Månad: december 2012

Men jösses och hjälp, vad hände? Jag trodde i min enfald att jag hade skapat en normalsvår lucka som på sin höjd skulle få er att försaka julklappar, syltning, saftning och hårtvätt. Det var ytterst förvirrat överallt, men Anna kom med en bra taktik: att anteckna och följa impulser:

1. maudit = maledetto = damned, damn, cursed, blasted
2. nou, dessoutom, routan = amaot (och vad som menas med det kan man läsa sig till i den här bloggposten som alla möjliga båsbesökare redan känner till)
3. vemkanroutanååååror
4. ibland vill man pussa embryo
5. vad fattas dig? jag grep en skrivmaskin

Men ingen lösning på gåtan finns ju där.

Vad jag kunde se mellan en plantering av blåsippor och Schubertfunderingar, läktargemytskap och allmän rapportering om tingens beskaffelse, var att Börje Salming var en het kandidat. På grund av ilskan, förmodligen. Även om jag dyrkar den gode Börje, så kände jag att det var på tok för stor skillnad mellan honom och hemlisbloggaren, så jag gick in och gav några direktiv. Som funkade.

Jag anar att Flygbengan var den förste på rätt spår – men så sent som 22:05 – Ta en utflykt till Akademien.

(Om jag nu har fel och någon av visste svaret redan tidigare: säg till i kommentarerna bara. Jag är helt med på självskryt!)

Uppdatering
Första protesten inkommen – från Bess, som redan 21:55 skrev: ”Det är rutigt, absolut rutigt.”

Andra protesten inkommen – Nina skrev redan strax efter kl 21:”Det här var svårt. Men nu passar siffrorna iallafall. Synd att varken texten, bilden eller generalen verkar höra dit. Får sitta på min stol och grunna ett tag till.”

Slut på uppdatering

Sedan följde Zkop med en halvschubert: Strount!

Flygbengan (och andra) fortsatte smart: Somliga skapade gud utan hjärna, de med streck, vinkel eller stjärna. Hur passar generalen in där?

”Strount” var ju spiken i kistan och förklaringen till de underliga diftongerna i texten (som alls inte skulle låta som skånska – det måste ni ju veta eftersom jag ju efter 23 år i Lund kan härma skånska litta). För exakt detta (Strount) hette diktsamlingen, från vilken alstret var taget. Men här fanns en liten slamkrypare – det var ju någon annan som var först med Strount …

(Det är nu ni kliar er i huvudet och tittar snett uppåt till vänster.)

En av mina favoriter när det gäller bokstavskombinationer är C.J.L. Almqvist, som 1840 reflekterade över konstlöshet och trams och strunt i något som han kallade ”Strount (Historien om Elisa Baude)” – men som verkligen inte är lätt att googla fram. (Moahahahaaa.) Dels för att det inte är så omskrivet, sels för att Carl Jonas Love himself råkade skriva ”Srount” som vore han en modern sms:are.

Detta ord (fast med t dårå) annekterade hemlisbloggaren Gunnar Ekelöf (1907–68), som är en av Sveriges allra största och mest uppskattade diktare. Men som jag inte alltid förstår mig på. Här är hela dikten som luckan bygger på:

Jag ser på detta spjäll

Jag ser på detta spjäll
Det är rutigt, absolut rutigt
Jag ser på detta andra spjäll
Det är fullkomligt randigt

Det ena är rutigt vare sig det är öppet

eller stängt
Det ger bara lite mer eller mindre luft
Det andra är randigt vare sig man ätit av
det eller ej
men mest när man ätit av det!

O vad skall jag göra med alla dessa spjäll
Vad skall jag göra med alla dessa ord
som eventuellt betyder ett och detsamma
med eller utan ränder!

Jag är visst kommen på fel halvklot!

 (ur Strountes, 1955)

Solklart ju. Ser ni sista raden där? Ja, för den där tanken kom han säkert på efter att ha läst norrmannen Sigbjørn Obstfelder (1866–1900), som i ”Jeg ser” avslutar med raderna som låter som komna från en science fiction-film:

Hvor de graablaa skyer blir tunge.
Jeg ser, jeg ser …
Jeg er vist kommet paa en feil klode!
Her er saa underligt …

När det gäller ledtrådarna, finns det eklöv nästan överallt i luckan. Generalers gradbeteckning, Kanadas flagga (se uppdatering nedan) Blekinges landskapsväxt och lite mer. Siffrorna innehöll stol 18 i Svenska akademien, hans födelse- och dödsår, när han valdes in i Akademien och en och annan diktrad om att skriva, som han ju gärna skrev om.

Gunnar Ekelöf föddes i förmögen familj som var utan bekymmer (förutom kanske att fadern dog i sviterna av syfilis) tills Kreüger 1932 ställde till det för nästan alla med pengar i landet. Han kallade sig själv en outsider redan 1947 (ledtråd ”utsida”, himla passande med alla ou:n) och tog i största allmänhet avstånd från allt som var samhälleligt. Han experimenterade med sina texter och gav ut alster helt utan versaler , vilket ju är … modernt. (Vi har ju t.ex. e.e. cummings och vår egen embryo i samma tradition.)

Ekelöf blev invald i Svenska Akademien 1958 – och då till stol 18. Fast det sägs att han bara kom till ett enda möte, och att han då var rejält ordentligt berusad. (Enligt min åsikt ska endast rejält folk som språkpoliser och basketspelare inväljas till akademien, emedan de ju av naturliga skäl följer reglerna som pådyvlas dem.)

Att jag trodde att en av er kunde, vilket jag skrev i en kommentar, berodde på att både embryo och Torpsara var med och Ekelöf-yrade i kommentatorsbåset för sex år sedan (jävlar vad tiden går snabbt).

Så här skrev Ekelöf ibland:

Perpetuum Mobile

Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla skamliga vanligheten

Den gamla vanliga skamligheten
Den gamla skamliga vänligheten
Den gamla vänliga svamligheten
Den gamla flabbiga hemligheten

Den gamla hemliga skadligheten
Den gamla saliga flabbigheten
Den gamla skadliga skabbigheten
Den gamla skabbiga saligheten

Sedligheten den gamla smakliga
Skamligheten den gamla skändliga
Skalligheten den gamla vänliga
Skalligheten den gamla vanliga etc.

(Även den ur Strountes.)

Och så här skrev han ibland:

sonatform
denaturerad prosa

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler
elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag
och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.
vi börjar om
krossa bokstävlarna makadam och tänderna gäspar
vokaler, svetten rinner i helvete jag dör i mina vindlingar
kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det.
vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han
hon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop:
det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vind-
lingar som vansinnet i luften svindel, skrik och rop: han fal-
ler han har fallit. det var bra det gick fort vilken rasande fart
i luft och helvete i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig
svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jag
och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi bör-
jar om. jag och han hon det
vi börjar om
krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, el-
den brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och
svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

(Ur sent på jorden, 1932)

Läs mer på Gunnar Ekelöf-sällskapets sajt, vetja.  Eller titta på de här lååååååångsaaaaamma intervjuerna:

Och nuuuuuu till en vinnare! Plommonstopet har bråda dagar. Niklas i Göteborg! (Som bad mig om nåt. Vad var det? Aha: ”Lotten, jag vill ha en HB imorgon som passar bra till den rituella skinkmackan på kvällen.” Hm. Tre små grisar?)

Lucka 23 kommer vid åttasnåret!

Precis som biologens fru Cecilia N. och alla ni – inklusive f.d. geografiredaktören vid Nationalencyklopedin – mycket väl vet, har Kanadas flagga väldigt lite gemensamt med Gunnar Ekelöf. Men nu har vi fått ett tillskott i Hemlisbloggarjulkalenderns ordbok:

kanadensare subst. ~n äv. kanadensarn, plur. ~, best. plur. kanadensarna
• offentligt medgivande av grovt faktafel som gjorts i den sena natten med en tankekullerbytta av sällan skådat slag [med underförstådd bön om förlåtelse]: hon gjorde en ~ den 22 december och sprang till skogs och kom aldrig mer tillbaka
KONSTR.: att göra en ~
HIST.: sedan 2012; till fornsv. khanintetänkha ’be om nåd’, jfr→ pudel

Ni lägger på tok för stor vikt vid den däringa bilden under luckan. Den är ju så långsökt att det ibland blir en riktigt dålig ledtråd. Strunta i bilden tills ni har en liten aning, säger jag! (Och så struntar ni blankt i mina anvisningar så blir det precis som vanligt.)

Idag var det många som associerade till koko, galet, tokigt och mössor.

Katt: Nu är det bara dags att ta en tur ut på stan för att handla, men det är förmodligen rena galenskapen en dag som denna.

Maggan: SÅ ko-ko är jag inte.

Mikael var väldigt tydlig redan strax efter lunch: Nämen idag var det ju superklurigt, för det är väl inte den där med indianen?

Farsanmittilivet: Östergök och södergök …

Skogsgurra (hade nog ingen aning): Då vet jag precis. Gökmassivet! 

Ardy: Världens undergång har inte kommit än, men väl en släng av v.k.s. Retched, wretched ...

Louise: Nä, jag är helt koko.

Nina: Saken är Oscar. Gånger fem.

Hemlisbloggaren Ken Kesey (1935–2001) var faktiskt liksom t.ex. John Irving brottare i ungdomen – på landslagsnivå. (Det finns färre exempel på basketspelare som blir författare. De blir rappare eller presidenter samt statsministrar. Boring.) På väldigt många bilder halvligger han behagfullt utsträckt som en brottare på mattan eller sitter uppkrupen i hörn.

Han rymde med sin flickvän mitt i collegetiden och de gifte sig och fick tre barn. Sedan fick han ett barn med Jerry Garcias exfru, som för övrigt heter ”Mountain Girl”. Följaktligen heter barnet naturligtvis Sunshine. (Ja, vi talar 1960-tal här. Och Grateful Deads låt ”Here Comes Sunshine” handlar om just denna dotter, som inte var Garcias. Vaaaad de krånglade till allt på den tiden.)

Ken Kesey anmälde sig 1959 som frivillig till ett LSD-forskningsprojekt där han gladeligen testade både den ena och den andra drogen – mot den enda motprestationen att han sedan skrev ner sina upplevelser. Att han hade fri tillgång till just sådana (och andra droger) på sitt extrajobb på ett sjukhus, gjorde inte saken sämre. Eller om jag menar bättre?

One Flew Over the Cuckoo’s Nest som på svenska fick titeln ”Gökboet” (när den egentligen väl kanske borde ha hetat ”Gökungen”?) publicerades 1962, och Ken Kesey behövde sedan inte jobba särskilt hårt för sitt uppehälle. Han blev polare med Jack Kerouac och Allen Ginsberg och hade långa acid-partyn, reste runt hela USA med en grupp som kallade sig Merry Pranksters för att ”göra konst av vardagen”, åkte fast för droginnehav, fejkade ett självmord och skrev samtidigt väldigt många artiklar och noveller.

Ni som har sett Across the Universe, minns kanske Bono som Doctor Robert – som alltså föreställer Ken Kesey. Om inte:

Under 1990-talet dök Ken upp med sina gamla busskompisar på konserter och happenings – och naturligtvis for de runt i en blommig buss. Oftast var det som de gjorde på scenen fullkomligt obegripligt, vilket därför ansågs väldigt bra och djupsinnigt. I publiken stod folk samtidigt och sade ”Jaja, där ser man vad som händer efter 30 år med LSD.”

Men hur var det nu med filmen? Filmen som man faktiskt måste se: Gökboet. Den är rolig, oroande, hemsk och välgjord samt nästan outhärdligt vidrig vad gäller handlingen. (Som till 100 % stämmer med handlingen i hemlisbloggartexten.) I romanen är det indianen som är berättarjaget, i filmen är det Jack Nicholsons McMurpy som står i fokus – och i min text är det Nurse Ratched (i romanen kallad Big Nurse, vilket ska jämföras Orwells Big Brother – vilket ju blir perfekt i svensk översättning) som beskriver dilemmat.

Ken Kesey var inblandad i filmprojektet med Milos Foreman, men hoppade av efter bara två veckor.

– Jag ser att det kommer att bli en förfärlig film, en monsterflopp. Handlingen felvinklas, Big Nurse är fel i största allmänhet och den där hemske Jack Nicholson orkar ju ingen se på … Gene Hackman hade gjort rollen så himla mycket bättre!

Sa Ken och lade armarna i kors över bröstet, satte näsan i vädret och åkte hem. Han hade liiiite fel. Så här såg det ut när jack Nicholson tog emot en av de fem Oscarsstatyetterna 1975:

Kläderna, frisyrerna, Jacks uppenbara glädje … fantastiskt. 

I hemlisbloggartexten beskrevs bara fyra av karaktärerna – den store indianen, McMurphy som är oregerlig och kladdar ner glasrutor, den unge grabben som stammar och är rädd för sin mamma och en man  med tvättomani. Här kommer trailern:

Vill ni läsa något inte så himla långt av Ken Kesey, så föreslår jag det här brevet, som han skrev till några vänner när hans son Jed dog i en bilolycka.  (En väldigt intressant sajt, förresten.)

Ken Kesey dog endast 66 år gammal efter några hjärtattacker och med galopperande diabetes samt levercancer. Vi låter väl honom avsluta detta facit själv?

”LSD lets you in on something. When you’re tripping, the idea of race disappears; the idea of sex disappears; you don’t even know what species you are sometimes. And I don’t know of anybody who hasn’t come back from that being more humane, more thoughtful, more understanding.”

Öh. Va? Det där var ju helt obegripligt. Vi tar en barnramsa istället:

One flew east,
one flew west,
one flew over the cuckoo’s nest.

Och nu tar vi en vinnare! Plommonstopet har fått några extralappar idag – några har tillkommit, efter några dagar, några kommenterar för första gången. Och här har vi en som inte har varit med och lekt på ett par dagar, bort med den, julstöket stör Julkalendern kanske, och så draaaaaar jag … Sanna! Som sköter statistiken!

Nu får ni sovmorgon: lucka 22 kommer inte förrän efter åtta!

Nämen lucka 15 verkade vara för enkel. Fast ledtrådarna som många nämnde var alldeles förtjusande kluriga.

• Béatrice och Vovamomo nämnde Greta Garbo, som var lika tillbakadragen.
• Béatrice och Leda påpekade att det finns en underlig maträtt (bananfisk) efter  “A Perfect Day for Bananafish”. Louise, Aku, Örjan, Nina, Vovamomo pratar om råg.
• Bland andra Leda, Anna och Kulturchefen yrar om kål efter huvudpersonen i en viss bok (Caulfield).
• Bland andra Zkop, Kristina, Mikael (”mord i verkligheten”), Linisen, Wickmanskan, Annika och Ökenråttan (”Catchy layout på dagens lucka”) kunde svaret.
• Förmodligen kunde Hyttfogden också svaret, men hon är så hemlighetsfull att inte ens jag fattar.

PK gjorde så att jag satte en jordnöt i vrångstrupen:

Det var en byfåne från Limerick,
Som i huvet inte var så kvick.
När han läste sin vers,
blev det en stor pärs.
För han fattade inte versmåttet.

Hemlisbloggarn (som ju inte bloggar som tanken ursprungligen var 2005, därav just hemlisbloggarn som term) var idag J.D. Salinger (1919–2010, kan ni tänka er), som nästan bara är känd för sin debutroman ”Räddaren i nöden” (eller som den heter på engelska, ”Räddaren i rågen” – ”Catcher in the Rye”). Vilket i förlängningen betyder att min lucka lycka kan vara gjord efter bara debutromanen. Som jag ska skriva … sen. Precis som Salinger kan jag sedan ge ut, ptja, tre novellsamlingar, och därefter bara dra mig tillbaka eftersom min fantastiska debutroman kommer att ge mig en hygglig årslön. Resten av livet, jahadå.

I skolan var unge Jerome ett av alla dessa barn som inte passade in. Han spelade teater på dagarna och skrev bokstäver på nätterna och var alltså lite besvärlig på så sätt. Såsom många andra unga pojkar, hamnade han mitt i andra världskriget, där han lyckades överleva landstigningen vid Normandie.

J.D. hade en förkärlek för unga kvinnor och höll nästan på att gifta sig med Eugene O’Neills dotter Oona, tills hon kom på att Charlie Chaplin var ett bättre parti. Då gick Salinger åstad och gifte sig först med en 19-åring, och blev sedan ihop en 18-åring (som sålde hans kärleksbrev när hon inte var stadd i kassa!), varefter han gicfte sig med en 20-åring. Och under hela livet (som faktiskt innehöll en hel del) skrev han och skrev och skrev och skrev. För byrålådan.

Men varför ville han skriva utan att bli läst?  I en intervju från 1972, förklarar han:

”There is a marvelous peace in not publishing. It’s peaceful. Still. Publishing is a terrible invasion of my privacy. I like to write. I love to write. But I write just for myself and my own pleasure.”

Jamen det är ju nästan som jag! För mitt eget höga nöjes skull sitter jag uppe på nätterna och ugglar! Jag ÄR J.D. Salinger!

När det gäller tillverkningen av lucktexten som såg ut om en komihåglista, var allt sådant som händer i ”Catcher in the Rye”. Utom några instoppade ledtrådar här och där – och det allra sista, som ju är en hänvisning till Mark Chapman, som sa att orsaken till att han sköt John Lennon står att läsa i just den boken. Skitstövel.

Några få gånger lät Salinger sig övertalas till att publicera småhistorier och många gånger lät han sig övertalas bara för att ångra sig i sista sekund. En av berättelserna som hette “Uncle Wiggily in Connecticut,” gjordes till en fullkomligt urusel film som hette “My Foolish Heart”. Efter att han hade fått se den, bestämde han sig för att aldrig någonsin sälja filmmanus igen. (Men på Imdb har filmen fått hela 6,8 av 10 i betyg …)

Något jag inte hade den blekaste aning om var att den svenske kostexperten Fredrik Colting under namnet John David California 2009 publicerade det som han påstod var fortsättningen på ”Räddaren i nöden”.  Salinger stämde honom och dog sedan, innan ett eventuellt skadestånd hann betalas ut. (Tydligen var boken bara skräp.)

Nu ska vi dra en vinnare! Jag rör om och krafsar runt och hittar … aha, en trotjänarinna: Cecilia N! (Oroa er inte, ni andra. Jag hinner dra upp många lappar innan det blir julafton.)

Lucka 16 kommer vid sjusnåret. Men då sover ni väl, alla.

Tallyho på er alla! Och särskilt då tallyho på Anja, som inte vågar kommentera under december, men som gjorde det ändå!

Lucka 9 kunde många av er – googlingen ledde er fram till en vettig lösning i de fall som kunskaperna inte redan satt där på en liten pinne i ert minne. Den vettiga lösningen fick sedan ledtrådar som var extremt klara av Agneta (som har böckerna i bokhyllan!) och mindre tydliga som t.ex.

• aggressivsuicidala fåglar
• lövade hjälmar
• böcker i udda format.

Samt förvånansvärt ingående kunskaper i muskötämnet, lyssna nu på Skogsgurra:

”Musköten var en stor och tung pjäs utan refflad pipa och avsedd för rundkulor. Geväret är finkalibrigare och alltid refflat och avsett för ’projektiler’, dvs. cylindriska/avlånga kulor.”

Några exempel nu:

Fredrik I: Låt sista dronten som snubblar i vår natur,  snubbla alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Rosman: Påminner mig om ” den gamle sjömannen” som jag lärde mig i ett Kalle Anka-äventyr där Kalle helt hade snöat in på strofen ”Vad felas dig? Jag grep en pil/och sköt vår albatross”.

PK, som alltmer antar formen av en haj, gissade så här: Idag gissar jag på Hajp. Eller Smulp haj.

Zkop: Den misstänkte erkänner ett brott som omöjligen kan ha begåtts.

Jag är alls inte säker (och får säkert be om ursäkt på denna plats om en liten stund), men tror att Mikael var först med rätt svar – med en relativt tydlig ledtråd också: Tallyho! Idag tror jag att jag kan!

Leda visste också precis vad det handlade om: Dagens HB tycks ha klarat sig från både åtal och rättegångar, såvitt jag kan se. Men straff blev det. HB fick sluta på Konstakademien och så var det med den illustratörskarriären.”

Det som avsågs i det underliga dokumentet (som jag hade lämnat kvar massa skräp och ologiska faktafel i, bafatt) var den roliga poetissan och illustratören Harriet Löwenhjelm (1887–1918). Hon, Karin Boye och Edith Södergran brukar ibland nämnas i i sammanhanget ”döda, kvinnliga poeter som var bra”, och det får man ju säga stämmer. Det lite annorlunda är att Harriet (det känns som om vi har lagt bort titlarna, som om vi är gamla polare nu) inte blev erkänd som konstnär förrän efter döden i lungsot, blodhosta, tuberkulos och galopperande feber.

Det här med tbc var så intressant att jag fastnade i lite statistik. Man kom på effektiv medicin i början runt 1942 och vaccinerade dessutom alla nyfödda barn i Sverige från 1940-talet till 1975. År 1940 insjuknade 18 400 personer och 383 dog, medan 404 insjuknade 2002. (TBC-CHOCK: numera ökar fallen – 643 insjuknade år 2009! Ta på er munskydd och stäng dörrarna!)

Harriet skrev och ritade och lekte fantasilekar med sina syskon såpass effektivt och lärorikt att hon kom in på Konstakademien. Dock slutade hon efter två år eftersom konstnärliga genier förr sällan kunde stöpas i formar och hade svårt att rätta in sig i leden. Tsssst, sa Harriet och åkte hem och ritade en bild och skrev en dikt. Men ingen ville lyssna på henne. Ingen ville ge ut hennes alster och ingen ville betala henne för illustrationerna. Men hon lät sig inte nedslås utan gick på i ullstrumporna och gav själv ut sina dikter.

Men så kom hostan. Alla älskade henne och ville vara med henne (även om förlagen inte ville ge ut henne), men hon var tvungen att skickas iväg på sanatorium – till de andra hostande. Fast där hade de rätt kul med maskerader och andra fester:

Några månader innan hon dog skrev hon i dagboken:

”Tänk att vid detta laget vet jag knappt hur många jag erbjudit att hålla mig i handen när jag dör. De får väl sitta ikring mig och hålla en i hvart finger.”

På en annan plats i dagboken:

”Igår fann jag en död älg i skogen, fast hvad som fanns kvar af stoftet var endast ben och hår, men jag släpade hem den bit för bit. Den hade en sån vacker skalle och den måtte ha varit smal öfver höfterna som Wilhelm.”

I många dikter beskriver hon lyckan att få barn, vilket låter förvånansvärt äkta med tanke på att hon inte hade några barn:

Tänk, vad allting konstigt och krångligt

med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn,

så väl att du kom ändå.

(Ur ”Är det du, är det du, allra käraste barn”)

Dikten som jag hade gjort om är ”Jakt på fågel”, som avslutas så här:

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Och i egenutgivna boken såg den ut så här, med en ovanligt mager och förskrämd dront:

Ja, jag gillar Harriet Löwenhjelm.

Men nu är det dags! Plommonstopet och lapparna! Pul och trassel, lapp på lapp och här draaaar jag … Agneta! Som ju hade böckerna!

Och lucka 10 kommer vid fyrasnåret inatt, japp. Sova gör vi den 25 december.