Kategori: Facit, julkal.

Nämen lucka 15 verkade vara för enkel. Fast ledtrådarna som många nämnde var alldeles förtjusande kluriga.

• Béatrice och Vovamomo nämnde Greta Garbo, som var lika tillbakadragen.
• Béatrice och Leda påpekade att det finns en underlig maträtt (bananfisk) efter  “A Perfect Day for Bananafish”. Louise, Aku, Örjan, Nina, Vovamomo pratar om råg.
• Bland andra Leda, Anna och Kulturchefen yrar om kål efter huvudpersonen i en viss bok (Caulfield).
• Bland andra Zkop, Kristina, Mikael (”mord i verkligheten”), Linisen, Wickmanskan, Annika och Ökenråttan (”Catchy layout på dagens lucka”) kunde svaret.
• Förmodligen kunde Hyttfogden också svaret, men hon är så hemlighetsfull att inte ens jag fattar.

PK gjorde så att jag satte en jordnöt i vrångstrupen:

Det var en byfåne från Limerick,
Som i huvet inte var så kvick.
När han läste sin vers,
blev det en stor pärs.
För han fattade inte versmåttet.

Hemlisbloggarn (som ju inte bloggar som tanken ursprungligen var 2005, därav just hemlisbloggarn som term) var idag J.D. Salinger (1919–2010, kan ni tänka er), som nästan bara är känd för sin debutroman ”Räddaren i nöden” (eller som den heter på engelska, ”Räddaren i rågen” – ”Catcher in the Rye”). Vilket i förlängningen betyder att min lucka lycka kan vara gjord efter bara debutromanen. Som jag ska skriva … sen. Precis som Salinger kan jag sedan ge ut, ptja, tre novellsamlingar, och därefter bara dra mig tillbaka eftersom min fantastiska debutroman kommer att ge mig en hygglig årslön. Resten av livet, jahadå.

I skolan var unge Jerome ett av alla dessa barn som inte passade in. Han spelade teater på dagarna och skrev bokstäver på nätterna och var alltså lite besvärlig på så sätt. Såsom många andra unga pojkar, hamnade han mitt i andra världskriget, där han lyckades överleva landstigningen vid Normandie.

J.D. hade en förkärlek för unga kvinnor och höll nästan på att gifta sig med Eugene O’Neills dotter Oona, tills hon kom på att Charlie Chaplin var ett bättre parti. Då gick Salinger åstad och gifte sig först med en 19-åring, och blev sedan ihop en 18-åring (som sålde hans kärleksbrev när hon inte var stadd i kassa!), varefter han gicfte sig med en 20-åring. Och under hela livet (som faktiskt innehöll en hel del) skrev han och skrev och skrev och skrev. För byrålådan.

Men varför ville han skriva utan att bli läst?  I en intervju från 1972, förklarar han:

”There is a marvelous peace in not publishing. It’s peaceful. Still. Publishing is a terrible invasion of my privacy. I like to write. I love to write. But I write just for myself and my own pleasure.”

Jamen det är ju nästan som jag! För mitt eget höga nöjes skull sitter jag uppe på nätterna och ugglar! Jag ÄR J.D. Salinger!

När det gäller tillverkningen av lucktexten som såg ut om en komihåglista, var allt sådant som händer i ”Catcher in the Rye”. Utom några instoppade ledtrådar här och där – och det allra sista, som ju är en hänvisning till Mark Chapman, som sa att orsaken till att han sköt John Lennon står att läsa i just den boken. Skitstövel.

Några få gånger lät Salinger sig övertalas till att publicera småhistorier och många gånger lät han sig övertalas bara för att ångra sig i sista sekund. En av berättelserna som hette “Uncle Wiggily in Connecticut,” gjordes till en fullkomligt urusel film som hette “My Foolish Heart”. Efter att han hade fått se den, bestämde han sig för att aldrig någonsin sälja filmmanus igen. (Men på Imdb har filmen fått hela 6,8 av 10 i betyg …)

Något jag inte hade den blekaste aning om var att den svenske kostexperten Fredrik Colting under namnet John David California 2009 publicerade det som han påstod var fortsättningen på ”Räddaren i nöden”.  Salinger stämde honom och dog sedan, innan ett eventuellt skadestånd hann betalas ut. (Tydligen var boken bara skräp.)

Nu ska vi dra en vinnare! Jag rör om och krafsar runt och hittar … aha, en trotjänarinna: Cecilia N! (Oroa er inte, ni andra. Jag hinner dra upp många lappar innan det blir julafton.)

Lucka 16 kommer vid sjusnåret. Men då sover ni väl, alla.

Idag hände det intressanta att rätt svar nämndes i klarspråk, rakt ut och tydligare än tydligt av kommentatorerna … men det går ju inte att lita på vad sånt härnt båsfolk hittar på när de i nästa sekund rabblar namnstatistik, lustiga dödsfall i Bibeln och drajor som ska reklameras. Men se så tydligt det är:

Jesper: Tomtarnas vaktparad, Die Forelle och Döden och flickan. Allt pekar mot Schubert, om det inte vore för Alfonsdockan. Alltså gissar jag på Per Holmgren, för här snöar det något rent förfärligt.

AndersGM: Tomtarnas vaktparad är en trevlig julmelodi, dock inte den som förekommer i Kalles jul. Det är ju som du skriver Schubert, nämligen Marche Militaire.

Fredrik I: Men vänta nu. Öringen ska förstås föra tankarna till Forellkvintetten. Kan Schubert ha med det hela att göra? Han använde sig av texter från jenarna Goethe och Friedrich Schiller i sin musik.

Wickmanskan: Det är ju lätt att förledas att tro att det är Schubert. Jag har dock snöat in på en alternativ person. Det är med största sannolikhet inte korrekt, eftersom jag inte kan motivera vare sig Alfons, Ellen eller den mördade fadern. Vems far är det som är mördad, förresten?

Ökenråttan: Observera vidare att Falstaff, fakir, liksom Harriet L., dog vid 31 års ålder. Och det gjorde även Schubert!! 

Zkop: Dans. Och musik. Kanske inte Schubert med forellen, utan något annat klassiskt? En ek dyker upp. Eller en hel dunge?

Och så ska jag meddela att jag skrattade högt åt Ökenråttans ”I går dronten, i dag Drutten” och Citronens ”Schörmotskogen” samt Rosmans ”Jag har nu officiellt lämnat överklasslinjen och pussandet och istället beträtt en helt annan där fru Bovary drabbats av spunk, fiskar bara simmar, Glenn Schiller har en biroll och fått ny variant av röda hund.”

Hemlisbloggaren var ju Franz Schubert (1797–1828). Precis som Ökenråttan påpekade i båset, är det blott 31 levnadsår – de levde bra mycket mer effektivt förr i tiden. Michael Jackson hann minsann inte skriva sexhundra låtar, nio symfonier och lite annat skräp … och han blev i alla fall 50. Franz hann inte ens bli någe vidare uppskattad medan han levde (känns det igen?), men så fort han hade dött sprang Liszt, Schumann, Brahm och Meldelssohn omkring och upptäckte honom.

Lille Franz var ett av fjorton syskon, vara blott fem nådde vuxen ålder. Han spelade många olika instrument och ansågs synnerligen begåvad … och in på scenen nu i tonåren … (hotande muller i bakgrunden) …

SALIERI! SOM LÄRARE! Iiiiiiihh!

Men äsch. Salieri var ju mycket snällare i verkligheten än i filmen, så det var nog trevliga lärdomsår som gagnade dem bägge. Schubert var dock tvungen att arbeta som lärare (i andra ämnen än musik), vilket han inte gjorde med ett sprittande humör utan mer som min fysiklärare på högstadiet. När han kom loss från lärarjobbet, skapades tid att skapa, och unge Franz fullkomligen sprutade musikkompositioner ur sig.

Utan att göra succé.

Han blev ständigt refuserad och kritiserad och ingenting som han skrev lockade någon som helst publik – men att han var begåvad var alla (t.o.m. Beethoven) helt överens om. Ack, alla dessa missförstådda genier som kämpar i motvind tills de dör och blir erkända.

Men när Franz Schubert var 28 år, började det ljusna på karriärfronten och han var under i alla fall en tid inte så fattig längre. Åååååå sååååå går det opp, ååå så går det ner … för sedan blev Schubert svart i synen, deppig, arg och allmänt krasslig. Officiellt sades det att han led av tyfoidfeber (hosta, prickar på magen, förstoppning och diarré samt förvirring), men eftersom han uppvisade tydliga symptom för kvicksilverförgiftning – som kom av salvan som man behandlade syfilis med – så var det nog syfilis (huvudvärk, feber, svullna leder, kräkningar och förvirring) som han dog av.

Ledtrådarna i texten var som myror i en myrstack, t.ex.

• endast (Tantum Ergo)
• Halleluja
• Regnbågsöring (Die Forelle)
• Döden och flickan (Der Tod und das Mädchen)
• Ellens tredje sång (Ellens dritter Gesang)
• Marsch nr. 1 spelas i ”I jultomtens verkstad” på julafton
• Alfonso und Estrella.

Själv blev jag bekant med Schubert eftersom flera satser ur Rosamunda (hihi) användes av Hasse & Tage i Spader, Madame 1969. (Nej, inte heller jag begriper varför jag som femåring såg på detta som i förhandsreklamen sades vara ett ”nöje för överklassen” när det visades på tv.) Se så roligt. Hrrm.

Schubert tonsatte Goethes Der Erlkönig och den har faktiskt Rammstein tolkat på sitt sätt … men det här är lite lugnare såhär mittinatten:

Vi tar en till, va?

Såja, nu tar vi fram plommonstopet. Jag drar … nähedå, den personen har redan fått. (Alla bor ju kvar i hatten även om de redan har vunnit. De gläder mig.) Och därför draaar jag en annan … Flygbengan! Som  … (leta, leta) … inte ens gissade utan bara skrev: ”Med den minskande klyftan mellan före och innan är väl innandöme och föredöme snart samma sak.” Vilket ju är jättekul!

Lucka 11 kommer imorrn vid sexsnåret. Troooor jag.

Tallyho på er alla! Och särskilt då tallyho på Anja, som inte vågar kommentera under december, men som gjorde det ändå!

Lucka 9 kunde många av er – googlingen ledde er fram till en vettig lösning i de fall som kunskaperna inte redan satt där på en liten pinne i ert minne. Den vettiga lösningen fick sedan ledtrådar som var extremt klara av Agneta (som har böckerna i bokhyllan!) och mindre tydliga som t.ex.

• aggressivsuicidala fåglar
• lövade hjälmar
• böcker i udda format.

Samt förvånansvärt ingående kunskaper i muskötämnet, lyssna nu på Skogsgurra:

”Musköten var en stor och tung pjäs utan refflad pipa och avsedd för rundkulor. Geväret är finkalibrigare och alltid refflat och avsett för ’projektiler’, dvs. cylindriska/avlånga kulor.”

Några exempel nu:

Fredrik I: Låt sista dronten som snubblar i vår natur,  snubbla alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Rosman: Påminner mig om ” den gamle sjömannen” som jag lärde mig i ett Kalle Anka-äventyr där Kalle helt hade snöat in på strofen ”Vad felas dig? Jag grep en pil/och sköt vår albatross”.

PK, som alltmer antar formen av en haj, gissade så här: Idag gissar jag på Hajp. Eller Smulp haj.

Zkop: Den misstänkte erkänner ett brott som omöjligen kan ha begåtts.

Jag är alls inte säker (och får säkert be om ursäkt på denna plats om en liten stund), men tror att Mikael var först med rätt svar – med en relativt tydlig ledtråd också: Tallyho! Idag tror jag att jag kan!

Leda visste också precis vad det handlade om: Dagens HB tycks ha klarat sig från både åtal och rättegångar, såvitt jag kan se. Men straff blev det. HB fick sluta på Konstakademien och så var det med den illustratörskarriären.”

Det som avsågs i det underliga dokumentet (som jag hade lämnat kvar massa skräp och ologiska faktafel i, bafatt) var den roliga poetissan och illustratören Harriet Löwenhjelm (1887–1918). Hon, Karin Boye och Edith Södergran brukar ibland nämnas i i sammanhanget ”döda, kvinnliga poeter som var bra”, och det får man ju säga stämmer. Det lite annorlunda är att Harriet (det känns som om vi har lagt bort titlarna, som om vi är gamla polare nu) inte blev erkänd som konstnär förrän efter döden i lungsot, blodhosta, tuberkulos och galopperande feber.

Det här med tbc var så intressant att jag fastnade i lite statistik. Man kom på effektiv medicin i början runt 1942 och vaccinerade dessutom alla nyfödda barn i Sverige från 1940-talet till 1975. År 1940 insjuknade 18 400 personer och 383 dog, medan 404 insjuknade 2002. (TBC-CHOCK: numera ökar fallen – 643 insjuknade år 2009! Ta på er munskydd och stäng dörrarna!)

Harriet skrev och ritade och lekte fantasilekar med sina syskon såpass effektivt och lärorikt att hon kom in på Konstakademien. Dock slutade hon efter två år eftersom konstnärliga genier förr sällan kunde stöpas i formar och hade svårt att rätta in sig i leden. Tsssst, sa Harriet och åkte hem och ritade en bild och skrev en dikt. Men ingen ville lyssna på henne. Ingen ville ge ut hennes alster och ingen ville betala henne för illustrationerna. Men hon lät sig inte nedslås utan gick på i ullstrumporna och gav själv ut sina dikter.

Men så kom hostan. Alla älskade henne och ville vara med henne (även om förlagen inte ville ge ut henne), men hon var tvungen att skickas iväg på sanatorium – till de andra hostande. Fast där hade de rätt kul med maskerader och andra fester:

Några månader innan hon dog skrev hon i dagboken:

”Tänk att vid detta laget vet jag knappt hur många jag erbjudit att hålla mig i handen när jag dör. De får väl sitta ikring mig och hålla en i hvart finger.”

På en annan plats i dagboken:

”Igår fann jag en död älg i skogen, fast hvad som fanns kvar af stoftet var endast ben och hår, men jag släpade hem den bit för bit. Den hade en sån vacker skalle och den måtte ha varit smal öfver höfterna som Wilhelm.”

I många dikter beskriver hon lyckan att få barn, vilket låter förvånansvärt äkta med tanke på att hon inte hade några barn:

Tänk, vad allting konstigt och krångligt

med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn,

så väl att du kom ändå.

(Ur ”Är det du, är det du, allra käraste barn”)

Dikten som jag hade gjort om är ”Jakt på fågel”, som avslutas så här:

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Och i egenutgivna boken såg den ut så här, med en ovanligt mager och förskrämd dront:

Ja, jag gillar Harriet Löwenhjelm.

Men nu är det dags! Plommonstopet och lapparna! Pul och trassel, lapp på lapp och här draaaar jag … Agneta! Som ju hade böckerna!

Och lucka 10 kommer vid fyrasnåret inatt, japp. Sova gör vi den 25 december.

Innan jag avslöjar namnet på gårdagens hemlisbloggare, ska jag för en gångs skull gå igenom några av ledtrådarna med er – särskilt för nykomlingarnas skull. Jag tänker mig att ni tänker så här:

Åh hu, vilken dålig limerick. Den haltar ju.
Rimmen är inte heller ok.
Första raden nämner versmått och en okänd stad? Nejdå, ”akrostikon” är ju en namndikt där man läser ett ord uppifrån och ner genom att titta på första bokstaven i varje rad. Titta, det blir ju S-U-S-H-I!

Slingrande versmått i Akrostikon
utan kvinnlig support i trikån
ser Sullivans gåtor och nycklar.
Herrarnas gurkväxter hycklar:
idoliserar meloners silikon.

Hm. Konstigt med versaler och gemener, kan det ha någon betydelse? Nej.
Underlig användning av skiljetecken. Strunt samma.
Sullivan, kan det månne vara Gilbert O’? Nej.
Vad heter nycklar på engelska? Keys!
Gurkväxter är bara med för att de är fallosar och sådana ska alltid ingå i en limerick – särskilt tillsammans med meloner. Vänta nu, meloner är ju gurkväxter. Vem är född i Limerick på Irland?

Aha! Hon Marian Keyes! Som har skrivit bl.a.  ”Vattenmelonen” och ”När Lucy Sullivan skulle gifta sig” samt ”Sushi för nybörjare”!

Visst är det så det går till?

Det var roligt att läsa kommentarerna om ”rätt” som i sushi. Mycket fyndigt! Sedan nämnde Örjan ”vatten” på ett intressant sätt, men jag kunde inte utläsa om han var melonerna på spåret. Nykomlingen ”Det är jag” (som vi ju måste hitta på ett nytt namn till för undvikande av förvirring) kommenterade precis exakt på pricken så lurigt som man ska:

”Detta förstod jag Ages ago. Allow me to explain. Det gäller att vara Engaged och ha Patience. Så blir det lätt A Sensation Novel.”

Tyvärr var det alls inte rätt.

Kronfrun var först med att fastna på ”nyckelordet” och Flygbengan & Aku hängde på. Poeterna Bengt O. Karlsson, Hyttfogden och hakke satte sedan igång att akrostikonera sig, Pysseliten föreslog att Flygbengan (”kycklinglitteratur”, haha), Linisen, Zkop, Babs och Kronfrun skulle slå sig ihop i en vivetvemdetärklubb, och då talade hakke ur skägget:

Kurviga versmått på lodrätt fem
Enklast om du lägger på en rem
Ylar något om nycklar
Ej är ute och cyklar
Så plötsligt du fattar att detta är … vem?

Ser ni? K-E-Y-E-S!

Jag förstår att ni var fler som hittade rätt svar, men måste stoppa här. (Ni får hemskt gärna skryta i kommentarerna här nedan; det är bara roligt!) Det enda jag själv inte är säker på är förstås hur Översättarhelenas ”Ha!” kunde leda så många till rätt svar.

Marian Keyes (f. 1963) är alltså en irländsk författarinna som i sin ungdom (enligt sig själv) var en medelmåtta vad gäller allt (precis som Johan Rheborg). Hon läste juridik och ekonomi (precis som Johan Rheborg), tills hon plötsligt och utan förvarning en vacker dag upptäckte att hon kunde skriva (precis som Johan Rheborg). Och då satsade hon på den karriären, bara så där.

Dock hade hon innan dess drabbats av grava alkoholproblem och djupa depressioner (och här slutar förresten likheterna med Johan Rheborg) och började skriva små noveller som terapi. ”Romaner är för långa”, sa hon, när en förläggare bad henne skriva en sådan. Hon lydde dock – motvilligt – och har nu gett ut tio eller tretton stycken. (Tydligen varierar uppgifterna för att vissa ibland räknas som noveller, ibland som romaner.)

Marian Keyes sägs vara en av de första inom genren chic lit och böckerna beskrivs som jätteroliga beskrivningar av självupplevd

• depression
• alkoholism
• skilsmässa
• hustrumisshandel
• psykisk störning.

Jättekul.

När hon senast drabbades av en depression, bakade hon tårtor tills hon kände sig bättre … och fick förstås ge ut en bok om det. Och ser man på – hon är kakformsgalen!

Det allra senaste nyheterna om henne är att hon lider av svår skrivkramp och tandvärk och har blivit så beroende av Twitter att hennes man (på uppmaning) har stängt av Marians konto. Hon följer enligt ett strikt schema ett par tv-serier (Strictly Come Dancing, It Takes Two, Homeland, I’m a Celebrity … Get Me out of Here, True Blood, Friday Night Dinner, Michael Palin’s Brazil, Irish Masterchef och Richard E Grant’s Hotel Secrets) och läser böcker precis hela tiden. Jaja, men basket har hon minsann inte tid att träna, nähedå.

NU PRISUTDELNING!

Plommonstopet har jag haft med mig hela dagen (till Saltsjö-Boo, Stora Essingen, Vallentuna, Bandhagen, Strängnäs och Eskilstuna) utifallatt dragningen skulle måsta ske på bortaplan. Men nu sitter vi här tillsammans. Jag rör om och draaaar en … lilla Dammråttan! (När man vinner ska man mejla adress och storlek till mig så får man en t-shirt i postlådan.)

När ni har läst ända hit, ligger en ny lucka ute: nummer 2!