Min syster, Orangeluvan, är till döden trött på mina uppräkningar av ställen som det är coolt att vara uppkopplad på. Sssscchhh:
Jag sitter på X2000 på väg från Sundsvall i detta bloggnu.
Mitt emot mig sitter en man som fem minuter före tågets avgång öppnade en helpava whisky och hällde i en pappmugg, som nästan fylldes till brädden. Nu, en timme senare, är han inne på tredje muggen och tredje jättelasset snus. Ibland ringer hans mobil.
– Ja? (Tystnad.) Mhm, ok.
Klick. Klunk, svälj. Det ringer igen:
– Ja? (Tystnad.) Mhm. (Tystnad.) Ok.
Klick. Han ser komplett och totalt spiknykter ut. I min förvirrade, fördomsfulla värld, borde han ha blå näsa, rödsprängda kinder och förschöwka dischkuteeera med *hick* osch andrrra häwr. Mobilen ringer igen:
– Ja? (Tystnad.) Mhm. (Tystnad.) Halv sex. (Klick.) Skiiiiit. (Klunk.)
Han stänger alltså av telefonen, säger sedan ”skit” och tar lite mer whisky. Nu kommer konduktörskan. (Jag skriver alltså i realtid, det är hur coolt som helst, detta.)
– Såja, här har du ditt te, tjejen!
Men! Igen! Jag har blivit kallad ”tjejen” två dagar i rad! Jag som inte ens har tjejiga kläder som kavaj och cityshorts med nylonstrumpor under! Är ”tjejen” månne ett typiskt tåg-uttryck?
Oj, nu frågar whiskymannen om jag vill ha lite smofs i mitt te. Fast han frågar inte, han håller upp flaskan och nickar med frågande ögonbryn mot min pappmugg. Såja, nu skakade jag på huvudet mot honom. Ska hem och dricka Brown Brothers, jue.
Nu till den viktigaste frågan i dagens samhälle: kommer vi att plötsligt stå där framför en spegel och kolla om den ser ok ut, glipan mellan shortsen och stövlarna och alls inte fundera över hur vi kunde gå på något så erbarmligt fult mode?
