På grund av omständigheter och anledningar samt bafatt, kunde jag inte åka till Luleå igår och sova över, äta hotellfrukost och leka vid min barndoms stenar som jag brukar. Istället gick jag upp 04:30, tog ett tåg kl 05:16 och flög klockan halv nio. Massa väntetid hann jag med också. Men på resan hann jag ju reflektera över en hel del, hitta på en överraskning, föreläsa, dricka ett glas bubbel och sedan titta på världens dyraste sallad.
Men vi tar det från början.
Ombordaren (som det heter när man är i svängen) på tåget hade nylockat hår som var så imponerande välfriserat att jag tog en smygbild för att ni ska förstå vilken hår- och tågdedikation som ligger bakom detta; hon måste ju ha gått upp klockan 03.
På tåget var det alldeles knäpptyst och lugnt. Alla sov, pratade tyst eller mediterade. Plötsligt hördes ett halvkvävt piptjut.
– Ihpfiuiiit!
Det var jag som såg att det senaste Wordfeudspelet mellan mig och hakke förvånande nog var färdigt trots att vi båda två med flit drog ut på avslutningen.
Jag åt min hemmagjorda frukostmacka (trist bröd, trist ost, men basilikablad och små chiliflarn) och drack te ur min fina termos. (Nyköpt eftersom min förra numera bor hos en hotellstäderska i Turkiet.) På Arlanda fick jag som vanligt gå in på toa och hälla ut allt varmt, gott, mysigt te som jag inte hann dricka upp och som inte skulle kunna spränga något flygplan hur gärna det än vill.
När jag satt där på Arlanda (väntan, väntan), mejlade jag lite med en gammal klasskompis i Luleå. Vi gick i samma klass från trean till nian och ingen av oss håller kontakt med någon annan klasskompis som vi har känt så länge. Just idag fyller han 50 år och vi hör av varandra på våra födelsedagar en gång per år – men har inte setts på riktigt sedan 1990.
När jag landade i Luleå var klockan ”föreläsning minus tre timmar”. Som ju borde räcka perfekt för att åka och överraska 50-åringen …?
Ska jag?
Kan jag?
Skulle det funka?
Yes!
Swisch, swosch, åkte jag ut på Björkskatan (samma område som vi växte upp i), plingeliplong på dörren … och … tystnad. Jaja, han fyller ju år. Han kan ju ha annat för sig. Men i mejlet skrev han ju att han var hemma med en ny liten valp som skulle pott-tränas … ah well.
Jag ryckte på axlarna och tänkte ”jaja, jag hade ju ändå ingen present att ge bort, så det kanske var lika bra, men det hade ju varit rätt kul …” och började gå mot bussen.
Då kom en bil. Men en liten valp. Och en nybliven 50-åring. Samt två tårtor.
– SURPRISE!
– Va?
– Hihi!
– Men … jag tänkte … vad är det för ett litet barn som kommer där … och så är det du … men du mejlade ju i morse … fr…
– Fnissfnissfniss!
Vi pratade i snälltågsfart, avhandlade allt som avhandlas skall och så kördes jag till mitt föreläsarhotell i Luleås centrum. Där klättrade jag upp på översta våningen för att ta en vacker bild av stan.
Föreläsningen inför 110 glada, kunniga medicinska sekreterare (det heter inte läkarsekreterare längre) gick bra, jag trillade inte av scenen, glömde inte bort vad jag skulle säga och drog inga olämpliga skämt. (Det har dock hänt, ja.)
Efter ett snabbt glas champagne (alltfler föreläsningar avslutas med alko-mingel), kördes jag av en taxitjej som såg ut att vara 12 år till Kallax, där jag drabbades av akut hunger och vånda under väntan. Gratis varmvatten fick jag (tack, Kallax, tack!) i termosen, men något måste man ju stoppa i sig. En trekantsmacka med bara ägg och majonnäs? Nja. En baguette med ost och skinka? Mäh. En kexchoklad? Näää.
Till slut hittade jag en turkisk yoghurt med honung. Mums. (Förträngde snabbt vad den kostade.)
Så här ska man förstås inte resa. Man ska ha minimal väntan mellan tåg, tåg, flyg, buss, tåg och flyg samt helikopter och luftballong om det ingår. Sedan ska man ha eoner av tid att vandra på stan och gratulera födelsedagsbarn.
Nästa vecka blir det en resa till Lund!
Och jag som bara har varit till affärn tur och retur idag.
Fast jag har gjort annat hemma, dock ej dammsugit idag heller …
Jag har inte heller dammsugit och bara åkt med en hotellägare som ändå skulle lämna barnen i skolan. Han fick mej med på köpet. Jag ska bara boka familjehotell på landet i framtiden. (Som om jag alltid fick bestämma.)
Men Lotten, vad är det du säger? Har termosen flyttat till Turkiet? Hoppas den trivs och att ni håller kontakten i alla fall.
Termosen torde ha bytt liv. Aldrig mera te, bara turkiskt kaffe (som ju är berömt). Oh vad den ska undra över sina nya omständigheter.
Ibland står den på ett bord, tom, och drömmer om det fjärran land där den framlevde sin ungdom, och undrar vad dess förra, ljuslockiga matte har för sig nuförtiden. Vad dricker hon? Vad häller hon upp sin dryck ur? Kan efterträdaren verkligen sköta sitt varmhållande värv på ett tillfredsställande vis? Är det till att vara saknad?
Vem vet vad som sker i en termos inre, bortsett från temperaturhållning?
Man torde veta rätt väl vad som pågår i en termos inre, eftersom där råder tomrum, annars skulle den nte kunna fullfölja sitt värv som temperaturkonservator.
Ah, men tänk på korken, Ninja. I korken kan det finnas lite allt möjligt! (I alla fall om man har en sån termos som vår nya, där man trycker ner en plupp i mitten så kan man hälla genom korken, och sedan trycker man ner en ring som sitter runtom pluppen* och då är korken alldeles stängd igen.)
* Alltså — ”pluppen” finns inte i stavningsprogrammet hära. Ett så helt normalt ord.
Intressant att du tog upp detta med termosens inre, Annika.
Med sina dubbla, speglande väggar, åtskilda av ett lufttomt rum, är termosens idé just att inget energiutbyte ska äga rum mellan dess inre och den yttre världen. Och eftersom information är samma sak som energi – ni vet väl att internetets vikt varierar, beroende av hur mycket information som rör sig i det? – så betyder det att termosaflaskan (lånat från en mycket grov historia från det brukssamhälle där jag växte upp – det handlar om de första afrikanska medborgarna som förekom i Horndal, sent fyrtiotal, och hur Drak-Arvid beskrev deras företräden efter att ha sett dem bada nakna i sjön Rossen) läcker oerhört lite information till omgivningen.
Din fråga ”Vem vet vad som sker i en termos inre?” är därför oerhört välgrundad. Och, måste jag erkänna, jag funderar också rätt mycket över detta. Ett existentiellt problem som vida överträffar den där kattfans eventuella existens. Men hans vågekvation kan jag väl tro på, dårå.
Ninja, du tog orden ur min mun. Exakt detta var det jag menade med min kanske en aning mångordiga utläggning.
Fast jag menade tvärtom, ser jag vid noggrannare läsning.
Nja, jag tror nog du menade som jag, dvs man vet att där ingenting pågår, eftersom det är tomrum, visserligen inte absolut, men dock.
Kan information överföras i vacuum?
Gör inte vacuum att ljusstrålar böjer av, alltså de elektromagnetiska
fotonstrålar eller vågor når inte fram dit man riktar dem i det utanför liggande ickevacuumet.
Lägger man alltså handen på termosflaskans utsida så kan man inte därav dra några som helst slutsatser om den inre temperaturen.
Trots allt förändras ju temperaturen i termosen över tid, och det otrde väl nästan uteslutande ske genom korken, som inte innehller vacuum, och om den gör det, ändå inte sluter tätt nog för att hindra flödet.
Men genom termosens väggar? Nej intet, emedan där råder tillräckligt vacuum för att man med. till sannolikhet gränsande visshet, ska kunna säga att där intet sker.
Deduktion, men å andra sidan vet vi ju inte i vilken utsträckning vi kan lita på våra sinnen överhuvudtaget.
Vi kanske bara tror att teet i termosen var varmt? Eller kallt.
En kork som låter termosens innehåll passera igenom sig kan inte med bästa vilja i världen kallas kork, utan torde hänföras till kategorin proppar.
Den propp de vaga kallar kork.
Korkat av mig … fast jag spontansäger nog kork om i stort sett allting som man stoppar i så att det blir stopp i föremål av flasktyp, tror jag. Och jag säger nog ofta att texempel avloppet har korkat igen.
Och å andra sidan tycker jag att ”plastkorkar” i vinflaskor är både skumma och svåra att veta vad man egentligen ska säga om, eftersom de ju inte är gjorda av kork utan av plast, men är formgivna för att se ut som kork.
Bristande logik, ditt namn är Annika. Ibland.
Jag kan inte somna, så roliga som ni är!
**Sch!!**
Byssan lull
koka kiittelen full …
**Schhhhh!!**
Sov du lilla ökenräv
låt du månen skina
alla smådjur sover nu
alla rävar vilar
Sov du lilla ökenräv
ingen ser din skugga
sand och stenar i din säng
ingenting i kudden
SOVER DU NU, UNGJÄVEL?
Lite kall lax hade väl suttit fint i väntan på flyget?
Kall lax? Jag trodde du skulle ha te och skorpor nu! Trevlig resa!
Pysse, jag tror inte det var SG som längtade för egen del (eller kanske), utan att han tyckte att det passade Lotten igår i Luleå.
För egen del tror jag att SG längtar efter äpplen.
Oj, vad jag somnade finfint i er famn, Annika och Ninja!
De kryptiska antydningarna står som de berömda spöna. Än så länge hänger jag med.
Betr. resa. Det verkar ha blivit en riktig dundersuccé. Så stor att arrangören tvingats byta upp sig till ett annat hotell. Det blir Hilton N.Y. Midtown. Granne med MOMA. Det passar oss perfekt.
SG: Om ni skulle råka hitta ett Melittafilter med beteckningen 103 i NY blir jag förstås både rörd och… och tacksam, förstås
Jag glömde ju at berätta om termosen som nu lever ett förvirrande turkiskt kaffeliv!
Det var sista morgonen i Kappadokien och jag såg verkligen fram emot bussresan från de svinkalla bergen. Vid frukosten fylldes termosen med varmt te och jag gick upp och packade det sista. Man SKA ge dricks till städerskorna på hotellen även om man bara stannar en natt och alltså egentligen betalar för att nästa gäst ska få det fint. Jag strödde mina få småslantar omkring mig som en snåljåp och funderade på att uppsöka en bankomat bara för att ta ut städerskedricksen.
När vi hade satt oss i bussen och guiden sa ”ladies and gentlemen” för första gången just denna dag, slog det mig att termosen stod kvar på hotellrummet … med det varma teet och de perfekta vakuumväggarna. (Nej, inte hotellrummets vakuumvägar.)
– Stopp! Stanna bussen! Min termos är kvar på rummet! kunde jag ju förstås ha ropat då.
Men istället tänkte jag att jag kunde få syndernas förlåtelse genom att ge urdåligt med dricks i sex nätter och sedan slå till med dyrtermosen sjunde natten.
Melitta 103!
Äntligen – we are on a Mission! Not from God, but…
Om ni skulle råka hitta en överbliven resa med beteckningen N.Y. till mig, blir jag förstås både rörd och … och tacksam, förstås.
Du vet inte hur nära du och Olle var att råka ut för just detta!
Under vår värsta misär, när det ständigt var kö till toaletten (vi var bara två, men kö var det ändå) växte tvivlet på vår möjlighet att åka från tvivel till övertygelse att vi skulle bli kvar i Bad Bramstedt. Eftersom allt var betalt och någon återbetalning inte kunde förväntas började vi diskutera stand-ins. Ni var med till slutomgången. Sedan bättrades vi så att något slutligt avgörande aldrig blev aktuellt.
Men nära var det. Och jag minns att du visat intresse tidigare.
SG! Hilton vid MoMa! Mina hemtrakter! Eller nja … kanske för mycket sagt. Vi brukar låna en lägenhet på 54:e gatan precis bakom MoMa så området känns som hemma.
Om ni orkar och har tid så ta en dagstur upp längs Hudsonfloden till Dia Beacon! Ett fantastiskt museum för STOR konst inrymt i en väldigt snyggt konverterad kexburksfabrik. Man köper tågbiljett och entrebiljett på Grand Central Station (One Day Getaway tror jag biljetten hette) och tar också tåget därifrån.
Det finns många häftiga saker på Dia Beacon men mina favoriter är nog Richard Serras labyrinter gjorda i rostig skeppsplåt. Formerna på den lilla bilden är ungefär tre meter höga och plåten är fem centimeter tjock. Bilden här är från en annan utställning men ni anar storleken på formerna.
Kan bli problem med hel dag. Vi kompenserade i förväg genom att kolla Robert Jacobsens grejer i Törskind i förra veckan.
http://www.egtved.dk/Kultur-natur-og-historie/Toerskind-Grusgrav–Robert-Jacobsen.aspx
Nu har Expressen uppgifter på att så många som åtta domare, en spelare och en tränare kan vara inblandade i spelskandalen i basketligan. Fan.
Samtidigt som jag har halva knät i N.Y. (närmare än så kom jag ju inte eftersom Skogsgurrahyffogde-magsjukan gav med sig) och läser om tipsen från Niklas, så får jag en magsugare i Christers/Expressens avslöjande.
Åh, den som ändå sutte på lite inside information.
SG, jag antar att ni känner New York så jag ska inte tjata men säg till om ni vill ha fler tips.
Dia Beacon behöver kanske inte ta en hel dag. Tågresan tar en dryg timme, promenaden till museet en kvart (om man inte tar taxi från stationen) och sedan väljer man ju själv hur länge man vill vara där. Lunchrestaurang finnes.
Robert Jacobsen ser spännande ut!
Jo, vi har hyfsad koll. Första jobbet där var 1976. Sedan har det hänt lite då och då, senast i fjol. Nu är faktiskt första gången som det är rent ojobsligt. Oyster Bar är ett ständigt återkommande mål. Ibland åker vi ut till Staten Island – där råkade vi bli medlemmar i hembygdsföreningen en gång. Och Battery Park där en av Hyttis förfäder står staty. Tips: tänk Filipstad, tänk propeller.
Måste komma med något roligare basketrelaterat: Det är inte bara Lottens 19-åring som har talang för både basket och skrivande. I Uppsala Basket finns en ung man som inte heller är så tokig.
SG, om Hyttis har släkt i Batteriparken och i Mälarhöjden, betyder det då att jag också har släkt i Filipstad? Eller sker det hela på olika sidor så jag inte kan känna mig stolt varje gång propellrarna snurrar?
Det där är så komplicerat, Niklas, att jag inte vågar yttra mig. Och Hyttis har stängt sin dator. Tror jag.
Annars är det rätt gubbe. Han med propellrarna och Monitor.
Niklas, jag vet inte säkert hur gamle prosten Olsson i Nykroppa och Filipstad hade det med inblandning i Erikssons släkt i Långban. Det försvinner i historiens dunkel men omöjligt kan det väl inte vara att
du kan vara lite stolt över propellrarana ändå för det var stora familjer och hopgifte kors och tvärs. Ska gräva lite mera vid tillfälle. Däremot kanske du kan glädja dig åt att ha Zarah Hedberg
dvs Leander i dina släktrelationer. Det är långt bort sisådär en fem
generationer. Vad det trasslingar du kallade dem? Jag har en utredning om detta men nu kallar USA så jag återkommer.
Den som gillar att sticka rekommenderas att ta sig till Nordiska
museet i kväll då de anordnar Stickcafé. Mer info finns här.
Det är stickkafé på Nordiska en gång i månaden, men jag rekommenderar att välja något mindre kafé för stickandet. På Tellusborgsvägen i Midsommarkransen kan man i kväll gå på stickkafé på Garnbollen. Har man inte någon stickning på gång kan man köpa sig en där, eftersom det är en garnbutik.
En tråkig måndageftermiddag förvandlas raskt till en glittrande rolig slik om man beger sig till Älvsjö konditori vid ettiden. Då stickar Masktrosorna för fullt och skrattar så det ekar.
Tisdag eftermiddag, Koppen i Fruängen, onsdag, Garnbollen som sagt som slår till med två kaféer samma dag. Först runt lunch för vardags- och föräldralediga, sen på kvällen.
Torsdagkvällarna går man till Tellus, på Vattenledningsvägen, också i Midsommarkransen. Eller till Hötorget för riktigt sent stickkafé. Eller stickbar.
Fredag, lördag, söndag får man kolla utbudet lite mer, men det finns stickkaféer då också.
Eller också gör man som vi gjorde förra helgen, beger sig på garnresa. Stuvade in oss sex stycken i min bil och drog till Västkusten och Vinterverkstan, @garn och Tant Kofta.
Många, många ljuvliga nystan och härvor blev det…..
Och sen kan man sticka offentligt lite varstans i världen under perioden 14-22 juni.
I Sverige har hittills två arrangemang anmält sig: ett i Höganäs och ett i Göteborg.