Etikett: tåg

Idag: Luleå tur och retur

Publicerat av Lotten Bergman den 20 maj 2014 21:31

På grund av omständigheter och anledningar samt bafatt, kunde jag inte åka till Luleå igår och sova över, äta hotellfrukost och leka vid min barndoms stenar som jag brukar. Istället gick jag upp 04:30, tog ett tåg kl 05:16 och flög klockan halv nio. Massa väntetid hann jag med också. Men på resan hann jag ju reflektera över en hel del, hitta på en överraskning, föreläsa, dricka ett glas bubbel och sedan titta på världens dyraste sallad.

Men vi tar det från början.

trainlate — Tåget var liiiite sent, vilket man kunde se på tåg-tv-apparaterna. Och på perrongen, som var full av folk, men tom på tåg.

trainlateapp — Man kunde däremot inte se det i appen, vilket gör att man inte kan lita på den. Petitess? Ja, jo, men just när det gäller tåg är jag lite känslig. Tåget har de fakto inte avgått kl 05:17, men det ser ut som om det har det.

Ombordaren (som det heter när man är i svängen) på tåget hade nylockat hår som var så imponerande välfriserat att jag tog en smygbild för att ni ska förstå vilken hår- och tågdedikation som ligger bakom detta; hon måste ju ha gått upp klockan 03.

ombordarefinthair — Och rufset där i förgrunden är mitt, ja.

På tåget var det alldeles knäpptyst och lugnt. Alla sov, pratade tyst eller mediterade. Plötsligt hördes ett halvkvävt piptjut.

– Ihpfiuiiit!

Det var jag som såg att det senaste Wordfeudspelet mellan mig och hakke förvånande nog var färdigt trots att vi båda två med flit drog ut på avslutningen.

hakke_lotten_lika — Oavgjort! (Då vill jag ju ha en förlängning , men Dr Feud godkänner inte sådant.)

Jag åt min hemmagjorda frukostmacka (trist bröd, trist ost, men basilikablad och små chiliflarn) och drack te ur min fina termos. (Nyköpt eftersom min förra numera bor hos en hotellstäderska i Turkiet.) På Arlanda fick jag som vanligt gå in på toa och hälla ut allt varmt, gott, mysigt te som jag inte hann dricka upp och som inte skulle kunna spränga något flygplan hur gärna det än vill.

intemerte — Blubb, blubb, blubb. Oj, en bortglömd, rosa städtrasa – den såg jag inte i mitt teupprörda hälltillstånd.

När jag satt där på Arlanda (väntan, väntan), mejlade jag lite med en gammal klasskompis i Luleå. Vi gick i samma klass från trean till nian och ingen av oss håller kontakt med någon annan klasskompis som vi har känt så länge. Just idag fyller han 50 år och vi hör av varandra på våra födelsedagar en gång per år – men har inte setts på riktigt sedan 1990.

reunion_1990 — Mager Luleå-återträff 1990; blott 10 av 28 kom. Jag är etta från vänster i övre raden, han som fyller år idag är femma från vänster i samma rad.

När jag landade i Luleå var klockan ”föreläsning minus tre timmar”. Som ju borde räcka perfekt för att åka och överraska 50-åringen …?

Ska jag?
Kan jag?
Skulle det funka?
Yes!

Swisch, swosch, åkte jag ut på Björkskatan (samma område som vi växte upp i), plingeliplong på dörren … och … tystnad. Jaja, han fyller ju år. Han kan ju ha annat för sig. Men i mejlet skrev han ju att han var hemma med en ny liten valp som skulle pott-tränas … ah well.

Jag ryckte på axlarna och tänkte ”jaja, jag hade ju ändå ingen present att ge bort, så det kanske var lika bra, men det hade ju varit rätt kul …” och började gå mot bussen.

Då kom en bil. Men en liten valp. Och en nybliven 50-åring. Samt två tårtor.

– SURPRISE!
– Va?
– Hihi!
– Men … jag tänkte … vad är det för ett litet barn som kommer där … och så är det du … men du mejlade ju i morse … fr…
– Fnissfnissfniss!

jannes_hund — Valpen som ska bli jakthund när han blir stor.

Vi pratade i snälltågsfart, avhandlade allt som avhandlas skall och så kördes jag till mitt föreläsarhotell i Luleås centrum. Där klättrade jag upp på översta våningen för att ta en vacker bild av stan.

ssab — SSAB lyser i eftermiddagssolens glans!

Föreläsningen inför 110 glada, kunniga medicinska sekreterare (det heter inte läkarsekreterare längre) gick bra, jag trillade inte av scenen, glömde inte bort vad jag skulle säga och drog inga olämpliga skämt. (Det har dock hänt, ja.)

Efter ett snabbt glas champagne (alltfler föreläsningar avslutas med alko-mingel), kördes jag av en taxitjej som såg ut att vara 12 år till Kallax, där jag drabbades av akut hunger och vånda under väntan. Gratis varmvatten fick jag (tack, Kallax, tack!) i termosen, men något måste man ju stoppa i sig. En trekantsmacka med bara ägg och majonnäs? Nja. En baguette med ost och skinka? Mäh. En kexchoklad? Näää.

dyrsallad — Kan man med gott samvete köpa den här erbarmliga salladen för 125 kronor?

Till slut hittade jag en turkisk yoghurt med honung. Mums. (Förträngde snabbt vad den kostade.)

massaplats — I flygplanet fick jag basketspelarplatsen vid nödutgången och kunde sträcka på mig; knävlarna hurrade av lycka. Rumpan knorrade eftersom den tycktes halka av sätet under hela resan.

te_centralen — Sista väntan var 90 minuter lång på Centralen. Då köper man sig förstås en 31-kronorste för att få sitta på det allra bästa caféet med finfåtöljer.

Så här ska man förstås inte resa. Man ska ha minimal väntan mellan tåg, tåg, flyg, buss, tåg och flyg samt helikopter och luftballong om det ingår. Sedan ska man ha eoner av tid att vandra på stan och gratulera födelsedagsbarn.

Nästa vecka blir det en resa till Lund!

39 kommentarer

På tåget

Publicerat av Lotten Bergman den 8 mars 2014 23:03

– Huäääääääääärk!

Ack, så bekant. Det var ju precis det ljudet som jag hörde igår vid midnatt. På tåget. Killen som kräktes då skrek efter hulkningen:

Nu – drygt 12 timmar senare – låg det uppkräkta inte i mittgången utan inne på toa.

– Huäääääääääärk!

Jag satt precis utanför toan och lyssnade och fick det stora nöjet att en liten, liten stund senare se Den Kräkande Mannen. Iklädd klanderfri kostym, prydlig slips och Ville Vessla-skor vacklade han med röda ögon och svettig panna ut ur toan. Han tittade inte på någon utan gick med sänkt blick mot tågdörrarna.

– Snart kommer Dustin Hoffman och varnar oss!

Ville jag säga till någon som skulle förstå, men tågklientelet var inte sådant att det skulle ha förstått min association.

Bakom mig satt fyra personer som jag inte kunde se annat än i ögonvrån. De var väldigt blonda och väldigt solbrända och väldigt berusade. Det får de ju vara om de vill, men MÅSTE ALLA BERUSADE PRATA SÅ HÖGT? Och med mig?

– VITT KÖTT! GRISEN HAR VITT KÖTT!
– RÖTT KÖTT!
– VARFÖR SKULLE INTE GRISEN HA RÖTT KÖTT OM KOSSAN HAR DET?
– IDIOT! Nu saruju tvärsom!
– Du kan va … Fiskar har vitt kött, okej?
– INTE LAX! Förresten finns det brunt kött på kycklingar. Slemmigt.
– Tjyckl… schyyyeling … SCHY…CHLING HAR VITT!
– DUUUU! Hörru du som sitter med datorn. Vaaaaa … heteru?
– Lotten. Förlåt, jag måste … (jag pekade intensivt på datorn).
– Vilket djur har rött eller vitt vin?
– Va? Vin? Ni pratade väl om kött? Muskelfib…
– HARU TJUVLYSSNAT? BRUDEN HAR TJUVLYSSNAT!

Nåväl. De kallade mig i alla fall inte tant.

14 kommentarer

Idag vaknade jag i Berlin!

Publicerat av Lotten Bergman den 5 september 2013 09:22

Obama ödelade Stockholm igår – och ingenting såg jag! Jag spanade och spanade på min mellanlandning och hade verkligen förväntat mig allt från avspärrningar och bistra poliser till amerikanska flaggor och protestaktioner.

Så här såg det ut utanför Centralen. (Fast alla var inte sådär suddiga i ansiktet – jag har förstått att PUL kommer att attackera mig med ful kraft om jag inte anonymiserar oskydiga fotooffer.)

Så här såg det ut på insidan. Lite färre människor än vanligt, kanske.

norwegianmedd

Eftersom Norwegian ansåg att man skulle vara i extra god tid och jag inte litar på tågen, åkte jag i såpass extremt god tid att till och med tidsneurotiker hade skrattat åt mig. Dessutom tog jag Arlanda Express (de gula fin-dyr-tågen som är ytterst pålitliga) så att jag kunde kliva in på Arlanda och checka in fyra timmar innan planet skulle lyfta.

Men vet ni vaaa? De gula fin-dyr-epresstågen till Arlanda har eluttag som inte funkar med min sladd: sätets kant sitter så att kontakten inte går att trycka in. Funderar på att känna mig lite kränkt. — Men vet ni vaaa? De gula fin-dyr-epresstågen till Arlanda har eluttag som inte funkar med min sladd: sätets kant sitter så att klumpkontakten inte går att trycka in. Funderar på att känna mig lite kränkt.

Sverige inledde igår basket-EM med att spela mot de hopplösa, håriga grekerna som vi inte har en chans mot, hur duktiga Jerebko, Taylor eller unge Håkansson är. Men det är ändå en njutning att med de moderna tekniska uppfinningarna kunna klicka sig fram till en webbsändning – mitt på Arlanda.

Där satt jag och skrek så tyst jag kunde ”NEJ” och ”JA” och ”MEN HOPPA” samt ”VARNA SKRIN”. — Där satt jag och skrek så tyst jag kunde ”NEJ” och ”JA” och ”SKIT” och ”MEN HOPPA” samt ”VARNA SKRIN”.

På Arlanda kostar minsta lilla macka uppåt 80 kronor och teet 30. Tur då att jag hade med mig hårdkokta ägg och kunde dricka vatten från handfaten inne på toa. (Nej, jag är inte knäpp eller snål. Jag bara föredrar att lägga pengar på vettigare saker, sa jag till mig själv och … köpte en liten stund senare uppe i luften en muffins och en pappmugg te för 55 kr.)

Men den var en delikat muffin och tepåsen var jättefiffig för den hade inte ett snöre utan liksom ett handtag. Undrar om en sådan heter något som jag inte känner till. — Men den var en delikat muffins och tepåsen var jättefiffig för den hade inte ett snöre utan liksom ett handtag. Undrar om en sådan heter något som jag inte känner till.

Väl framme i Berlin gick allt så smort att det verkligen inte kunde ha gått smordare. Tydliga skyltar visade mig vägen till S-bahn (som pendeltåg) och biljettmaskinen var hur tydlig som helst fastän allt var på tyska. Man har inte spärrar som klämmer folk som de plägar göra i Stockholm, utan istället kontrollanter och skyhöga böter. Jag bytte lätt som en plätt till ett annat S-tåg och bytte sedan en gång till tull U-bahn (tunnelbana): det var bara att följa den übertydliga skyltningen.

Och man får ha cykel på tåget. Jag tror att jag ska flytta till Berlin bara för att kunna sätta in cykeln i tåget.

Hotellet är inte dyrt. (Jag börjar med att tala om det så att ni inte blir chockade.) Personalen hade gått hem när jag kom fram, så jag fick börja med att på bekant vis rycka i en låst dörr (allt är ju låst när jag kommer) och sedan spana in denna låda.

Lådan utanför hotellporten – en sådan som man har pappershanddukar i på toa.

Inne i lådan fanns en telefon, som man kunde väcka personalen med.

Så det gjorde jag. Ryskan som tog emot mig sa ”ställ inga frågor idag” och ”betala innan du åker hem” och gick sedan och lade sig igen eftersom (skulle det visa sig) hon ju även ansvarade för frukosten nästa morgon.

Hela rummet andas Östtyskland 1977, men ligger i västra delen. Hotellet heter Hotel-Pension Spree och ligger perfekt vad gäller tunnelbanenedgång.

Vis sängen finns ett enda eluttag (inringat) som datorn och telefonen måste dela med den där golvlampan som är så svår att datera. Pilen pekar på en inbyggd …

… radio! Men kan ni begripa, de pratar ju bara tyska i den.

”Det var alldeles för länge sedan jag fick skriva om hotellmögel” sa jag häromdagen, intet ont anande. Well, nu är den bristen avhjälpt.

Toaletten är en sådan där absurd som måste vara designad för faecesfanatiker med inspektörsögon. Varje spolning kommer med tsunamikraft som skulle kunna spola bort en yeti från skålen.

Frukosten intogs i ett mörkt rum med sju kvinnor som verkade lika ensamresande som jag. ”Gut’nmorgen” sa vi till varandra och åt våra ägg under tystnad.

Det där till höger är faktiskt inte kaffe utan världens äckligaste te.

Att rummet var så mörkt kan ha haft att göra med belysningsapparaturen som såg ut som … reservdelar från regalskeppet Vasa.

Nu ska jag hasta iväg till tunnelbanan och försöka köpa ett femdagarskort i en maskin som bara kan prata tyska. Fast vänta, jag är ju rätt bra på tyska … bara lite feg och otränad samt fullständigt jädra väck när det gäller vilka prepositioner som styr dativ.

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

100 kommentarer

Att det är fullt på tåget beror på att det saknas platser, förstår ni!

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juni 2013 11:07

Jag sitter på tåget mot Stockholm och vi har fått veta att det är trångt eftersom tåget saknar plats för alla. Det tycker jag är jättekul – som när förseningen beror på att tåget kom in sent.

SJ har beställt extrabussar som ska ansluta längs vägen och personalen beklagar verkligen tusen gånger om och berättar att bussarna ska ansluta men vi vet tyvärr inte vilken tid, men vi beklagar verkligen, verkligen att det har blivit så här och hoppas att ni får en trevlig resa ändå nu när vi inte har plats för alla eftersom tåget saknar en vagn och vi ber verkligen om ursäkt och alla som vill hoppa av och ta buss från nästa station kan göra det men vi vet som sagt inte när den kommer.

(Men ingen kliver av. Förstås och naturligtvis.)

– Ursäkta, kan jag bara få ta en bild på hur trångt det är, ja just det, flytta på er ite såja, om du håller i henne där så kommer jag åt att fotografera ut genom dörren, och ta emot den där väskan! — – Ursäkta, kan jag bara få ta en bild på hur trångt det är, ja just det, flytta på er lite såja, om du håller i henne där så kommer jag åt att fotografera ut genom dörren, och häääääär, ta emot den där väskan!

Jag har ingen aning om hur vagnbrist uppstår och hur man planerar, men jag kan tala om att det funkar rätt bra – resenärerna runt omkring mig delar med sig av tidigare erfarenheter i Japan (tunnelbanan i Tokyo), Indien (folk på tågtaken) och Thailand (fullt överallt på alla transporter, men det gör inget för det är ju så varmt väder).

Nu är det rena rama partystämningen här. Det är kroppskontakt och fnitter, vilda tjut och bullrande skratt när tåget rycker till eller lutar snett i kurvorna och banne mig är det inte så att tjejen som nyss stod snett framför mig nu med flit föll handlöst ner i knät på den där väldigt bredaxlade och smalhöftade karln med Mona-Lisa-leende.

– Ja just det, ursäkta, jag vill ta en bild åt det håller också ja, akta så att du inte ställer dig på hans skor och oj, ser man på, där klirrade det minsann till i påsen, hihi hohooo, ja det är ju i alla fall fredag idag.

Oj, nu är vi redan framme i Stockholm! Jag undrar jag om jag ska våga be mina nya kamrater om kontaktuppgifter eller om detta bara räknas som ett one night stand, där vi står på tåg.

81 kommentarer

Resan ner från Sollefteå gick inte lika bra

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2013 14:45

Om man är lite kinkig, alltså. Först fick jag en estetisk chock när jag gick in i Sollefteås vansinnigt vackra stationshus – som inte motsvarade mina förväntningar alls.

Inte särskilt pietetsfull renovering, kallar jag detta.

Så inleddes resan – med buss till Kramfors. Det var sedan byten här och där och skakiga bussar och regniga vägar och illaluktande hundar samt en och annan avstängd toalett. Sedan har vi ju det faktum att jag alls inte är förtjust i de ”nya” tågen som trafikerar östkusten i norra Sverige.

Tågen heter SJ3000 (inte X3000 alltså), vilket i sig är helt obegripligt. Ska vi redan nu se fram emot år 3000 såsom vi när X2000-tågen kom såg fram emot år 2000? Eller sk…

Damn. Nu kom jag på en sak. Tågen kanske inte heter 2000 för att millennieskiftet närmade sig? Utan för att de har 2 000 hästkrafter eller preciiiis 2 000 muttrar per vagn? Damn.

I all fall. SJ3000-tågen är skakiga, bullriga och har hårda fåtöljer. Nu ska ju vi människor tydligen inte sitta särskilt bekvämt längre eftersom det är bra att vara uppe och röra på sig, vilket vi tvingas till om vi sitter obekvämt … men om man nu måste sitta i fem timmar, kan det väl för bövelen få vara lite skönt?

Informationsfilmen om dessa så kallade snabbtåg (som inte är snabbare än de andra tågen, så det så) har jag letat fram. (Kolla gärna på bostadshusen efter 21 sekunder och fundera över läget.)

Såg ni nymodigheterna i tåget? Eh. Nej. För den som har gjort den här filmen vet att fokusera på rätt saker: Sveriges natur. Här kommer några klargöranden!

Avståndet mellan sätet och fönstret är gigantiskt – kanske för att tåget liksom är lite rundat och smalnar av nedtill?

Det finns en mystisk, designad balk mellan sätena. Jag klämde och kände på den lite, men kunde inte komma på dess eventuella funktion.

Balkens ovansida såg ut så här. Jag tryckte på det som såg ut som knappar, men de verkade inte vara till någon nytta.

– Ursäkta, vad är de här knapparna på balken till för? sa jag till ombordpersonalen.
– Lampan? Eh, det är en lampa. Just nu tänder och släcker du för personerna som sitter framför dig.

Jahaja. (Som tur var, sov de.)

På vägen upp fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström har tillagat helt utan att använda kryddor. De såg ut så här:

När jag jobbade som sjukvårdsbiträde på Danderyds sjukhus kallade vi mat som inte behövde tuggas för skonkost

På vägen ner – ett dygn senare – fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström tydligen fortfarande envisas med att inte ha kryddor i. De såg ut så här:

Varierad kost har jag hört sägas ska vara bra.

Nåja – resan gick trots allt söderut tills vi kom till översvämningarna strax norr om Stockholm. Jag satt bredvid en AD och diskuterade bindestreck och lifvet, så jag led inte. Värre var det med ett gäng skåningar som skulle ta sista flyget till Malmö och som dessutom hade ett par öl innanför västen. De hotade med att bryta sig ut ur tåget (med hjälp av SJ:s bestick?) och sedan gå sista biten – genom sankmarken som var anledningen till att tåget stod still. Men det hela slutade med att de fick åka med till Stockholm och sedan kliva på nattåget till Skåne.

Om de var glada? Nope.

Själv fick jag mig en alldeles utmärkt resa sista biten, eftersom jag hamnade bredvid en underskönt vacker, jättestor basketspelare från USA. Han skrev på sin doktorsavhandling (ekonomi) på universitetet i Bergen eftersom hans farföräldrar var från Norge och han aldrig hade fått lära sig norska av sin dumme fader.

– Nå, har du pratat norska med dina farföräldrar nu?
– Nej, de dog när jag var liten.
– Kan du prata norska?
– Njaeh.

Han hade åkt tåg hela dagen eftersom han hade varit på besök i Köpenhamn och själv hade räknat ut att bästa vägen att ta sig från Danmark till Norge nog skulle kunna vara att åka över Stockholm. Jag gestikulerade och viftade och sa att näääääämen iiinte dååå, när han fick reda på att han inte skulle kunna komma vidare från Örebro som han hade tänkt. Jag var på vippen att ta med honom hem, men eftersom huset är fullt av stora spanjorer och små fransmän, fick det vara.

Nu ångrar jag mig. Sicket party vi kunde ha haft! Vilken medellängd!

33 kommentarer

Idag föreläser jag i Göteborg

Publicerat av Lotten Bergman den 19 mars 2013 10:47

Jag åker tåg till västkusten idag. Eller åker och åker – vi står stilla i Töreboda just nu på grund av anledningar och orsaker. På tåget händer det inte mycket. Jo vänta, mannen bredvid mig torkar av sina halvmeterlånga skor ideligen. Han tar en servett och slickar på den, och så gnuggar han så att det gnisslar lite, lite.

Men nu ska jag berätta att inget har hänt idag. Först vaknade jag och sade gomorron till min sedan ett par dagar väldigt tystlåtna sängkamrat.

köket2013

Sedan tassade jag ner till köket och konstaterade att några som inte lagade mat igår, nog somnade innan de hann städa färdigt. (Regeln lyder: de som lagar mat slipper städa.)

Jag gjorde havregrynsgröt i mikron, hällde på frysta bär som jag har köpt dyrt och alls inte plockat själv och satte mig ner för att kolla nyheterna.

Inget internet.

– Hallå? sa jag till routern, som blinkade slött med ett grönt öga.

Därefter klädde jag på mig, slängde ner diverse skrivregler i ryggan, letade fram en svart överdel som är väldigt proper ity ett propert plagg effektivt drar blickarna från den ickeexisterande frisyren och tonårsfinnen på hakan. Jag tog bussen till stationen, köpte värktabletter (knäna, de förbaskade knäna) och ställde mig att vänta på tåget. Iklädd varma, snygga pantalonger ovanpå de fina, randiga nylonstrumporna, härliga kängor, en rejäl vinterjacka som går nedanför rumpan och har en kapuschong så stor att ett mumintroll hade kunnat försvinna i den, var det alls inte så farligt trots ishavsvindarna.

– Ursäkta? hörde jag en mansröst säga. Ursäkta, är det härifrån tåget mot Katrineholm avgår?
– Eh, jo, ja just det. Öh … va … me…

Min tvekan och mitt mummel berodde på mannen klädsel. Som var helt fel!

– Ja, du vet, man åker ju inte tåg så ofta.

Sa mannen som om någon hade ifrågasatt perrongfrågan och återvände till sitt ressällskap som …

… var klädd så här … — … var klätt så här …

På tåget satte jag mig tillrätta och tänkte att bara man klär sig ordentligt, så fryser man inte. Å andra sidan behöver tydligen inte alla klä sig varmt. Mysko. Huga, usch, tänkte jag och njöt av min varma jacka och mina fina pantalo… Men? När blev det så här? Vad har jag på mig?

Min djefla mans noppiga orienteringstajts med hål i!

Sedan klev jag av för tågbyte i Katrineholm och där frös jag ihjäl eftersom ingen människa i världen överlever kylan som samlas just på perrongen i Katrineholm. När jag väl klev på tåget igen (återuppstånden), fann jag att det finns fler som trasslar med än det ena, än det andra.

Den här karln har pappershögar som ingen annan. De ligger i buntar i hans knä, de faller ur hans händer, de ligger på hatthyllan ovanför och de rinner som ormar ut på golvet. (Jag tjuvsneglade lite, och pappren handlar om försäkringsfrågor och juridik; det står *omprövning*, *dom*, *kammarrätten* och *utfall* här och där.)

Och hur har ni det?

45 kommentarer

Fel, fel, fel och fel …

Publicerat av Lotten Bergman den 13 februari 2013 11:27

Jag vet att det är ytterst tillfredsställande att få höra om hur andra människor gör fel, tappar kontrollen, glömmer julklappar på tåg, krockar med försvinnande gula bilar, färgar håret randigt och dricker öl ur flaskor som innehåller cigarrettfimpar.

Klockan 09:25 stod jag i smutsigt hår och pyjamas (i den mån basketshorts och dassig herrskjorta är en pyjamas) och funderade på om jag skulle hinna göra mina rehabiliteringsövningar för knät eller om jag skulle fokusera på att blogga om hur jag inte alls är kompetent vad gäller bilköp. Men först skrev jag ut biljetterna.

Tågresa till Stockholm och vidare till Arlanda med ankomst 13:55.

Flygresa till Luleå med avgångstid 14:15.

Vänta nu. Näe. Nej! Man ska inte delegera biljettinköp till en resebyrå! Det blir bara fel! Hur ska jag hinna från tåget till flyget på 20 minuter? Pah! Gah! Fnys! Prioriteringsordning!

Kolla när nästa tåg går!
Aha, 10:07!
Tvätta håret! (Jo, faktiskt. Ni anar inte hur lik svinto en nudelsoppefrisyr kan bli.)
Artonåringen kan köra mig!
Swisch!
Swosch!

– Jag gör en matsäck! Macka och russin! skrek Artonåringen.
– Jag kan hjälpa dig med att berätta en lugnande historia om när en av Napoleons generaler som hette Grouchy kom försent till slaget i Waterloo! skrek min djefla man.

Väl framme på stationen visade det sig att tåget var försenat och inte skulle avgå förrän 10:50. Fine, jag hinner bra ändå.

– Hej! Jag har en biljett här till Stockholm 12:07, men jag tänkte fråga om det är ok att hoppa på tåget som kommer nu eftersom jag ändå är här.
– Icke ombokningsbar biljett … nej.
– Men jag tänkte ba… med tanke på växelfelet vid Stockholms Södra …? Om jag väntar till nästa tåg och det är lika sent så …
– Nej. Du får lösa ny biljett.

Och i det läget kände jag såpass mycket frustration att jag gick och köpte en mugg te. Nu när jag sitter och dricker te (och tåget är beräknat till 11:53) ser jag att jag ju har läst fel. På fel biljett. Fel dag. Jag sitter här och kan inte annat och mitt flyg avgår inte förrän 16:00 … Man ska alltså delegera biljettinköp.

Men än värre är det för damerna som sitter bredvid mig och är arga för att tåget nu är en timme försenat:

– Jag missar min hårfrissa! Jag skulle ha varit hos frissan klockan halv tolv! Jag hinner inte till min klipptid!
– Och jag hinner inte till min pappa! Han är 85 år och har slutat duscha. Jag skulle ha varit där klockan tolv och duschat honom men nu hinner jag inte. Han vägrar att bli duschad av någon annan och nu hinner jag inte det för sedan klockan ett måste jag hjälpa min son skaffa pass. Han är 35 år, men man måste intyga att han är han och det kan bara jag.

Nu kommer tåget. Jag smiter på och hoppas på det bästa, va?

Uppdatering

Här sitter jag nu och lägger fälleben för alla andra resenärer med mina fina sladdar.

Allt har gått väl. Jag rapar hamburgare på Arlanda, där jag har gått på långpromenad eftersom det på biljetten stod att jag skulle till ”Norra”. (Se översta bilden.) Det var naturligtvis ”Södra”.

Dagens lärdom: om man frågar biljettförsäljarna, är de stenhårda när det gäller rätt tåg på rätt tid och det finns inget som helst utrymme till anpassningar oavsett om det handlar om dörrfel, tekniskt fel, kraschade växlar eller snöyra. Om man däremot går direkt till biljettkontrollanten ler de, klappar en på plommonstopet, blinkar med flirtögat och säger att det går så bra såååå.

Ni vet att flygplatsägare och flygbolag är måna om säkerhet, kontroll, anseende, status, service, vänlighet och renhet? Just därför tycker jag att det är kul att fotografera sådant som gör att man känner sig som hemma:

53 kommentarer

Jag och SJ

Publicerat av Lotten Bergman den 12 december 2012 08:28

(Det kommer en ny julkalenderlucka senare i förmiddag.)

Igår var jag på galej tills jag skulle ta 22:55-tåget hemåt. På Centralen kom Rapport fram och ställde några frågor och jag pratade på ett tag, och hamnade sedan i alla morgonnyhetssändningar med det extremt kloka, välformulerade och ovanliga uttalandet ”Ja, jag kommer att fortsätta att vara beroende av tågen, men också av informationen”. (Mitt uttalande föregicks av en lång drapa om svårfunnen information, men de kan ju inte fylla hela sändningen av ett inslag med mig, vilt gestikulerande, spottande och fräsande.)

Men det är väl bra att SJ gör nåt. Om de inte kan köra tågen, är det enda vettiga beslutet att ställa in dem eftersom tåg som inte kan köras ju inte kan … köras. Om SJ ställer in varannan avgång och sedan kör med dubbelt så långa tåg lite mer sällan under en begränsad tid är ju även det okej. Uppdatering: Men så är inte fallet. Niklas förklarade för mig i en kommentar att SJ ställer in tåg och kör sedan för att kompensera detta de andra avgångarna med extra korta tåg. Eller extra gamla tåg. Slut på uppdatering.

Men det är så vansinnigt svårt att få information! SJ-appen är ganska bra … när den funkar. Men ack så många gånger det inte står något om inställda eller försenade tåg. Min gångna helg såg ut så här:

Lördag kl. 18:08 till Stockholm inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
Söndag kl. 10:07 till Stockholm inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
Söndag kl. 14:44 till Eskilstuna inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).

Just den där eftermiddagsturen i söndags ersattes med en buss som tog sig till Eskilstuna på tre timmar – en sträcka som med tåg tar en timme. Ja, jag är fortfarande arg.

Se här nu till vänster hur det såg ut fortfarande klockan 16:05 i appen: avgången 14:44 är heeeeelt normal.

Vi ger oss iväg till Stockholm (som alltså ligger en timme bort) med ibland tre timmars marginal, vi bokar in oss på hotell (som inte ens har bacon!) för att vara säkra på att inte komma för sent till morgonföreläsningarna och vi missar basketmatcher, julmiddagar, släktkalas och inkomster för att … för att … ja … varför?

Men om man ser lite positivt på det hela, så får man bloggvirke, prata med intressanta människor, uppleva okända stationers spårsopa mitt i natten och ibland även lära sig hur en Stentofon ser ut.

Vid Cityterminalens bussplats 15 finns ett eluttag som funkar!

17 kommentarer

På tåget funderar jag lite, bara

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2012 11:54

På det väldigt korta tåget sitter jag och halva Sörmland denna söndagsförmiddag. De enda som inte är här, är det unga paret som nyss stod på perrongen vid spår 10 och precis när dörrarna på tåget vid spår 11 stängdes, insåg att de väntade på fel perrong. De satte av i full fart, men det som fågelvägen är blott ett par meter, är ju via under- eller övergångar åtminstone ett par hundra.

Paret hann inte, förstås.

Och här kan man väl egentligen inte göra något, eller hur? Skulle jag ha rest mig upp, bänt upp dörrarna och ropat på konduktören?

Där jag nu sitter med en främmande dam halvvägs upp i mitt eget knä, hör jag hur en nypåstigen mamma pratar med sin kanske femårige son.

– Tyst! Sluta! Käft! Jag måste köpa biljetten innan tåget rullar.
– … mummel mummel mummel …
– Men sa jag inte att du skulle vara tyst? Du blir avslängd om vi inte har biljett! Vill du det? TYST!
– … mummel mummel mummel …
– Kissa kan du göra sen. TYST!

Och här kan man väl egentligen inte göra något, eller hur? Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte agera utan att riskera att den lille pojken får skulden för allt.

Jag fokuserar istället på de senaste dagarnas sms från SJ:s app. Jag har nämligen ”satt en bevakning” på alla tåg som går mellan Eskilstuna och Stockholm – oavsett om jag ska åka eller ej. Det är vansinnigt praktiskt. Det här tåget som ställdes in, fick jag t.ex. kännedom om långt innan de som satt på tåget visste något:

Problemet var bara att det inte alls ställdes in – den djefla mannen var nämligen med på tåget och kom fram till Stockholm som han skulle.

Ibland kommer sms som man måste deschiffrera:

Låt se nu. Den 20 november kl 07:20 får jag veta att Trafikverket har ”satt en prognos” till den 21/11 kl 21. Nästan två dygn ska det alltså ta innan tågen går som de ska? Eller … vad betyder det egentligen?

Och ibland får jag veta saker som jag faktiskt struntar blankt i: jag åker mycket sällan till Uppsala och vet inte om de två bortkopplade vagnarna kommer att orsaka panik. Någon måste ha tryckt på fel knapp och underrättat hela Sverige om Uppsalatåget.

Men här kan jag ju faktiskt göra en insats – de två som missade tåget och pojken med den elaka mamman hade kanske varit bättre att ta hand om ur en allmänmänsklig synvinkel. Men konstiga sms kan jag ju i alla fall blogga om! Yes!

Kalla mig gärna den barmhärtiga samariten.

44 kommentarer

Bara en tåg- och taxirapport

Publicerat av Lotten Bergman den 22 mars 2012 00:07

Tågen mot Stockholm går ju ibland. Men oftast inte, känns det som. Igår morse brann det i en av Trafikverkets sladdar på Stockholm Södra, så när jag skulle ta tåget strax efter lunch, gick det inte alls bra. Men det visste inte jag – för detta var allt som stod att läsa på sj.se:

Mitt tåg är liksom inte med på listan. Trafikverket klargjorde samtidigt att allt var ok …

Moment 22, ja. För hur kontaktar man ett trafikföretag? Ens om man står på stationen?

Som vanligt var alla i SJ:s biljettkassa rödflammiga och korthuggna, sammanbitna och irriterade.

– ’Schäkta, får jag bara fråga om …
– Ta en kölapp.
– Jag vet att jag ska ta en kölapp med jag har bråttom med att fatta beslut och det är 127 personer före mig.
– Ta en kölapp.
– Jag bara u…
– Kan du säga till henne att ta en kölapp? (Biljettdamen vände sig till kollegan bredvid och pekade på mig med ett magert pekfinger.)

Jag tog en kölapp: 52. Pliong, nummer 37:s tur.

– Hej, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:26?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Pliong, nummer 38:s tur.

– Du, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:29?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Pliong, nummer 39:s tur.

– Jag bara undrar, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:32?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Pliong, nummer 40:s tur.

– Vad beror förseningen på och kan man lita på avgångstiden 12:36?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Jag försökte igen. (Tyst, min mun, du ska vara tyst. Skäms, Lotten. Du ska inte störa personalen. Du ska stå med din kölapp i handen och vänta på din tur.)

– Hej, jag har en kölapp men det är inte min tur, fast jag måste bara få fråga hur tåget kan inkomma 12:42 när det ska avgå 12:39? Enligt tavlan alltså. Tavl…
– Du får vänta på din tur.

Jag väntade inte alls, utan ringde föreläsarföretaget och fick klartecken till taxi om jag kunde taxipruta lite, vilket jag underligt nog kunde:

– Hej, vad kostar det till Stockholm? sa jag till de två taxichaufförerna som stod och pratade som etta och tvåa i kön.
– Öh, 1 800 trooor jag, sa den som såg ut som en ung Brad Pitt.
– Ja jag veeet vad jag tar för pris, jag, sa den andre, som såg ut som jultomten. Vad säger du om 1 700?
– Din tur! sa jag till Brad Pitt.
– Sexton!
– Femton, kontrade jultomten
– Trettonhundrafemtio!

Jultomten slog ut med armarna och erkände sig besegrad. Brad Pitt, som visade sig vara från Grekland, gav mig beröm:

– Man kan alltid förhandla om priset. Man ska alltid förhandla om priset. Ni måste lära er att pruta.

Jag behöver inte lära mig. En annan är helt klart drottning över prutkonsten.

Men hörni, vad skaaaaa vi göra med SJ och Trafikverket? Tänk om alla uppfinnare och alla erkänt duktiga företagsledare samt allmänt påhittiga fixare skulle samlas under en helg och bara spåna.

Ska vi lägga tågräls på en av motorvägsfilerna?
Ska vi tillåta cyklar på tågen?
Ska turtätheten ökas?
Ska vi rusta upp gamla tåg som de facto funkade bättre?
Ska vi införa tredjeklasskupéer utan toa?

(Min tanke är alltså att allt pajar hela tiden för att underhållet inte sköts och att det beror på att pengar saknas och att om vi åker mer kanske pengarna till förbättringar ramlar in?)

82 kommentarer