Etikett: tåg

Koppartjuvar och Melodifestivalsgenrep 2012

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2012 02:48

Koppar! va? Koppar? KOPPARTJUVAR TILL BLÖTDJUR OCH FÖRGRYMMADE BANDITER!

(Ur DN nyss.)

Jag har blivit galen av ilska mot tjuvar och banditer så många gånger nu, att inte ens Kapten Haddocks svordomar räcker. Alla våra cyklar försvinner, två kameror har stulits, rånad på allt jag hade blev jag en gång – och nu sitter Nittonåringen (på väg hem från Lund för att fira 20-årsdagen) och mår illa på en buss i mörkaste Småland för att tjuvarna har vandaliserat spåren och stulit kopparn så att tågen inte kan rulla.

Katakres! Diplodocus! Band av glada borrar! Hycklare i tartarsås! FLÖJT PÅ ER! — Katakres! Diplodocus! Band av glada borrar! Hycklare i tartarsås! Ekvilibrist! FLÖJT PÅ ER!

Den där bildtexten har jag förresten bara hittat på. Om man tar det som står i pratbubblan (som om man ska vara noggrann är mer av en pratrektangel) och översätter med hjälp av Dr Google, blir det:

– Näbbdjur! Boit-sans-törstig! Bänk-bouzok! Kannibal! Monkey! Schizofren! Uh Loony!

Har vi några tjuvar i kommentatorsbåset? Som vill erkänna och bli förlåtna? Eller svurna lite åt? Mollusker och maneter på er!

Så, nu har jag avreagerat mig. För att slippa en naturlig övergång till nästa ämne, gör vi så här:

_*_*_*_*_*_*_*_*_*_ Reklampaus_*_*_*_*_*_*_*_*_

Köp konserverad gröt!

Alla har problem med håret! Överallt! Ta det från armhålan och sätt på huvudet!

Solnedgångar är bra för de kan illustrera allt.

_*_*_*_*_*_*_*_*_*_ Reklampausen är slut_*_*_*_*_*_*_*_*_

Men nu till gårdagens begivenhet – jag fick av Orangeluvan i julklapp en biljett till genrepet före Melodifestivalfinalen och kan meddela att Loreen vinner imorrn. Danny kommer tvåa och Lisa Miskovsky trea. (Och jag har alltid fel, ska kanske tilläggas.)

Några bilder, så att ni är beredda imorrn, kanske ni vill ha?

De tre programledarna har precis de klänningar och byxdressar som mina barbiedockor hade 1974. — De tre programledarna har precis de klänningar och byxdress som mina barbiedockor hade på sig 1974.

Loreens scen byggs upp på ett litet kick, lätt som en plätt inkentinken.

När programledarna inte är i sändning dansar de, sjunger med, skrattar med studiomännen och teknikerna och ser ut att ha så himla kul att jag var beredd att kasta mig ner och skrika JAG VILL VARA MED! — När programledarna inte är i sändning dansar de, sjunger, skrattar med studiomännen och teknikerna och ser ut att ha så himla kul att jag var beredd att kasta mig ner och skrika JAG VILL VARA MED! TA MIG! HÄR ÄR JAG!

Molly Sandéns ljus var häftigare från våra platser än i tv, där vi såg allt i profil. — Molly Sandéns ljus var häftigare från våra platser än i tv, för vi såg allt i profil.

Slutnumret är förra årets vinnare, ganska mesigt sjungen av Elena Paparizou – omgiven av urläckra dansare. Särskilt den inringade huvudbonaden ska ni kolla in. — Slutnumret är förra årets vinnarlåt, ganska mesigt sjungen av Elena Paparizou – omgiven av urläckra dansare. Särskilt den inringade huvudbonaden som är som en fjäderfontän, ska ni kolla in.

Hett tips: mellan låt 7 och 8, eller om det var tidigare … eller senare … får ni se Sarah Dawn Finer i en inspelad sketch som är rolig. Inte lika hett tips: efter alla tio låtarna får ni se en av Helena Bergströms rollfigurer i en inte alls rolig monolog nere på scenen.

Javisstja — ni vill väl se hur jag hade klätt mig också? Tadaaaa:

Fluff, tyll, glitterprickar och på det hela taget en ganska obekväm utstyrsel.

33 kommentarer

En finklädd fjant, det är jag det

Publicerat av Lotten Bergman den 25 februari 2012 17:54

Finklädd hastade jag mot tågstationen för att åka till Stockholm och gå på hejdundrande fest. På väg till finkläddheten hade jag rivit sönder tre par (billiga) strumpbyxor och rivit mig själv på en oäkta ring som hade spärrat ut hullingar och tappat sitt glitter. Detta sinkade mig. Med andra ord var jag svettig, lite sen, lite sur och lite hungrig eftersom den där skålen med fil och flingor som man alltid ska äta innan man går på fest stod kvar i köket och gojsade till sig.

På stationen visade det sig att tåget var lite sent. Och lite mera sent och ännu lite mera sent. ”Det är ett jädra oskick att bara öka förseningen med fem minuter i taget” tänkte jag och viftade lite på tårna i mina jättestora kängor som är så sköna i alla bemärkelser. På stationen visade det sig också att jag hade glömt alla laddare, alla hörlurar, all läslektyr som inte kräver teknik och dessutom var telefonbatteriet på upphällningen. Och alla runtomkring mig pratade för högt och spelade plippande datorspel.

Jag ilsknade till. På Facebook konstaterade jag detta:

Grrrrr, morrade jag och funderade på hur man går från ilsken till glad och festglittrig när precis allt ju går fel. Men som man ropar på fejjan, får man svar: en basketkompis satt på just mitt tåg, som stod stilla i Strängnäs sedan en timme. Hon skrev att det var en knarkare som hade lappat till lokföraren. Snabbt tog jag fram Datorn Med Bara Lite Batteri kvar för att kolla:

Ajajaj. Plötsligt var jag inte arg. Jädra i-landsproblem med nylonstrumpor och knorrande mage. Vad är väl en timme hit eller dit? Men vänta hjälp, det här måste jag ju berätta om för omvärlden, man kan ju idag inte vara med om något utan att berätta om det – då kanske det inte ens har hänt?

Med alla program avstängda, tangentbordet släckt och skärmljuset så skumt att jag kände mig som en spion i en källargarderob, skrev jag detta på väg till Stockholm. Bara så att ni vet.

(Pssst. På hemvägen vid midnatt kan jag väl kolla i kommentatorsbåset om hur det gick i kvällens Melodifestival?)

22 kommentarer

På sovtåg mot Luleå!

Publicerat av Lotten Bergman den 25 oktober 2011 21:11

Utan internet i ~~tre~~ ~~fyra~~ fem timmar försmäktar jag på detta nattåg.

Stöklotten och Martin Ljung försöker alltid att få egen kuppe.

Fast det är inte alls synd om mig. Jag har ju läst en sån därn vahettere … bok. Jag har även roat mig med att fotografera inredningen och fundera över bäddning. Eller inte bäddning. Kanske bäddning senare? Eller nu? Eller bäddning innan sovkamraterna kliver på i Gävle?

Jag bäddade innan de kom och fick alldeles ensam dra i spakar och fälla britsar och peta på saker som man annars inte petar på.

Sedan öppnade jag en av vattentetrorna bara för att markera att den var min. Och en tvål, som blev min. Sedan tvättade jag näsan med det giftiga vattnet.

Varför kan man inte dricka vattnet direkt ur kranen på tåg? Var i hela Sverige kan man idag leta upp en vattencistern som innehåller odrickbart vatten? Det är väl svårare att hitta dåligt vatten än bra? (Säger jag, som bor i en stad där man sedan två veckor måste koka vattnet för att någon har läckt något någonstans.)

Men innan internet försvann hann jag leta mig fram till Trafikverkets digitala museum för att lära mig att man förr inte kunde vara enbart generaldirektör vid järnvägen utan även stationsinspektor, konduktör, lokförare, bromsare, eldare, grindvakt, banvakt, banmästare, trädgårdsdirektör, tågstäderska och stationskarl. Tågstäderskan hade ansvar för bäddningen (som jag ju numera sköter med den äran) enligt denna anvisning från 1947:

På så här många bolster och kuddar sover jag inte inatt, kan jag tala om

Trädgårdsdirektören såg till att pynta stationsområdet och återställa eventuell röra som rälsläggningen medförde. Bromsaren bromsade och eldaren eldade, vilket påminner om min envisa kamp för att få internetvågorna in i kupén.

Några tips – en liten bruksanvisning – för de sovtågsovana:

1.
Man kan om man inte är alldeles noggrann i sin beskrivning säga att valet står mellan liggkupé (sex personer som inte måste enbart ligga utan även får sova), sovkupé (tre personer som alltså sover i högre utsträckning än alla som ligger), parkupé (två personer som inte måste vara ett par egentligen) och förstaklasskupé med inbyggd dusch och Duxmadrass. (Det står faktiskt ”Dux” överallt i beskrivningarna, vilket måste göra alla på Hästens galna av reklamkuppsavund.)

2.
Det funkar lite som på hotell med plastnycklar till kupédörrarna. Och en plastnyckel till duschen ute i korridoren.

"Hålkort" kan vi ju kalla dem för skojs skull. — ”Hålkort” kan vi ju kalla dem för skojs skull.

Förr i tiden var det bara vanliga låsvred, så om alla i kupén skulle ut samtidigt, fick man rota fram en konduktör som fick låsa och låsa upp. (Tssssst. Vad dum jag är! Förr i tiden låste man ju inte om sig!)

3.
Pottorna är borta.

4.
Man får bädda när man vill. Om man inte kan bädda, kommer någon och hjälper till.

5.
Alla som åker sovtåg snarkar – utom jag. Men alla är samtidigt tåliga människor som inte bangar för obekväma och besvärliga resor; de är helt enkelt fördragsamma.

6.
På SJ-språket, där ”tio minuters försening” kan betyda ”tjugofem minuters försening”, säger man inte ”stäng av larmet” utan naturligtvis ”kvittering”.

Om ni mot all förmodan kan läsa detta, har jag hittat lite internet. Kanske i trakterna av ~~Ockelbo~~ ~~Bollnäs~~ ~~JärvsöLjusdal~~ ~~Ånge~~ Bräcke? (Internetvågor i småportioner.)

41 kommentarer

På väg till Kalmar

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2011 08:42

En annan är så himla bra på att komma iväg i svinottan. Jag är nere på 13 minuter nu — alltså från den sekund som jag slår upp ögonen tills jag sitter på cykeln och trampar. (05:01–05:14.) Missöden får man väl räkna med då, va?

Jag tog fel matsäck – visserligen var det också mackor och visserligen är barnen inte så nogräknade, men den som hade gjort salamimackor får idag nöja sig med mina skinkdito.
Termosen läcker.
Mina tänder är oborstade.
Den djefla mannens kontokort får sig idag en oväntad resa till Kalmar.

Det hela handlar förstås om planering. Alla kläder är framlagda, hålfotsinläggen är stoppade i rätt skor, cykellamporna är kontrollerade och cykelnyckeln är framtagen. Att en modern ståltermos kan läcka anade jag inte, de oborstade tänderna ska rensas med hjälp av tuggummi, matsäcken var god och min djefla man får helt enkelt låta bli att shoppa idag.

Via kommentatorsbåset har jag förstått att jag borde stanna längre i Kalmar än vad som är fallet – men jag lovar att inspektera Långviksbadet med vedeldad bastu, Byteatern och Packhusets buffé en annan gång.

____
Såja, nu har jag bytt i Norrköping – och stått i stationshuset som jag nog har klagat på förut (äcklig laxpaj och ombyggnadhysteri på Pressbyrån som ligger för långt bort, har jag för mig att det handlade om då). Med mina starka basketben orkar jag absolut stå och vänta i en halvtimme – men alla andra stackars veklingar är det ju synd om. Ganska många slog sig ner på det kalla stengolvet, men det säger mamma alltid att man inte ska för då får man ju blåskatarr.

Kanske skulle vi i dessa ockupationstider ockupera Jernhusens kontor och påtala att vi tågresenärer vill sitta och ha mysigt?

Ja, de var tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra folk att sitta i fönstren. — Ja, de var i Norrköping tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra olydigt folk att sitta i fönstren.

För att återvända till termosen som så mystiskt läcker trots ointagligt stål, är det förmodligen så att det vilar en förbannelse över mig och mina termosar.

I tvåan i gymnasiet åkte klassen på fågelskådning med tältövernattning. Min termos med varm choklad gick sönder i tusen bitar och dränkte min extremt syntetiska sovsäck, som aldrig blev sig riktigt lik. (Forna tiders termosar hade glasinsida och var väldigt sköra, förstår ni ungdomar. Därför hade jag så smart lindat in termosen i sovsäcken. Lite som dadlar i bacon.) Jag fick sova utan ens en värmande tröja i ett tält mellan Perre och Erik S., som tyvärr inte alls tog tillfället i akt på något sätt utan låg med ryggen ogästvänligt vänd mot mig.

När jag nu tänker efter, kändes det ungefär som på stationen i Norrköping.

79 kommentarer

Beslutsfattare Bergman

Publicerat av Lotten Bergman den 6 september 2011 14:43

Det sägs i många vetenskapliga undersökningar att det är de många besluten under en dag som gör att man blir trött. Och att man blir nervös och orolig av att inte ha något att göra annat än att fundera över oförrätter och deadlinear.

Eller så hittar jag bara på dessa fakta för att det passar mig.

Igår fattade jag banne mig inte ett beslut. Allt låg framför mig som en räkmacka. Jag hade helt enkelt inga val eftersom

man måste gå upp
man måste äta
man måste svara på alla mejl (vissa av er kanske inte håller med om det)
man måste förbereda veckans föreläsningar
man måste prata med sina barn och grannar
man måste åka på basketträning.

Så när natten kom (och jag inte hade ett val mellan att gå och lägga mig eller ej) och jag skulle sova, var jag ju inte trött. Humdidum, sa jag och vred på mig som Jeff Goldblum i ”Flugan” medan jag försökte hitta på valsituationer som skulle göra mig trött. Trarajdiraa sa jag och tänkte att jag var Eric Roberts i ”Runaway Train”, för det var en himla jobbig situation detta att ligga och kämpa. Jag tror dock att jag somnade till slut, för när jag vaknade var jag jättetrött.

Denna dag har däremot bjudit på så många valsituationer att jag redan vid lunchtid behövde sova middag. Skulle jag inför resan till Lund och föreläsningen imorrn

packa i lilla eller stora ryggsäcken
ta bil eller buss till stationen
ha fula & bekväma eller fina & obekväma skor
ta med Nittonåringens rullväska med höstkläder till honom eller ej
ha kjol eller brallor
äta hemma eller på tåget
ta med Nittonåringens hantlar eller ej
mejla affärn om den där otrevliga tanten i kassan
ta ur diskmaskinen eller hänga tvätten eller backuppa datorn
packa ner Nittonåringens höstkläder i en stor bag istället
kanske cykla till stationen om jag inte packar ner hantlarna och höstkläderna till Nittonåringen
ta med stora ordboken i två band (SO) om jag nu inte tar hantlarna
verkligen ta på mig ringarna för tänk om det kommer tågrånare
ta med mig passet för tänk om jag plötsligt måste åka på semester direkt från Lund
packa Nittonåringens rullväska full med de där bananerna som jag köpte igår som var så billiga och som kommer att bli bruna innan jag kommer hem igen
borsta tänderna?

Det slutade med att jag med oborstade tänder blev lite för sen för bussen och eftersom jag hade Nittonåringens rullväska full med skor och kalsonger så blev cyklingen för bökig; jag tog bilen. Och fick efter 300 meter vända och köra hem igen och stänga av larmet och älga in i huset med andan i halsen och springa ut igen och glömma att sätta på larmet innan jag kunde köra mot stationen igen eftersom jag ju hade glömt Nittonåringens rullväska hemma. Den som var så himla full av skor och kalsonger.

Men nu till dagens läsarfråga: vad är det här för konstiga tåg som har oanvända kök och som inte byggs om för att få plats med fler resenärer och varför kan jag inte googla fram svaret? — Men nu till dagens läsarfråga: vad är det här för konstiga tåg som har oanvända kök och som inte byggs om för att få plats med fler resenärer – och varför kan jag inte googla fram svaret?

30 kommentarer

Stackars näsan – och lite tågtrubbel

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2011 11:14

Man kan dämpa sina fem sinnens fulla bruk genom att ganska diskret till exempel ploppa in hörlurar med musik (hörseln), stänka på tabasco på läbbig mat (smaken), ta en alvedon (känseln) eller bara blunda (synen). När det gäller lukten är det svårare att vara diskret, men snart stoppar jag in öronproppar i näsan.

Vi sitter på tåget och det är fullsmockat. För en liten stund sedan klev en kiss- och rökgubbe på och satte sig bakom mig. Jag tycker mig ana att det är landstingsbrallor som stinker och antar att det är den toviga koftan som är inrökt eftersom koftor i alla böcker är inrökta. Det är förstås så att han får lukta och att det är synd om honom eftersom han är en spillra av den människan han förmodligen en gång var.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag vänjer mig.

Men så kliver ett gäng killar på. De är liksom kepskillar i 20-årsåldern – fast ingen av dem har keps. De pratar smattrande spanska och luktar mer svett än någonsin en baskethall efter femton matcher eller ett i tio år använt knäskydd av märket Vulcan. Tro mig, jag har känt en och annan svettlukt i mina dagar. Men aldrig något som liknar denna stank.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag nog vänjer mig.

Och då kommer en parfymtant och sätter sig framför mig. Hon ser inte alls ut som en parfymtant gör i min fantasi utan som en helt vanlig tjejdam i 45-årsåldern. Och hon har hoppat i galen parfymtunna eller liksom Obelix i parfymgrytan. Det är en kväljande, stark parfym som går åt Old Spice-hållet.

Jag tar nu mitt sista djupa andetag och tänker att jag hellre vänjer mig vid tumskruvar eller felstavade ord. Kan man kanske hälla tabasco i näsan?

Uppdatering

Oj och hoppsan. En av de illaluktande killarna får nu en ~~ringande~~ rungande utskällning av tågvärden. Han ska kastas av för att han har ”gett avgång”. Tågvärden säger”du måste lära dig att veta hut” och ”kliv av tåget!” och killen svarar ”håll käften!”.

Om jag förstår rätt klev killen av tåget och var oförskämd mot människor som klev på, varefter han vinkade just den gest som betyder ”nu ska tåget avgå”. Någon som vet hur den gesten ser ut?

Uppdatering 2

Det händer saker: i Södertälje skulle resenärer mot Malmö tydligen kliva av och byta tåg. Men av någon anledning gjorde de inte det. I högtalaren får de nu veta att de ska byta sina biljetter och ta nästa tåg mot Malmö om två timmar. Å ja ba:

– Varför kom de inte av tåget?

Uppdatering 3

Vi kom iväg till slut – och killen fick åka med. Jag försökte spionera på Malmöresenärerna, men fann inget komprometterande. Mycket mystiskt.

19 kommentarer

Tågtrubbel

Publicerat av Lotten Bergman den 22 februari 2011 10:25

För tusen år sedan skrev jag ett studentikost kåseri som publicerades i den fantastiska publikationen Pålsjö Ängsblad. Det var teknologernas i Lund tidning, där jag under pseudonymen ”Thalia” skrev om livets vedermödor precis som nu. Ett av de bättre hette precis som ovan ”Tågtrubbel”. Som jag minns det handlade det om nymodigheten i att man skulle trycka på knappar för att öppna dörrarna och att jag tappade bort min biljett för att sedan hitta den – använd som begagnat tuggummipapper. (Hm. Det där var inte alldeles lätt att beskriva i ett ord: jag hade alltså spottat ut mitt tuggummi i den nyköpta biljetten.)

Idag skulle jag efter ännu ett inhopp i Nordegren i P1 (strax efter Marie-Louise Ekman och i studion bredvid Roxette) åka hem med tåget 16:55, och äntligen skedde det som jag bara hade hört talas om! Hurra! Även jag vet nu hur det känns när det knastrar till i högtalaren och en vän röst säger:

– … krascchhhhn tågnummer fnetttisnpluuu … spårändring … vi upprepar … krascchnuu … spårändring!

De luttrade hade redan när Göteborgståget rullade in på vårt spår börjat dra sig mot den närmaste av två möjliga flaskhalsar som är dimensionerade för persontrafiken runt kanske 1922. (Stationshuset invigdes 1871.) Jag och mitt ressällskap fnittrade och flöt med. Fnittret kom sig av alla passagerares tålamod: ilsket, men inte förvånat. Jag filmade lite:

För er som inte har varit på Centralen på ett tag: alla nedgångar är inte kvar.

Den här direkt till spår 10 är puts väck. (Bilden tog jag 2007.)

Vid spårbyte gäller det att ta sig genom den ena flaskhalsen efter den andra.

Ni förstår att på bilden ovan motsvarar ett rött streck ungefär 150 människor. Och så förstår ni att ritningen är schematisk? Bra. De där rulltrapporna är förresten nya, blanka och vackra. Men de hjälper endast när man ska mot tåget som går till Arlanda eller när man är sugen på en hamburgare.

De som måste ta hiss vid spårbyte, måste förstås ta hiss – och jag säger bara det:

smal perrong + stress + is och snö + packning + eventuella barn + kryckor = omöjlig ekvation

Nu hade jag ju varken kryckor eller barn och knappt packning med mig, så allt gick bra. Orsaken till förseningen och spårbytet var inte som vanligt signalfel, älgar, väder, bromsar, dörrar eller nedfallna ledningar utan att lokföraren hade låst in sina nycklar i hytten.

Men här kommer en spaaaaaning inför framtiden:

inom ett år kommer Sverige att skriva under ett jättelösningskontrakt med Ryssland
inom två år kommer ryska rallare med is i mustascherna och jättemaskiner att lägga järnvägsspår liksom konfetti sprutar ur melodifestivalkanonerna
inom fem år kommer vi att på vintrarna susa fram i ryska vintertåg utan problem och plöja ner älgar under tågen som inte ens rycker på axlarna eller får en buckla.

Varför tror jag det? För att på samma sätt som att vi nordbor inte kan gå i pimpinetta, franska skor, kan vi fortsätta köpa in franska tåg som är hållbara endast i juli. Pengarna då? säger ni förstås – Lotten du måste tänka på finansieringen! Äh, det måste jag inte alls, för det finns det andra som gör.

29 kommentarer

Resan till Tjottahejti, Åväbbla eller Långbortistan

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2011 14:18

Igår tänkte jag på morgondagen som en dag som alla andra. En jag-åker-bara-en-tur-till-Göteborg-dag. Liten resa, liten övernattning, litet föredrag, liten resa tillbaka men faktiskt till Stockholm för litet party i Herrängen. But noooo.

Natten till idag vaknade jag med ett ryck (eller så vaknade jag inte ett dugg ryckigt utan precis sådär slött som man ju plägar göra) och en vag obehagskänsla. Vart skulle jag egentligen? Var det verkligen till Göteborg? Ja, det var det nog. Och så somnade jag om.

Några timmar senare satt jag i SJ:s telefonkö för att i panik byta ut beställda tågbiljetter som inte passade alls. Allt gick i en rasande fart och sköttes enormt proffsigt av en SJ-dam som ska ha medaljer, fanfarer och gator uppkallade efter sig. (Alltså, medaljerna och fanfarerna behöver inte byta namn.)

För jag skulle alls inte till Göteborg. Jag ska till Salt & Sill som ligger på Klädesholmen bortom Tjorust, ute på piren på ön Danmark (!) med adress Ryttarholmen 1. Och resan dit är i sanning ett äventyr. Först tog jag ett skrammeltåg till Katrineholm. Där skakade datorn såpass att den hakade upp sig och inte kom någonstans. (Eller så var det jag som sluddrade på tangenterna och bad om ett ogiltigt kommando.) Jag skulle bara ta en bild på den svarta skärmen med den lilla snurrande hakauppsig-bollen.

Men vad ser man mest? En extremt smutsig skärm.

I Katrineholm händer det inte mycket (om man inte räknar detta) – förutom att besöken där alltid präglas av svinkallt och dåligt väder samt försenade tåg och förlorade basketmatcher. Så även idag.

När jag såg de nya förvaringsboxarna i illgrönt och neongult strax bakom de grön-blå-turkosa staketen vid en dörr, kände jag mig som en finsmakare som fått i sig kanelkryddad surströmming. (De gamla var liksom lite gråare.)

Sladdhärvan där uppe har jag markerat för att jag tror att det är ett tidsdokument. Sladdar kommer att vara ovanliga om tio år, serni.

Jag är verkligen inte en estet, det ska gudarna veta. Men … hur tänkte de här? Eller är det bara i mina ögon som färgerna krockar så att det skriker i ögonen?

När jag bytte biljetterna råkade jag få nya som var mycket billigare. Men på något sätt funkar det så att man inte får tillbaka pengar i sådana fall, utan överskottet brinner inne. Damen på SJ sa att om jag valde en trerättersmeny på tåget skulle jag inte förlora lika mycket (logiken är fantastisk), så nyss åt jag detta, som har komponerats av Leif Mannerström – han som smakar på gråtande människors mat i ”Sveriges mästerkock” – ett tv-program som liknar Robinson i grymhet:

Jaadu Leif. Bra konsistens. Snyggt upplägg. Tyvärr helt utan smak. Och varför bara ett kryddmått vaniljsås till äppelkakan? Bättre kan du.

Nu (14:24) ska jag strax kliva av i Göteborg. Om jag överlever resten av resan, återkommer jag med uppdaterande rapport. Och hur är det nu man uttalar ”sill” på öarna utanför Gööööötet, Översättarhelena?

Uppdatering i kvällningen

Det här skulle jag ju min vana trogen kunna uttrycka bra mycket längre. Men i kortversion och i kronologisk ordning:

anländer till Göteborg och tror att jag har all tid i världen på mig
får veta att jag om en minut ska gå till utgång 33 där min varifrån min buss avgår kl 14:33, vilket får mig att tro att bussar som avgår 14:37 gör det från utgång 37 och så vidare
kliver på bussen och får inte betala biljett för chaffisen fattar inte vart jag ska
får hjälp av tusen och en passagerare som allihop vill ha mig att byta till bussar som heter 335, 355, 353 och 535
byter buss i Stenungsund
blir omhändertagen av ilsken skånska
byter buss i Myggenäs
kliver i 30 cm djup issörja
blir omhändertagen av rar göteborgare
blir körd till Klädesholmen och installerad i ett flytande hotellrum!

Väl inne i bussen ansågs jag vara hel normal som vände mig om och tog en bild på det som vi alla nyss stod i.

Så här såg det ut i två timmar. Ser ni Jessica Rabbit?

Se där hur jag tar hand om mig när jag sitter längst fram i bussen och känner mig lite osäker på väglaget.

Sedan gick jag en promenad i idyllen som visade upp sig från sin allra värsta sida: alla hus var mörka och till synes tomma, torget som hette Torget var mest en vändplats och nästan alla vägar var märkta med PRIVAT VÄG. Men en liten flåsig och snorig filmsnutt hann jag med även idag (det är alltså en serie i snor):

Nämen ojojoj, vad jobbigt. Nu måste jag gå och dricka lite champagne.

31 kommentarer

Gåtfulla män på väg mot Sundsvall

Publicerat av Lotten Bergman den 22 november 2010 13:59

Jag är på väg mot Sundsvall per tåg och lyssnar på två killgubbar i 35-årsåldern som ses för första gången på tio år. En har håret kvar, den andra inte. En av dem har slips och kavaj och den andre har skinnpaj. De succéfajtas så det står härliga till genom att berätta om hur de på bananskal halkade in i bransch 1 och 2 och hur de lyckades sälja t.ex. en pluttlägenhet för fjutton miljoner och köpa en megavåning för nästan ingenting trots att jag tycker att det låter som fjutton miljoner det också.

Och jag kan inte begripa vad de har gemensamt.

De rabblar namn som Spiken (som hade spikfrilla), Mackan (som var sjuk alla måndagar och fredagar), Kagan (som lånade ut sin lägenhet i sjunde hand), Kenny (som krävde farthållare i bilen som han sedan körde sönder i 180 knyck) samt Tscheff som förmodligen är död. (Han kanske inte alls stavas så. Tjef? Tjifen? Kjeff? Tzcech? Chierf?) När tåget rasslar igång hör jag bara enstaka ord trots att jag som en hund vänder öronen mot de pratande.

– Systemet … inventeringar … programmera — DVG!
– Fusen … knappa in … sju-förbud.
– Vapentäkt … drog ur … loppet var fritt …

Aha? De gjorde lumpen ihop?

– Immobiliseringsförsvaret … omsätta vapenarsenal … vapenrörelse …
– Vådaskottet … cementväggen … kasun … projektiler …

Jaså. De är gamla yrkesmilitärer? Tåget stannar till så att jag plötsligt hör allt som sägs:

– Jag känner mig yngre nu än för sju år sedan. Åren går så jävla fort.
– När sas vi upp? Ja jäklars, det går så fort.
– Jag tänkte på det där du sa om att lyssna på sitt inre.
– Mhm. Ja. Eller så får man göra som alla andra och komma in i branschen via kontakter.
– Höhö. Fan vi borde ta en fika — fan, slå en pling när du är i stan!

Öh? Va? Talar de militärhemligheter och lumparminnen när jag inte hör dem och babblar vanligt floskelprat när jag kan tjuvlyssna som en helt normal människa? Upprörande! Jag vill höra mer om vådaskottet! Hallå!

Och det är här jag borde komma med lösningen och berätta hur allt ligger till och hur jag genom att böja mig fram och ställa en intresseväckande fråga fick dem att öppna upp och målande beskriva sina livsöden. Men icke. De steg av och försvann.

Jag steg också av och mellanlandade på SJ:s lounge på Centralen där jag i detta nu sitter med 23 karlar som nästan mangrant knakgnager på finn-crisp trots att det finns vetebröd. Förvånansvärt många står och hänger eller vandrar omkring i cirklar trots att det finns sköna fåtöljer. I ett hörn står en man och talar i mobiltelefon så att 22 personer hör allt om hur den nyanställde killen omedelbart måste avskedas pga. säkerhetsproblem på IT-avdelningen.

Mina ärvda kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö. — I Centralens lounge. Mina gamla kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö.

Förbaskat, jag har som en noob glömt långkalsonger!

___

Hotellrumsuppdatering!

Ni ser väl att jag är ordentligt klädd i kylan? (Och framför allt att jag dokumenterar omedelbart utan att passera gå eller ens ta av mig jackan.)

44 kommentarer

Pyttipannablogg med rolig skylt

Publicerat av Lotten Bergman den 17 juni 2010 18:59

borsten — Bilden förklaras allra sist i inlägget.

Vad händer här då? Jomen det är ju sommar och då slår man hål på stortån mot asfalt, man har gräs under naglarna och man ser sin egen röda näsa i ögonvrån hela tiden.

– Ögonvrån? Vad menar du? säger Tioåringen nu bakom min rygg.
– Jo, sånt som man bara anar, sånt som man liksom inte tittar rakt på, förklarar jag.
– Ögonvrån? Nähe? Jag säger att man ser saker i ögonvitan! Kolla!

Och så sneglar hon på sina egna öronsnibbar – helt klart med ögonvitan.

on_train — Den djefla mannen, Sextonåringen, Artonåringen och så Tolvåringen högt uppe i högra hörnet.

Vad gör man mer på sommaren? Jo, vi åker lite tåg kors och tvärs för att kompensera för våra uteblivna utrikesresor. Numera är barnen tågproffs och vet precis var man sitter bäst, när det är dags att förbereda avstigningen och hur många datorer man behöver ha med sig för en timmes resa. Det där med att stilla sitta och se landskapet flyga förbi fönstret förstår de sig inte alls på. (Inte jag heller, om sanningen ska fram.)

Och så badar vi.

junibad_lotten — Jag och Sjuåringen för bara en liten stund sedan.

Och skylten där uppe då? Jo, den har jag skrattat åt i tre dagar nu. Och det är pun intended.

Koncentrera er nu.

Skylten sitter på en toa. Ok?

Den sitter på en arbetsplatstoa. Ok?

Den sitter på Broder Jakobs jobb. Ok?

Broder Jakob jobbar på … (nu kommer det) … Systembolaget!

(Oj, nu skrattar jag igen.)

23 kommentarer