Månad: september 2013

ABBA The Museum

Publicerat av Lotten Bergman den 29 september 2013 00:04

Igår bjöd barnens farmor – tillika den djefla mannens mor – både min och sin släkt på restaurang och museibesök. Restaurang Hasselbacken med världens godaste skagenröra hade dock problem med logistiken eftersom buffématen nåddes blott från ett håll och en enda lång, ringlande kö. Hör nu här alla bufféplejs!

All mat ska nås från minst två sidor.
Man ska inte behöva stå i köttbullekön om man bara ska ha pannkakor.
Svenskar är ett ohyfsat folk som envisas med att breda sina mackor i kön, så sätt gärna upp skyltar med tipset att lägga smörklick och pålägg på tallrikskanten och sedan bygga Dagoberttorn vid matplatsen.
Spela inte musik: folk är ofta på restaurang för att få prata med mat i munnen.
Lägg krut på toaletterna: vi ser skavanker och tänker ojojoj.

Efter att ha ätit oss osunt mätta, tappade vi bort två barn och när de var funna hade vi tappat bort två vuxna som letade efter de försvunna barnen så då skickade vi iväg tre andra barn att leta efter de försvunna vuxna, som plötsligt dök upp utan barn eller den blekaste aning om kalabaliken.

Sedan attackerade vi ABBA-museet med full kraft. Men höll faktiskt inte ens på att komma förbi vändkorsen i entrén eftersom logistiken även där var komplett felprioriterad.

Man får när man köper biljetterna online välja en insläppstid; besökare kommer bara in fyra gånger per timme. Detta är väldigt smart och gagnar både besökare och personal, som kan planera personalåtgång och minimera anstormningar. Frågan är bara varför de i så fall inte planerar – vi fick stå i en extremt obekväm hög och vänta på att en svagröstad kille skulle dela ut lyssna-guide-apparater med abbornas egna röster som berättar kuriosa när man rör sig runt i museet. Allt är liksom väl uttänkt, men någon uppföljning verkar inte ha gjorts.

Texterna i museet är bedrövliga – uppånervända citattecken, Engelska och Svenska med versaler, infantila formuleringar och … HAAALLÅÅÅÅÅÅ! Be mig korrläsa! Så här beskriver Benny natten efter Waterloo-segern i Brighton 1974:

”Vi kommer inte tillbaka till hotellet förrän vid 4-snåret. Vi sätter oss en stund i Napoleon-vinsten där – ja den heter faktiskt så! Halv fem är vi i säng.”

Jag antar att det ska stå ”Napoleon-sviten”?

Men materialet är helt fantastiskt. Scenkostymerna, platådojjorna, guldplattorna, tidningsurklippen – allt, allt, allt! De har byggt upp Polarstudion och Stikkan Anderssons arbetsrum samt sommarhuset som ABBA fick på köpet när de investerade i en hel ö i skärgården. Det finns ett självspelande piano som är direktkopplat till Bennys piano där han bor; när han sätter sig och spelar, spelar museipianot också. Man får försöka mixa låtarna som Tretow gjorde och man kan stå på scen som en femte ABBA-medlem och man kan få dansa och sjunga och dessutom registrera sina göranden digitalt och sedan ladda ner allt hemma via entrébiljetten. Man kan köpa hur mycket prylar som helst — men bara med kort. Museet hanterar inte pengar eftersom Björn Ulvaeus tror att ett slantfritt samhälle minskar brottsligheten. (Intressant.) Och så kan man se hela ABBA The Movie i en biosalong!

Kommentatösen Agnetas man Folke Hallin gjorde denna ABBA-karikatyr för MAD. Och Agneta rotade nu ikväll fram originalet, lade det på golvet och fotograferade det, uppflugen på en stege. (Hon säger att färgerna blev fel och att det är lite snett, men jag ser bara att det är en perfekt bild!) — Kommentatösen Agnetas man Folke Hallin gjorde denna ABBA-karikatyr för MAD. Och Agneta rotade nu ikväll fram originalet, lade det på köksgolvet och fotograferade det, uppflugen på en stege. (Hon säger att färgerna blev fel och att det är lite snett, men jag ser bara att det är en perfekt bild!)

ABBA-museet är alltså helt fantastiskt – samtidigt som det är taffligt. Hade skaparna lagt en bråkdel av budgeten på logistiker, språkgranskare och proffsskribenter hade det varit ett sanslöst bra museum.

Men nu kommer jag faktiskt till det allra, allra bästa. För ABBA-museet är även Swedish Music Hall of Fame med små musikrum för alla årtionden från 1920 (jag fastnade förstås i 1970-rummet), artistkläder och scenskor, foton och dagböcker, låtlistor och almanackor, gamla skivspelare och radioapparater samt en jukebox från 1920:

"Lägg 10 öre i öppningen.” — ”Lägg 10 öre i öppningen.”

Och så det mest fantastiska. Som jag har sparat till sist. Håll i er. Har ni någonsin sett på maken?

Okej. Man måste vara i en ålder som ligger min nära. Och tycka om Robban Broberg kanske.

Det handlar alltså om The Pling & Plong Show (1970).

Att tåget på väg till Stockholm var jätteförsenat pga. personalbrist och tåget hem var ännu mer jätteförsenat pga. ställverksfel och sena reparatörer samt att jag fick gå på kryckor hela dagen, försvinner i ett ena lyckligt skimmer: jag har fått vara nära Robban Brobergs Robbot, som bodde i en ”garderobbotorob”.

113 kommentarer

Nej, jag är inte på Bokmässan!

Publicerat av Lotten Bergman den 27 september 2013 09:52

Det är ytterst, ytterst frustrerande att inte kunna rapportera från Bokmässan. Jag har inte hittat någon som på vikariers vis berättar om

hotelluppgraderingar
Barnens Dag 1979
sovplatsen i en källarlokal
konsten att intervjua fulla kändisar
konsten att intervjua nyktra kändisar
långa män
moderatorsjobb
för smala sängar
mattan med generande hårväxt
när vi var på mingel i en svit som var full med kött
Mikael Niemis läderkostym.

Men. Tågbiljetterna avbokades, hotellnätter avbokades, alla roliga träffar och räkmackor avbokades, alla planerade möten med kompisar, kolleger, obekantingar och sällanträffsingar ställdes in när meddelandet kom om att DOKTOR KNÄ hade tid att ta emot mig. Ja, och om jag inte kunde komma just den 27/9 kl 10:20 så kunde jag inte få en ny tid förrän tidigast i november.

cliffhanger-1993-03-g

Oj, klockan är 09:52 – måste ge mig iväg nu. Återkommer.

————

Klockan är nu 12:35 och jag är återkommen!

Min nya läkare (på samma ställe som andra läkaren och samma ställe där jag blev opererad) hade granskat mina journaler, mina röntgenbilder och hela min jättesammanställning av alla konstiga turer fram och tillbaka som jag mejlade igår. Och så sa han att jag hade artros. Bakom knäskålen.

– MEN JAG HAR JU ONT HÄR! röt jag med blicken fastspänd på hans näsrot medan jag pekade på den lilla punkten på insidan av knät. SMÄRTA LIKA STOR SOM EN ÄRTA! väste jag.

Då blev han lite mer intresserad och ställde följdfrågor och sa åt mig att ligga ner på britsen på papperet … där någon annan helt klart hade legat nyss. Nu är jag inte så petig, men man brukar ju dra fram ett nytt papperssjok, eller hur?

Jag lade mig ner och han vred lite hit och dit och så klämde han på punkten som gör ont. Jag vred mig som en liten kålmask och skrynklade till liggpapperet ännu mer.

Då sa han att han fortfarande inte alls var säker på vad det var som jag hade i knät, men att det var en skada sedan operationen. Antingen hade den skett när man vred till och böjde knät och bänglade med knäskålen eller så hade man kommit åt något och då skadat ligamentet. Och att jag nu skulle få mer kortison. Fast rakt i det onda och av en annan sort.

Och så tog han fram sprutan och krånglade jättemycket med nålen och handspriten och jag tänkte ”herregud hur ska detta gå, karln kan ju inte ens hålla i prylarna ordentligt”.

Han valde noggrant ut var han skulle sätta nålen och så sprutade han in lite mjölkvitt kortison.

– Aj. Aaaaj. AAAAAJ. AAAJ SOM SATAN!

Det gjorde så ont att jag trodde att jag på riktigt skulle svimma – jag som bara gråter när jag blir rånad, aldrig svimmar, inte tar till känsloregistret eller ens stånkar när cykelkedjan hoppar och ger mig stora köttsår. Jag sa något om att föda fem barn och han sa att det här är en annan sorts smärta och då lade jag mig ner och profylax-andades för att stå ut. Det gjorde så ont. Tårarna rann, jag kved och pustade. Han sa ”det är bra att det gör ont för då har det hamnat rätt” och jag kved ett ”jaha”. Det stack i armarna och jag blev alldeles yr. Tårarna rann ner i öronen som de ju gör när man ligger ner. Jag satte mig upp igen.

– Kan du skriva ner vad du har gjort och vad jag har på ett litet papper? sa jag och han gick ut ur rummet och hämtade ett papper. När han kom in igen lämnade han dörren öppen så att den lilla snyftande figuren som var jag, kunde ses från receptionen.

"Troligen inflammation i anslutning till MCL (mediala kollat. lig.). Injektion 1 kapsel/slemsäck depo medial (4 ml)." — ”Troligen inflammation i anslutning till MCL (mediala kollat. lig.). Injektion 1 kapsel/slemsäck depo medial (4 ml).”

Jag blundade och snyftade och hörde hur någon sa ”ursäkta jag ska bara” och anade att det var läkaren som opererade mig, så jag öppnade inte ögonen. Honom vill jag aldrig se igen. Nya läkaren var tyst. Jag snyftade. Satte mig på britskanten och andades. Drog på mig mina randiga strumpbyxor.

– Vad händer nu?
– Nu avvaktar vi och ser om det blir bättre.
– Två veckor?
– Nej, en månad.
– Kan jag redan nu få en tid hos dig om en månad eftersom det tog nästan ett halvår att få komma hit idag?
– Nej, jag vet inte när jag kommer att vara här. Oftast på fredagar, men då har jag fullt upp med operationer.
– Men …
– Fast det var bra att det gjorde ont, för då vet vi att det hamnade rätt. Och det kan bli ännu värre ikväll.
– Okej, det gör inget. Jag vill bara bli av med den här skiten. Kan jag träna?
– Inte springa, inte hoppa. Rullskidor och cykling, lite styrketräning.
– Men en månad … och sedan?
– Om det inte har blivit bättre så hör du av dig.
– Men ska jag behöva vänta ett halvår på en tid då igen?
– Eh, när var det du opererades?
– I januari.
– Jahaja.

Jag fortsatte en stund med att berätta att jag inte kan sova mer än max fyra timmar i stöten och att jag inte är mig lik och att jag inte har några muskler kvar och måste äta stark medicin hela tiden och att det är rätt svårt när man ska hålla skärpan och föreläsa om svenska skrivregler och korrigera felstavade abborrar. Ord, menar jag. Så tog jag honom i hand och sa tack och hej och gick iväg med tårarna rinnande och huvudet böjt.Och där är vi nu. Jag är full av tillförsikt och anser att en duktig no-bullshit-doktor är bättre än en som är trevlig men oskicklig. Det här kommer säkert att bli bra.

Hade jag varit på det viset, hade jag bett alla be en bön för knät. Giv mig styrka och tålamod kan jag också dra till med. Eller så kan vi alla sätta igång och minnas människor med skador som har läkt så att de har kommit tillbaka i full fart! Ja!

114 kommentarer

Hur skrev giganterna, hur skriver jag, hur skriver du?

Publicerat av Lotten Bergman den 26 september 2013 11:06

När jag väl får Nobelpriset år 2027 – för min i basketmiljö placerade generationsroman där mördaren avslöjas på sidan ett men det felstavande mordoffret som ligger i bollskåpet inte upptäcks förrän i sista kapitlet – kommer man att utreda mig och skriva om den osannolika historien.

”Sedan sjuårsåldern skrev hon enbart i sängen. Hennes föräldrar köpte förtvivlat det ena skrivbordet efter det andra, men inget hjälpte. Under de tio åren som redaktör på Nationalencyklopedin satt hon oftast under sitt skrivbord och redigerade för hand på papper, som man ju plägade göra på den tiden. Under åren med vad som då kallades ”lap top” låg hon många dagar kvar i sängen från morgon till kväll och skrev så att hon fick värmeutslag på sina vackra lår.”

(Allt som inte kan faktakontrolleras om 14 år, kan förstås överdrivas då.)

Då kommer man att skriva om mig i den nya upplagan av ”Odd Type Writers: From Joyce and Dickens to Wharton and Welty, the Obsessive Habits and Quirky Techniques of Great Authors”.

Visste ni att Virginia Woolf under några år så himla modernt stod upp och skrev med sina mångfärgade pennor (lila var favoriten) vid en hög pulpet? Men inte för att hon tänkte på ergonomin som man ju gör nuförtiden, utan för att hon tyckte att hennes syster Vanessa Bell såg så intressant och seriös ut när hon stod och målade.

Man skulle kunna, om man fick tag på gamla datorpapper (de långa med perforeringar här och där) kunna skriva som Jack Kerouac och Edgar Allan Poe in a stream of consciousness på metavis. Metervis.

Fast jag tror att jag hellre hade skrivit på gamla hålkort; man kanske håller sig alert och pigg i sitt skrivande om man hela tiden måste hålla koll på och undvika hålen?

John Steinbeck skrev så intensivt att han inför varje session laddade upp med tolv nyvässade blyertspennor, som var av den runda sorten och inte den sexkantiga eftersom han fick ont i sina skrivvalkar av dem. (Titta nu på ert långfinger, där ni liksom jag en gång i tiden hade en liten valk av allt handskrivande. Den syns nästan inte!)

Väldigt många författare har bestämt sig för ett visst antal ord som de måste skriva varje dag för att få något gjort. Nu handlar ju boken om engelskspråkiga författare och eftersom man på engelska dräller med massa mellanslag där vi svenskar skapar sammansatta ord, måste man nog multiplicera siffrorna med 0,79 för att få en korrekt och jämförbar siffra.

©Lotten Bergmans vetenskapliga undersökningsinstitut i Schweiz.

*) Eftersom vi på svenska istället för adverb för sätt och grad ofta använder adjektiv i neutrum och de adverben då inräknas som just bland adjektiven, bör denna siffra justeras uppåt till 1 585.

James Joyce, å andra sidan, var nöjd om han fick ihop två perfekta meningar per dag. Fast då kunde ju en sådan perfekt mening förstås vara av Ulysses-slaget: 4 391 ord.

Andra skrivvanor: Gertrude Stein skrev i bilen (som Alice B. Toklas körde) och Agatha Christie åt äpplen, medan Friedrich Schiller aldrig skrev så effektivt som i närheten av ruttnande äpplen. (Som han förvarade i en låda i skrivbordet.)

Sådärja. Det här är 722 ord, vilket gör att jag från och med nu kan jämföra mig med Jack London. Som skrev:

”I write for no other purpose than to add to the beauty that now belongs to me. I write a book for no other reason than to add three or four hundred acres to my magnificent estate.”

Och här sitter Jack London på sina ägor och blänger på fotografen.

45 kommentarer

Ryck i ögat, en presentation som for åt skogen, finklänning, champagne och bankett med grönsaker samt konsten att dissa ett hotell pga. petitess

Publicerat av Lotten Bergman den 25 september 2013 11:28

Men vi inleder väl dagsrapporten från början?

Jag vaknade igår morse i Kiruna med ett lite svullet öga som skavde och ryckte. Förmodligen är det en en alien i någon glaskroppsnerv. Eftersom jag sov på en folkhögskola, fanns det ingen anledning att fotografera frukosten ity folkhögskolefrukostar är som frukostarna hemma i köket.

När jag skulle börja föreläsa, ville min dator inte kommunicera med kanonen. Efter en kvarts fäpplande och grejande, gav jag upp och fick exportera Keynotepresentationen till en annan dator och i ett annat format (PPT, usch). Det gick inte alls bra eftersom formateringen blev helgalen, och jag längtade efter forna tiders OH-apparater. Mina föreläsningar bygger väldigt mycket på textexempel från den tokiga verkligheten, men jag inser nu att jag nog måste skapa en reservföreställning så att jag klarar mig utan bilder om jag måste.

När jag i godan ro satt och åt lunch efter föreläsningen, kom en andfådd, högröd taxichaufför inspringande. Flygtaxibolaget hade nämligen gett mig fel hämttid och eftersom jag inte har telefonen på när jag föreläser hade de inte fått tag på mig. (”Åtta missade samtal.”)

De hade då vänt på hämtrutten och plockat upp alla de andra resenärerna först och sedan väääääääntat på mig och när jag till slut sprang in i taxin och sa ojojojoj, blir det panik och missar vi flyget nu?, möttes jag av en kompakt tystnad. Och ett tyst näe.

Svälj.

Flyget flög sedan i motvind till Stockholm och tåget tågade lite långsammare än beräknat till Örebro och kl. 18:00 förlorade jag rätten till mitt hotellrum eftersom jag inte hade meddelat ”sen ankomst”. Visserligen återfick jag rätten kl. 18:08, men allvarligt: är man ”sen” om klockan inte ens är kvällsmat?

På tio minuter krängde jag så på mig en klänning och klackeskor samt jättemycket kajalpenna som, tänkte jag, skulle ta fokus från ögonryckningen. Sedan småsprang jag till Örebros jättecoola slott.

Inne på slottsgården var det champagnemingel, där jag eftersom jag inte visste bättre konverserade personalen och ställde frågor om slottet. Det byggdes redan på 1300-talet, men gjordes relativt radikalt om så sent som på 1800-talet. På vissa ställen kan man se medeltida spetsbågefönster, men det mesta är falsk barock. Det nästan häftigaste är namnen på fyra av ~~byggherrarna~~ arkitekterna:

1573–80 Mäster Ludvig
1580–96 Herkules Midow
1596–1604 Mickel Byggmästare
1604–27 Jakob von Brüssel

Den obilgatoriska champagnebilden. — Den obligatoriska champagnebilden.

Inne i slottet hade arrangörerna spritt ut grönsaker. Nu talar vi inte om en och annan liten tomat och några ärtor i kors, utan drivor av palsternackor, morötter, potatisar, purjolökar, kronärtskockor, selleri och majskolvar. Lampor lyste i grönt på människofigurer i naturlig storlek som såg ut precis som ståstillaartisterna som står och är guldsprejade i världens storstäder.

”Man och grönsaker i grönt ljus” kallar jag denna installation.

Det bästa med mingelvingel är nog hängafastglaset-grejen som man knäpper fast på tallriken.

På minglet träffade jag massa människor som trodde att jag flirtade med dem och som dyrt och heligt medan vi skålade tittade mig djupt i ögonen och lovade att de skulle infinna sig till min föreläsning klockan halv nio på morgonen. De frågade också vad jag skulle prata om, så jag berättade om svenska skrivregler och den moderna svenskan och rättstavning och finurliga formuleringar, men ville egentligen bara svara:

– Alltså jag är egentligen bara här för att få äta hotellfrukost.

Sedan packade jag ihop fem kronärtskockor, tio sparrisar och en purjolök i handväskan och lät dem posera framför slottet.

Mitt hotell (Scandic Grand) i Örebro var finfint med hissar, mjuka mattor, platt-tv, kortnycklar, jättebar, trevlig personal, designade lampor och en bred säng.

Men kolla så dumt väggkontakten sitter: datorsladden räcker bara preciiiiiiis och åkte ut hela tiden så att jag inte kunde blogga!

Jamen kolla: man flyttar sängen lite bara. Häpp!

Som bekant brukar jag ju be om tekokare på rummet eftersom jag är en tetoka. På hotellen svarar man då

nej, vi har inga extra tekokare
javisst!
nej, men du kan under hela dygnet ta te ute i tv-rummet
nej, men du kan köpa te för 35 kr i receptionen.

Örebrohotellet svarade rappt:

”Jag har bokat in dig natten mellan den 24-25/9 med avtal visa Sitevision.
Jag har även lagt in önskemål om tekokare på ditt rum. En bekräftelse är skickat i ett separat mail.”

Men när jag kom fanns det ingen information om ”avtal Sitevision” utan jag fick lägga ut för betalningen. Däremot kunde jag glädja mig åt en tekokare. En tekokare! Hurra!

Men … nu är frågan vad hotellpersonalen trodde att tetokan skulle göra med tekokaren eftersom det inte fanns något annat än en tekokare. Ingen mugg, inga tepåsar …

Men tadaaaaa! Hotellets bidrag till vänster, tetokans beredskapsutrustning till höger.

Det häftigaste under gårdagen var kanske ändå asfaltsavskalningsmaskinen som jag träffade på ute på gatan. Blink, tut, skrap och imponerade mojänger. Men när och varför gör man så här?

Fotnot 1
Baconfrukosten och äggröran var alldeles utmärkt, men det var så fullt att jag blev tvungen att sitta och armbågsknuffas med synnerligen pratsamma hotellgäster som inte gillade bacon.

Fotnot 2
Jag och ögat ryckte i takt under hela föreläsningen som gick alldeles utmärkt eftersom datorn och kanonen var kompatibla. Nu längtar jag inte alls efter OH-apparater och kommer säkerligen att glömma bort att skapa en reservföreläsning.

63 kommentarer

Och nu är jag i Kiruna

Publicerat av Lotten Bergman den 23 september 2013 20:33

Eslöv är mycket större än Kiruna!

Sett till folkmängden alltså. Lindesberg, Ulricehamn och Laholm är ungefär lika stora som Kiruna – men till och med Boden är mycket större! (Och vi talar fortfarande om folkmängden; vad gäller ytan är Kirunas jättekommun ju hela 20 550 km², att jämföra med t.ex. plutt-Stockholms 214 km².)

Förlåt min förvåning, men jag har inte varit i Kiruna sedan 1979, när jag spelade en basketmatch här och har inte haft koll på annat än att de ska flytta hela staden 3 km österut eftersom gruvan numera utbreder sig såpass att hela Kiruna inom ett par år kommer att trilla ner i ett enda stort slukhål.

Ni ser Kirunas stadsbebyggelse där uppe i övre, vänstra hörnet.

Det enorma projektet som inbegriper 900 projektanställda och kommer att kosta 13 miljarder, kallas ”stadsomvandlingen”. Den illustreras på nätet av något som mer påminner om Gamla stan i New York.

Nu tänkte jag visa för er alla hur jag som tillfällig besökare uppfattade Kiruna. Det var lite som när jag var i Berlin, för jag bara sa ooooo och aaaaaa till precis allting som inte var som hemma.

Man måste köa för att komma in i flygplatsen, vilket var okej idag när det var 4 °C, men tänk er denna långsamma kö i minus 30 … — Man måste köa för att komma in i flygplatsen, vilket var okej idag när det var 4 °C, men tänk er denna lååååångsamma kö i minus 30 …

Det första som hände när jag väl tog mig ut ur flygplatsen var att den flygtaxi (som alltså inte flyger utan kör med helt vanliga hjul på helt vanliga vägar) som min uppdragsgivare hade beställt åt mig, var en niomannabil där alla som satt i den skulle till olika adresser i stan. Flygplatsen ligger blott ett stenkast från centrum (8 km), men jag åkte och åkte och fick se nästan allt under en timme. Men det var precis knäpptyst i bilen. Ingen sa ett ord. Eftersom jag ju tar seden dit jag kommer, satt jag tyst jag också. I 45 minuter – när det bara var jag kvar i bilen bubblade jag ur mig alla mina aaaa:n och ooooo:n.

– Precis sådär såg det ut på nya Björkskatan i Luleå runt 1980!

– Alltså LKAB:s "annex"? Som ett andra hem för LKAB-anställda som är på tilfälligt jobb här? — – Alltså LKAB:s ”annex”? Som ett andra hem för LKAB-anställda som är på tillfälligt jobb här?

– Det här med att bygga en hel stad strax efter förra sekelskiftet var ju en bra idé med tanke på hur arkitekturen! — – Det här med att bygga en hel stad strax efter förra sekelskiftet var ju en bra idé med tanke på arkitekturen!

– Jahaja. Här huserar man alla LKAB-anställda? — – Jahaja. Här ~~huserar~~ placerar man alltså alla LKAB-anställda? Mysigt.

Men centrum då? Jag frågade taxichauffören och uttryckte mig sådär klumpigt igen:

– Är vi i utkanten av Kirunas centrum nu?
– Nej, det här är vår centrumgata. Där är Systembolaget.

Förlåt.

Så här kommer det verkligen inte att se ut i det nya Kiruna. Ack.

– Det här konstverket är gjort av gotländsk sten! Va! Som om vi int' skull ha egen sten här i Kiruna va? sa taxichauffören med tydlig irritation. — – Det här konstverket är gjort av gotländsk sten! Va! Som om vi int’ skull ha egen sten här i Kiruna va? sa taxichauffören med tydlig irritation.

Taxichauffören talade om för mig att man kunde titta på svampodlingar i gruvan (men inte idag), beundra kyrkan och stadshuset. Så då gjorde jag det.

Stadshuset invigdes 1963, och ser väl lite lattjo ut med ett fint klocktorn, tänkte jag.

Fina handtag på den annars väldigt diskreta dörren, tänkte jag.

Men woooooooow! tänkte jag sedan när jag kom in i Stadshuset. — Men woooooooow! tänkte jag sedan när jag väl kom in.

Stadshuset var väldigt häftigt och inte alls bara en stor tegelkoloss som jag trodde. Huset utsågs redan 1964 till ”Sveriges vackraste offentliga byggnad” och ligger tammetusan inte långt efter Stockholms stadshus vad gäller italiensk stenmosaik, handslaget holländskt tegel och träräcken av amerikansk furu. Där finns drygt 2 000 verk av svenska konstnärer och man har hela tiden olika konstutställningar. Men det här måste ju bli jättesvårt att flytta?

– Knack, knack. Hej, förlåt och ursäkta att jag stör, men hur ska man kunna flytta det här fantastiska åbäket?
– Näää, det ska int’ flyttas. Det ska rivas.
– SKA DET RIVAS? MEN! MEN! MEN!
– Fast vi ska få ett nytt. Och klockstapeln sparas. Kolla här:

Det nya stadshuset kommer att se ut så här och heta "Kristallen". Jahaja. — Det nya stadshuset kommer att se ut så här och heta ”Kristallen”. Jahaja.

Efter denna chock (jag erbjöd mig dock att ta hand om trappräckena) traskade jag till den (liksom alla andra kyrkor som jag besöker) stängda Kiruna kyrka. Men den såg i alla fall ut som en normalvacker villa, tänkte jag.

Inte särskilt imponerad, vandrade jag vidare och såg att kyrkan blev utsedd till Sveriges vackraste byggnad 2001! Och att man på onsdag kan lyssna till Jard.

Så här tycker jag att det ofta brukar se ut i mindre städer: caféer med pinnstolar på vidöppna ytor.

Sjön som heter Luossajärvi såg ut så här i början av 1970-talet.

Nu (ur inte alls samma vinkel) ser den ut så här eftersom LKAB tömmer den allteftersom gruvan utbreder sig under marken.

Kiruna ska alltså ryckas upp med rötterna och placeras en bit bort, lite närmare flygplatsen. Det har visserligen hänt förr; brunkolsbrytningen i Tyskland flyttade på ungefär 120 byar under 1920-talet. Men inte i modern tid och verkligen inte när det gäller en så stor stad.

Samtidigt som man renoverar och håller liv i den nuvarande stadskärnan (rustar upp badhuset, ger biblioteket nya lokaler, bygger en sprillans ny skola), så börjar man riva i den delen som ligger närmast gruvan. På de områden som man river, anlägger man parkområden så att ingen ska behöva bo kloss intill gruvområdet. Bara häromveckan stängdes järnvägsstationen eftersom man har byggt ny järnväg på andra sidan gruvan och en ny, stor väg ner till gruvområdet.

Och jag som blir matt bara av att möblera om i vardagsrummet.

80 kommentarer

Shoppingtrubbel

Publicerat av Lotten Bergman den 22 september 2013 11:09

– Jag har inget att ta på mig!

Jo, det har jag. Förstås. Jag som har så svårt att slänga saker, har naturligtvis kläder kvar från 1970-, 80-, 90 och 00-talet. Jag har jeans och munkjackor (aka hoodiesar), kortkorta kjolar och joggingbrallor som skulle kunna klä ett helt husvagnsläger.

Men ett problem har uppstått.

Nu när jag ska föreläsa måste jag för att stå ut ha ett stort, värmande knäskydd på det ondaste av knän och det innebär i sin tur att jag klädd i jeans ser ut som en orm som har svalt en ko. Klädd i mina älskade kortkorta kjolar tar knät fokus från informationstekniken. Jag skulle kunna äta smärtstillande medicin med trianglar på istället, men då har jag svårt att artikulera ord som onomatopoesi och ecklisiastikminister.

Så. Jag måste alltså köpa nåt nytt. Idag. Här. För imorrn flyger jag till Kiruna och på tisdag åker jag till Örebro och … och … och … och … gah.

Ungefär så här vill jag se ut, ska det vara så himla konstigt? (Källa.)

Faktum är att mitt ansiktsuttryck i detta nu stämmer på pricken med bilden ovan. Oj, jag tror minsann att jag måste putsa fönster, torka ur kylskåpet, röja i källaren, sticka en trö… eh … filt och sedan sy mig en långklänning.

Tre timmar senare:

Hört ifrån makarna Bergmans sovrum i detta nu:

– LOTTEN! VAR ÄR DU? Polotröja var det längese… VAD gör du?
– Jag rensar i garderoben. Garderoberna. Vi har jättemånga galgar!
– Skulle du inte handla?
– Jag får inte. Kolla. Jag har 37 kjolar. Minst 18 klänningar. Åtta par Levi’s. Och hoodiesar i fem olika storlekar samt 73 par olika sorters toppar, linnen och glitter-bh:ar.
– Men vad ska du ha på dig i Kir…
– Den här brynjan och de här nätstrumporna. Här har du förresten dina badbyxor från 1977 och Stålmannen-tröjan som du sydde i slöjden.

Näe. Jag tror faktiskt inte att det blir nån shopping.

90 kommentarer

En liten tur till Berlin igen, kanske?

Publicerat av Lotten Bergman den 19 september 2013 19:19

Nej, tyvärr är det inte på riktigt utan bara i fantasin. Men det är vi ju så bra på här: att fantisera. Så nu återvänder vi i fantasin till Berlin, där jag (information till nytillkomna läsare) ju var för blott någon vecka sedan. (1 2 3 4 5)

Mot Berlin! (Nu låter jag käck och trallande höstglad. Men i själva verket håller jag på att dö en längtansdöd efter utlandet. Nej, inte Oslo eller Helsingfors utan sådana ställen med croissanter och lunchvin samt öl i glas som ser ut som stövlar.)

Te och croissant-fika. (Jag kan äta croissant till annat än frukost, kan ni tänka er.) — Te och croissant-fika. (Jag kan äta kroasang till annat än frukost, kan ni tänka er.)

No-no i Berlin!

Gå inte sommarklädd när det är kallt och spöregnar, för då kommer berlinborna fram och talar om att man måste klä sig för årstiden. (Om man då talar om att man är en idiot som inte har packat för dåligt väder, skakar de på huvudet och svär om die dumme Schweden.)

Ät inte här. Drick inte här. Gå inte in här. Blärk.

Fokusera inte på att fotografera din och ditt cykelgängs uppdruckna öl på en bro …

… när utsikten bakom ryggen ser ut så här, för då kommer alla att skratta åt dig och fråga om alla svenskar fotograferar fel saker.

Köp inte munkar, hur färgglada de än är: de kostar tio spänn styck!

Åk inte hungrig till flygplatsen för snåljåpar: Schönefeldt ligger på Kallax nivå 1973. — Åk inte hungrig till flygplatsen för snåljåpar: ~~Schönenfeldt~~ Schönefeldt ligger på Kallax nivå 1973.

Jag säger det igen: Schönefeldt suuuger!

Det är alltså så att Berlin har två flygplatser som ska bli en och Schönefeldt är en av de gamla – som har sett ut som ovan sedan 1976. (Det finns inget där. Jo förresten, chipsrör för 50 kronor styck och relativt kall öl för 40. Men bara till klockan åtta.) Den nya flygplatsen ska bli sådär obegripligt stor att man säkert kan bosätta sig på den utan att någon märker nåt.

Meeeeen.

Trots att själva bygget har stått färdigt i flera år, kan man inte använda det eftersom fuskeribyggare hade glömt bort att kolla så att brandskyddsanläggningen funkade. Så invigningen 2011 blev 2012 som blev 2013 som nu heter 2014. (Och då talar vi ändå om TYSKLAND!)

Så till järnvägsstationerna. Berlin har flera som är jättetrevliga, men den största är inte en av dem.

Gå inte ut ur Hauptbahnhof. Allt du behöver finns på insidan. På utsidan: ingenting.

Jag gick ett bra tag som en fullständig idiot omkring runt Alexanderplatz och tänkte ”men vad synd, det finns ju inget, inget, inget kvar av det dåtida Östtyskland”. Och tillade för mig själv att ”man borde ha sparat en del av dåtiden så att vi hade fått resa till den och känna ahaaaaaa, liksom”. Well. Inte så mycket att längta till, visade det sig när jag gick in i ”Galleria Kaufhof” på bilden ovan.

Längta verkligen inte till dåtiden. Jag upprepar: nutiden är trevligare.

Yes und jawohl i Berlin!

Ta vara på Heinrich Heines synska förmåga, eftersom han 1820 skrev att "där man bränner böcker bränner man till slut även människor". (Minnesmärket ovan finns på Opernplatz, där man redan 1933 brände av judar skrivna böcker.) — Ta vara på Heinrich Heines synska förmåga, eftersom han 1820 skrev att ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. (Minnesmärket ovan finns på Opernplatz, där man redan 1933 brände av judar skrivna böcker.)

Värm ägg som en berlinbo: i vatten med hjälp av värmeljus. (Och ser ni den slående likheten mellan dessa ägg och dem som jag hade som matsäck så är det förstås bara en tillfällighet.)

Jag var på så många museer att de alla nu flyter ihop i ett sörjigt museiminne, men ett står ut eftersom jag verkligen kände mig som hemma. Allt var precis exakt som under min uppväxt på 1970-talet, nämligen. DDR-museet beskrev precis allt som jag upplevde i Luleå 1973–81.

Uppsök DDR-museet och känn er som hemma. — Uppsök DDR-museet och känn er som hemma!

Fast okej, vi hade bara nästan så fula kläder som i DDR. (Men minns ni att man inte kunde köpa Levi's? Man kunde köpa Gul&Blå. Och Konsum.) — Fast okej, vi hade bara *nästan* så fula kläder som i DDR. (Men minns ni att man inte kunde köpa Levi’s? Man kunde köpa Gul&Blå. Och Konsumjeans.)

114 kommentarer

Lumparminnen

Publicerat av Lotten Bergman den 18 september 2013 00:01

Det absolut enda lumparminne jag har, är ”Någonstans i Sverige”, vilket är konstigt eftersom jag verkligen inte var särskilt gammal 1973. Dessutom sändes den sju kvällar i rad – fick jag ens vara uppe så sent?

Uppdatering!
Örjan i båset har hittat hela serien på Öppet arkiv!
Slut på uppdatering.

Loffe … och är det Andersson som dog där i bakgrunden? Eller snygge Hans Klinga?

Det absolut enda lumparminne den nuvarande Tjugoettåringen har, är att han som artonåring tog tåget till Göteborg för att mönstra och alldeles frivilligt göra lumpen. Väl där, genomfördes ett fåtal tester och den unge mannen befanns vara i god form. Så fick han en fråga.

– Jahadu, varför vill du göra lumpen då?
– Eh. Hm. Jo. Det vill jag nog inte, sa den nyss blivande rekryten på lappkastvis.
– Jaså jahaja, nämen då tackar vi för oss – du kan åka hem.

Dock var hembiljetten (som inte gick att byta) beställd till dagen efter (när alla test skulle vara slutförda) – så på eget initiativ köpte han en biljett till kusinerna i Lund, där han sov över för att sedan ta tåget upp till Göteborg och hoppa på tåget hemåt. Banne mig växte han inte av denna upplevelse som om han hade gjort det där lumpenåret i alla fall.

Bilder ur min farbror Sten Stensons fotoalbum från Hästholmen 1944 – när lumpen ju var på allvar.

Min djefla man brukar vid olika sensmoralfrågor istället för ”Don’t Cry Wolf” berätta om sin pappas lumparkompis, som vid första cykelövningen (kanske det inte heter?) talade om för befälen att han faktiskt inte kunde cykla.

– Kan Persson inte cykla?
– Nej, vi var så många syskon och nej, det blev liksom aldrig min tur.

Sa Andersson och fick öva cykling på kaserngården medan de andra låg i fält. Han trillade och föll, höll sig i husväggarna och försökte utan stödhjul så gott han kunde. Skrapsåren plåstrades om och när det så en dag var dags för cykeltävling mellan mannarna, blev alla storligen förvånade när han dök upp på startlinjen.

Men naturligtvis vann han loppet – han var egentligen tävlingscyklist, serni. När det sedan blev dags för simning, frågade ett befäl om alla grabbarna kunde simma. Persson räckte upp handen och förklarade att han ju var uppvuxen på en gård med flera mil till närmsta sjö, så att nej, han hade liksom aldrig kommit sig för att simma.

– Pffffft, sa alla och slängde gemensamt Persson i vattnet.

Och där sjönk han som en sten; han kunde verkligen inte simma.

Mer ur farbror Stens album – här från 1943.

Jag frågade nyss min pappa om han hade något lumparminne, och fick följande:

”Jag var ju skyddsingenjör i lumpen, och en del av min utbildning var förlagd till Rosersberg, mellan Uppsala och Stockholm. Där fick vi lära oss hur man skyddar sig mot napalm, och många andra otäckheter.

En gång skulle vi simulera en atombombsdetonation, och vi byggde upp ett imponerande berg av bl.a. dynamit och fyllda oljefat. Det blev en rejäl smäll, och till vår stora förtjusning bildades ett eldklot – snarlikt det man får av en atombomb.

Men nu hampade det sig så att en stormvind tog tag i klotet och fraktade detsamma in i den närbelägna skogen. Där uppstod en skogsbrand, som det tog en vecka att bekämpa.”

Titta, farbror Sten var också med om en smäll – på Väddö 1944.

Och varför berättar jag detta för er? Ptja, till skillnad från nästan alla andra som inte har gjort lumpen, är jag road av sådana här minnen. Gärna med tillägg av sur-ylle-lukt, skavsår, plåtsmakande ärtsoppa och allehanda lögner.

Go crazy in the kommentatorsbås!

113 kommentarer

De ser inte riktigt kloka ut … på bild

Publicerat av Lotten Bergman den 16 september 2013 11:56

Vi har berört det tidigare – den mystiska, kungliga frisyren som gör alla porträtt av Karl IX så intressanta.

Om vi fortsätter att filosofera över dåtidens porträtt, har det ju visat sig att man kan stå och stirra hur länge som helst t.ex. på tavlan som visar hur Valdemar Atterdag brandskattar Visby eftersom anakronismerna flödar. Numera är vi ju bättre på att skildra verkligheten som den är, eller hur?

(Här finns en lista över andra, finfina tavlor.)

Dessutom kan man om man är fascinerad av utseenden läsa på om den habsburgska hakan inom det spanska kungahuset, som sägs bero på inavel. Eller bara arv, kanske?

Karl II av Spanien. (Hakan är inte stor, den är felkonstruerad.)

Steget från Karl II till det som motsvarar kungligheter i dagens värld är inte långt, eftersom de kan se ut så här i dessa photoshopstider:

Så här kan Sarah Jessica Parker på inga villkor se ut på riktigt!

Och om Skavlan ser ut så här, ska jag … köpa en hatt till honom.

Gry Forssell fick visserligen behålla några av sina skrattrynkor … men … va?

Som ni väl förstår har jag i väntan på ett sent tåg gått omkring på Pressbyrån och drabbats av verklighetsågren. Kvällstidningarnas skrik om bönder, ensamma mammor, kränkningar och allsköns dieter gör mig galen av triviainformationsaversion; jag inte vill veta! Veckotidningarnas omslagsbilder var i sammanhanget faktiskt något att vila ögonen på eftersom de var så absurda.

Eller … är det månne bara så att framtiden är här, och att vi inte har märkt det eftersom vi är så upptagna med att banta bort magar och rumpor och helt enkelt inte lägger märke till att dom är här nu …

Uppdatering
I kvällningen for jag upp som skjuten ur en kanon när jag (inte min vana trogen) kollade runt på nyheterna och då även de s.k. kvällstidningarnas flimmer med bönderna, ensamma mammorna och dieterna. Där, mitt bland allt annat, dök två bekanta ansikten upp – samma ansikten som jag tolv timmar tidigare hade hittat inne på Pressbyrån.

Detta kan man kalla en slump, tillfällighet eller bara som många andra har börjat ana: bevis för att jag styr världen.

100 kommentarer

Malin, Mats och pianot

Publicerat av Lotten Bergman den 15 september 2013 00:13

Snacka om att komma som ett yrväder. Om än inte med en svångrem, så med ett piano om halsen.

Men nu tar vi det från början.

En av de flitiga kommentatorerna här i båset (man klickar på ordet ”kommentarer” här längst ner, bara , så kommer man till båset) heter Ninja-Malin (eller bara Ninja). Hon har en bror som heter Mats och båda kör de buss. Och när Malin en dag insåg att hennes älskade piano skulle kunna trivas på en annan plats i den där lagerlokalen som det stod i, sa hon till på detta vis:

Andra kommentatorer började yra om att även ge bort sina gamla pianon till oss (bl.a. Hyttfogdens bruna Zimmermann från 1965) och jag uppmanades att lära mig att lira detta intro:

Jag fick även tipset att göra om pianot till bokhylla eller skattgömma och mig till livs diverse avskräckande pianoflyttningshistorier. Själv har jag blott traumatiska pianominnen som inbegriper 318 olika lögner för att förklara varför jag inte sedan förra veckan har hunnit öva in pianoläxan.

Jag spelade nämligen piano i åtta år. I åtta år gick jag omkring med ständig pianoågren och inte för en enda sekund formulerade jag tanken ”nämen jag kanske ska satsa på basket istället” utan bara ”jag borde jag borde jag borde spela nu, bara i fem minuter kanske”. Idag vet jag hur man spelar ”Diana” av Paul Anka, ”Morning has Broken” och en till synes improviserad bluessnutt, men inget mer.

Så kom de då, Malin och Mats, som två figurer ur en Gunilla Wolde-bok.

Malin och Mats flyttar piano!

En dag kom Malin och Mats i en jättestor bil med ett piano på insidan. Det var en väldigt gammalt piano från 1912. Mats, som är en väldigt stark farbror, tog pianot och lyfte det in i det stora, gula huset. Fast först lyfte han bort en dörr som var i vägen.

Starke Mats puttade sedan i andra änden.

Starke Mats blev sedan tvungen att be Tioåringen om hjälp med att trycka på knappen på lastbilen.

Och slutligen sa Starke Mats bara HUFF PUFF och STÅNK och lyfte in pianot i vardagsrummet.

Pianot tyckte förstås att det hela var lite obehagligt och konstigt och spjärnade emot genom att gräva ner sina fyra fothjul i parketten.

Parketten å sin sida sa aj och kommer förmodligen att hämnas endera dagen. — Parketten å sin sida sa bara aj och kommer förmodligen att hämnas endera dagen.

Den ena målade mattan i köket fick nytt mönster och sa bara tack, för si den är lite debil. — Den ena målade mattan i köket fick nytt mönster, men sa bara tack, för si den är lite debil.

Medan de nya pianoägarna stod och oooade och ahaaaade sa Mats blott pffft och lyfte pianot på ena lillfingret in i köket.

Det tyckte Malin var bra, för då kunde hon sätta sig och spela en välkomsttrudelutt.

Senare på kvällen satte sig Stål-Martina (hon heter så för hon kan allt utom möjligtvis att bära pianon) och plinkade lite milt medan den samlade allmänheten diskuterade Also sprach Zarathustra.

Att pianot ska hanteras milt och stå liten halvnaket i några veckor beror på att det under lång tid har stått fuktigt och måste vänja sig vid den torra köksluften med baconanstrykning.

Och har inte pianot sprungit till skogs, så står det säkert kvar i köket än idag.

78 kommentarer