Hoppa till innehåll

Kategori: Facit, julkal.

Facit till Julkalendern 15 december 2012

Nämen lucka 15 verkade vara för enkel. Fast ledtrådarna som många nämnde var alldeles förtjusande kluriga.

  • Béatrice och Vovamomo nämnde Greta Garbo, som var lika tillbakadragen.
  • Béatrice och Leda påpekade att det finns en underlig maträtt (bananfisk) efter  “A Perfect Day for Bananafish”. Louise, Aku, Örjan, Nina, Vovamomo pratar om råg.
  • Bland andra Leda, Anna och Kulturchefen yrar om kål efter huvudpersonen i en viss bok (Caulfield).
  • Bland andra Zkop, Kristina, Mikael (”mord i verkligheten”), Linisen, Wickmanskan, Annika och Ökenråttan (”Catchy layout på dagens lucka”) kunde svaret.
  • Förmodligen kunde Hyttfogden också svaret, men hon är så hemlighetsfull att inte ens jag fattar.

PK gjorde så att jag satte en jordnöt i vrångstrupen:

Det var en byfåne från Limerick,
Som i huvet inte var så kvick.
När han läste sin vers,
blev det en stor pärs.
För han fattade inte versmåttet.

Nästan den enda porträttbild som finns!
Nästan den enda porträttbild som finns!

Hemlisbloggarn (som ju inte bloggar som tanken ursprungligen var 2005, därav just hemlisbloggarn som term) var idag J.D. Salinger (1919–2010, kan ni tänka er), som nästan bara är känd för sin debutroman ”Räddaren i nöden” (eller som den heter på engelska, ”Räddaren i rågen” – ”Catcher in the Rye”). Vilket i förlängningen betyder att min lucka lycka kan vara gjord efter bara debutromanen. Som jag ska skriva … sen. Precis som Salinger kan jag sedan ge ut, ptja, tre novellsamlingar, och därefter bara dra mig tillbaka eftersom min fantastiska debutroman kommer att ge mig en hygglig årslön. Resten av livet, jahadå.

I skolan var unge Jerome ett av alla dessa barn som inte passade in. Han spelade teater på dagarna och skrev bokstäver på nätterna och var alltså lite besvärlig på så sätt. Såsom många andra unga pojkar, hamnade han mitt i andra världskriget, där han lyckades överleva landstigningen vid Normandie.

J.D. hade en förkärlek för unga kvinnor och höll nästan på att gifta sig med Eugene O’Neills dotter Oona, tills hon kom på att Charlie Chaplin var ett bättre parti. Då gick Salinger åstad och gifte sig först med en 19-åring, och blev sedan ihop en 18-åring (som sålde hans kärleksbrev när hon inte var stadd i kassa!), varefter han gicfte sig med en 20-åring. Och under hela livet (som faktiskt innehöll en hel del) skrev han och skrev och skrev och skrev. För byrålådan.

Men varför ville han skriva utan att bli läst?  I en intervju från 1972, förklarar han:

”There is a marvelous peace in not publishing. It’s peaceful. Still. Publishing is a terrible invasion of my privacy. I like to write. I love to write. But I write just for myself and my own pleasure.”

Jamen det är ju nästan som jag! För mitt eget höga nöjes skull sitter jag uppe på nätterna och ugglar! Jag ÄR J.D. Salinger!

När det gäller tillverkningen av lucktexten som såg ut om en komihåglista, var allt sådant som händer i ”Catcher in the Rye”. Utom några instoppade ledtrådar här och där – och det allra sista, som ju är en hänvisning till Mark Chapman, som sa att orsaken till att han sköt John Lennon står att läsa i just den boken. Skitstövel.

salinger times

Några få gånger lät Salinger sig övertalas till att publicera småhistorier och många gånger lät han sig övertalas bara för att ångra sig i sista sekund. En av berättelserna som hette “Uncle Wiggily in Connecticut,” gjordes till en fullkomligt urusel film som hette “My Foolish Heart”. Efter att han hade fått se den, bestämde han sig för att aldrig någonsin sälja filmmanus igen. (Men på Imdb har filmen fått hela 6,8 av 10 i betyg …)

Här slår den skygge Salinger på fönsterrutan till en bil. Man kan ju tänka sig vad det berodde på.
Här slår den skygge Salinger på fönsterrutan till en bil. Man kan ju tänka sig vad det berodde på.

Något jag inte hade den blekaste aning om var att den svenske kostexperten Fredrik Colting under namnet John David California 2009 publicerade det som han påstod var fortsättningen på ”Räddaren i nöden”.  Salinger stämde honom och dog sedan, innan ett eventuellt skadestånd hann betalas ut. (Tydligen var boken bara skräp.)

Nu ska vi dra en vinnare! Jag rör om och krafsar runt och hittar … aha, en trotjänarinna: Cecilia N! (Oroa er inte, ni andra. Jag hinner dra upp många lappar innan det blir julafton.)

Lucka 16 kommer vid sjusnåret. Men då sover ni väl, alla.

Share
27 kommentarer

Facit till Julkalendern 10 december 2012

Idag hände det intressanta att rätt svar nämndes i klarspråk, rakt ut och tydligare än tydligt av kommentatorerna … men det går ju inte att lita på vad sånt härnt båsfolk hittar på när de i nästa sekund rabblar namnstatistik, lustiga dödsfall i Bibeln och drajor som ska reklameras. Men se så tydligt det är:

Jesper: Tomtarnas vaktparad, Die Forelle och Döden och flickan. Allt pekar mot Schubert, om det inte vore för Alfonsdockan. Alltså gissar jag på Per Holmgren, för här snöar det något rent förfärligt.

AndersGM: Tomtarnas vaktparad är en trevlig julmelodi, dock inte den som förekommer i Kalles jul. Det är ju som du skriver Schubert, nämligen Marche Militaire.

Fredrik I: Men vänta nu. Öringen ska förstås föra tankarna till Forellkvintetten. Kan Schubert ha med det hela att göra? Han använde sig av texter från jenarna Goethe och Friedrich Schiller i sin musik.

Wickmanskan: Det är ju lätt att förledas att tro att det är Schubert. Jag har dock snöat in på en alternativ person. Det är med största sannolikhet inte korrekt, eftersom jag inte kan motivera vare sig Alfons, Ellen eller den mördade fadern. Vems far är det som är mördad, förresten?

Ökenråttan: Observera vidare att Falstaff, fakir, liksom Harriet L., dog vid 31 års ålder. Och det gjorde även Schubert!! 

Zkop: Dans. Och musik. Kanske inte Schubert med forellen, utan något annat klassiskt? En ek dyker upp. Eller en hel dunge?

Och så ska jag meddela att jag skrattade högt åt Ökenråttans ”I går dronten, i dag Drutten” och Citronens ”Schörmotskogen” samt Rosmans ”Jag har nu officiellt lämnat överklasslinjen och pussandet och istället beträtt en helt annan där fru Bovary drabbats av spunk, fiskar bara simmar, Glenn Schiller har en biroll och fått ny variant av röda hund.”

Frasse samma år som han dog.
Frasse samma år som han dog.

Hemlisbloggaren var ju Franz Schubert (1797–1828). Precis som Ökenråttan påpekade i båset, är det blott 31 levnadsår – de levde bra mycket mer effektivt förr i tiden. Michael Jackson hann minsann inte skriva sexhundra låtar, nio symfonier och lite annat skräp … och han blev i alla fall 50. Franz hann inte ens bli någe vidare uppskattad medan han levde (känns det igen?), men så fort han hade dött sprang Liszt, Schumann, Brahm och Meldelssohn omkring och upptäckte honom.

Lille Franz var ett av fjorton syskon, vara blott fem nådde vuxen ålder. Han spelade många olika instrument och ansågs synnerligen begåvad … och in på scenen nu i tonåren … (hotande muller i bakgrunden) …

SALIERI! SOM LÄRARE! Iiiiiiihh!

Men äsch. Salieri var ju mycket snällare i verkligheten än i filmen, så det var nog trevliga lärdomsår som gagnade dem bägge. Schubert var dock tvungen att arbeta som lärare (i andra ämnen än musik), vilket han inte gjorde med ett sprittande humör utan mer som min fysiklärare på högstadiet. När han kom loss från lärarjobbet, skapades tid att skapa, och unge Franz fullkomligen sprutade musikkompositioner ur sig.

Utan att göra succé.

Han blev ständigt refuserad och kritiserad och ingenting som han skrev lockade någon som helst publik – men att han var begåvad var alla (t.o.m. Beethoven) helt överens om. Ack, alla dessa missförstådda genier som kämpar i motvind tills de dör och blir erkända.

Men när Franz Schubert var 28 år, började det ljusna på karriärfronten och han var under i alla fall en tid inte så fattig längre. Åååååå sååååå går det opp, ååå så går det ner … för sedan blev Schubert svart i synen, deppig, arg och allmänt krasslig. Officiellt sades det att han led av tyfoidfeber (hosta, prickar på magen, förstoppning och diarré samt förvirring), men eftersom han uppvisade tydliga symptom för kvicksilverförgiftning – som kom av salvan som man behandlade syfilis med – så var det nog syfilis (huvudvärk, feber, svullna leder, kräkningar och förvirring) som han dog av.

Ledtrådarna i texten var som myror i en myrstack, t.ex.

  • endast (Tantum Ergo)
  • Halleluja
  • Regnbågsöring (Die Forelle)
  • Döden och flickan (Der Tod und das Mädchen)
  • Ellens tredje sång (Ellens dritter Gesang)
  • Marsch nr. 1 spelas i ”I jultomtens verkstad” på julafton
  • Alfonso und Estrella.

Själv blev jag bekant med Schubert eftersom flera satser ur Rosamunda (hihi) användes av Hasse & Tage i Spader, Madame 1969. (Nej, inte heller jag begriper varför jag som femåring såg på detta som i förhandsreklamen sades vara ett ”nöje för överklassen” när det visades på tv.) Se så roligt. Hrrm.

Schubert tonsatte Goethes Der Erlkönig och den har faktiskt Rammstein tolkat på sitt sätt … men det här är lite lugnare såhär mittinatten:

Vi tar en till, va?

Såja, nu tar vi fram plommonstopet. Jag drar … nähedå, den personen har redan fått. (Alla bor ju kvar i hatten även om de redan har vunnit. De gläder mig.) Och därför draaar jag en annan … Flygbengan! Som  … (leta, leta) … inte ens gissade utan bara skrev: ”Med den minskande klyftan mellan före och innan är väl innandöme och föredöme snart samma sak.” Vilket ju är jättekul!

Lucka 11 kommer imorrn vid sexsnåret. Troooor jag.

Share
29 kommentarer

Facit till Julkalendern 9 december 2012

Tallyho på er alla! Och särskilt då tallyho på Anja, som inte vågar kommentera under december, men som gjorde det ändå!

Lucka 9 kunde många av er – googlingen ledde er fram till en vettig lösning i de fall som kunskaperna inte redan satt där på en liten pinne i ert minne. Den vettiga lösningen fick sedan ledtrådar som var extremt klara av Agneta (som har böckerna i bokhyllan!) och mindre tydliga som t.ex.

  • aggressivsuicidala fåglar
  • lövade hjälmar
  • böcker i udda format.

Samt förvånansvärt ingående kunskaper i muskötämnet, lyssna nu på Skogsgurra:

”Musköten var en stor och tung pjäs utan refflad pipa och avsedd för rundkulor. Geväret är finkalibrigare och alltid refflat och avsett för ’projektiler’, dvs. cylindriska/avlånga kulor.”

Några exempel nu:

Fredrik I: Låt sista dronten som snubblar i vår natur,  snubbla alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Rosman: Påminner mig om ” den gamle sjömannen” som jag lärde mig i ett Kalle Anka-äventyr där Kalle helt hade snöat in på strofen ”Vad felas dig? Jag grep en pil/och sköt vår albatross”.

PK, som alltmer antar formen av en haj, gissade så här: Idag gissar jag på Hajp. Eller Smulp haj.

Zkop: Den misstänkte erkänner ett brott som omöjligen kan ha begåtts.

Jag är alls inte säker (och får säkert be om ursäkt på denna plats om en liten stund), men tror att Mikael var först med rätt svar – med en relativt tydlig ledtråd också: Tallyho! Idag tror jag att jag kan!

Leda visste också precis vad det handlade om: Dagens HB tycks ha klarat sig från både åtal och rättegångar, såvitt jag kan se. Men straff blev det. HB fick sluta på Konstakademien och så var det med den illustratörskarriären.”

  

Det som avsågs i det underliga dokumentet (som jag hade lämnat kvar massa skräp och ologiska faktafel i, bafatt) var den roliga poetissan och illustratören Harriet Löwenhjelm (1887–1918). Hon, Karin Boye och Edith Södergran brukar ibland nämnas i i sammanhanget ”döda, kvinnliga poeter som var bra”, och det får man ju säga stämmer. Det lite annorlunda är att Harriet (det känns som om vi har lagt bort titlarna, som om vi är gamla polare nu) inte blev erkänd som konstnär förrän efter döden i lungsot, blodhosta, tuberkulos och galopperande feber.

Det här med tbc var så intressant att jag fastnade i lite statistik. Man kom på effektiv medicin i början runt 1942 och vaccinerade dessutom alla nyfödda barn i Sverige från 1940-talet till 1975. År 1940 insjuknade 18 400 personer och 383 dog, medan 404 insjuknade 2002. (TBC-CHOCK: numera ökar fallen – 643 insjuknade år 2009! Ta på er munskydd och stäng dörrarna!)

Harriet skrev och ritade och lekte fantasilekar med sina syskon såpass effektivt och lärorikt att hon kom in på Konstakademien. Dock slutade hon efter två år eftersom konstnärliga genier förr sällan kunde stöpas i formar och hade svårt att rätta in sig i leden. Tsssst, sa Harriet och åkte hem och ritade en bild och skrev en dikt. Men ingen ville lyssna på henne. Ingen ville ge ut hennes alster och ingen ville betala henne för illustrationerna. Men hon lät sig inte nedslås utan gick på i ullstrumporna och gav själv ut sina dikter.

 

Men så kom hostan. Alla älskade henne och ville vara med henne (även om förlagen inte ville ge ut henne), men hon var tvungen att skickas iväg på sanatorium – till de andra hostande. Fast där hade de rätt kul med maskerader och andra fester:

Några månader innan hon dog skrev hon i dagboken:

”Tänk att vid detta laget vet jag knappt hur många jag erbjudit att hålla mig i handen när jag dör. De får väl sitta ikring mig och hålla en i hvart finger.”

På en annan plats i dagboken:

”Igår fann jag en död älg i skogen, fast hvad som fanns kvar af stoftet var endast ben och hår, men jag släpade hem den bit för bit. Den hade en sån vacker skalle och den måtte ha varit smal öfver höfterna som Wilhelm.”

I många dikter beskriver hon lyckan att få barn, vilket låter förvånansvärt äkta med tanke på att hon inte hade några barn:

Tänk, vad allting konstigt och krångligt

med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn,

så väl att du kom ändå.

(Ur ”Är det du, är det du, allra käraste barn”)

Harriet tror att vännerna är drontar.
Harriet tror att vännerna är drontar.

Dikten som jag hade gjort om är ”Jakt på fågel”, som avslutas så här:

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Och i egenutgivna boken såg den ut så här, med en ovanligt mager och förskrämd dront:

Ja, jag gillar Harriet Löwenhjelm.

Men nu är det dags! Plommonstopet och lapparna! Pul och trassel, lapp på lapp och här draaaar jag … Agneta! Som ju hade böckerna!

Och lucka 10 kommer vid fyrasnåret inatt, japp. Sova gör vi den 25 december.

Share
24 kommentarer

Facit till Julkalendern 1 december 2012

Innan jag avslöjar namnet på gårdagens hemlisbloggare, ska jag för en gångs skull gå igenom några av ledtrådarna med er – särskilt för nykomlingarnas skull. Jag tänker mig att ni tänker så här:

Åh hu, vilken dålig limerick. Den haltar ju.
Rimmen är inte heller ok.
Första raden nämner versmått och en okänd stad? Nejdå, ”akrostikon” är ju en namndikt där man läser ett ord uppifrån och ner genom att titta på första bokstaven i varje rad. Titta, det blir ju S-U-S-H-I!

Slingrande versmått i Akrostikon
utan kvinnlig support i trikån
ser Sullivans gåtor och nycklar.
Herrarnas gurkväxter hycklar:
idoliserar meloners silikon.

Hm. Konstigt med versaler och gemener, kan det ha någon betydelse? Nej.
Underlig användning av skiljetecken. Strunt samma.
Sullivan, kan det månne vara Gilbert O’? Nej.
Vad heter nycklar på engelska? Keys!
Gurkväxter är bara med för att de är fallosar och sådana ska alltid ingå i en limerick – särskilt tillsammans med meloner. Vänta nu, meloner är ju gurkväxter. Vem är född i Limerick på Irland?

Aha! Hon Marian Keyes! Som har skrivit bl.a.  ”Vattenmelonen” och ”När Lucy Sullivan skulle gifta sig” samt ”Sushi för nybörjare”!

Visst är det så det går till?

Det var roligt att läsa kommentarerna om ”rätt” som i sushi. Mycket fyndigt! Sedan nämnde Örjan ”vatten” på ett intressant sätt, men jag kunde inte utläsa om han var melonerna på spåret. Nykomlingen ”Det är jag” (som vi ju måste hitta på ett nytt namn till för undvikande av förvirring) kommenterade precis exakt på pricken så lurigt som man ska:

”Detta förstod jag Ages ago. Allow me to explain. Det gäller att vara Engaged och ha Patience. Så blir det lätt A Sensation Novel.”

Tyvärr var det alls inte rätt.

Kronfrun var först med att fastna på ”nyckelordet” och Flygbengan & Aku hängde på. Poeterna Bengt O. Karlsson, Hyttfogden och hakke satte sedan igång att akrostikonera sig, Pysseliten föreslog att Flygbengan (”kycklinglitteratur”, haha), Linisen, Zkop, Babs och Kronfrun skulle slå sig ihop i en vivetvemdetärklubb, och då talade hakke ur skägget:

Kurviga versmått på lodrätt fem
Enklast om du lägger på en rem
Ylar något om nycklar
Ej är ute och cyklar
Så plötsligt du fattar att detta är … vem?

Ser ni? K-E-Y-E-S!

Jag förstår att ni var fler som hittade rätt svar, men måste stoppa här. (Ni får hemskt gärna skryta i kommentarerna här nedan; det är bara roligt!) Det enda jag själv inte är säker på är förstås hur Översättarhelenas ”Ha!” kunde leda så många till rätt svar.

Marian Keyes (f. 1963) är alltså en irländsk författarinna som i sin ungdom (enligt sig själv) var en medelmåtta vad gäller allt (precis som Johan Rheborg). Hon läste juridik och ekonomi (precis som Johan Rheborg), tills hon plötsligt och utan förvarning en vacker dag upptäckte att hon kunde skriva (precis som Johan Rheborg). Och då satsade hon på den karriären, bara så där.

Dock hade hon innan dess drabbats av grava alkoholproblem och djupa depressioner (och här slutar förresten likheterna med Johan Rheborg) och började skriva små noveller som terapi. ”Romaner är för långa”, sa hon, när en förläggare bad henne skriva en sådan. Hon lydde dock – motvilligt – och har nu gett ut tio eller tretton stycken. (Tydligen varierar uppgifterna för att vissa ibland räknas som noveller, ibland som romaner.)

Marian Keyes sägs vara en av de första inom genren chic lit och böckerna beskrivs som jätteroliga beskrivningar av självupplevd

  • depression
  • alkoholism
  • skilsmässa
  • hustrumisshandel
  • psykisk störning.

Jättekul.

När hon senast drabbades av en depression, bakade hon tårtor tills hon kände sig bättre … och fick förstås ge ut en bok om det. Och ser man på – hon är kakformsgalen!

Det allra senaste nyheterna om henne är att hon lider av svår skrivkramp och tandvärk och har blivit så beroende av Twitter att hennes man (på uppmaning) har stängt av Marians konto. Hon följer enligt ett strikt schema ett par tv-serier (Strictly Come Dancing, It Takes Two, Homeland, I’m a Celebrity … Get Me out of Here, True Blood, Friday Night Dinner, Michael Palin’s Brazil, Irish Masterchef och Richard E Grant’s Hotel Secrets) och läser böcker precis hela tiden. Jaja, men basket har hon minsann inte tid att träna, nähedå.

NU PRISUTDELNING!

Plommonstopet har jag haft med mig hela dagen (till Saltsjö-Boo, Stora Essingen, Vallentuna, Bandhagen, Strängnäs och Eskilstuna) utifallatt dragningen skulle måsta ske på bortaplan. Men nu sitter vi här tillsammans. Jag rör om och draaaar en … lilla Dammråttan! (När man vinner ska man mejla adress och storlek till mig så får man en t-shirt i postlådan.)

När ni har läst ända hit, ligger en ny lucka ute: nummer 2!

Share
25 kommentarer

DRT – en förklaring, en tolkning, ett förslag …

STOPP! SKROLLA INTE NER! FUSKA INTE! LÄÄÄÄÄS!

Jag tror faktiskt att vi måste göra det till en tradition att berätta om Ö-helenas DRT-teori från ett par år sedan. (Särskilt de år som hon inte har tid att delta i Julkalendern.) Alltså:

I facit den 4 december 2008 skrev jag:

_______________

Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis?

_______________

Det var alltså en ren slump att Weldon, Wolde och Wassmo inledde då. Kanske gick jag till en alfabetiserad bokhylla och … nej. Jag är inte så strukturerad.

Men nu till 2011 års röda tråd. Och det underliga är att jag flera gånger har anat att några i båset har listat ut den. Men nu är jag inte riktigt lika säker. (Till uppställningen nedan hade jag stor hjälp av fina statistiken.)

Ber om ursäkt nu ni som är punktlistepoliser — man kan inte ha punktlistor med en punkt som jag har här nedan. Men se det som ett lay out-experiment? Gå inte händelserna i förväg om ni är lite tävlingstokiga som jag – läs ledtrådarna och känn efter.

2011-12-01 Charles Dickens –

  • liten och mager och mitt brott måste sägas vara ringa
  • inte vet hur man ska föra sig matbord
  • Glöm inte bort att tacka någon för maten!

2011-12-02 Gunnel Linde –

  • Den bara står där och är röd

2011-12-03 Torgny Lindgren

  • köksbordet
  • ordet någon

2011-12-04 John Hughes –

  • blommor

2011-12-05 Karin Boye –

  • pissar på golvet

2011-12-06 Medea –

  • vet vilka vägar man ska välja

2011-12-07 Mao Zedong –

  • röda
  • liten
  • verk

2011-12-08 Michail Bulgakov –

  • lilla kissen
  • Mjau

2011-12-09 Daniel Defoe –

  • vindlande, slingrande
  • (bild på rött snöre)

2011-12-10 Elsa Beskow –

  • Titta på det som finns synligt
  • Kolla efter
  • leta

2011-12-11 Viktor Rydberg –

  • Katter
  • små barn åsså

2011-12-12 Elmer Diktonius –

  • Stora sprickor i godset
  • vatten
  • stök

2011-12-13 Sven Stolpe –

  • Ett rött och trassligt hår
  • ordet någon

2011-12-14 Marilyn French –

  • guldfiskar dör de också
  • samma illröda färg
  • ordet någon

2011-12-15 Henning Mankell –

  • kvinnan med det blodröda hårbandet

2011-12-16 Joakim Pirinen –

  • irrfärder i ett okänt hus med okänt kök och okänd trappa och hittar en barnbok

2011-12-17 Hjalmar Bergman –

  • ett katt-och råttamotiv
  • synekdokiska bruket av ögon torde
  • den rävröda frisyren
  • hårslingan föll ner framför ögat som ett mörkblått yllegarn

2011-12-18 Magnus Uggla –

  • säga vilken väg jag bör följa för att komma fram till ett (för dem) lämpligt mål
  • ordet någon

2011-12-19 Julius Ceasar –

  • dricker i större utsträckning mjölk

2011-12-20 Gustaf Fröding –

  • röd anteckningsbok

2011-12-21 Eddie Meduza –

  • Hwaar then röödh ärbudher Iagh thijg ijcke wederlagh

2011-12-22 Gunilla Bergström –

  • Menar du katten?

2011-12-23 Hjalmar Söderberg –

  • följa den röda tråden

2011-12-24 Magnus, Brasse och Eva –

  • ha hittat den röda tråden

Och vem av er har hittat den röda tråden?

Nja, jag vet inte …

Aku skrev så här den 6 december, när man inte på några villkor kan ha kommit på svaret:

”Jag får associationer till nåt långt i julens färg men det var så länge sen jag läste den så jag kanske helt är ute på irrfärd.”

Orangeluvan skrev oanandes den 8 december:

”Det finns en röd tråd mellan gårdagens och dagens lucka! Mao mao mao.”

Och så kom embryo och var mer än mystisk i två kommentarer som inte handlade om ishockey den 15 december:

”Paul Andersson. Paul Paljett. Paul Propp. J-Paul Sartre. Pål Stek (igen). Är den röda tråden ett snöre? Hur långt är ett snöre?

Den röda tråden är en meta-tråd. Den röda tråden är en röd tråd.

Och så Johan Hamberg den 22 december:

”Ursäkta en båsnovis, men hur skall man göra när man gissat på tråden, den traadh, saszom ei erghader kupper seer uht? Skall man mumla och mena och hymla och dymla om den också? Eller skall med ropandes röst triumfatoriskt trumpeta ut det blodfärgade filamentets identitet, androm till förargelse? Jag gör ett första taffligt försök att vara så där svår och obegriplig:

Den röda tråden är inte en rev, inte ens en spansk sådan. Men den har ändå tydliga metakvaliteter.

Det är  på pricken rätt.

DRT är nämligen just det: Historien om någon – en röd tråd och en katt. Dels är ju alla julkalenderfacit en historia om någon, dels är Julkalendern en metatråd eftersom boken handlar om just en röd tråd.

Det här är en klassisk barnbok av redaktören Åke Löfgren (1915-95) och konstnären Egon Möller Nielsen (1915–59) från 1951, som först gavs ut på KF:s förlag för att sedan plockades upp till de stora elefanterna på Rabén & Sjögren. På biblioteket berättade de för mig att den ständigt är utlånad och att det görs omtryckningar på löpande band. Den jag har här är den 24:e från 2009.

Tjugofjärde.

Första uppslaget: något är underligt! (Den röda tråden dyker upp på nästa uppslag.)
Första uppslaget: något är underligt! (Den röda tråden dyker upp på nästa uppslag.)
Fjärde uppslaget: någon har nyss ätit upp fiskar och spillt mjölk!
Fjärde uppslaget: någon har nyss ätit upp fiskar och spillt mjölk!
Sjätte uppslaget: Guldfisken har kommit ur akvariet! Djurmisshandel!
Sjätte uppslaget: Guldfisken har kommit ur akvariet! Djurmisshandel!
Trettonde uppslaget: Någon var ju en katt! Som heter Nisse!
Trettonde uppslaget: Någon var ju en katt! Som heter Nisse!

Redaktör Löfgren var den som 1947 köpte rättigheterna till ”Hompen”, som sedan blev Bilbo (Tolkien och Sagan om ringen, ni vet).

Som redaktör kan man ”ta med sig” sina författare när man byter förlag, och det gjorde Åke, som flyttade på bl.a. Lennart Hellsing. Dessutom var det han som översatte bilderboken Nalle och som lanserade Pär Rådström, Evert Taube, Åke Hodell och Sonja Åkesson, för att nämna några i raden.

Egon Möller Nielsen gjorde lekskulpturen som kallas Tufsen, som finns lite här och där, men för mig framför allt i Lunds Stadspark, där både jag och mina barn har lekt och lekt:

Den är gjord av betong, men mjuk som den lenaste vita sten.
Den är gjord av betong, men mjuk som den lenaste vita sten.

Dessutom är det han som har designat sofforna på T-Centralens plattform för röda och gröna linjen:

Som en skän pendang till den vackra brandslangen där i fjärran.
Som en skön pendang till den vackra brandslangen där i fjärran.

Slut i rutan! Hoppas att ni minns ungefär 1,32 ‰ av allt som ni har googlat gogglat fram under december, för då kan ni i alla fall mer än för en månad sedan!

Nu ska jag bara baka fruktkaka!

Share
42 kommentarer

Facit till Julkalendern 20 dec 2011

Jag tror att vi fick i alla fall en kommentator lite gladare idag. En som löste gåtan men som lät oss tro att så inte var fallet, nämligen Skogsgurra:

”Jag citerade några rader för en totalt oförstående ungdom en gång. Det blev liksom ingen respons. När jag nämnde poeten vid namn blev svaret att ostkaka med jordgubbssylt och grädde är gott. Visst är jordgubbssylt gott. Men själv föredrar jag hallonsylt. Djupröd sådan, och allra bäst om den körts i en ”Flotte Lotte”. Men då kanske den mera platsar i såsbåset?”

Hyttfogden blev, när vi närmade oss midnatt, nästan poetisk i sitt beslöjade språk:

”En kjol till dansen är bra att ha och stjärnor att smycka flätorna med. Ostkaka av gott märke spisad i vackert väder är heller inte dumt alltmedan man läser en sagobok illustrerad av en känd konstnär drunken sedan många år. Grannarna träter med varandra men det stör inte mig bara de sandar och plogar vägen.

Om fyra månader bryter våren in med fåglalåt och blåsippor som niger i dungen. Gäddan i vassen får ett skrovmål och själv ska jag gå i backarna och gnola på en liten stump samtidigt som jag tänker på de turister som snart ska komma och fråga om vägen till prosten. Jag hoppas att de ska förstå vad jag säger.”

Vovvamomo har kommit igång med massa gissningar, men har inte rätt (än):

”Ska jag va allvarlig, så bodde inte den här snubben på en bondgård. Han bodde i staden. P var nog rätt,men inte den andra initsialen.”

Fem i tolv (bildligt och inte tidsmässigt talat) kom Rosman och tog Frödinges ostkaka ur munnen:

”Ostkaka är ju han GF. Kanske ändå.”

Inaw tolkade Jespers ledtråd så här:

”Menar du att HB är en galen kreatör?”

Vilket ju var helt rätt.

Nu är det många som jag vet hade löst luckan, men som jag inte nämner – Béatrice, Den Blyga, hakke, Agneta och många till. Men var inte ledsna, ni har fått stora guldstjärnor i min änglabevingade kontrollbok och får dessutom ABSOLUT komma in i kommentatorsbåset och förklara er listighet!

Lille Gustaf.
Lille Gustaf.

Idag hade vi ännu en poet (oj, det är visst många sådana i år), nämligen en av våra största: Gustaf Fröding (1860–1911). Många av de icke så poesibevandrade misstar honom för Ferlin, men det är en himla skillnad på dem. Kom ihåg nu:

Fröding – skäggig och tokigare
Ferlin – mager och roligare

Det som (förmodligen, vem är väl jag att tolka så) präglade Fröding i livet var att hans pappa var ute på bildningsresa och mamma led av depressioner, varför hon hospitaliserades precis runt 1860 när lille Gustaf föddes. Inte förrän han var drygt ett år fick han träffa sina föräldrar under mer än bara korta stunder. Och inte ens då bodde han med dem utan med en amma på en herrgård som hette Byn. En av hans fyra systrar berättade:

”Han döptes efter vår fader till Gustaf och lämnades till en amma. Hon var en bondsk och alldeles obegåvad flicka men frisk och stark och beskedlig.”

När Gustaf Fröding var 20 (eller 21, det är osäkert i källorna), dog hans pappa. Arvet på 17 000 kronor (vilket motsvarar 850 000 idag) lyckades den svårmodige, unge mannen slarva bort lätt som en plätt – alkohol, festande, prostituerade och allmänt stök, sägs det. I den vevan träffade han den jämnåriga Selma Lagerlöf, som skrev om honom:

”Han var vacker som en Lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan och en romantisk glöd i den sköna, blå ögonen. Tyvärr behagade han ingenting säga.”

Och inte mådde han bra, Fröding – depressioner och ångest plågade honom. Han försökte studera i Uppsala, men … eller … försöka och försöka … hum, det vet ju inte jag. Han misslyckades kanske med flit, eftersom det sägs att han var lat och tyckte mer om att dricka och spela kort än att plugga?

När man på denna tid blev deppig och alkoholiserad, var alltså det vistelser på nervkuranstalter eller hospital – gärna utomlands – som rekommenderades. Någonstans på något kurhotell lyckades han knåpa ihop Guitarr och dragharmonika, som gavs ut med Albert Bonnier som förläggare – som förresten försökte få Fröding att gå med på att bli utgiven utan ersättning.

När han fem år senare hade skrivit (men först supit bort manuset till) samlingen Stänk och flikar, ville Albert Bonnier att han skulle stryka dikten ”En morgondröm”, vilket Fröding inte alls höll med om. Och ingen av hans vänner heller. Den gode Albert hade nog rätt i sina farhågor, för Gustaf Fröding åtalades för dikten. Nu blir väl sökrobotarna tossiga, men jag vågar ta risken:

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför solen, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vitt skilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

Här finns några av recensionerna från 1896, se vad K.J. Warburg skrev i Göteborgs handels- och sjöfartstidning:

”Här sparas inga ord, ej ens de grövsta. Och här sparas ingen skildring av lustan och dess tillfredställande. [—] Även den som är en svuren fiende till allt pryderi, all tillgjord sedlighet, måste känna sig frånstött både moraliskt och estetiskt, när som här enstaka ställen erinra, trots versformen, mera om vissa populärmedicinska böcker än om poesi.”

Populärmedicin! Ha! NE skriver om just denna dikt att den illustrerade hans ”vision av ett framtida ’ariskt land’, där nakenheten och sexualiteten inte var skuldbelastade”. Jaså, jahaja.

Livet bestod för Fröding under 1890-talet av svaga nerver, kuranstalter, diktande, en misstänkt schizofreni-diagnos och ett hejdlöst festande – med särskilt Verner von Heidenstam och Albert Engström – och allt dokumenterades av en allerstädes närvarande fotograf. Och jag blir riktigt avundsjuk. Se vilket party!

Heidenstam (med magen) och Fröding – Albert Engström hukande i bakgrunden.
Heidenstam (med magen) och Fröding – Albert Engström hukande i bakgrunden.
Fröding och Heidenstam.
Fröding och Heidenstam.

 

Men det är motsägelsefullt, detta, för så här förklarar han när det gäller sitt umgänge:

”Jag har inga vänner, i synnerhet inga kvinnliga – och en kvinnlig korrespondent är vad en man behöver.

Aha. Han skulle ha haft en blogg, han.

Men vad hände sedan? År 1900 omyndigförklarades han av Uppsala Rådhusrätt och tillbringade nästan hela dagarna i sängen, där han läste och funderade över matte samt utvecklade en bacillskräck, som kanske påskyndade anställningen av en privatsköterska, som är med på massa bilder – alltid nämnd vid namn: Signe Trotzig. Den mest berömda bilden är denna, där den snart 50-årige Fröding ser ut att närma sig 100.

Signe och Gustaf 1908.
Signe och Gustaf 1908.

Denna bild inspirerade Richard Bergh till den mest berömda bilden av Fröding och hans vansinne:

Fröding förklarade för övrigt klarsynt sin kreativitet så här: ”[—] min skröplighet hindrar mig att arbeta annat än högst ojämnt.”

Gustaf Fröding dog i lunginflammation, och var nöjd med det – han hade försökt begå självmord flera gånger och misslyckats varje gång. (Vilket kanske säger sig självt, lyckas man så försöker man inte fler gånger.) På sin dödsbädd sa han förväntansfullt till sköterskan Signe:

– Tänk om jag får dö!

Uppåt 200 000 människor kantade vägen när Frödings katafalk gled genom Stockholm, för när han dog var han enormt hyllad och omtyckt för sitt diktande.

Om ni vill läsa lite mer upplyftande poem, så välj Jan Ersa och Per Persa. SR har i arkivet en rejäl dokumentär om Fröding, vars 150-årsdag firades under förra året. Och dikten som låg till grund för dagens hemlisbloggartext är Skalden Wennerbom, vars näst sista strof lyder:

Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
Litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar med sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

Nämen nu, hörni, ska vi dra en vinnare! Embryos hockeylapp ligger utanför sedan flera dagar. Och var är Loppran, Åsna, Vredens barn, Tiila, Ständigtdennavessla … hoho? Och Lo då, som gick in i fel bås och gissade! Ah, hon får åka ner ändå. Och Mimmi är sist, jahaja.

Och så drar jag Leda! Och Dieva! Nej, jag skulle ju bara dra en! Attans! Vem ska jag lägga tillbaka? Äsch, det får blir två priser idag också! (Men. Vad är det här för genuscertifierat plommonstop, när vann en karl senast? UPPRÖRANDE! Vi får kvotera fram dem imorrn.)

Lucka 21 kommer i ottan! Passar 06:30?

Share
31 kommentarer

Facit till Julkalendern 19 december 2009

Vet ni att ”tro” på finska heter uskossa? Det vet jag efter att ha försökt översätta en tysk text till svenska och av misstag klickat så att allt blev finska. Med tanke på att ”frågan” heter kysymys måste det jättekul om man pratar om trosfrågor. Och låta lite som när Beppe Wolgers är Pippis pappa och slår på trumma till ”kussamkura, kussamkara”.

Men det hör inte alls hit – förutom det där om tyska förstås.

Det roligaste av allt skedde idag egentligen inte i kommentatorsbåset, utan på blöggen hemma hos kommentorskan Cruella. För det första sa folk när de skulle gå ”hejrå, ses i båset”, och för det andra sa Anna:

– Lessen att jag outade Rudolf.
– Helt ok, svarade jag automatiskt. Outade Rudolf? sa jag sedan eftersom man bara inte kan hålla på att låtsas att man förstår allt som folk säger för att man inte vill verka lite dum.
– Ja! Det var inte meningen, jag trodde att jag hade hittat en skitlöjlig ledtråd och så skrev jag den som en gissning och sedan … ja … förlåt.
– Men vem är Rudolf? sa jag.

Till saken hör att jag redan tidigare under denna blöggkväll (som jag kom väldigt försenad till) hade sagt ”va?” och ”pfffft” samt ”säger jante” till dem som undrade vad rätt svar var. Det kan ha varit så här:

Anna trodde att hon skrev tokigt, men började tro att hon gissade rätt och drabbades av ruelse och ånger och när hon sedan när jag bara sa va? och vem? och vabaha? trodde att jag drev med henne när jag de facto verkligen inte hade läst något i kommentatorsbåset om någon Rudolf. (Jag satt nästan hela dagen på ett stillastående tåg ute i skogen utan ström och utan internet som Pippi Långstrump på den där öde ön som inte hade snus.) Eller så har Anna fattat allt och jag får ställa mig i ett hörn med dumstruten på huvudet. Men nu till de andra gissarna! Den som var först med rätt svar var Béatrice, som ångrade sig sekunden senare: ”En författarinna som förklarat frisörernas roll men det är inte några frisörer i hemlistexten vilket är lite oroande. Så nä det är nog inte den personen så min gissning nu på morgonkvisten är istället en mycket intressant person som myntades 1999.”

AB var hur het som helst i kommentatorsbåset idag (15 kommentarer, hurra!). (Uppdatering: I kommentarerna här nere protesterar AB förstås mot denna min tolkning, men det är jag övertygad är en efterkonstruktion.) Men om jag inte har feltolkat alldeles, visste hon inte alls vad hon talade om. PK valde tyvärr att hålla en låg profil, så PK-spåret var iskallt. Hakke valde att tolka DE och RO som Demi Moore, vilket ju var jättefel. (Uppdatering: I kommentarerna här nere protesterar hakke våldsamt mot denna min tolkning, men det är jag övertygad är en efterkonstruktion.) För att inte tala om Huskorsets eminenta, men felaktiga, funderingar: ”Första strofen är handling, den andra är tanke och den tredje är orden. [—] Det här tycker jag låter som en mycket koncis och mycket filsofisk person. Om det ens är en person.”

Pysseliten lyckades, efter att jag hade viskat lite om en krönika i dagens tidning, lägga ihop två och två, och skrev därför: ”Jag ’råkade’ hitta precis just den där nät-artikeln och när jag skulle kolla om fler gissar på samma läser jag Lottens hint. Om det är sant är näsduken ett kärleksbevis.” Men det tog inte slut där, för kl. 17.29 lyckades hon lösa min rebus. Sedan förstod många fler: Örjan skrev ”En namne var, så vitt jag minns, fruktad bombare på tyska plan.” (Gerd Müller.)  Daphne skrev ”Schubert har skrivit en sångcykel som nästan heter som hemlisbloggaren. Texten till sångcykeln är skriven av en person som heter som hemlisbloggaren.” Medvetet eller omedvetet har följande personer skrivit HM i någon form: Malinka, Fru Decibel, Godiva, Kerstin, Cecilia N., Chall och Agneta samt Vovvamomo (H§M ..?). Kanske de visste vad de gjorde, kanske visste de det inte. De tusen som har skrivit en massa om HB förvirrade mig ett bra tag tills jag erinrade mig att det ju betyder HemlisBloggaren.

Herta Müller (f. 1953) är en rumänsk-tysk (landskoderna RO & DE förstås) författare som var ett mycket populärt val till nobelpriset i litteratur nu i höstas. Jag skrev upp vad kritikerna och bokläsarna sa i tv-studion när de  försökte övertrumfa varandra med utropstecken:

– Det är viktigare vad hon skriver, inte vad hon säger!
– Hon borrar i det allmängiltiga!
– Inte i den självklara ångesten!
– Hon pratar på och röker hela tiden!
– Men har hjärnan med sig hela tiden!

Hon är alltså (främst tyskpråkig) rumänska från början, men blev tvungen att fly till Tyskland 1987 eftersom hon hade kritiserat regimen i hemlandet. Hon måste ha trivts bra i Berlin eftersom hon inte flyttade tillbaka när Ceauşescu avrättades och Rumänien blev en demokrati. Fast å andra sidan fick hon nobelpriset delvis för att hon är så bra på att beskriva ”hemlöshetens landskap”, så hon kanske inte känner sig hemma någonstans. Som jag, som inte vet om jag är en skåning eller norrbottning i exil.

Herta-muller
En Herta Müller i början av 90-talet.

Jag delade en gång på en skrivkurs ut en av Müllers argaste texter om diktatur och bad den samlade församlingen att känna passionen och känslorna. Tyvärr somnade alla efter blott fem minuters läsning.

SvD hade en intressant genomgång av vad författare, förläggare och förtjusande ledamöter tyckte om nobelpristagarinnan. Många sa ”vet inte”, andra sa ”är för dåligt påläst” och åter många var strålande lyckliga över valet. Ett exempel:

P.E. om Herta

”Å andra sidan”, va, vaddå ”å andra sidan”? Berätta mer!

HertaMüller
Herta är alltid på bra humör.

För en gångs skull ska jag nogsamt redogöra för hur Hemlisbloggaren skapades. Jag tog Müllers nobelföreläsning  från början av november (som till stor del handlar om hur hennes mamma uttrycker sin kärlek genom att fråga om lilla Herta har någon näsduk) och letade upp ett lämpligt stycke:

Varje ord i ansiktet
vet något om den onda cirkeln
men säger det inte.

Det gjorde jag om till:

Varje torkning av näsan
känner sin envisa förkylning
men
säger inget till näsduken.

Faktum är att jag anser att min text nästan är begriplig. Sedan tog jag Hertas ursprungliga stycke om ordens klang och svekets ärliga uppsåt:

Ordens klang vet att den måste bedra, eftersom föremålen bedrar den egna materien, känslorna med sina gester. I skärningspunkten, där materians och gesternas bedrägeri möts, nästlar sig ordens klang in med sin påhittade sanning. När man skriver kan det aldrig bli tal om förtroende, snarare om svekets ärliga uppsåt.

Det gjorde jag om till ett stycke som istället handlar om tankens hopp och bedrägeri i god tro:

Tankens hopp vet att den förvirrar, eftersom resonemangen bedrar den egna hjärnan, känslorna med sina ombyten. I den exakta mitten, där hjärnan och ombytenas bedrägeri möts, tar sig tankens hopp in med sin fiktiva sanning. När du skriver handlar det inte om förtroende, utan om bedrägeri i god tro.

Faktum är (igen) att jag förstår mig, men inte Herta. Kanske inte så konstigt då att det är hon som är författare och inte jag. För att ni nu skulle ha någon som helst chans att dechiffrera orden, hittade jag sedan på följande programförklaring :

Torkningen är ett ord och näsan ett ansikte
att känna är att veta om den envisa är ond
som är en cirkel – är en förkylning
men säger det gör man inte till någon.
Och förtROenDEt är lösningen till allt.

Ni ser – det är en glasklar läsmanual!

När jag skummade morgontidningarna i morse, visade det sig att jag är hur aktuell som helst eftersom de som får betalt för att skriva om Herta, också gör det – Karin Thunberg t.ex. Julkalendern är med i svängen!

Och så tar jag fram plommonstopet som vanligt! Rafs, rafs, ner med alla som har röstat på HB och alla som har gissat och ogissat och den nye Jack och den gamle herr Fundberg och lilla Ica, och oj, ni är ju många idag … och så drar jag en … fru! Fru Decibel, grattis! Dessutom måste jag faktiskt dela ut ett extrapris till Pysseliten, även om hon inte var först, bara för att hon löste rebusen så fint.

(Och beröm till alla som liksom Leopardia fortsätter att gissa så här: ”Jag har fortfarande ingen aning och kan inte ens komma på någon vettig gissning”. För det är kul ändå!)

Lucka 20 kommer när jag har ätit hotellfrukost imorrn!

Share
1 kommentar