade börjat läsa boken vad den nu heter av honom, han, vem det nu var som skrev den och herrejisses, betyder det att Lotten styr vilka böcker hon kommer att läsa resten av livet? (Svar: Ja.)

Som tur var, kom stickspår, glögg, Ewan MacGregor, Leopold Bloom, Jan Myrdal, Bellman, rysken, irlänningen samt förvirringar och satte krokben för er. Orsaken var kanske att texten inte såg rätt ut förrän jag av Översättarhelena hade fått en indragskod. Erika, Bea, En Malin till och Bästisgrannen (vars bok jag faktiskt hade stulit) m.fl. höll helt med David och Erika. Ica tyckte däremot att det var mystiskt eftersom hon kände igen texten lite för väl. (Men så är det ju. När man kan, kan man.) Den Blyga hade aldrig läst honom, men lyckades genom alla gissarnas ledtrådar hitta en perfekt beskrivning av det speciella skrivandet. Hemlisbloggaren har varken har citattecken eller pratminus vid replikskiften och hans egna tankar och andras uttalanden går därför liksom in i varandra. Det är lite förvirrande … men funkar bra.

Det var alltså James Frey (som uttalas [frai] till skillnad från Oprah Winfrey som uttalas [-frii]), f. 1969 som hemlisloggade idag.

Jag läste boken Tusen små bitar (2003) med stort intresse utan att ha den blekaste aning om vilket hallå det var om den just då. Det var bara en bok om någons miserabla liv som stormissbrukare av allt som kan missbrukas. Frey hade efter att ha varit med om ett helvete kravlat sig upp, blivit ren, skrivit en alldeles utmärkt bok, fått den utgiven och till och med sett den bli utnämnd till månadens bok i Oprah’s (extremt sentimentalt inriktade) Book Club. Hurra!

Men.

The Smoking Gun publicerade i januari i år en låååång litania om hur Frey hade ljugit ihop hela sin fantastiska historia. Till exempel hade fem timmar i fängelse omvandlats till 87 dagar, häpp!

Jaha, so what? sa många läsare och vände blad. Andra blev irriterade, knackade Frey på axeln och sa ”hörru vanurå, harunte vatt full eller?”. Det var då någon gav honom fel råd: att blåljuga. ”Jamen jo, jag har varit med om allt och det är en biografi och egentligen var det ännu värre.” Trots alla upprotade, framkrafsade och stort uppslagna bevis på motsatsen.

Journalisterna blev arga, andra författare blev arga, läsarna blev jättearga, men argast av alla blev Oprah. Hon fick honom till slut att medge att samma demoner som fick honom att supa och knarka tvingade honom att … ljuga … För kommande utgåvor av Tusen små bitar har James Frey skrivit ett ursäktande förord. Fast historien är inte slut: Frey ger ut fler böcker, Oprah är fortfarande besviken, folk köper och läser boken (och en del slutar till och med att knarka av läsningen), medan Frey (som kallar sig Big Jim) säger:

”I don’t give a fuck what they think of me. I’m going to try to write the best book of my generation and I’m going to try to be the best writer.”

Jag (som alltid ljuger, överdriver, fabulerar och underdriver) tycker att man ska få hitta på. Men man ska inte påstå att en biografi är en biografi om det de facto är en roman. (Fast när jag skriver min egen biografi ska jag ljuga jättemycket tror jag. När jag sedan blir ställd mot sanningsväggen ska jag säga ”tsst, det är en metabiografi”, knycka på nacken, vända på klacken och gå.)

Nu vinner någon! Jag måste ta bort Magnus igen, det var ju synd. Nej, han gissade ju på en ryss, in med honom. Men den och den ska bort. Och Yvonne ska in! Och dääääääär drar jag en … Ninnibeth! Grattis!

Nästa lucka!

4 kommentarer