Månad: mars 2012

Bibliotek vi minns

Publicerat av Lotten Bergman den 29 mars 2012 08:41

I två dagar ska jag vara moderator på Bibliotekskonferensen 2012. Det innebär att jag liksom är ett klister mellan olika föreläsare och att jag i mina randiga kalasbyxor och plommonstop ska väcka eventuella sömntutor, svara på frågor om allt mellan himmel och jord samt dessutom tre gånger per dag resa mig upp och leverera tips om hur man

skriver mejl som de facto blir lästa
skriver texter som är anpassade för webben
anpassar sig till framtidens språkbruk
bäst använder retorikens grundbultar under presentationer
får tiden att räcka till.

Låt mig se nu. Tio minuter per tipspunkt har jag på mig. Men. Punkt ett tar 90 minuter, punkt två lika lång tid, punkt tre tar fem dagar eftersom man måste prata om flygande tåg och sånt så fort det handlar om framtiden och punkt fyra tar ungefär en timme. Endast punkt fem klarar jag på tio minuter, men det beror ju bara på att jag kommer att säga att folk inte ska städa så himla mycket. Tydligt är att jag dessutom har glömt en punkt … Hoppas att den handlar om basket.

Fast egentligen skulle jag vilja prata om bibliotek istället. Vi skulle kunna minnas vår barndoms biblioteksbesök, ha en omröstning om Sveriges mysigaste bibliotek, föreslå innovationer som samarbete med gym och internetcaféer och diskutera det där matsäcksförbudet som gör att mina barn inte längre kan ha biblo som mellanlandnings- och håltimmesplats. Men vänta nu! Det kan vi ju göra här i kommentatorsbåset. Förstås.

Mitt första biblioteksminne har dock inte ett dugg att göra med böcker. Jag och Broder Jakob var på Lunds Stadsbibliotek och i ett par gigantiska hörlurar som hängde från taket (tror jag) lyssnade vi på LP-skivor med Tomas Bolme som Tintin. När vi skulle gå hem såg jag att någon hade ristat in KUK på en bokhyllegavel. Jag frågade någon vad det betydde, men fick inte alls en förklaring utan en föreläsning om att man inte på några villkor får rista in ord på bokhyllor trots att bokhyllor är till för bokstäver. Synnerligen förvirrande.

Den nuvarande 20- respektive 17-åringen på biblo 1998. EN SÅN SOFFA VILL JAG KÖPA! — Den nuvarande 20- respektive 17-åringen på biblioteket i Karlskoga 1998. EN SÅN SOFFA VILL JAG KÖPA!

54 kommentarer

Kalasbyxor!

Publicerat av Lotten Bergman den 27 mars 2012 20:31

På många bilder från min barndom har jag på mig en minikjol som knappt täcker rumpan. Förvånansvärt ofta har jag kringlor i håret trots att modet sade ”långt och utsläppt”. Ibland har jag träskor – och nästan alltid har jag kalasbyxor.

Kalasbyxor?

(Nu är ni många som skakar på huvudet. Men ni förstår att jag springer mellan whiskyboksöversättningen med peat in the nose och toffee on the palate samt föreläsningar om svenska skrivregler och radioprat att jag inte hinner uppleva annat än just kalasbyxor här och nu.)

Så här såg jag ut i tvåårsåldern:

I förra veckan blev jag tvungen att läsa på om ordet kalasbyxor på grund av ett radioinslag. (En gång i veckan pratar jag i radio om ord, konstiga uttryck och dess ursprung.) Till en början var det en lika trist och tråkig läsning som de flesta etymologier plägar vara: damerna drog förr i tiden ett par tjocka, oömma, grovstickade strumpbyxor över sina sidenstrumpor med söm bakpå innan de skulle gå på kalas (emedan det alltid förr i tiden var sådant väder att både mamelucker och ribbade strumpbyxor samt pampuscher kräfvdes). När damerna sedan kom fram till festen, drog de av sig kalasbyxorna och gjorde stor entré med benen glänsande av siden.

Boring.

En annan teori är att någon läste fel på ett amerikanskt paket med panty hose.

Jag är sååå nöjd med party hose-förklaringen att jag har bestämt mig för att det är den som är rätt. Och nästan varje dag ikläder jag mig numera randiga kalasbyxor.

Ring arbetsmiljökontrollanten! (Bilden är inte arrangerad. Jag sitter precis så där exakt nu.) — Ring arbetsmiljökontrollanten! (Bilden är inte arrangerad. Jag sitter precis så där exakt nu. Röran beror inte på mig.)

64 kommentarer

När nästan allt var dåligt, trasigt eller kasst

Publicerat av Lotten Bergman den 25 mars 2012 21:48

Under den senaste veckan har tingen varit emot mig. Det var dag efter dag i moll och eländes elände – men en avslutning med knorr i dur. Vi kan ju börja med ännu ett tågtrubbel eftersom jag har hört att halva befolkningen i detta nu sitter fast på tåg i Mälardalen. SJ:s app som heter ”Min resa” verkar ha fått nog, eller så skojar den med mig eftersom detta är allt som syns:

"Pretending" var ordet. — ”Pretending” var ordet.

Och så har vi då skärbrädan, som efter blott ett halvår med lök och tomater samt en och annan ostbit gick upp i limningen:

I köket finns mer trubbel. Det är paket som inte går att öppna, filpaket som inte går att tömma och så strösselpaketet från Tosseboda:

Strösslet bor i ett paket som är knappt en centimeter tjockt, vilket gör att det står stadigt som en balettdansös på tåspetsar. Det faller ideligen och kräks ur sig strössel som sedan inte på några villkor går att peta in i paketet igen. Och som om inte detta vore nog, äger vi nu världens absolut sämsta vitlökspress, som inte kan klämma, inte kan diskas och vars hela konstruktion är som 1980-talets plastcykel: ogenomtänkt.

Käraste Wordfeud behagade också kajka ihop. Det var plötsligt som att stirra ner i ett mörkt hål.

Men så kom vändningen.

Jag klädde mig vackert och satte mig på tåget för att åka på kalas. SPRUTT sa det, så fastnade finkappans ärmslejf i min egen ryggsäck och alla knapparna for all världens väg. Smidig som en sköldpadda kröp jag omkring bland de andra resenärernas väskor och ben för att samla ihop de fem knapparna – ja, det är ju en rikt smyckad finkappa. Flärp-fladder, flärp-fladder sa slejfen där den hängde och slängde och var i vägen på ett synnerligen irriterande sätt. Vad göra, vad göra? MacGyver hade nog klistrat med tuggummi eller hittat två magneter och placerat dem på rätt ställe. Jag hittade i fickan ett stort gem, som jag med visst besvär kunde klämma fast i ärmen. Inte snyggt, men kanske lite intressant och säkerligen en bra öppningsreplik, tänkte jag:

– It’s a gem.

Sedan somnade jag. Aaaah. Zzzzzz. Snrfff. Zzzzz.

När jag en halvtimme senare vaknade och tittade ner på min slejfärm såg det ut så här:

Nerifrån och upp: gem och slejf, snyggt armband – och en säkerhetsnål!

Tack, oooh okända säkerhetsnålsvälgörare som inte väckte mig.

27 kommentarer

Filmstjärnor som inte har jobbat ihop

Publicerat av Lotten Bergman den 24 mars 2012 00:22

Jag är ett vant intervjuoffer – jag säger ja till alla och har hur kul som helst! Om jag inte tycker om frågorna så skriver jag bara nya. Dessutom sker ju allt per mejl numera, så att inte ens korrfel smyger sig in. Den senaste publiceras idag i Nöjesmix i Gävle med omnejd, och ser ut så här:

Om man till äventyrs vill läsa schwamlet, kan man klicka på bilden.

Men det var inte på grund av intervjun som jag lade ut hela klabbet här (inget nytt under solen – ni vet allt som står redan), utan för att jag i den fantiserar om att få spela in en film med Helena Bonham Carter och Johnny Depp. Bafatt vi tre har ju aldrig jobbat ihop. (De har jobbat med varandra, men utan mig. Pottsorkar.)

En annan trio är ju Johnny Depp, Brad Pitt och SimonPegg, som verkligen hade varit sanslöst bra ihop.

Depp, Pitt, Pegg. Sällan har jag sett så mycket skägg på en gång.

Min djefla man skulle vilja se Jack Black, Jennifer Lawrence och Bruce Willis i en förväxlingskomedi. Och så vill jag förstås tussa ihop Cary Grant med Emma Thompson. Ju mer anakronistiska konstellationer, desto bättre! En mördarhistoria med Hugh Grant, Arnold Schwarzenegger och Birgitta Andersson! En kärleksfilm med Sophia Loren och Fred Astaire! En dansfilm med Gene Kelly och Hugh Jackson!

Och ni?

42 kommentarer

Bara en tåg- och taxirapport

Publicerat av Lotten Bergman den 22 mars 2012 00:07

Tågen mot Stockholm går ju ibland. Men oftast inte, känns det som. Igår morse brann det i en av Trafikverkets sladdar på Stockholm Södra, så när jag skulle ta tåget strax efter lunch, gick det inte alls bra. Men det visste inte jag – för detta var allt som stod att läsa på sj.se:

Mitt tåg är liksom inte med på listan. Trafikverket klargjorde samtidigt att allt var ok …

Moment 22, ja. För hur kontaktar man ett trafikföretag? Ens om man står på stationen?

Som vanligt var alla i SJ:s biljettkassa rödflammiga och korthuggna, sammanbitna och irriterade.

– ’Schäkta, får jag bara fråga om …
– Ta en kölapp.
– Jag vet att jag ska ta en kölapp med jag har bråttom med att fatta beslut och det är 127 personer före mig.
– Ta en kölapp.
– Jag bara u…
– Kan du säga till henne att ta en kölapp? (Biljettdamen vände sig till kollegan bredvid och pekade på mig med ett magert pekfinger.)

Jag tog en kölapp: 52. Pliong, nummer 37:s tur.

– Hej, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:26?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Pliong, nummer 38:s tur.

– Du, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:29?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Pliong, nummer 39:s tur.

– Jag bara undrar, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:32?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Pliong, nummer 40:s tur.

– Vad beror förseningen på och kan man lita på avgångstiden 12:36?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Jag försökte igen. (Tyst, min mun, du ska vara tyst. Skäms, Lotten. Du ska inte störa personalen. Du ska stå med din kölapp i handen och vänta på din tur.)

– Hej, jag har en kölapp men det är inte min tur, fast jag måste bara få fråga hur tåget kan inkomma 12:42 när det ska avgå 12:39? Enligt tavlan alltså. Tavl…
– Du får vänta på din tur.

Jag väntade inte alls, utan ringde föreläsarföretaget och fick klartecken till taxi om jag kunde taxipruta lite, vilket jag underligt nog kunde:

– Hej, vad kostar det till Stockholm? sa jag till de två taxichaufförerna som stod och pratade som etta och tvåa i kön.
– Öh, 1 800 trooor jag, sa den som såg ut som en ung Brad Pitt.
– Ja jag veeet vad jag tar för pris, jag, sa den andre, som såg ut som jultomten. Vad säger du om 1 700?
– Din tur! sa jag till Brad Pitt.
– Sexton!
– Femton, kontrade jultomten
– Trettonhundrafemtio!

Jultomten slog ut med armarna och erkände sig besegrad. Brad Pitt, som visade sig vara från Grekland, gav mig beröm:

– Man kan alltid förhandla om priset. Man ska alltid förhandla om priset. Ni måste lära er att pruta.

Jag behöver inte lära mig. En annan är helt klart drottning över prutkonsten.

Men hörni, vad skaaaaa vi göra med SJ och Trafikverket? Tänk om alla uppfinnare och alla erkänt duktiga företagsledare samt allmänt påhittiga fixare skulle samlas under en helg och bara spåna.

Ska vi lägga tågräls på en av motorvägsfilerna?
Ska vi tillåta cyklar på tågen?
Ska turtätheten ökas?
Ska vi rusta upp gamla tåg som de facto funkade bättre?
Ska vi införa tredjeklasskupéer utan toa?

(Min tanke är alltså att allt pajar hela tiden för att underhållet inte sköts och att det beror på att pengar saknas och att om vi åker mer kanske pengarna till förbättringar ramlar in?)

82 kommentarer

Gudarna måste vara tokiga

Publicerat av Lotten Bergman den 18 mars 2012 19:41

Eller så har de inte humor.

Här försöker vi prata med dem å det våldsammaste när vi i några dagar hoppades på att ödet skulle gå vår väg. Och så lyssnar de inte!

Kanske ska jag förklara först.

Vi är en inte särskilt troende familj. Jag är ju uppfostrad av hippier med kasus och genitiv som närmaste gudar och konfirmerade mig endast för att det någonstans i fjärran påstods att jag skulle gå plus – det skulle ju slängas presenter över alla som konfirmerades. Det enda som hände var att min palestinasjal stals i kyrkan och att jag sörplade under nattvarden samt att jag gratulerades blott av en barndomskompis föräldrar. Det hela finns inspelat på film; mina föräldrar var bevisligen inte ens närvarande i kyrkan. Nu låter jag måhända bitter, men så är inte fallet: jag brydde mig inte – och de brydde sig inte.

Sedan gifte jag mig i kyyyrkan med min djefla man, som ju ville gifta sig i kyyyrkan. Jamen så trevligt – då får man ju ha på sig en vacker klänning … som man visserligen syr upp helt på egen hand.

Barnen i huset har underligt nog uttryckt önskan om att konfirmeras, och har så gjort – vi är inne på tredje konfirmationsläsningen nu. Nioåringen upplever samtidigt en dinosaurieliknande passion vad gäller grekisk mytologi. Det han inte vet om Zeus, Medusa, Athena och Herakles (inte Herkules!) är inte värt att veta.

Och nu behövde vi ju gudarnas välvilja denna vecka. Det hela kändes lite fånigt, ungefär som att läsa gudsomhaverbarnenkär när man vill spela bra i nästa basketmatch. Eller lovar att inte ljuga på en vecka för att … ja, något annat banalt. (Ni förstår nivån nu?) Så jag och barnen läste på, och fann att vi behövde offra en höna. Blot. Men vi hade ju ingen höna. Så vi inventerade och fann i kylen ett paket bacon och i frysen några förskrämda köttbullar. En gris och en ko fick ersätta hönan. (Allt detta sker alltså under stort fnitter.)

Därför sågs häromdagen valda delar ur den underliga familjen Bergman vandra ut i skogen för att göra detta offer:

Men. Lyckan (=gudarna?) stod oss inte bi. Alla är vi nu ateister blivna. Ska man få sin vilja igenom får man faan ta saken i egna händer.

40 kommentarer

Kräkpokal och åksjuka

Publicerat av Lotten Bergman den 17 mars 2012 03:57

”Kräk jag minns” tänkte jag kalla detta inlägg och så skulle jag rabbla upp dem alla. Och börja med den där läbbige mannen som försökte kyssa mig i en hiss en gång när jag sommarjobbade på bageri. Ett typiskt kräk. Men så visade det sig att jag redan har skrivit ett inlägg med den rubriken – för så sent som ett år sedan.

Klockan är 03:35 natten mot lördag och jag är vaken för att det har varit lite stökigt här. Nioåringen kom och sa att han hade ont i magen och lade sig att sova bredvid mig och min fina muskelbristning i vaden. (Den djefla mannen och hans fina ryggskott sover i en rygg- och skrikvänlig säng i en annan del av huset.)

Och så kräktes Nioåringen.

Splatt, huärk och klatjofs på mig, i hela den 2,40 meter breda sängen, på golvet (som har så breda springor) och på högen med rena kläder.

– Fast man ska vara glad så länge kroppsvätskorna inte hamnar på trösklarna, sa jag högt. För de är ju så himla pilliga att rengöra.

Lite jobbigt. Men vad tusan, detta har jag ju varit med om några gånger tidigare. Ritsch, ratsch fillibombombom så hälldes det mesta klegget i toan. Ungen stoppades i badkaret och lakanen i tvättmaskinen. Bäddmadrassen hängdes utomhus och en annan plockades upp ur källaren.

Men vänta nu, varför beskriver jag detta i passivum som om det bara skedde? Vaddå hälldes, stoppades, hängdes, plockades? Här sliter man ut sig och har inte vett att ge sig själv cred för det? Nä, nu ska här delas ut ett pris!

Kräkpokalen här ovan skulle på engelska kunna heta puke goblet. (Etymologiskt bevandrade kan säkert härleda ”puke” till ”pokal” och tvärt om.) SAOB leder oss till svenskt 1800-tal, när man ständigt behövde kräkmedel:

”kräkpokal, antimonbägare, som gav emetisk värkan åt vin som någon tid stått däri.”

När vi ändå är inne på ämnet, ska ni få lära er varför man kräks när man är åksjuk. Hjärnan blir förvirrad när det som ögonen registrerar inte stämmer överens med de rörelser som kroppen känner av; testa att åka vinglande tåg i mörker eller bil på vindlande vägar med blicken i en bok. Av dessa motstridiga signaler drar hjärnan slutsatsen att man är förgiftad – som befunne man sig i Jag, Claudius, där Livia pytsade ut gift till allt som gick på två ben. Hjärnan agerar då snabbt och framkallar kräkning för att giftet ska ur kroppen. Så himla smart!

Runt 1973 uppfann min pappa faktiskt en antiåksjukekeps med skygglappar som provades ut på oss barn. Nej, den kom aldrig så långt som till PRV. Och ska man nu uppfinna något, så skulle jag vilja ha

kräkdammsugare
kräkeliminator
kräkmagnet.

För nu är jag trött på att peta med topz i de förnicklade golvspringorna.

36 kommentarer

Parkeringsvaktens klagan

Publicerat av Lotten Bergman den 14 mars 2012 12:55

Jag äger en rasande intressant bok som heter ”Stockholms parkering” (2007). Någon måste ha badat med den någon gång, för den har blivit alldeles bucklig och konstig, men visst ska det väl synas att böcker har lästs? När man spiller i t.ex. kokböcker ska man bara tänka ”yes, där satt den!” och när man dödar feta flugor i ett nyss uppslaget uppslagsverk, passar man förstås på att göra en anteckning i marginalen bredvid smällfläcken:

fluga, d. 2009, Brachycera, surrandet gjorde mig vansinnig.

Den buckliga parkeringsplatsboken tar konsekvent (och helt riktigt) lapplisornas parti och påpekar bland annat att det är bra när man på en och samma plats har ”flera olika parkeringsrestriktioner, för då blir parkeringsvakternas arbete mer varierat”. Huruvida de hade gillat denna variation, vet jag dock inte:

Televerkets personalparkering vid Brunkebergstorg i Stockholm (1956).

Den roligaste bilden är ändå den med två förorättade parkeringsvakter som inte alls uppskattade Magnus Ugglas tilltag i låten ”P-F” från 1989. Låten är inget storverk, om jag får säga så:

Min dröm förgör.
Dom får en vanlig, fredlig, snäll bilist
tänka som en terrorist.

Men visst kan man väl skratta lite och rycka på axlarna och gå vidare i livet – kanske till och med ge tillbaka med samma medicin? Nej, vänta! Vi är kränkta! Vi tar i med hårdhandskarna! Vi river sönder ett foto!

Att jag tycker att fotot är så roligt beror på mannen till vänster: han har ju jättekul! — Att jag tycker att fotot är så roligt beror på den inte särskilt upprörda mannen till vänster: han har ju jättekul!

Jag har inga som helst problem med parkeringsvakter. De gånger som jag har fått böter har jag definitivt varit skyldig till mitt brott, hur irriterande påföljderna än har varit. Men Uggla, han var förbannad:

Hon blir mosad mot min högerskärm
När jag söker köra över hennes bötespärm.
Min dröm förgör.
Varenda gång jag får en p-kupong
sjunger jag min sång.

Ehum.

55 kommentarer

Om jag levde på stenåldern, hade jag varit död nu

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2012 09:45

Hade jag varit stenålderskvinna hade jag varit fulare i håret. Jag hade dock enligt alla forskarrön ätit jättenyttigt med blott nötter, bär och kött på tallriken. (Tallrik? Oh ja, just min gren av stenåldersmänniskan hade tallrik. Och tandborste. Samt hålfotsinlägg. Vilket i förlängningen innebär att vi även hade skor. Moving on.)

Typiska stenåldersmän i full färd med att tillverka hålfotsinlägg.

Fast om jag hade varit stenåldersmänniska hade jag förstås varit död nu. Jag hade dött redan som nioåring när en sabeltandad tiger kom för nära och gav mig ett astmatiskt anfall som långsamt kvävde mig till döds. Mina barn hade varit döda också för de har haft feberkramper, brutna armar, krupp, lunginflammation och smittkoppor. Förlåt, vattkoppor. (Det är här faktakontrolleringslusten sliter och drar i mitt inre. Fanns vattkoppor på stenåldern eller är de anakronistiska faktoider de också, som allt annat som är intressant? Vilka sjukdomar kan man de facto dö av egentligen? Får jag hitta på att krupp är livsfarligt? Eller ska jag för enkelhetens skull säga att vi alla säkert hade dött av den förfärliga sjukan gröna hund? Moving on.)

Vad jag vill komma fram till är att jag är slut som fysiskt praktexemplar. Inte bara min djefla man stånkar och huffar samt puffar idag. Igår på basketträningen sa det nämligen knirk i min högra vad. Eftersom det hela tiden säger kniork, knäpp, knak, knaster, plupp och pang i andra delar av min kropp, sa jag till vaden på skarpen, lindade en munkavle runt den och lirade vidare. Fem minuter senare sa det ploff i samma vad, och så kunde jag inte springa, hoppa, rusa, förflytta mig i sidled eller ens trippa på tå mer. Jag kunde bara halta fram som en stelbent stork.

Det där är min stand in som visar exakt hur det såg ut igår. Fullsatt på träningen har vi, ja.

Muskelbristning, säger läkarvetenskapen. (Som är en sjuksköterska i laget, en tyngdlyfterska i laget och en medicinsk uppslagsbok från 1898.) Den hemliga kuren lär vara att överdosera antiinflammatoriska piller i kombination med smärtstillande tabletter. Själv tror jag med på en överdos i självömkan i kombination med ältande. Och ett och annat lustigt utrop som t.ex.:

– Halt!

Men jag lever i alla fall. Moving on.

35 kommentarer

Min djefla man förstår mig inte

Publicerat av Lotten Bergman den 11 mars 2012 23:15

Jodå, vi har sagt att vi ska bli 100 år båda två och att vi sedan ska hoppa ner i en vulkan tillsammans eftersom barnen då förhoppningsvis klarar sig utan oss. Frågan är bara hur i hela friden jag ska få upp karln på vulkankanten. I förmiddags hördes detta:

– AAAAAAAAAAAAAAAARGHHH! LOTTEN! HJÄLP! HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP!

Nu får man faktiskt ta dylika hojtningar och rop med en nypa salt och mumla ”don’t cry wolf” (samt helt inkorrekt nynna på Peter och vargen för att jag när jag var liten blandade ihop den med Pojken och vargen) eftersom min djefla mans rop på hjälp kan bero på att han

inte kan hitta filmjölken
har fastnat med ena foten i toastolen
balanserar 72 böcker på varandra eftersom latmansbördors rekord bör slås
brinner av iver över att få visa upp sin senaste imitation av en dammsugare som har tagit sig vatten över huvudet och sugit i sig tre bomullstussar och tre gem på en gång.

Jag släntrade nerför trappan samtidigt som jag lade ÖK i Wordfeud (ka-tjing) utan att trilla eller ens darra på manschetten. Men så såg jag. Förfärligheters förfärlighet. Som en gammal vinkelhake stod han i köket och hängde över en glassburk.

Den djefla stånkande mannen och hans glass.

Han sa:

– RYGGSKOTT!

Jag kontrade snabbt med :

– NACKSKOTT!

Det är i det läget min man inte förstår mig. Medan han vill att jag ska säga stackare, nämen ojojoj, det blir nog bra ska du se samt vill du ha lite knark, står jag och förbereder mig på att få associera vidare med NÅDASKOTT, HAGELSKOTT, SKRÄMSELSKOTT, PISTOLSKOTT SLAGSKOTT … VARSKOTT! Skratt är bästa medicinen! (För nu börjar jag ju bli rätt van vid ryggskotten.) Å ja ba:

– Men du, är det inte lite sent? Det var ju i förrförra veckan som skottdage…
– Uh. Ah. Dähr. Och dääähr. Tabletterna.
– Knark! Får jag ta? Vad gjorde du när det högg till?
– Bäddade. En. Uh. Aaah. Säng.
– Aha. Då förstår jag. Nya, ovana rörelser är aldrig nyttiga.

(Bilden hittade jag hos The Quack Doctor.)

Nu ska ni inte vara oroliga – han har tagits omhand av mig och fått dunderpiller som vi smugglade hit från storstan i somras och dessutom dubbel dos muskelavslappnande tabletter. Han bedyrar att han har gjort sina muskelövningar som han ska och att orienteringsrundan på blankis i förrgår inte har med saken att göra. I detta nu ligger han och snarkar bredvid mig med en kylklamp på ryggen. Nyss mumlade han något nästan ohörbart. Transkribering:

– Mnhgh … grull … acka … nuffi piller … betala baff i förskott.

Å ja ba:

– FÖRSKOTT!

31 kommentarer