Månad: juni 2013

Några turistattraktioner senare

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juni 2013 20:08

Jag pratade med en kompis som nyss har flyttat till Skåne och som säger att det är ju rent löjligt vad vackert allt är. Korsvirkeshus, platta åkrar med inslag av blåklint och vallmo, böljande kullar (om än väldigt låga) och stockrosor mot varenda jädra vitkalkad vägg! Efter att ha bott 23 år i Skåne, svarar jag alltid något i stil med:

– Och?

För Skåne är ju bara Skåne. Jättefint, verkligen. Har ni sett vad vackert det är i Jämtland? I en sörmländsk skog? För att inte tala om Jämtlands dalgångar och (gäääsp) Stockholms skärgård.

Men nu är det ju här i Skåne vi är, jag och de två yngsta barnen. Vi satte oss i bilen, styrde kosan snett sydöst från Olseröd … och körde lite vilse. Sedan hittade vi rätt, körde lite fel, körde rätt på en kungagrav, en chokladfabrik och en gammal borg.

Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.

Vädret är helt bedrövligt – det påminner ganska mycket om april eller oktober, men vi biter ihop och tänker ungefär ”det här kan vi ju berätta för barnbarnen” i stil med halm i träskorna och fem mil till skolan samt ”vi besökte varenda kyrka i hela Tyskland”.

Vi körde och körde och såg oss omkring. När det blev lite varmt i bilen, hittade vi en fläktknapp som visade sig vara en helt fungerande luftkonditionering. Särskilt vid ett litet, fascinerande blåshål kom nordanvindsk luft.

En neonskylt med CHOKLAD och texten "liten chokladfabrik" fick mig att tvärnita. — En neonskylt med CHOKLAD och texten ”liten chokladfabrik” fick mig att tvärnita.

I den lilla chokladfabriken köpte vi sju praliner och kom ut 100 kronor fattigare, nästan andfådda av upplevelsen att köpa något så fullständigt onödigt och så fasansfullt dyrt. Vi lade chokladen alldeles bredvid det särskilt kalla blåshålet och kände oss nöjda.

Plötsligt tvärnitade jag igen. Vi parkerade och vandrade genom en ramslöksskog med rotvältor till en kungagrav från bronsåldern.

Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.

Kungagraven i Kivik är en jättejätteplatt hög med stenar (som ett stenröse) och en ingång till en stenkista med vackra inristningar. Den är svår att datera eftersom människor i bygden under århundraden sedan bronsåldern (runt 1500 f.Kr.) tog sten för att bygga murar och annat hemma i byn. När man hade tagit såpass mycket sten att allt liksom rasade samman, beslutades att graven skulle återställas till ursprun… men vänta nu. Man visste ju inte hur det såg ut. Hmmm, sa man och kliade sig på hakan medan man kontaktade alla som hade ”stulit” stenar och krävde att få dem tillbaka. Det blev ett evigt kånkande, men till slut blev det en trevlig turistattraktion av det. Men lite förvirrande är texten på plats:

Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.

Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.

Vi tog sedan en tur till Kiviks musteri, där allt var vackert, gott, fullt av naturliga råvaror och för dyrt. Så vi körde mot närmaste hål i väggen i Simrishamn, där solen lyste och alla människor var vänliga och jag råkade köpa ett kuddfodral för 300 kronor för att jag trodde att det kostade 30.

Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.

Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på … — Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på sig …

På väg ut ur Simrishamn föreslog jag att vi skulle åka till Glimmingehus, men sedan körde jag fel och hamnade på avvägar, grusvägar, irrfärder och i återvändsgränder. Barnen tjöt av skratt och skrek att NU ÄRE SOMMAR!!!

Plötsligt dök ett stort, gammalt hus upp bakom en platt åker. Detta hus visade sig underligt nog vara Glimmingehus. Som var alldeles fantastiskt intressant med stora salar, två meter tjocka väggar, vallgrav, kanongluggar, stearinljus, dödsfällor, tygtapeter, fiendenedkast, försvarsutkast och jag vet inte allt. Borgen byggdes 1499 och användes bara som bostad i ungefär 50 år eftersom det var ganska opraktiskt och faktiskt svinkallt. I mitten finns en stor stentrappa, vilket var synnerligen modääärnt för medeltiden. I köket fanns två bakugnar (som har rasat) och rökgångarna fungerade som uppvärmningskanaler för hela huset, vilket kan liknas vid en tepanyakihäll vad gäller coolness.

När adelsmännen flyttade ut till bekvämare hus på gården, var borgen sädesmagasin (va!!!) i flera hundra år. Vallgraven fylldes igen och inga ramaskri hördes över nejden eftersom jag inte var född än. (Det finns mycket mer att berätta, men jag tycker att ni ska åka dit och kolla själva.)

I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.

Caféet var även det alldeles rasande trevligt, om än slitet (precis som bron över vallgraven, som var fylld av varningsskyltar som fick oss att tro att vi skulle döden dö innan vi ens hade betalat inträdesbiljetten.

På cafétoaletten fick jag mitt lystmäte tillfredsställt vad gäller skamfileri, droppande rör och rostigt järn.

Något jag ännu inte har ältat är vår Doctor Who-vurm. (Det kommer, var så säkra.) Ni som inte vet vad jag nu pratar om kan bara luta er tillbaka, tända en pipa, peta näsan eller gå en promenad. Ni andra ska kolla noga, för i Glimmingehus’ tak finns Amy Ponds spricka:

Nu är vi på släktkalas i Viken, men nya äventyrsrapporter kommer vad det lider. Imorrn måndag ska jag nämligen ut och åka flygplan.

65 kommentarer

Bilresan söderut anno 2013

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2013 08:52

När jag var liten, stoppades vi barn in i bilen och så körde våra föräldrar oss till Tyskland och Frankrike. Vi bodde på hotell med dunbolster och levde livets glada dagar (och gick in i ALLA kyrkor) med restaurangmat emedan vi var barn till lärare, som ju hade bra lön och sommarlov precis hur länge som helst.

Idag stoppar jag in tre av barnen i bilen och så ska vi (med sprucken vindruta) köra ner till Olseröd för att hälsa på Ami (hon med Carl Larsson-boken). Men vad skaaaaa vi hitta på på vägen ner?

LL99 i båset säger att vi ska ta en tur till Kåserbega och Ale stenar och i Kåseberga äta laxburgare med pepparrotsgrädde. Vi vet att vi måste stanna på stationen i Kristianstad, annars är vi öppna för allt. Det sägs att det är 50 mil som tar 6 timmar, men inser att det mycket väl kan bli 70 mil som kan ta 12 timmar.

Ett av barnen (Tjugoettåringen) i bilen har sedan i måndags körkort, så det kan hända att jag till och med får till en och annan uppdatering här.

Uppdatering kl 13:02 på Burger King vid Östgötaporten

Kall wrap, halvbrända lökringar och ett vansinnigt plaskregn. Det är jättekonstigt att Burger King inte har något nätverk till oss och kaffeapparaten är trasig och piper i panik nu när reparatören närmar sig med en jättehemsk dammsugare som suger så att våra trumhinnor ställer sig i darrig givakt. Men – här sitter vi och trivs.

Omkörda av lastbilar blev vi hela tiden. Men vi hämnades genom att spruta vatten på en traktor.

Uppdatering i en säng i en fantastiskt snyggt stajlad friggebod mittinatten
Det bidde inga som helst besök på vägen. Regnet hälldes ner i sådana mängder att vi inte ens stannade för att gå på toa eller köpa glass.

136 kommentarer

Att bli utslängd från krogen … igen

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juni 2013 13:25

Jag har verkligen inte gjort mycket dumt i mitt liv. Om man räknar bort den där gången när jag visslade på en bartender och när jag följde med två italienska, helt främmande karlar på konstvisning, så är jag ett under av skötsamhet. Anser jag själv.

Gårdagen började med bokklubbsfrukost och fortsatte med en föreläsning om svenska skrivregler på en revisorsfirma som firade deklarationerna genom att inte ta kaffepaus utan istället champagnerast. Därefter sammanstrålade jag med det kära herrmiddagsgänget och åt gott och länge. (Både jag och de vet att jag inte är en herre. Men jag har sedan flera år fått dispens.)

För drygt två år sedan slutade herrmiddagen med en underlig situation där jag råkade få hela gänget utslängt från en krog. Eftersom vakterna var brutalråa och vi fick en känsla av att repressalier inte var dem främmande, nämnde jag inte plejset vid namn, och kommer att försöka göra likadant nu när jag ska berätta om vad som hände igår.

Nu får ni tänka er vilket gäng vi är och hur vi ser ut med ledning av att

alla är födda under första halvan av 1960-talet
herrarna arbetar i kostym
alla har vi någon form av glasögon
herrarna inte sällan har fler än en examen från universitetstiden
jag står ut i mängden eftersom jag varken har slips eller frisyr
jag är den enda i gympaskor.

Vad man tyvärr inte ser eftersom jag missade fokus, är att det på griffeltavlan i bakgrunden stod "Boll". — Vad man tyvärr inte ser eftersom jag missade fokus, är att det på griffeltavlan i bakgrunden stod ”Boll”.

Efter en fantastisk måltid på ”Flyt” vid Slussen, vandrade vi en liten bit bort för att avsluta de 314 olika diskussionerna över en öl i den ljumma sommarnatten. När klockan var en kvart över midnatt, blev vi tillsagda att gå inomhus eftersom stället inte hade tillstånd att servera utomhus efter midnatt. ”Jahaja, jaså, det var en konstig regel”, sa vi, men satte oss lydigt vid ett bord inomhus, där musiken var både kass och på såpass hög volym att det där med att prata vad nästintill omöjligt.

– Va?
– Jo jag sa just det att skrvng flkrutpf!
– Va?
– Men igår klspft uio!
– Va?

Efter ett par, kanske tre minuter vid bordet kom dörrvakten till vårt bord och bad oss omedelbart lämna lokalen. Han pillade lite på öronsnäckan och jag tänkte att han nog fick order av George Clooney i den.

Han såg ut ungefär så här. Ung, ganska söt – men väldigt bestämd.

– Lämna genast lokalen!

Vår vana trogen svarade vi med en mun:

– Va?

Vakten förklarade att vi var oregerliga och att ägaren hade bett honom köra ut oss och att vi inte längre var välkomna – och tog herrarnas ölglas (inte mitt) och gick iväg med dem. De var drygt halvfulla (glasen, that is) och mina herrar protesterade genom att säga:

– Neeej! och så följde de ölen med blicken, där den försvann.

En av herrarna vände sig till bordet bredvid vårt och frågade vad som nyss hände. Det sällskapet log brett och sa att de inte hade den blekaste aning.

– Har vi stört er?
– Nej, inte alls!
– Vad hände?
– Vi förstår heller inget! Men det är ganska roligt!

Herrarna reste sig som en man och följde efter vakten som då hade lämnat ifrån sig ölen på bardisken och ställt sig på sin plats i entrén igen. Jag satt kvar inomhus, tittade på min ensamma öl och på de tomma platserna runt omkring mig och satte sedan på kameran och filmade hur jag gick ut och vad som sedan sades.

Det är en fem minuter lång filmsnutt som visar hur jag på ett väldigt tydligt och välartikulerat sätt försöker få en förklaring till varför vi slängdes ut. Vakten hotade med polisanmälan och skrattade rått åt oss och kallade på andra vakter från en närliggande krog … och stämningen var faktiskt hotfull.

De tillskyndande vakterna såg ut ungefär så här. Fast utan bekymrade rynkor.

Vakterna från den andra krogen berättade för oss att det finns en ny lag som förbjuder filmande på allmän plats och att det vi håller på med är ”trakasserande”, vilket man säkerligen blir dömd för.

– Det är ni som åker dit på det, vet ni.

Och där stod jag hela tiden som ett otroligt irriterande fån med kameran höjd och filmade hela situationen. Ingen rörde mig, ingen svarade på mina frågor, men alla var extremt måna om att vi skulle försvinna från platsen ögonaböj. Vakten sa till slut till mig – med en röst som dröp av (låtsat?) förakt:

– Hur gammal är du egentligen? Tolv? Tretton? Du är som en trettonåring.

Det piggade ju upp, måste jag säga. Men så kom ett förtydligande:

– I alla fall inne i skallen. Du är tretton år i skallen. Det är du.

Efter denna utseendekränkning fann vi för gott att släntra iväg. Aha! Hurra! Rakt mot en polispiket! Hurra! Poliser är det bästa jag vet! Hurra!

Men oj och ack vad poliserna fann oss ointressanta.

En krog slänger ut ett gäng kostymnissar och en trettonåring i en fyrtionioårings kropp.
Dessa vill sedan älta orättvisan och den förspillda ölen med närmaste polis.
Polisen anser inte att detta behöver handhas av polisen.

Efter kanske en minuts polissamvaro fann vi för gott att avsluta kvällen.

Så hur skötsam är jag egentligen? Vad får man och vad får man inte göra på krogen? Går inte alla vakter kurser i konflikthantering för att undvika just sådant här? Och kommer det att tutas som av Hesa Fredrik till varning nästa gång vi ska ut och rulla hatt en vanlig tisdag?

84 kommentarer

I loungen

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2013 11:02

En av fördelarna med att köpa tusen och en tågbiljett för dyra pengar och att sedan missa släktmiddagar för att tågen fastnar i Hallsberg och snubblar över signalfel, är att en belöning väntar när tusenlapparna på löpande band i en halv evighet har matats in i SJ:s mage som påminner om Jätten Glufs-Glufs.

Tillgång till loungen.

Det är ”sällskapsrummet” på Centralen där man inte söker sällskap utan faktiskt sätter sig att jobba mellan tågavgångar och möten. Det funkar så vansinnigt bra att få lov att sätta sig i loungen att jag är beredd att köpa extra tågbiljetter bara för att komma upp till denna nivå resten av livet.

I min favoritavdelning – den tysta – sitter främst de deadlinestressade och introverta. Ingen, ingen, ingen, INGEN läser en bok, tittar i taket, petar naglarna eller stickar en halsduk. Alla stirrar stint i datorns djup och släpper skärmen med blicken blott för en stilla suck med slutna ögon.

I den yttre avdelningen är det annorlunda -- där samtalar man med ressällskap, har möten och och pratar i telefon. — I den yttre avdelningen är det annorlunda — där samtalar man med sitt ressällskap, har möten och och pratar i telefon.

Alla i loungen har tillgång till knäckebröd, vetebröd, aprikosmarmelad och philadelphiaost samt kaffe, juice, te och världens godaste digestivekex.

Det här vet jag inte riktigt vad det är, men jag får äta hur mycket jag vill av det.

I tysta avdelningen finns det gott om eluttag i små hemliga luckor. Där kan man som för i tiden även stoppa in nätkabel för att få tillgång till det däringa World Wide Web.

Nu när jag har talat om hur underbart det är här, ska ni få ta del av medaljens baksida. För även här drar sig de underligaste, mest högljudda och illaluktande till platsen precis bredvid min.

Jag sitter just nu bredvid en karl som har hörlurar med ljudläckage (visserligen Mozart, men ändå liksom) och som äter knäckebröd som vore det den första måltiden på två veckor och den sista i livet. Smulorna yr genom både näsa, mun och skägg medan marmeladen rinner från mustaschen ner till kavajslaget, där den sammanstrålar med hårpiskan som ligger som en kopparorm över axeln.

På min andra sida sitter en man med tättslutande lurar och därför okänd musik. Men han har ett ohyggligt, genomträngande tutpip i näsan. Jag vet inte och kan inte föreställa mig vad det är för anordning som sitter i näsborren, men den borde han ta patent på och sälja till Försvarsmakten.

Själv är jag ju som alltid ett under av ordning, skönhet, väldoft och lugn.

58 kommentarer

Kan man gå vilse på en flygplats?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 juni 2013 16:31

Det här ska bli en lista med tips för alla som inte är världsvana resenärer!

Inte ett av mina barn, nudelfrippan till trots.

Nittonåringen, som nyss var en liten fyraåring med kläderna på bakåfram och utåin, flög i fredags alldeles solo till Spanien för att hälsa på en av våra djupt saknade basketspanjorer. Hon och en väska stor som en hundkoja (fylld med spanjorernas kvarlämnade prylar) flög från Köpenhamn till Madrid, där hon fick vänta i tre timmar och hennes telefon gick sönder, vilket är opraktiskt när boardingkortet finns i den. Sedan flög hon vidare mot slutdestinationen (efter att ha lånat en telefon och lyckats laga den egna), där det sägs regna 350 dagar per år. Vilket vi har valt att inte tro på.

Jag (som på flygplatser tappar bort kameror, går vilse, läser fel på biljetten, checkar in fel, kommer för sent, tappar brallorna i säkerhetskontrollen, hotas med handklovar och dricker öl) berättade för henne att man väntar precis likadant på en flygplats som på en järnvägsstation. Med den lilla skillnaden att man inte behöver hämta sitt incheckade bagage, som mystiskt och automatiskt (oftast) kommer dit man själv ska utan att man behöver göra något. Jag fick av snälla släktingar tips om att Nittonåringen skulle

dricka mycket (vatten eller juice that is)
undvika att ta kontakt med trevliga farbröder
ha med något att läsa
låta bli att läsa och istället världsvant flanera omkring i taxfreeområdet och prova parfymer
klämma på svindyra väskor
se till att prata med alla
köpa vatten med en smaksättning som man inte förstår sig på eftersom allt är skrivet på utrikiska
sitta och gissa på människors nationalitet
ha mobilen på larm så hon inte missar flyget
stänga av mobilen eftersom det är svindyrt att ens titta på den
ta reda på var gaten ligger meddetsamma
kolla tavlorna med avgångstider och gate flera gånger eftersom de ibland hux flux byter och det blir jättestressigt så att man måste springa
lyssna noga på alla högtalarmeddelanden
akta sig för ficktjuvar
gå på toa
gå omkring hellre än att sitta ner och stirra i en bok.

Lite spretigt, kanske? Är mina släktingar inte som jag?

Ingen ger ju råd om hur man hittar eluttag!

Ingen ger råd om hur man bloggar stående i sista sekunden!

Ingen berättar heller att man kan blogga sittande på ett kallt golv.

Visst har ni mer att dela med er av? Fyll på med tips om öronproppar och extra örngott samt snytpapper även om sådana råd inte nödvändigtvis har med flygplatser att göra. Kom igen alla resvana – tänk er att små rara ungdomar (eller helt vanligt folk) googlar fram just detta inlägg och nu skriker högt av glädje eftersom det är en kunskapens och erfarenhetens källa till visdom!

(Och svaret är ja. Det kan man. Jag har gått vilse på Philadelphias flygplats och den är inte ens särskilt stor.)

39 kommentarer

Att förstå dåtiden genom dels fakta, dels manipulation

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juni 2013 17:09

Ibland får jag höra att jag borde tänka mer på framtiden än på dådito.

– Okej, nu tänker jag på framtiden allt vad jag kan. *gnissel*
– Och vad finner du?
– Kläder av folie och gasmasker på alla.
– Jamen, nämen nu skojar du allt, Lotten.
– Ja.

Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt, om ni minns! — Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt, om ni minns. **KÖP DEN!**

För jag blir så vansinnigt mycket mer tillfredsställd av att älta vårhattar, fältslag, pestsmitta och statysnoppar. Idag var jag med kommentatöserna Ami och Ökenråttan och kollade på Nationalmuseets Carl Larsson-utställning i Konstakademiens lokaler eftersom vi ju numera är Carl Larsson-experter och stolt kan peka finger åt experters faktafel och andras tabbar.

(Om det är lika kul när andra hittar våra korrfel och tangensnubblingar? Nääähääe, inte ett dugg roligt. Men än så länge har vi bara hittat ett enda: två ord utan mellanslag. Särskrivning in reverse.)

Ingenstans står det att finna i källorna att barnet var en flicka eller dödsorsaken. Verkligen ingenstans. Men här står det plötsligt! — *Ingenstans* står det att finna i källorna att barnet var en flicka eller dödsorsaken. Verkligen *ingenstans*. Men här står det plötsligt! Och ingen kan ange källa!

Apropå källa, så finns det på Lilla Hyttnäs en redskapsbod som ser ut som ett runt lusthus. (Lilla Hyttnäs är alltså Carl och Karin Larssons ägor. Sundborn är tätorten.)

Till vänster Carl Larssons tavla "Trädgårds-Erik" från 1912. Till höger Ami och Pontus Bergöö i maj 2013. — Till vänster Carl Larssons tavla ”Trädgårds-Erik” från 1912. Till höger Ami och Pontus Bergöö i maj 2013.

Om detta runda, lustiga hus, står det så här på utställningen som vi besökte:

Men här står det att redskapsboden var en brunn!

Jag går direkt till sanningssägare Pontus Bergöö, för att kolla fakta. Hallå! Var det en brunn?

”Det var meningen att det skulle bli en brunn, men vattnet var otjänligt eftersom det låg en gödselstack i närheten. Så det fick bli en redskapsbod istället.”

Där ser man. Det var ingen brunn!

Förutom Carl Larssons tavlor, fanns det på utställningen Zorns och flertalet andras verk med kvinnor i sekelskiftesklänning och män i pincené samt massa nakna statyer. Min utsikt under lunchen var för övrigt denna:

Och detta för oss nu till dagens bästa länktips (tack, Niklas!) – fotografen Léo Caillard som samarbetade med photoshopparn AlexisPersani och som klädde på gamla statyer!

– Tjena, grabbar. Den här nya styrketräningen med en pinne är tuff.

– Men förbaskat vad det är svårt att klippa tånaglarna när man inte når ända ner.

– Jag har köpt en antik handspegel på auktion, älskling!

– Simultanförmåga is a bitch. Sitt still, nu tappade jag ju allt som låg i fruktskålen!

39 kommentarer

Att det är fullt på tåget beror på att det saknas platser, förstår ni!

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juni 2013 11:07

Jag sitter på tåget mot Stockholm och vi har fått veta att det är trångt eftersom tåget saknar plats för alla. Det tycker jag är jättekul – som när förseningen beror på att tåget kom in sent.

SJ har beställt extrabussar som ska ansluta längs vägen och personalen beklagar verkligen tusen gånger om och berättar att bussarna ska ansluta men vi vet tyvärr inte vilken tid, men vi beklagar verkligen, verkligen att det har blivit så här och hoppas att ni får en trevlig resa ändå nu när vi inte har plats för alla eftersom tåget saknar en vagn och vi ber verkligen om ursäkt och alla som vill hoppa av och ta buss från nästa station kan göra det men vi vet som sagt inte när den kommer.

(Men ingen kliver av. Förstås och naturligtvis.)

– Ursäkta, kan jag bara få ta en bild på hur trångt det är, ja just det, flytta på er ite såja, om du håller i henne där så kommer jag åt att fotografera ut genom dörren, och ta emot den där väskan! — – Ursäkta, kan jag bara få ta en bild på hur trångt det är, ja just det, flytta på er lite såja, om du håller i henne där så kommer jag åt att fotografera ut genom dörren, och häääääär, ta emot den där väskan!

Jag har ingen aning om hur vagnbrist uppstår och hur man planerar, men jag kan tala om att det funkar rätt bra – resenärerna runt omkring mig delar med sig av tidigare erfarenheter i Japan (tunnelbanan i Tokyo), Indien (folk på tågtaken) och Thailand (fullt överallt på alla transporter, men det gör inget för det är ju så varmt väder).

Nu är det rena rama partystämningen här. Det är kroppskontakt och fnitter, vilda tjut och bullrande skratt när tåget rycker till eller lutar snett i kurvorna och banne mig är det inte så att tjejen som nyss stod snett framför mig nu med flit föll handlöst ner i knät på den där väldigt bredaxlade och smalhöftade karln med Mona-Lisa-leende.

– Ja just det, ursäkta, jag vill ta en bild åt det håller också ja, akta så att du inte ställer dig på hans skor och oj, ser man på, där klirrade det minsann till i påsen, hihi hohooo, ja det är ju i alla fall fredag idag.

Oj, nu är vi redan framme i Stockholm! Jag undrar jag om jag ska våga be mina nya kamrater om kontaktuppgifter eller om detta bara räknas som ett one night stand, där vi står på tåg.

81 kommentarer

Ljuva 1970-talsdesign

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juni 2013 15:23

När man ser hur jag klär mig, omger mig med underliga ting och struntar i om bilen är ren eller ej, kan man inte ana att jag är väldigt intresserad av mode, design och estetik. Det är som om Frank Andersson plötsligt skulle bekänna att han sedan barnsben knypplar spets, som om Angelina Jolie plötsligt sågs delta i sin favoritsport dragkamp eller som om världens främste sedelförfalskare under 1950-talet visade sig vara Astrid Lindgren.

(Nej, så är det inte alls. Men det är roligt att tänka ut sådana där tosserier.)

Igår åkte vi hem till kommentatorn hakkes (gement h och kk, ja) nya sommarstuga – som inte är ny per se, utan bara nyinköpt. Stugan fick ny kostym någon gång på 1970-talet av en person som visste precis hur man skulle inreda för att vara först med det senaste. Och som inte var rädd för att ta ut svängarna.

Om jag bläddrar i tapetkataloger, fastnar jag ofelbart för svenskt 1700-tal eller diskreta ränder.

I hakkes nya sommarstuga gick jag omkring och på mitt synnerligen diskreta sätt medelst tjoanden och pip samt avgrundsvrål föreslog K-märkning, inredningsreportage och museiutställning.

Se bara hur gardinen och tapeten här nästan smälter in i varandras sommarängar!

Dagens fondtapeter är en västanfläkt mot 1970-talets väv som effektfullt kontrasterar mot garderobens accentuerade, brandgula ton. — Dagens fondtapeter är en västanfläkt mot 1970-talets väv, som effektfullt kontrasterar mot garderobens accentuerade, brandgula tapetvådston.

Frottégardinen i verkstaden accentuerade maskinernas brutaldesign och oljedoften nästan dränktes i blomassociationer. — Frottégardinen i verkstaden betonar diskret maskinernas brutaldesign och oljedoften nästan dränkts i blomassociationer.

Kökskaklets mönsterpassning skjuter mål mitt i prick.

De klinkersinspirerade heltäckningsmattorna mötte våra trötta fotsulor med värme och gemenskap.

Snacka om att ligga i framkant utanför boxen.

Eftersom huset inköptes inklusive inredning och köksattiraljer samt eventuella lik inmurade i källaren, hittas hela tiden saker som inte får bara mig att tjoa och pipa samt vråla. I en kökslåda låg detta, till exempel.

Nu ska jag försöka komma på om jag någonsin har varit så modern och i tiden att jag idag om detta säger ”men hur tänkte jag, vilken tur att jag tog mitt förstånd till fånga”?

Axelvaddarna? Ja, jo, där var jag nog lite extrem. Men jag tycker fortfarande att de är snygga.

Frisyrerna? Ptja, nej, där har jag suttit fast i nudelträsket sedan 1976.

Skorna? Nope, bara gympadojor, inga klackar eller platåer.

Möblerna? Hahahahaaa, nej.

Aha! Jag vet! Lappade jeans! Ojojoj vad jag inte har på mig lappade jeans längre! Fast … jag skulle bra gärna vilja.

Nittonåringen i mina älsklingsjeans från 1990.

51 kommentarer

Chaplins pojke – snart 100 år

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juni 2013 00:50

”Chaplins pojke” (som hade premiär 1921 men filmades redan 1919) visades igår på SVT. Jag skulle bara gå förbi tv:n, men stannade till för att kolla i fem minuter. Tio minuter. Ah, en kvart. Sedan, alldeles strax, skulle jag hänga en tvätt och kolla var jag hade förlagt barnen. Om en liten stund, sa jag och fortsatte att titta.

Och plötsligt hade det gått en timme. Jag antar att ni också vill se?

Den här Youtube-versionen har tyvärr inte musiken pålagd och är lite längre än den som Chaplin själv redigerade och klippte ner i början av 1970-talet, men va tusan – kolla ändå. (Eller klicka här – på SVTplay finns den nedkortade att se till den 7 juli.) Den är så vansinnigt bra. Ha i bakhuvudet att det hände en farlig massa i Chaplins privatliv under denna tid:

Chaplin var ledsen och bekymrad för han han låg i skilsmässa från Mildred Harris.
Charlies och Mildreds gemensamma son hade relativt nyligen dött, blott tre dagar gammal.
Mildred sades ha ihop det med Alla Nazimova, som sades vara ”gift” (förmodligen ett konvenansäktenskap om det alls var ett äktenskap) med Charles Bryant.
De efter hand framkallade filmerna från inspelningen smugglades i kaffeburkar till ett hotellrum där filmen redigerades i hemlighet tills skilsmässan från Mildred var färdig eftersom hon sades vilja roffa åt sig allt.
Charlie blev förälskad i en av tjejerna som spelar ängel i en dröm mot slutet av filmen … och gifte sig senare med henne. Deras stormiga relation gav Vladimir Nabokov inspiration till ”Lolita”.

Pojken (alltså the kid) spelades fullständigt otroligt väl av lille Jackie Coogan, som växte till sig och blev Onkel Fester i Familjen Addams.

Vi ska alla den vägen vandra och tappa håret, bli hålögda samt suga på glödlampor.

Den man som i filmen ovan efter 54:33 försöker ficktjuva i sömnen, är Jackie Coogans pappa på riktigt – och på riktigt den skurk som fick lille Jackie att fälla äkta tårar eftersom han hotade honom med barnhem om han inte grät när Chaplin bad om gråt. När Jackie Coogan blev lite äldre, stämde han sin mamma och styvfar, som hade snott alla hans inkomster – och fick dessutom rätt. Hans liv innehöll en hel del annat –

en av hans kompisar blev kidnappad och mördad och när han var 20 år
han var ende överlevande en bilolycka där både hans bästa vän och nyss nämnde pappa dog
han var stridsflygare under andra världskriget
Betty Grable var hans första fru.

Ojojoj vad de gifter sig och skiljer sig och krånglar till livet, di där konstnärliga typerna.

49 kommentarer

Framstående mäns tankar om svenskt folklynne

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juni 2013 10:30

När jag letade efter information om nationaldagen nyss, trillade jag (som vanligt) in på Nordisk Familjeboks artikel om nationaldagar och det det sorgliga faktum att Sverige inte har någon nationaldag:

Skärmavbild 2013-06-06 kl. 09.05.34

Oj. Oj. Oj. I uppslagsverk är ledorden för alla skribenter och redaktörer ”var neutral, kom inte med egna åsikter, vinkla inte faktainnehållet”. Därför är slutmeningen ovan mycket roande läsning för en encyklopedist. Nästan som detta:

Så här var det: salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. Det sägs att han när han hade läst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

Fast det var ju inte det vi skulle prata om.

Jag läste vidare på runeberg.org och snubblade över en fantastisk liten skrift: ”Framstående mäns tankar om svenskt folklynne” (1905). Där beskrivs nogsamt svensken och andra länders uppfattningar om svensken och forna tiders (1800-talets) uppfattningar om svensken och alla är rörande överens om att vi är starka, men faktiskt inte särskilt begåvade.

De framstående männen i skriften samlades ihop av Per Gustaf Lyth (1848–1913), tydligen författare även till ”Svensk stilistik i exempel”, som jag ju måste försöka hitta eftersom stilistik är det bästa jag vet. Näst efter rabarberkräm.

Männen voro … förlåt. Man ramlar ofelbart in i gammelsvenska efter blott ett fåtal lästa rader. Männen var Lyth själv, Tegnér, Almqvist, Geijer och den ~~allerstädes~~ allestädes närvarande Heidenstam, som dyker upp som gubben i lådan var man än läser. Lyth sammanfattar Heidenstams beskrivning av nationalkänslan på detta vis:

Ack. ”Fosterlandskärleken i Sverige ligger död bakom ihåliga ord”. Ack.

I en av Lyths texter (skriven redan 1903) beskrivs hur vi skulle kunna fira nationaldagen om vi hade någon. Naturligtvis ska vi sjunga och dansa – vad vore väl en nationaldag utan sång och dans? – men vi måste ju göra något annat också. Lyth har lösningen: vi ska leka. Men vi måste lära oss att leka på nytt för vi har ju (1903!) glömt bort hur man leker!

Ack. ”Men på det hela taget leker icke folket i Sverige.” Ack.

För vi sitter hellre stilla och betraktar naturens fägring och lyssna på fåglarna, fy på oss. Men det är tur att ungdomarna finns; de kommer nog att få ordning på lekandet. Säger Lyth, som också vet hur man bäst roar sig:

Gån nu ut i naturen och förpläga er – lek glada lekar, anordna tävlingar och sjung och dansa av hjärtats lust och skänk Björn Borg en vacker tanke ity han idag fyller 57 år. Men akta er för pokuleringen.

Typisk nationaldagslek: kakelugnssparkning i lämpliga kläder.

73 kommentarer