DRT – Den Röda Tråden – i Julkalendern 2018 var svårfångad, men banne mig var inte hakke och krafsade på den … som vanligt. Han brukar lista ut den!
Och som vanligt vill jag gärna överge min egen ihopknåpade DRT till förmån för nån annans, t.ex. hakkes och Citronens brösttoner.
hakke:
Den röda tråden är alldeles topless!
Citronen:
Kan även bidra med att Sophie Scholls biografi skrevs av Barbara Beuys. Man skulle då kunna säga att Sophie fick Barb-röst.
Däremot får jag inte in Ted Gärdestad i DRT alls – men Citronen lyckades med att få in Teds egna måne i varenda lucka!
Dieva tänkte på kärlek i alla former, vilket jag ger ett halvt rätt för. Magganinis association var rolig när jag visste svaret:
”Motvind, men jobbar på”, typ?
Barkborrens tankar var också i DRT-krokarna, i alla fall när man vet vad det är:
Makt, kamp och förändring.
Brids idé var kort och koncis:
Folk!
Men nu kan det sägas rakt ut!
DRT 2018 är fortplantning med ledtrådar som snoppar, bröst, ståndare och pistiller samt fallosar. Några luckor var diskreta, medan andra hade flera ledtrådar – och några av dem var exakt samma ledtrådar som hakke hade hittat.
Lucka 1 Lerfallosen i bilden, Astrid som blev gravid, massa ståhej om kärlek,
Lucka 2 Lysistrate och KUKEN! (Pitten bidrog ni i båset med.)
Lucka 3
Tuppen tog farväl av hönsen på ett mycket trevligt sätt.
Lucka 4
Ett barn på bilden: ett resultat av fortplantning. (Det var svårt! Ökenråttan vikarierade ju med att skriva luckan och jag försökte med spett och hacka klämma in en ledtråd i bilden utan att avslöja min plan för Ökenråttan. Jag föreslog bilder på trumpetblommans pistiller, blåstångens kärleksliv, fallosliknande flaggor på Kangaroo Bay, Moon Jellyfishens livscykel, månlandningens flagga som stod stolt som funnes det flagg-viagra och en annan ståndaktig trumpetblomma. Ökenråttan dissade mina idéer tills det bubbelblåsande barnet dök upp – och jag slapp avslöja DRT på kuppen!)
Lucka 5
Kärleksdöd och Fritz Lang är kär i Thea, men särskilt mycket fortplantande ägde inte rum.
Lucka 6
Seeeex. Kärlek är komplicerat. Agnetha och Björn fick två barn och var nästan nakna på en bild och på en bild satt Björn med sina föräldrar.
Lucka 7
Nakenhet. Sara Danius har många syskon, som ju är fortplantade.
Lucka 8
Uppvaktning med efterföljande parning.
Lucka 9
De högre stånden. Den akt som följer när grevinnan och betjänten lämnar matsalen. Många Schollsyskon fanns det.
Lucka 10
Smekmånad. I facit blev jag plötsligt övertydlig med mina DRT-ledtrådar: sexfrosseri och ”mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten”.
Lucka 11
Otroligt luddig ledtråd så att ni inte skulle bli styva (!) i korken: tidningsklipp om att HH inte hör ihop med sex. (Och som bonus: att jag ju skulle sätta på Skifs.)
Lucka 12
Apollons snopp.
Tack för gott samarbete och tack för att ni är så roliga! Jag frågade för övrigt DDM (den djefla mannen här i huset) vad han trodde om DRT. Han sneglade lite slött på bilderna och sa:
NU ÄRE ÖVER! TUUUUT! Julkalendern 2018 har (förutom DRT) nått sitt slut!
Lucka 12 var lätt, men jättesvår och knasig samt nästan logisk. Stackars Jossilurens blev alldeles kortfattad med sin mobil (men visste att regentlängden var 179,5 cm), Micke blev en ogissare, hakke fick kolasmet i huvudet, Kråkan körde sin lådbil medan alla lundabor gladdes åt julsnö.
Citronen mindes en videobutik som brann opp häromåret:
”Jag har en arbetskamrat från Holland som heter Ruben. Tror dock inte det är han som åsyftas idag men jag känner igen de flesta som nämns i luckan tack vare Forsvärns.”
Luslina dök upp i sista stund:
”Jag hade en kompis vars lille kusin fick namnet Ruben. Föräldrarna valde att stava det Reuben, till släktens lätta bestörtning: ’Han kommer ju bara att bli kallad för Lille Revben’.”
Ökenråttan dreglade över en välutvecklad muskel från midjan och snett nedåt.
”När jag i min vildaste ungdom gick på konstskola hade vi en nakenmodell som hade den där muskeln väldigt väl utvecklad. Det var visst inte så vanligt och croquis-läraren var eld och lågor.”
Ninja gav en bra ledtråd:
”Rosenkvarts och tigeröga är halvädelstenar.”
Christer tLDPT hade en vettig fråga:
”Hur går det ihop när rosenkvartsens föregångare inte abdikerar? Är de två kungar?”
Pysseliten signalerade klart och tydligt att hon hade förstått.
”Och jag skulle just kasta in handduken när jag nog tror att jag faktiskt vet!”
En dag i mars 1975 gick Muhammad Ali en match mot nån (vem?) Chuck Wepner (huh, vem då?), som verkligen, verkligen var en nobody i boxningsvärlden.
(Inom jätteparentes: me thinks boxning är en i och för sig väldigt fysisk sport, men satan så konstig. Kombattanterna ska gnälla och skälla på varandra först – och de behöver inte ens vara jämbördiga. Och så har domaren inte utslagsröst utan backhoppningsjuryn som sitter på golvet nedanför bestämmer vem som vinner. Men att boxningsringen inte är rund är intressant: när man började tävlingsboxas gjorde man det på sand eller grus, och då bara ritade man en rund ring som boxarna skulle hålla sig inom, ergo boxningsringen.)
Den här konstiga matchen mellan den lite till åldern komna superduperkändisen Ali och den helt okände, gamle mannen (dock blott tre år äldre än Ali) Chuck Wepner pågick i 15 ronder och var till ytan en kamp utan dess like. Ali kämpade, men Chuck gav inte upp.
En gång blev Ali knockad (enligt vissa stod Wepner då på hans fot).
Hela tiden slog Ali på Wepner som bara vägrade att ge upp (enligt andra var detta enligt en noggrant uträknad, kommersiell plan).
Ali lyckades i 15:e ronden lyckades slå till Wepner så att han för första gången faktiskt blev lite groggy, vilket enligt förståsigpåarna bara var precis som det skulle vara för att yada yada dollars dollars och marknadsföringsmiljoner samt karriärblabla.
Här kan ni se hur det såg ut. (Inte jag. För händerna framför mina ögon är i vägen.)
Denna match såg dagens hemlisbloggare på plats, där han satt i publiken – hungrig och olycklig eftersom han inga pengar hade och nyligen hade blivit vräkt från sin minimala lägenhet: Sylvester Stallone (f. 1946).
Auditionbild före 1975.
Han tittade och gapade och sa förvånat till sig själv:
– Men jösses. Det här borde ju vara en film. The underdog against the hero, arbetarmiljö, fattigdom, slit och släp och amerikanska flaggan. Japp, det här ska jag skriva om. Men vänta, imorrn måste jag gå på en audition till nån jädra science fiction-film. Var är väckarklockan?
Han somnade, drömde om boxning, vaknade, gick på audition – och fick veta att den där nervskadan som han fick när han föddes och som gjorde honom halvsidigt förlamad i ansiktet verkligen inte var till hans fördel och nån himla skådespelare skulle han då definitivt inte bli.
Stallone på 1960-talet.
Så han gick hem och skrev på blott 20 timmar det filmmanus som kom att kallas ”Rocky”, inspirerad av bl.a. Edgar Allen Poe.
Men hade ju fortfarande inte mat för dagen.
Och kunde inte betala hyran.
Än mindre köpa torrfoder till sin älskade hund ”Butkus”.
Så han tog hunden och satte upp lappar i kvarteret – om att den var till salu för 100 dollar. Utanför en mataffär kom en liten man och sa att han kunde ta den för 50. Okej. Deal. Pengar i handen, mat för dagen.
Sly & Butkus på de berömda trappstegen.
Det här låter lite för bra för att vara sant. Källkritik 1.0:
Journalist: Is it true that, before Rocky, you were so broke that you sold your dog?
Stallone: Yeah, I sold my bull mastiff Butkus to a little person. [Turns to his publicist] You can’t use the word ‘dwarf’ any more? Let’s just say a little person. I tied my dog up at the store with a sign that said a hundred bucks. I got $50 from this guy called Little Jimmy.
Journalist: This is the same dog that appeared in Rocky, right?
Stallone: Yeah. When I sold the Rocky script, I went to see Little Jimmy and begged for the dog back. He lined up his children [Stallone mimes crying], “Oh my kids love the dog.” I said, “You’ve only had him for a f*ckin’ week!” He wanted to fight me and he said he was gonna kill me — he was a crazy little person! I couldn’t fight him — they’d arrest me — so I offered to pay double. Anyway, $3,000 and several threats later …
Journalist: What happened to Little Jimmy?
Stallone: I ended up putting him in the movie. Do you remember in Rocky, when the little guy goes, “Hey, did ya win?” and I go, “What are you, deaf?” and he goes “No, I’m short.” That’s him.
Ålrajt! Rock… förlåt … Stallone
sålde nästan sitt manus
bråkade om att han borde få huvudrollen medan alla andra favoriserade Burt Reynolds, James Caan och Ryan O’Neal
blev hotad av filmmogulerna
sålde till slut manuset till ett lågt pris mot att han själv fick spela huvudrollen
fick en urpruttig budget och blott en månads inspelningstid
blev tvungen att be alla sina vänner och släktingar att statera utan ersättning.
Men pang-tjoff-bom, så blev filmen en megasuccé och Oscarsmaterial och the rest is an ått-delad history som heter
Som ju inte alls är en regentlängd eller ens kungar. Filmen nominerades för tio, vann tre Oscar för bästa regi, bästa klippning och bästa film, medan den halvsidigt förlamade fattiglappen och porrskådisen Stallone bara blev nominerad till bästa huvudrollsinnehavare och bästa manus. Den där Chuck Wepner som boxades mot Ali blev sur och stämde Stallone, som betalade ett skadestånd för att han hade byggt Rockys rollfigur på sagde Wepner.
Sylvester Stallone hade tydligen ett helt normalt och sunt förhållande till sin mamma, hon där bakom bicepsen.
Men (och det här är kanske poängen) – denna osannolika framgång lyckades han inte med förrän han faktiskt borde ha gett upp för länge, länge sedan. Vi (vi människor alltså) tenderar ju att i ett romantiskt skimmer med vaselin på linsen beundrande se på alla envisa dumbommar som inte ger upp sin dröm – när de väl har lyckats.
Eh. Okej, det är 1993, men ändå.
Visa mig en misslyckad skådespelare som går på femton auditions i veckan sedan tio år, en misslyckad poet som blir refuserad år efter år, eller en basketspelare i 54-årsåldern som bara inte vill ge upp trots knaster i knäna, och ni kommer att höra detta:
– Pffft. Man kan faktiskt inte vara en drömmare hela livet. Förr eller senare måste man släppa idiotfantasierna om att kunna leva sitt liv på att boxas/skådespela/skriva poesi/hålla föreläsningar om svenska skrivregler. Alltså: ge upp, kamma dig och skaffa dig ett vettigt jobb som en vanlig männscha.
Den här fotograferingssessionen måste ha varit kul för alla inblandade.
För Stallone gick det ju – efter de inledande 70-talsåren i misär – alldeles utmärkt. Han gör fortfarande filmer på löpande band och är sedan många år respekterad dödspolare med Schwarzenegger, Bruce Willis och Dolph Lundgren. Den halvsidiga förlamningen må vara irriterande efter ett par glas vin – men här har vi en karl som inte ligger på latsidan och pillar sig i naveln, utan som kämpar ända in i kaklet med den hand som han är tilldelad.
Lille Stallone/Rocky och svenske jätten Dolph/Ivan Drago (som nog står på knä) häromåret. (CC BY-SA 2.0)
Det var det!
Men nu ska jag ju dra fem fina lappar ur Plommonstopet. (Jag har hatten i malpåse elva månader om året, ska ni veta. Är man född på 1890-talet, så är man. Nu har han jobbat på bra i en månad.) Nu kör vi!
Maplestream!
Aku!
Is99esa
Niklas!
Zkop!
Jag ger en till embryo också, som en hederströja för lång och trogen samt välformulerad tjänst.
Vad säger ni om DRT – den röda tråden genom Julkalenderns alla 12 luckor? Jag har fått några mejl med gissningar, men nu kan ni go wild and crazy hej vilt i båset! Kolla på Sannas fina dokument om ni vill fräscha upp minnet!
Nu är det så att jag har en farlig massa tröjor kvar (förstår inte hur jag räknade). Ska vi säga att jag säljer dem för 200 kr inkl. Postnords hutlösa porto? (Man får pruta.) Trycket ser ut så här:
(Jag har även andra års tröjor, om än i väldigt spridda storlekar.)
Så bakvänt tokigt: ledtrådarna från båsmedlemmarna hamnade redan i luckan! (Vilket jag fann hysteriskt roligt i tillverkningsstadiet.) Transportföretag som DHL stod som spön i backen och naturen var tydligen viktig för kommentatorerna. Jag vet inte vem i båset som kom på vad först, men här kommer några lösryckta citat från denna roliga dag!
Jossilurens-logik:
”ABBA har ju gjort låten Gimme, gimme, gimme a man after midnight och alla vet ju att Gimme är smeknamn för James!”
LottenPotten:
”Alla som har gjort lumpen vet ju vad inställningsförbud är – men utställningsförbud är mer sällsynt och drabbar ibland frifräsarna.”
Leda drog in både en förebild och en fru:
”Bakvänd ordning passar perfekt i dag. Då hinner kanske den sista julposten fram i förfluten tid så att man äntligen kan få lite fried och freud i det här halvkapsejsade huset.”
Och så ett rim från hakke!
Vem är vår HB, ja nu undrar jag vem? En man som var nyfödd åttiofem En ros, säger PK, och en påfågel vit Och en väldigt världsberömd kärleksinvit (pigga) kristina och Christer de tänker Verkligen inte på budfirman Schenker Så vem är vår HB? Nu anar jag nog Att det är den däringa mannen som dog
Samt en tankekarta från Pigga Kristina!
Den hemlisbloggare som i alla fall inledningsvis dolde sig i lucka 10 var den flyktige David Herbert (D.H.) Lawrence (1885–1930), som jag inte blir klok på.
Lawrence och en cool brud som förmodligen är hans fru Frieda.
Luckan var skapad av inledningen till ”Lady Chatterleys älskare” (1928) – den senaste översättningen till svenska. Så här:
Men … är det bra? Söndermosat tillstånd? Vi tar ett annat ställe i boken.
Eh …?
Här har vi alltså en bok som utan problem utkom i Italien och Frankrike först, för att sedan bannlysas och förbjudas samt grävas ner av moralister i alla världens hörn. Lawrence själv gick och dog och slapp uppleva allt tjafs, som egentligen handlade om tre förbjudna ord: mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten. Som D.H. Lawrence beskriver ingående. Och som jag just nu minsann inte vågade skriva ut pga. spammarnas hemska hämnder.
Den coola bruden har många skor och Lawrence har ett litet solparasoll.
Jag är inte pryd och blir verkligen inte upprörd av naket, snuskigt och detaljrika aktbeskrivningar. Men det måste ju vara välskrivet för att jag ska vilja läsa! (Precis som att de flesta ju vill att en sångare sjunger med rätt tonträff.) Då tar vi ett harmlöst stycke:
Mäh.
Men okej, jag har nog fel; litterära kännare dyrkar D.H. som en författare av yppersta klass. Och se så många olika utgåvor det finns av Chatterley-boken!
Här är 26 av hundratals olika varianter.
Men hu, så några av dem ser ut!
HJÄLP! En galen karl!HJÄLP! Ett skärp i fokus!HJÄLP! Vi är nakna i ett sädesfält!
Hur var D.H. Lawrences relativt korta liv, då? Han pluggade, fick lunginflammation, blev lärare, fick lunginflammation, blev betagen av sin lärares fru (Frieda Lawrence, som verkar mycket spännande), rymde utomlands (”elope” är ett engelskt ord som säger så mycket mer än ”rymma”) och gifte sig med Frieda, reste runt, fick lunginflammation, skrev massa böcker med snusk, målade massa tavlor med snusk, skrev poesi och blev arresterad misstänkt för spionage, fick lunginflammation som egentligen var tuberkulos – och dog. När han hade varit död och begraven i fem år, såg Frieda till att hans kropp grävdes upp samt kremerades, och att askan sedan förvararades på ranchen där hon bodde.
Frieda 1950, sex år innan hon på sin 77:e födelsedag dog.
Just Lady Chatterleys älskare kom ut i olika censurerade versioner ända till runt 1960, när Penguin tog tag i saken och publicerade originalmanuset – fullt av snuskiga ord och handlingar. Förlaget blev omedelbart draget inför rätta, där tre kvinnor och nio män i en fnittrig jury fick läsa boken. På plats. I rådhuset där rättegången ägde rum. De fick alltså inte ta hem boken, utan satt tillsammans på jobbet och läste varsin kopia. Rättegången var så komplicerad och rolig och full av uttalade – men förbjudna – ord att det har skrivits böcker om den.
Försvaret hade inte svårt att argumentera för sin sak, medan åklagaren inte ens kunde hitta ett enda vittne som ville ställa upp och vara moraliskt upprörd. Ett tag planerade de att flyga in den amerikanska kritikern Katherine Anne Porter, som hade skrivit att boken var ”a dreary, sad performance with some passages of unintentional, hilarious, low comedy”. När det inte gick vägen, satte de sig att läsa upp snusket högt för alla i rättssalen …
Stackars åklagaren argumenterade i panik:
– Would you approve of your young sons, young daughters, because girls can read as well as boys, reading this book? Is it a book that you would have lying around in your own house? Is it a book that you would even wish your wife or your servants to read?
Japp, tänkte alla. Strax därpå förkunnade domaren att Penguin inte hade begått något brott, och sedan dess har förlagen och tryckerierna sprutat ur sig Lady Chatterly-böcker på löpande band.
Den här hade jag hellre köpt än de där hemska utgåvorna ovan.
Idag är D.H. Lawrence välrespekterad och omtyckt både för natur- och sexskildringarna. Men här ska ni få ett exempel på en svensk recension i BLM 1941:
”[…] boken anses ju allmänt vara en av Lawrences mindre lyckade, skriven av en dödssjuk och bittert besviken man.”Sedär. Jag gillar nog recensenten mer än författaren. Och så gillar jag ju Kar de Mumma:
SvD 27 dec 1941. (Kåseriet handlar om familjen Pastejspjuts julfirande.)
Nämen nu är det väl dags att rulla hatt? Plommonstopet är så trevligt fullt av lappar! Rafs, rafs! Idag tar vi två igen! Åhej! Citronen! Och Ardy! Och nu stänger vi sexluckan!
Lucka 11 – den näst sista – kommer på fredag morgon.
Ojoj, vad det skakades på huvudet och provades hattar i kommentatorsbåset i lucka nio. Men var det ens rätt huvud? Rosens namn … eller krig? Scarlet Pimpernel? Marie Antoinette?
Christer tLDPT:
”Det här verkar blodigt.”
Hannoia (som listigt svarade på en fråga):
”Filosofi och biologi va?”
Zkop:
”Det är inte Birkenstock …”
Flygbengan:
”… och inte Ecco.”
Pigga Kristina:
”Tack zkop och Flygbengan, nu trillade pamfletten – jag menar poletten – ner!”
Stackars Jossilurens:
”Savolax, Halifax, Sulvariant – hela dagen har jag läst Sullvariant och undrat… Nåväl, om inte Orvar är med på banan i facit så blir jag himla besviken, för det är det enda namn jag hittar, som är gömt. Dock fattar jag fortfarande nada.”
Stackars Maplestream:
”Jag är snurrig. Tydligen har jag drabbats ogooglingssjukan. Läst om krig både här och där och allt mellan himmel och förgjord. Känns som om ledtrådarna är övertydliga men det verkar inte hjälpa denna gång.”
Vi börjar med en bakgrund.
När politikern Robert Scholl upptäckte att hans många barn plötsligt fann stort intresse av att gå med i de då nya, populära ungdomssamfunden i 1930-talets Tyskland, blev han upprörd. Han tog gång på gång upp ämnet för att försöka övertyga barnen om att politikerna och landets styre inte hade torrt på fötterna, att de smidde onda planer och att barnen måste ändra inställning. Han argumenterade vid middagsbordet runt 1936:
– Har ni funderat på hur Hitler kommer att hantera hela den här situationen? Han satsar enormt på försvarsindustrin och bygger konstiga baracker på landsbygden. Vem vet hur detta kommer att sluta!
– Äsch pappa, sa dottern Elizabeth på tonårsvis. Du är för gammal för sånt här, du fattar inte.
– Ni får förstås göra som ni vill. Men … vi är ju pacifister! sa Robert och slog ut med händerna.
– Och vi har kul med våra kompisar på lägren, invände Hans. Kolla här i tidningen, i en intervju med Storbritanniens förre premiärminister säger han att Hitler en bra ledare. Han vill till och med att de också ska få såna politiker!
– Okej Hans, så här är det, svarade Robert. Jag vet mer om nazisterna än vad den där Lloyd George gör. Tro mig, de är vargar och vilda djur, och de missbrukar oss – er – på ett vidrigt sätt.
Bara någon månad senare var situationen helt annorlunda. Särskilt för Hans (då 18 år), som hade blivit tillsagd att inte nynna på melodier skapade av judar, och hans syster Sophie (då 15 år), som hade fått veta att hennes favoritförfattare var förbjuden litteratur.
– Den där vänstervridna pacifisten till jude – vars böcker vi brände redan 1933 – är bannlyst! röt gruppledaren till henne.
– Om man inte känner till Heinrich Heine, vet man inget om tysk litteratur, sa Sophie, vände på klacken och gick hem.
Och här har vi alltså lösningen till lucka 9: Sophie Scholl (1921–43), ett av sex barn i familjen – varav hon och hennes bror Hans är de mest kända. I sitt motståndsarbete i Vita rosen hade de likartade uppgifter, även om det verkar som om Sophie skrev lite mer än Hans. Hon är mycket mer omtalad än han, men jag har inte riktigt kunnat läsa mig till anledningen.
Efter den inledande förvirringen med medlemskap i Hitler Jugend och flaggviftande, skapade barnen egna ungdomsgrupper med helgläger och vandringar – men utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Men så utförde Gestapo 1937 en raid i Scholls hus; dagböcker, musik och notblad till folksånger samt skoluppsatser beslagtogs. Fyra av syskonen arresterades (och släpptes efter ett par veckor), och från den stunden var de övertygade om att nazismen med alla tänkbara medel skulle bekämpas.
Pojkvännen Fritz Hartnagel.
Hans Scholl utbildade sig till läkare och skickades ut till fronten för att lappa ihop och amputera ben, medan Sophie läste till förskolelärare med fortsatta studier i biologi och filosofi på universitet. Hennes pojkvän Fritz Hartnagel låg vid fronten och var lojal mot Hitler. Sophie skrev [min övers.] till honom:
– Det är verkligen fånigt av mig att bli så här engagerad i politiken. Jag borde låta min kvinnliga sida dominera mina tankar, särskilt medkänslan. Men jag är övertygad om att förmågan att tänka kommer främst, och att känslorna – särskilt de som handlar om mig, t.ex min kropp – distraherar så att jag inte ser den stora bilden.
När Tysklands folk samlade in förnödenheter och varma kläder till sina soldater som satt och frös i Leningrad, vägrade Sophie att hjälpa till.
– Nej, sa Sophie till Fritz Hartnagel. Vi ger inte bort en pryl.
– Men mannarna fryser ju ihjäl, de har inte vantar, inga varma tröjor eller stru…
– Spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om det är tyskar eller ryssar som fryser ihjäl, all död är lika hemsk. Men vi måste förlora kriget. Om vi bidrar med varma kläder, hjälper vi ju till att förlänga kriget, svarade Sophie.
Och så fortsatte kampen mot Hitler, nazisterna och judeutrotningen samtidigt som syskonen och deras kompisar hela tiden var medvetna om att de faktiskt riskerade att bli arresterade, ivägskickade eller till och med dödade.
Det var Hans som grundade motståndsrörelsen Vita rosen, och här ses några av medlemmarna – inklusive Sophie – den 23 juli 1942.
Men så väldigt påklädda alla är denna sommardag.
Kampen med flygbladen gick vidare och texterna handlade oftast om att sprida fakta om nazisternas görande. ”Vill ni gå samma öde som judarna till mötes?” var en av frågorna som ställdes, och som förmodligen var formulerad av Sophie Scholl. Här ses Sophies bekymrade panna i januari 1943.
Men så väldigt lättklädda de är i januarivintern. (Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst.)
Den 18 februari 1943 tömde Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst en hel resväska full med flygblad i korridorerna vid Münchens universitet. De stod i trapphuset och bara ööööste ner alla papper som beskrev krigsförbrytelser och judeutrotning samt manade till protester. En Hitlerdyrkande städare som såg dem, ringde polisen och tittade sedan nöjt på hur Gestapo fängslade tre av Vita rosen-medlemmarna. Efter en kort rättegång, fälldes de tre för sitt brott: högförräderi.
Sophie och Hans hann träffa föräldrarna och syskonen, pappan skällde ut den värdelösa försvarsadvokaten och alla hann de röka varsin cigarett och säga några väl valda ord.
– Det som vi har skrivit i flygbladen håller ju alla ni andra också med om, ni har bara inte modet att säga det. Hur kan vi förvänta oss att rättfärdigheten ska bestå när nästan ingen är villig att offra sig själv för en rättvis sak? En sån vacker, solig dag, och jag måste ge mig av. Men vad betyder min död, om tusentals människor på grund av oss vaknar och skrider till handling? sa Sophie.
Den 22 februari 1943 kl. 17:00 fördes de bort tillsammans med Christoph Probst och halshöggs i den här giljotinen.
Den var borta under många år, men numera är man nästan bombsäker på att det är rätt giljotin. (Källa.)
När Hans lades på plats och bilan precis skulle släppas ner på honom, skrek han:
– Länge leve friheten!
Det där sjätte och sista flygbladet som slängdes ut i korridorerna, smugglades sedermera ut och trycktes i massupplagor av britterna och spreds sedan över hela Tyskland hösten 1943.
Av Sophies syskon lever faktiskt Elisabeth (97 år), som heter Hartnagel-Scholl i efternamn eftersom hon gifte sig och fick fyra barn med Sophies f.d. pojkvän Fritz (som dog 2001).
Hur går vi vidare efter det här sorgliga slutet nu då? Jo, vi bestämmer oss för att Scholl-syskonen inte dog förgäves, låtsas att de överlevande familjemedlemmarna inte alls slängdes i fängelse och sörjde förgäves, och tänker inte på att ännu en bror dog i kriget 1944 – och så pratar vi om ledtrådar istället.
Ledtrådarna i den svåra texten skulle få er att associera bl.a. till diverse Sophie-människor och Scholl-skor, Vita rosen, Tyskland, Hans, andra världskriget, giljotiner, Hartnagel och hjältemod. Tröst till alla er som inte hittade just dessa, utan helt andra ledtrådar som ledde er vilse: tänk vad mycket ni har lärt er på vägen!
Plommonstopet har rullat in, såsom hattar ju plägar rulla, och nu ska jag dra en lapp. Nej, två förresten – för det var ju en så himla svår gåta!
Efter en välbehövlig sovmorgon och den initiala chocken att man som lucklösare ju måste skriva in sökord istället för att bara kopiera (eftersom texten satt fast i en bild som skulle se ut och låta som Nationalencyklopedin), ramlade det in bombsäkra och virriga gissningar.
Pysseliten:
”Det är något Monthy Pytonskt över den där påfågeln …”
Citronen valde att göra en alldeles engen lucka, som fick Pysseliten att ta på räknemössan och fokusera på helt saker:
”I båset bredvid läktaren låg lettrådar och blåsippor, lika många av varje sort. Någon, låt oss kalla h*nne båsmor, anordnade en julkalender och när h*n hade tagit ut några blåsippor, så låg det kvar 7 gånger så många lettrådar som blåsippor i båset. Några deltagare kom för sent och fick ta vad de ville. Efter att de hade hämtat totalt tre trådar eller sippor (fritt val) från båset låg det kvar 20 gånger så många lettrådar som sippor i båset. Hur många många har legat (perfekt) i båset från början?”
Karlbergs kök gav till synes upp, vilket jag tyckte lät rätt trevligt:
”Idag ligger jag på läktaren och halsar glögg, det är då helt klart.”
Ninja i Klockrike påstod att hon inte fattade någe, samtidigt som hon påtalade precis det som var ledtrådsviktigt och därmed bevisade att hon visst visste vad det handlade om:
”Om släktet är Pazzo, så kan inte grön påfågel heta Pavo höra dit, eftersom Pavo är ett annat släkte än Pazzo. Dessutom heter grön påfågel Pavo muticus, inte P.maratotus. Å andra sidan heter inte påfågel Pazzo noncristatus utan Pavo cristatus.”
Flygbengan visste preciiis vad det handlade om eftersom han citerade HB:
”Musen är under bordet.”
Christer kunde också:
”Har ni förresten hört om Engelbert Humperdinck?”
Och så kom Zkop och var superlistig:
”Om man sätter ett l framför namnet får man ett felstavat djur.”
Va? sa jag och kliade mig i huvudet. Ett litet i eller ett stort L? Framför för- eller efternamnet? Leddie? Iizzard? Jossilurens hade en egen lösning:
”Det mer okända djuret Lorlandoe, närmare bestämt.”
Lösningen var alltså Eddie Izzard (f. 1962), min favorit-ståuppare sedan jag snubblade över honom sommaren 2006.
Eddie Izzard vid The British Academy Film Awards (BAFTA) 2016, och han ser väl ut som en helt normal och rätt nöjd karl med snörräta tänder?
Jag hade just 2006 oerhört stor nytta av att ha tittat på alla hans då utkomna dvd:er när jag inför 440 personer uppträdde helt ensam på Stadsteatern i Eskilstuna. Nyckeln är att säga allt med pondus och självförtroende, serni.
Men inte bloggade jag om det. Obegripligt. Nä, jag ville liksom inte skryta. Gah. Men för att reparera lite får ni här en bild på när jag står klädd i pyjamas i kulisserna och väntar på min entré.Och nagellack? Har karln nagellack?Eddie Izzard, i helt normala gåbortkläder. Men med kanske lite eyeliner? Foto: Christopher William Adach (CC BY-SA 2.0)
Tillbaka till min fäbless för Izzards dvd:er 2006. Jag tittade på dem två gånger. Tre gånger. Fyra gånger. Såg hans manér, listade ut hur han gjorde när han tappade koncentrationen eller frångick manus. Anade när han för att få fram en särskild poäng läste sina repliker exakt som en skådespelare på The Globe gör.
– Men det är väl bara att kolla på Youtube, inte hade du väl behövt köpa Live at the Ambassadors, Unrepeatable, Definite Article, Glorious, Dress to Kill, Circle och Sexie? undrar allmänheten som inte är riktigt torr bakom öronen. – Nämen på den tiden fanns på Youtube mest filmsnuttar på max 10 minuter, och jag ville se allt, inte bara den där om (h)erbs flera gånger på raken, svarar jag.
Eddie Izzard är inte bara ståuppare och skådespelare, utan som han själv säger ”a lesbian trapped in a man’s body” – eftersom den mänskliga hjärnan vill sätta etiketter och beteckningar på allt och alla och (om det är möjligt) även sätta in människor i fack. Han är alltså en heterosexuell transa som inte alltid föredrar kvinnokläder … men ibland.
Jag – som aldrig vill ha läppstift, nagellack och höga klackar – tänker bara ”men tok där!”, och ägnar uppmärksamheten åt hans humor istället.
Här har jag ställt in filmsnutten så att den börjar med ”Do you have a flag?”, som jag gillar:
Eddie Izzard har ett manus som han semi-strikt följer. Väldigt ofta får han infall och broderar ut texten och testar skämt som går hem (eller inte), och då antecknar han på ett imaginärt anteckningsblock hur det gick, varefter han återvänder till manus. Eller inte. Klippen på Youtube är förvånansvärt ofta komplett och totalt inte-roliga för att han hänvisar till och påminner om något som han ju sa för en halvtimme sedan.
– Presidenten i Burundi? Va? Vad har han med den där katten på stolen att göra? säger de som inte har sett hela showwen.
Eddie Izzard är dessutom invald som hedersmedlem i Monty Python, vilket många i kommentatorsbåset påpekade.
Förutom att vara rolig, är Eddie Izzard politiskt aktiv för Labour i Storbritannien och intensivt protesterande mot Brexit. Han deltar (vad det verkar som) i alla pratshower han kan, och är förvånansvärt (och faktiskt trist) nog inte alls rolig hela tiden. Med bister min talar han om miljön och EU samt Trump och jag tänker banalt nog bara ”men jösses, kom till the punchline nån gång dårå”.
Nu ska vi se. Plommonstopet och jag ska dra en lapp nere i köket idag, där det ser ut som sju svåra år efter en sjuherrans middag med sjungande spanjorer och snusande svenskar. Det är stökigt och kladdigt, men jag lyckas slita mig loss och draaaaa… Beting-Bess!? Nej, BETONG-Bess! Men vänta, var det inte hon som … blädder blädder blädder … Som skrev WUNDERBAR! Ja!
Trevlig och vilsam söndag, alla! Nästa vecka kommer alla tröjor att skickas ut!
Nämen sicken en underlig lucka. Så underlig att … ptja, väldigt många i kommentatorsbåset förstod vad det handlade om. PK och Ökenråttan hade den goda smaken att nämna basket (vilket man får pluspoäng för), medan embryo plötsligt började rimma. Jag har då aldrig sett på maken! sa jag med glimrande ljus i håret.
Pysseliten var så hjälpsam så, redan från tidig morgon:
”Vilken färgsprakande kavalkad! Till och med Spock (lik brorsan 1979) bekräftar det.”
Jag vet inte om Smultronblomman gjorde en Schubert (att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna – när det i själva verket är det rätta svaret) eller om hon bara lät associationerna vandra, men …
”Jag ser också nobelfesternas klänningskavalkader. Jag måste säga att jag älskade Sara Danius kreation i år. Knallorange med knallrosa slängkappa. Wow. ’Up yours-attityd’!”
Zkops ledtråd var kort och snygg, och kom såpass sent på dagen att den inte var absurd:
”Snart dags att knyta sig.”
Men den allra mest kortfattade ledtråden kom Citronen med:
”Äntligen!”
Magganini tänkte på hemlisbloggarens stora syskonskara:
”Det är som om det stod en massa odrägliga syskon och ryckte i trådarna åt alla håll.”
Ingela försökte se luckans innehåll framför sig:
”Hur som helst äger jag i alla fall ett par skridskor, röda CCM-hockeyrör är det. Men inte åker jag i klänning, det vore ju helt vansinnigt.”
Så, nu ser ni alla att det är den inte särskilt ständiga utan mer tillfälliga Sara Danius (f. 1962), vars klänningar (istället för litterära alster) fick symbolisera henne. Att jag drog in Bengt Grive i det hela vet jag inte om han hade uppskattat, men därtill var jag tvungen; annars hade ni bara gissat på honom pga. ”mörkvitt”.
Det viktigaste först nu: både Sara Danius och jag har spelat i Täby Basket – nääääästan samtidigt. Jag har hittat bevis i DN 1979, men si då bodde jag fortfarande i Luleå.
Täby vann stort, men Sara Danius gjorde näst flest poäng: 21. (Den där Gunilla Apell måste ha slagit något slags rekord: 55 poäng gör man liksom inte.)
Aha! Nu har jag ett mål med min knärehabilitering! Nu jädrar!
En litterärt betonad basketmatch för välgörande basketmål!
[Paus för öppnande av finaste champagnen. Såja.]
Om vi tar Nobelfestklänningarna (design: Pär Engsheden) i tur och ordning här, så får era ledtrådshjärnor koppla av lite.
År 2015: inspirerad av Proust (på spaning efter ett äkta 60-talstyg liksom) och Selma Lagerlöfs Nobelklänning.År 2016: inspirerad av Balzac. (Eller en orienteringstävling. Eller spenatsoppa med pepparrotsgrädde!)År 2017: inspirerad av Virginia Woolf. Eller Björn Ulvaeus kanske – kolla platådojan som skymtar! Nästan som röda hockeyrör! (Men vad är det för hiskligt distraherande bakgrund?)Den här måste vi kolla på bakifrån också, faktiskt.År 2018: och alls inte en markering mot något eller någon. ”Absolut inte. Jag tyckte att det var dags att visa glädje och dags för nånting nytt – ett nytt kapitel.”
Och så en bonusklänning bafatt å sånt.
Att ”Pernilla Wahlgren” dök upp i lucka 7 beror på att Sara Danius mamma är Anna Wahlgren – som liksom Benjamin Spock är barnuppfostringsförfattare.
När jag ändå var igång med att leta efter Basket-Danius, rotade jag fram annat. Hon har skrivit massa artiklar i många olika tidningar och minst en understreckare i SvD och …
… fått beröm som varande bäst i BLM …… fått kritik för att vara akademiskt abstrakt …… reflekterat i en – ni vet vilken – källare …… gjort reklam för Riksbankens Jubileumsfond …… på Mosebacke berättat om det ljuva 70-talet …… guidat på Söder i Tranströmers fotspår med versfötter.
Förutom att 1) spela basket 2) välja roliga klänningar 3) skriva artiklar, har hon två doktorsexamina samt är certifierad croupière och card dealer. (Det där sista fick jag från Akademiens sajt, men jag tror banne mig att det på svenska stavas croupier och har en känsla av att ”card dealer” kallas givare … Rätta mig gärna!)
Men hur skriver männschan då, när hon inte är bäst i BLM eller abstrakt akademisk? Enligt NE är hon en framstående essäist, men är hon inte dessutom faktiskt lite rolig? Johodå – läs slutet av Sara Danius avrättning av Martina Bonniers debut 2011:
Halvvägs genom boken slås jag av tanken. En parodi. Boken måste vara en parodi, en helvetiskt slug parodi. Känner mig rent av dum. Att det skulle ta så lång tid innan polletten ramlade ned.
Det finns bara en hake. Parodi på vad?
Martina Bonnier är seriös. Rent, uppriktigt, oskuldsfullt seriös. Återstår bara att läsa vidare. Följa med i storyn. Studera bilderna. Läsa stiltipsen.
Det vore lätt att göra sig löjlig över Bonniers litterära pretentioner, för att inte tala om hennes stilistiska ambitioner. Och det vore lika lätt att moralisera över hennes gladhysteriska katalog med varumärken från Chanel till Ralph Lauren.
Men framför allt vore det korkat. Descartes är Descartes, Marx är Marx, Martina Bonnier är Martina Bonnier. Det är inte där skon klämmer. Om jag vill ha modereportage, finns Vogue, Harper’s Bazaar, Elle. Om jag vill ha stiltips, finns handböcker av Camilla Thulin och Alan Flusser. Och om jag vill läsa en roman om krisande människor i sina bästa år, ja, då finns världslitteraturen.
En killad ledtrådsdarling.
Nääää, nu är det dags för Plommonstopet att jobba. Jag bestämmer på rak arm att PK och Ökenråttan får bonustischor för att de nämner basket, och drar dessutom upp en liten lapp som det står … Brid på! Jag har tre vinnare idag fastän jag inte har fått hem tröjorna än! Rebell är vad jag är!
Pssst. Klänningsbilderna har jag hittat via Pinterest, varför fotografernas namn är oklara. Jag tar gärna bort bilder eller ger cred där cred ska ges om någon säger till!
– ÄNTLIGEN! skrek halva kommentatorsbåset för sig själva eftersom gåtan var så rysligt enkel.
– MEN FÖRIHELVETE! skrek andra halvan där de satt uppåt läktarn och skvätte glögg omkring sig eftersom luckan och de jävla ledtrådarna som folk sades drössla med ju var helt osynliga. Nån gång under dagen såg det ut så här i mitt mejlprogram, där jag flaggmarkerar presumtiva omnämnanden i facit (se bilden till vänster).
Rosman var tidigt rätt ute (men var han först?) med:
”En salt vind blåser från havet. Och någon bajsar samtidigt i skogen.”
Babs har tydligen sett fruktinfesterade fåglar!
”Den där bananerade örnen känns bekant.”
PK var så tacksam så:
”Hälften så många luckor i december gör att det är bara hälften så många dagar i denna mörka månad som man, direkt efter att man vaknat, känner sig seg i pallet, okunnig och rent dum.”
Marika:
”Jag följer med Karlbergs kök på lunch, tror jag. Fast jag vet inte varför Milton följer med. Innebär han att jag blir tvungen att stoppa handen innanför västen och erkänna mig besegrad?”
Åsa HL:
”Precis som Brid hade jag också Nina och Helen i min skola. Och faktiskt en Bobby också. Dessutom fanns en lärare som var så attans snygg! Suck vad jag drömde och fantiserade om honom …”
Cecilia N.:
”Jag fattar inget av luckan men båset säger att jag förstår utan att ringa 112.”
Maplestream:
”Så gissa kan man då göra trots att midnatt råder. Annars det ju varit lite ᗺ.”
Rätt svar är alltså en konservfabrik, en rimflätning och en popgrupp. I luckan kunde ni med lite kisande och nynnande skrapa fram i strikt bokstavsordning Chiquitita, Does Your Mother Know, Dum Dum Diddle, Eagle, Gimme! Gimme! Gimme!, Happy New Year, Hey, Hey Helen, Honey, Honey, I Do, I Do, I Do, I Do, I Do, I Wonder, King Kong Song, Love Isn’t Easy, Lovers, Mamma Mia, Me and Bobby and Bobby’s Brother, Money, Money, Money, My Mama Said, Nina, Pretty Ballerina, Put On Your White Sombrero, Should I Laugh or Cry, SOS, The Visitors, Watch Out och Why Did It Have to Be Me.
Svaret på gåtan är alltså (nu när vi vet) helt självklart ABBA.
Våra Beatles, liksom. Anni-Frid Lyngstad (f. 1945), Björn Ulvaeus (f. 1945), Agnetha Fältskog (f. 1950) och Benny Andersson (f. 1946).
Alla har de i intervjuer samfälligt skakat på varsitt huvud och sagt ”va konstigt, asså, hur kunde det bli så här?” och ”hur kunde Björn träffa och bli kär i Agnetha och Benny råka träffa Frida och så råkade de vara en perfekt sopran respektive perfekt mezzosopran samtidigt som vi råkade känna Stikkan Andersson?” samtidigt som de bara var oerhört vanliga människor. Inga skandaler, inga gräl, inga nakenvideor och fylleblaj – bara lite skatteplanering insprängt i låtskrivandet.
Om det finns en musikgud, så petade han de fyra helt enkelt i rätt riktning. (Om det finns en kåserigud, är han helt dum i huvvet.)
”Vi såg ut som idioter alla fyra. Men det var faktiskt pga. skattelagarna i Sverige.”
Skatteplanering, ja. För så var det. En avdelning på Skatteverket jagade Ingmar Bergman, en annan försökte bevisa att ABBA visst skulle kunna ha på sig de för konserterna inköpta scenkläderna när de gick ner till Ica och köpte mjölk på morgonen.
Men ju löjligare, fånigare, dummare och ju mer opraktiska kläderna var, desto lättare var de att dra av (sig och) på deklarationen.
I en intervju påstår abborna att de faktiskt hade underkläder och till och med bh på sig när den här fullständigt obegripliga bilden togs. Tjejer med små bröst som hade bh 1975? Pah! Tillåt mig skratta! Och fnysa!
Under de tio år som ABBA var riktigt aktiva, mötte de spott och spe från hela det svenska musiketablissemanget. (Som ju borde ha frågat mig vad jag tyckte.) Att nästan alla tycker att ABBA-musiken låter extra bra i bilen, lär bero på att ljudteknikern Michael B. Tretow trollade med [fyll i lämplig musikteknisk term] så att biljudet inte stör eller överröstar.
HYPERmodern inredning 1975. Kan man bli annat än glad? Så bekvämt!Björn (i träskor) och hans föräldrar, som då var i min nuvarande ålder. Plisserad kjol, anyone?
Abborna träffades, sjöng och lirade, skapade musik, spelade in den, fick hjälp av Stikkan, kom trea i Mello 1973 (Clabbe och Göran Fristorp vann med Lars Forsells bröst som ju var som svalor som häckade) och vann Eurovision med Waterloo 1974 (ett årtal som inte alls har med King Kong att göra). Så höll de på till 1982, när de fyra hade skilt sig från varandra både äktenskapligt och abbigt.
End of Abba-story.
En helt normal bild från Australien, där abborna var och turnerade. ”Finns det hajar här?” sa nån. ”Ja, men inte i närheten av sjölejonen, så håll er till dem” svarade nån klokt.Nämen titta. Det är ju precis som hemma hos oss, fast vi har ingen hund utan stoppar in barn och gäster i köksskåpen istället.
Men hur är det nu med ABBA? Kommer de att återförenas och i så fall varför i hela friden, eftersom de i början av 2000-talet tackade nej till att göra det för en miljard kronor? Kommer de kanske att uppträda på Frälsningsarmén som de ju gjorde 1971? Har succén med Meryl Streep och Mamma Mia-filmerna fått dem att längta tillbaka?
Nej, let go of the past, säger jag som i vanliga fall är för alla slags reunionar. (Eh. Om jag hade uppskattat att få se Paul McCartney, Ringo, Julian Lennon och Dhani Harrison på scen idag? undrar ni. Ooooh ja.)
”Hej gamle man”, som egentligen är en Hootenanny Singers-låt, framförs här i ett då helt naturligt sammanhang inför i takt applåderande frälsningssoldater.
Just ”Hej gamle man” här på bilden, har här och nu i realtid där vi sitter i ett hotellrum i Stockholm (Hotell Hansson med världshistoriens minsta temuggar), totalt chockat min djefla man, som var komplett och totalt övertygad om att sången handlade om en soldat.
– Han har ju ett gevär!
– Näeeee … humdudum… blanka knappar … hurvarenu …
Han står på torget varje dag En vänlig gammal man Hans hår är lite grånat Under mössans röda band Med blanka knappar i sin rock Och bössan i sin hand Han vet nog gänska väl Vad vi vill fråga om ibland
Det var liksom inte en sån bössa.
Här kommer nu en bild gjord av Folke Hallin (1929–2015), som ju var gift med kommentatösen Agneta uti Lund! Hurra!
Mina egna minnen av ABBA är skarpa och intensiva samt … fyllda av skam. Jag tyckte att ABBA var så in i bänken bra att jag till och med (i största hemlighet) köpte kassettbanden. Dem kunde jag dock bara spela när jag inte hade kompisar hemma, och planscherna åkte ner så fort jag började högstadiet.
På väggen hade jag den här planschen – alltså från innan de hette ABBA och innan Frida hette Anni-Frid. Ytterst mysko bildkomposition.Den här hade jag också på väggen – lika konstigt beskuren, faktiskt.
Nu ska jag och Plommonstopet ta oss i kragen här innan vi vandrar ner till baconet i foajén. Jag har sparat förrgårdagens lappar och fyllt på några (välkomna tillbaka, hörni!) och nu rör jag om och draaaar jag eeen … Åsa HL! Tjolahopp! (Tröjorna ligger i tryckerimaskinen i detta nu, säger de som vet. Och tryckerimannen är imponerad av designen och säger ”raster” och ”screen” samt ”eps” hela tiden. Jag tror att det är ett gott tecken.)
En annan av de bilder som jag hade uppsatt på väggen hemma i Luleå: ABBA på skärgårdsön som de köpte 1975.
Vilken trevlig dag! Först klev alla kommentatorer in i båset och tjoade att de satte sig på läktaren och att de hoppade i hatten och att allt var hopplöst. Sedan viftade Ardy lite med handen:
– Finns i flera former, inte minst som referens überalles.
Zkop påstod plötsligt något som jag inte visste:
– Stor hamnstad.
Jag skulle precis kolla upp detta, när det slog mig att världens fiffigaste ledtråd låg i krokarna. Men mer om det lite längre ner!
I kvällningen rasslade det till … i min mejl. Ovanligt många som vanligtvis bara läser utan att gissa, hörde av sig med teorier – men ingen hade det minsta lilla rätt. Sorry.
I båset var det under tiden spretigt så det förslog, men många hade helt rätt i sina teorier: Pigga Kristina, Nina, Hannoia, Dammråttan, Barkborren, Leda, Karlbergs kök och Agneta uti Lund. (OBS: Jag nämner bara några, inte alla!) Jossilurens klev in och deklarerade med sedvanlig emfas att svaret på gåtan är Orlando Bloom, vilket vi alla vet att uppskatta.
Här kommer några ledtrådar och några förvillelser:
Dammråttan:
Brid, jag kan blanda till en sån där med extra allt till dig om du vill, eller en apelsindrink kanske. Annars är jag bäst på longdrinks, såna där som man nästan måste dela upp för att orka med.
Pysseliten:
HB var aningen ambivalent i valet av äkta hälft.
Ninja:
Den där känslan när polletten plötsligt trillar ner och allt framstår som i ett förklarat ljus, och luckan framstår som nästan övertydlig? Den känslan upplever jag inte alls just nu.
Kråkan HK:
Antalet trådar är direkt proportionellt till förvirringen.
Cecilia N.:
Lång förklaring.
Leda:
Många marior är det. Minst två, varav den ena går upp i rök.
Det var en gång en författare som hette Thea von Harbou (1888–1954). Hon var gift med Rudolf Klein-Rogge, som jag nämner blott och enbart för att få lägga ut den här bilden.
Det här är den Hägerstensfödda Mary Johnson, som den nyss nämnde skådespelaren gifte sig med när han och Thea hade skilt sig. Detta är inte alls intressant för lösningen av luckan, men bilden är ju fantastisk.
Det var en gång en regissör som hette Fritz Lang (1890–1976). Han var gift med Lisa Rosenthal, som dog plötsligt och oförklarligt av ett pistolskott i bröstet preciiiiiis när Fritz och Thea hade fått ihop det. Harrrkl. Det hela utreddes enligt polisens alla regler och alla inblandade frikändes även om förståsigpåarna som fortfarande analyserar både Fritz’ och Theas kommande verk, kan hitta tecken på dåligt samvete och skuld überalles.
Och nu kommer nästa fantastiska bild!
Fritz och Thea i sin gemensamma lägenhet runt 1923, när de höll på att arbeta med filmmanuset som lucka 5 ju bygger på.
Manuset är baserat på Theas bok Metropolis och är en futuristisk art deco-dröm med robotar, hjältinnor, fabriksslavar, överklass samt ond, bråd död, och överallt kan man ana vilken påverkan filmen har haft på Chaplins Moderna tider, Orwells 1984, Stjärnornas krig, Blade Runner, Matrix och (den saknade ledtråden) cybermännen i Doctor Who. Tydligen innehåller Metropolis ”Marxinspirerad kritik av kapitalismen”, men den ser jag inte när jag tittar. Jag ser vacker, snart 100-årig science fiction med en liten Romeo & Julia-touch.
Handlingen i korthet:
Metropolis är en hypermodern stad år 2025 (även om andra källor säger att det är bra mycket senare). Arbetarna under mark leds av en Maria, som försöker hitta ett sätt att kommunicera med icke-arbetarna som styr staden ovan mark. Stadens grundare kommer på att arbetarna kan ersättas av robotar, samtidigt som hans son blir kär i Maria. Roboten (med för robotar ju så viktiga bröst) som syns på alla planscher och bilder, är en ”falsk Maria”, som sedermera förstörs.
Skådisen Brigitte Helm under filminspelningen. Tror ni att hon frös eller svettades? (Se fönen.)Maria (1927), C-3PO (1977) och den moderna versionen av The Cybermen (2000-tal).
När filmen recenserades 1927 var alla djupt oeniga om dess kvalitet. H.G. Wells for ut ordentligt och kallade den ”quite the silliest film”, fylld av ”foolishness, cliché, platitude, and muddlement about mechanical progress and progress in general”. New York Herald Tribune tyckte tvärtom att det var en ”weird and fascinating picture”.
Ett collage: Moderna tider till vänster, Metropolis till höger.
Nu till några av ledtrådarna i texten!
C-3PO ser ut som Maria-roboten.
Groot stavas nästan som förmannen på hjärtavdelningen: Grot.
Thea Lång var ju vår von Harbou, om sedermera blev en Trümmerfrau, vilket den verserade C-3PO hade svårt att uttala.
Freddie Mercury skrev en låt som heter ”Love Kills” till nyutgåvan av Metropolis 1983 och Queen har bilder från just Metropolis i videon till ”Radio Ga Ga”.
Thea von Harbou och Fritz Lang var gifta i tiotalet år tills hon blev nazistsympatisör, vilket hennes man naturligtvis fann outhärdligt. De skildes, och som historien går – och som Lang själv mindes det – skedde detta:
Göbbels kontaktade Lang och sa att han och Hitler gillade hans filmer och att han borde jobba för Nazistpartiet. Lang tackade för förtroendet och höll god min, för att sedan raskt åka hem och packa för ”en Parisresa” som egentligen var flykten till USA. Han kom inte tillbaka till Tyskland igen förrän på 1950-talet. Historien är bra, så jag tycker inte att ni ska förstöra den genom att läsa tvivlarnas åsikter om den.
Hääär kan ni läsa mer – och framför allt se filmen med en förklarande berättarröst.
Nu till plommonstopet! Jag rör om och plockar upp … oooh, en nykomling! Peztis!
Och nu kan den äntligen avslöjas: tröjdesignen.
Ni som har vunnit kommer att få tillsägelse att mejla storlek och adress till mig vad det lider, men än så länge har inga tröjor anlänt till kalenderverkstan. Ni som har vunnit och tänker ”mäh, jag är ju ingen språkpolis” får fokusera på roboten Maria istället.
Ökenråttans eminenta gästlucka öppnades i ottan (även om vissa var uppe och letade efter nya hemlisbloggare vid 04-snåret) och vår Ökenvärdinna skötte sedan ruljansen medan jag babblade i radio, pratade i Stockholm, körde omkull med cykeln, var tio meter från att få motorstopp med bilen, köpte en alkoholfri öl på krogen och sedan kollapsade i en tvättkorg.
Här kommer Ökenråttans facit! Tack för hjälpen!
ALLA har läst Det blåser på månen. För lätt; jag skulle ha valt Bruno K. Öijer!
[Jesper 19.29: Bostridges Winterreise ligger på min sänghylla. Nu ska jag kasta mej över den. Och Sången till månen; gefundenes Fressen just i dag.]
The Wind on the Moon skrevs av Eric Linklater, brittisk författare som föddes i Penarth, South Glamorgan i Wales år 1899 och dog år 1974 i Aberdeen. Han växte upp huvudsakligen på Orkneyöarna och där är han också begravd.
Linklater deltog i både första och andra världskriget. Mellan krigen studerade han vid universitetet i Aberdeen och tog en examen där år 1925. Under 20-talet vistades han några år i Indien och USA. Efter hemkomsten skrev han en humoristisk roman, Juan i Amerika. Han har skrivit mycket annat också. Linklater hade lite svenskt påbrå och det kanske var det som gav honom inspiration att skriva boken Männen från Ness, en historia från vikingatiden som kom 1932. Boken översattes till svenska år 1933 av en viss Frans Gunnar, nämligen Bengtsson, som själv skrev en liknande vikingahistoria, Röde orm i början av 40-talet.
The Wind on the Moon är en antikrigsberättelse. Den publicerades år 1944 och för den belönades Linklater med en Carnegie-medalj. Den svenska översättningen, Det blåser på månen, av Hugo Hultenberg, min nyaste darling, kom ut 1945.Hultenberg (1870–1947) var ”skolman och översättare”. Han översatte från franska, engelska, tyska och norska och hade en preferens för antinazistiska författare som Linklater, Churchill och Stefan Zweig. Hultenberg är mästaren bakom översättningen av Zweigs självbiografiska Världen av i går. Hultenberg var en flitig översättare och jobbade för flera olika förlag. Vidare var han lektor i franska och skrev läroböcker, bland annat en fransk skolgrammatik, som gavs ut av Norstedts. År 1945 fick han pris av Kungl. Vetenskapsakademien för framstående översättningar.
Ja, det blev lite om översättarna också i detta facit och det tycker jag är alldeles rätt. Översättare negligeras alldeles för ofta. Fel fel fel!
Det blåser på månen handlar om systrarna Dina och Dorinda. De ”hjälper” sin pappa att packa inför hans resa till Bombardiet. Skorna ovanpå dom vita skjortorna etcetera. [Cecilia N 15.56 yppar att hon har en avvikande packningsmetod. Tur är väl det.] ”Det blåser på månen”, säjer han. ”När det blåser på månen, får man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den vinden rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.” [”Jo, det är väl bra när en kan skylla sitt dåliga uppförande på något som ligger utanför vår sfäriska tillvaro”, morrar Eva-L kl. 8.14.]
Major Rytter uppmanar döttrarna att vara duktiga och inte ställa till ofog och tråkigheter för mamma, nu när hon blir ensam. ”Det blir nog svårt”, säjer Dina och Dorinda.
Flickorna bär ut alla klockor i huset, silver- och bronsklockor från Kina och stora klockan i skolrummet och binder fast dom i ett äppelträd. Klockorna pinglar i blåsten, flickorna tycker det låter som härlig musik men föräldrarna tycker att det är ett gräsligt oljud.
Nu blir flickorna ensamma med sin nervösa mamma och sin guvernant, fröken Tjatlund. Efter en bisarr härva av olydnad och stygga påhitt skaffar dom en medicin hos fru Häxelin. Genom den förvandlar dom sej till känguruer [Hurra för Babses söta känguruutpekande kommentar 13.16: Hopp, hopp, hoppar ned i hatten.] för att skrämma befolkningen i byn. Då bär det sej inte bättre än att flickorna/känguruerna fångas och sätts i bur. I grannburarna bor giraffer och strutsar och många andra djur. Flickorna blir vänner med Silverfalken från Grönland och Guldpuman och lyckas befria både dom två och sej själva ur burarna. Samt förvandla sej tillbaka till flickor! Puh, vilken historia, va?
Nu får flickorna veta att deras pappa har råkat illa ut i Bombardiet; greve Hulahu Blod, landets tyranniske härskare, som älskar att tortera folk och äta chokladpraliner, har kastat pappan i en fängelsehåla. Gömda i en flyttvagn med möbler reser flickorna till Bombardiet för att befria sin pappa. Guldpuman, Silverfalken och musik- och dansläraren herr Gido Gitarr följer med.
Med hjälp av två glada engelska gamla sappörer lyckas flickorna och deras vänner befria major Rytter. Guldpuman dödar greve Hulahu Blod men dör själv i striden. Flickorna hälsas som hjältar när dom kommer hem till byn, men ändå förebrår pappan dom att dom gjorde mamma orolig genom att försvinna iväg till Bombardiet. Suck.
/Ökenråttan
Än en gång: tack så innerligt för hjälpen, Ökenråttan!
Far var alltid rädd att han skulle hamna i någon av de fallgropar som lurar på översättare. Det kunde gälla bokstavlig översättning av en bildligt använd fras, eller tvärtom. En av hans kolleger råkade t.ex. översätta uttrycket ”flooding possibilities”, vilket betecknar Hollands möjligheter att sätta delar av landet under vatten vid krig, med ”en uppsjö möjligheter”.
Nu ska jag och plommonstopet (som ni ska få bild på så fort jag får ordning på tröjbeställningen) dra en vinnare ur hatten. Så här inledningsvis drar jag oftast bara en vinnare, för att sedan närmare julafton bli alldeles galen av givmildhet och fullkomligt öööösa bort … två åt gången.
Prasselprasselprassel … och där har vi … Christina! (Måtte vi nu bara ha en Christina i båset, måste kolla … ah, ja, det ser bra ut.) Jag upprepar: tröjorna är inte in da house än, så leveransen dröjer.
Understundom lämnar Julkalendern svårhetsdjungeln och går ut på stadens gator som en vanlig gåta. Då kan nästan alla lösa den!
Därför är kommentatorsbåset till lucka 3 fullproppat av ledtrådar, såpass att man nästan inte ser djungeln för alla katter, mucklor och pannkakor. Redan i kommentar nummer två visste Christer tLDPT besked, och sedan ramlade ledtrådarna in. Jag drar upp några som associerar till andra verk av HB:
Dammråttan:
”Vinlusen är ju ett känt varumärke och trevlig bekantskap. Annars finns det en filosofisk betraktelse av en stol att njuta av i ett annat, men relaterat sammanhang.”
Brid:
”Tassar upp på läktaren och kollar om syrran är där.”
Hannoia:
”Mamma hörrödu! Jag sa ju att du kunde.”
Citronen:
”Det som göms i grönt gräs är svårt att hitta, så alltid min mormor.”
Karlbergs kök:
”Man kan äta gräs. Om man är en ko.”
Kommentatorn HK kallade sig till och med för ”Kråkan”, som hemlisbloggarlösningen har gjort tillsammans med Jujja Wieslander.
Ooooooh, såna där arkitektlådor har vi också! (Fast våra är fulla av barnens gamla skolsaker och teckningar.) Foto: Alexander Lagergren
Så nu har alla listat ut att det var bl.a. mucklorna, Findus, hönorna och tuppen som gömde sig i luckan – eller Sven Nordqvist (f. 1946)eftersom det ju är han som ritar och skriver de sanslöst fina Pettson-böckerna. Han drivs (enligt intervjuer) av att han njuter så av själva skapandet:
– Det är nog arbetsmomentet att sitta och måla, teckna, bygga, lyssna på böcker och vara för mig själv i min egen värld. Det är den situationen jag tycker om.
Precis som i Julkalenderverkstan, där jag sitter och njuter i en 240 cm bred säng, nedbäddad med böcker upp till öronen och gardinerna fördragna så att solfan inte stör. (Jag sa verkligen så idag när solen lyste så vackert i den annars så mörka december: ”Stick, solfan, jag måste skapa!”) Eller så är jag bara lite decemberintrovert kanske?
Kanske kan man inte kalla hatten gul som jag gjorde i luckan, men strunt samma; titta på alla detaljer!
En annan favorit är Nasse, som hittar en stol som han inte riktigt vet vad han ska göra med.
Som vi skrattade åt den här bilden!
Men det är inte bara bilderna – även texten till just Nasse är så förtjusande roliga och finurliga. Den här beskrivningen får Nasse när han gång på gång misslyckas med att använda stolen som det är tänkt:
– Benen ska inte vara i vädret, utan ryggen upp och fötterna ner. Och sitta på sitsen och inte på marken och luta ryggen mot ryggen förstår du, va?
Det märkligaste med Sven Nordqvist är faktiskt att han inte är i min ålder. Jag tyckte nämligen att han var det på 1990-talet när vår beundran var som intensivast. Då var han redan etablerad författare som tog arkitektexamen på LTH ungefär när jag föddes. Obegripligt.
Om ni undrar hur lucka 3 tillverkades, så var det främst med hjälp av ”Tuppens minut” (1996). En passus snodde jag rakt av, eftersom jag blev så överraskad – det här hade jag komplett glömt bort!
Vaaaad hade tuppen gjort innan han rymde hemifrån …?Minsann! Sicken en! Men så trevligt! Grattis, hönorna!
Gå nu ut allihop och köp på er ett gäng Sven Nordqvist-böcker att ge bort till både unga och gamla i jul. Peka på bilderna och skratta åt
hönan som försöker fånga en limpmacka med salami
mössens badkar under stuprännan
minikossan i minihagen
pottan Snurf
telefonstolparna burken i snickarboden
gäddan i ryggsäcken
hönornas tebjudning
skruvtvingen som håller fast en kudde på Findus huvud …
Nu ska plommonstopet fram och jobba igen! En farlig massa lappar och en hel hoper kommentarer blev det idag – tack för gott samarbete allihop! Och ni som fortfarande sitter uppe på läktarn och inte förstår hur man listar ut svaren; det gör inget! Ni bor i hatten ni också!
Blädderi, blädderaaa, rör jag om. Ni vet att tröjorna inte kommer på ett tag, va? Jag drar … och slänger, för den personen var inte med i båset idag. (Ska inte nämnas vid namn, kanske orsakar jag sorg då.) Och nu drar jag … Agneta uti Lund! Som inte hade en aning, men gick iväg och åt julbord såpass att fjällen föll från ögonen!
Lucka 4 kommer på fredag morgon och är en gästlucka författad av Ökenråttan! (Detta för att jag inte kommer att ens hinna andas, klä på mig eller kolla mejlen på fredag och lördag.)
