Hoppa till innehåll

Månad: mars 2013

Vem var Lew Wallace?

Visst är det fantastiskt fascinerande med människor som har många strängar på sin lyra? Jag verkar vara extra förtjust i människor som kan både en sak och dessutom dansa. John Travolta och Hugh Jackman är två sådana skådespelare; de springer i ena sekunden omkring med bister min och dödar folk, för att i nästa sekund dansa och sjunga. (Länken går till en intervju, där de två först kramas och sedan sätter sig ner och klappar på varandra på ett synnerligen snyggt sätt.)

Det finns förstås andra som både kan stämma piano och åka skateboard eller sjunga baklänges och väva mattor. Själv kan jag ju både spela basket och rabbla skrivregler … vilket än så länge inte har imponerat på en enda levande själ.

Lew Wallace (1827–1905) var en amerikansk jurist som gjorde militär karriär och som på det hela taget verkar ha varit en okej kille.

Lew Wallace runt 1865. Men hur har han det med knapparna?
Lew Wallace runt 1865. Men hur har han det med knapparna?

Pappan var militär och guvernör, den snälla styvmodern var suffragett och aktiv inom nykterhetsrörelsen. Hans militära ordergivning orsakade stök och klagomål samt mången mans död, men det hela är så utförligt beskrivet på Wikipedia att jag blir alldeles förvirrad.

Så jag går snabbt mot Lew Wallaces två bestående insatser, som har gjort honom historisk. Det började med att han utnämndes till New Mexicos guvernör 1878, när Lincoln County War pågick för fullt – och Billy the Kid var med och fajtades.

Se Young Guns som handlar om denna tid, det är en bra om än banal film.
Billy the Kid. (Se Young Guns som handlar om denna tid, det är en bra – om än banal – film.)

Först bestämde Wallace sig för att ge alla som deltog i kriget amnesti om de gick med på en massa premisser som att skvallra om var andra bovar befann sig och dessutom uppföra sig väl. Billy och Lew träffades och pratade om situationen och det bestämdes att amnesti trots allt var en bra idé. Billy lydde snällt (även om han hela tiden var beredd på det värsta med ett laddat vapen i var hand). Meeeeen …  pga. teknikaliteter och en envis åklagare, fick Billy the Kid sitta kvar i finkan.

Så han rymde. Förstås.

Tiden gick och The Kid fortsatte att röja – och 1880 satte Lew Wallace ett pris på hans huvud: 500 dollar. När Billy infångades, vände han sig till Lew och bad om nåd i flera omgångar. Men den här gången hade Wallace fått nog, och svarade nej, nej, nej och åter nej.

Så Billy rymde. Förstås.

Och blev ihjälskjuten. Förstås.

Och nu till det som Lew Wallace satt på kammarn och pysslade med under allt ståhej med Billy the Kid och andra unga delinkventer: han skrev en bok. Och inte vilken bok som helst, utan ”Ben-Hur”. Japp, den som 1959  blev film.

Charlton Heston med fullt fokus.
Charlton Heston med fullt fokus.
Lew Wallace med oknäppta knappar igen. Ena bilden är spegelvänd och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är vid ett annat tillfälle.
Lew Wallace med oknäppta knappar igen. Ena bilden är spegelvänd och jag kan inte riktigt bestämma mig för om de är tagna vid olika tillfällen eller ej.

Så. Nu vet ni att Lew Wallace gav Billy the Kid en dödsdom samtidigt som han skrev Ben-Hur. Huruvida karln kunde dansa som Hugh och John återstår att utreda.

Share
64 kommentarer

Ogooglingsbart!

Kolla, ser ni rubriken? Om Google nu stör sig så mycket på att varumärket syns i ogooglebart, i ett mysko svenskt ord som kan tolkas negativt (huh?), tar man och gömmer ordet lite genom att inte skriva ogooglebart utan ogooglingsbart. Eller vad säger ni om ogoogelbart? Och så letar vi efter alla möjliga oord med två oo:n så att vi kan förvirra lite. Oorganiserad, oomkullrunkelig, oomstridd goo…dwill …

Jag vill rekommendera en artikel i The Atlantic, av Megan Garber som helt har gått i spinn inför det svenska språkets finurliga finess: att vi kan skapa nya ord bara genom att tjoffa ihop två ord med varandra och skapa sammansättningar. Mycket initierat tar hon upp 15 ord med förklaringar och allt (som hon kanske skulle ha låtit en svensk korrläsa).

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 16.04.04

Någon skrev i kommentarerna att svenska ju var så himla svårt att uttala, vilket ju är helt fel. Jag kan till och med uttala Schweiz och egentligen utan problem! [plats för ett ironiskt höhöande]

Då tog jag de 15 orden och försökte på ett simplifierat och lite Hipp-Hipp-inspirerat fonetiskt vis förklara uttalen. Men så svårt det var! (Rätta mig gärna.)

1. Bloggbävning [blogbaevning]
2. Livslogga [liffslogah]
3. Ogooglebar [ooogooogelbar]
4. Nomofob [nomofob]
5. Fulparkerare [fuhlpahrkerahreh]
6. Mobildagis [moobeeldagis]
7. Appa [ahpah]
8. Padda [pahdah]
9. Terja [taerya]
10. Trädmord [traedmoord]
11. Attitydinkontinens [ahtitüdinkontinaens]
12. Flipperförälder [flippaerfearaelder]
13. Åsiktstaliban [osiktstahliban]
14. Nakenchock [nakenshok]
15. Köttrymd [sheatrümd] 

Och då tänkte jag så här:
a =  ”bar”
ah = a very short a, almost like if you were to say ”I” and was interrupted halfways
oo =  ”too”
o = the å-sound, like in  ”not”
ae = the ä, which is pronunced like in  ”fair”
i =  ”pit”
ee =  ”keep”
u =  ”rude”
ea = the ö, almost  ”fur” or ”her”

Men det hör ju inte alls hit — det jag vill säga är att

  • SAOL tar in etablerade ord – förutom när redaktionen stoppar in nya stavningar som inte alls är etablerade men som borde bli det (jos och kasjunöt)
  • Google kan säga vad de vill om våra svenska ord – och faktum är att alla företag gör så här hela tiden (försöker påverka hur vi använder varumärket som de ”äger”)
  • Språkrådets nyordslista är intressant kuriosa och ett tidsdokument – inte en normativ samling som man slaviskt ska följa
  • det är jättekul, detta – och snart kommer NE att stoppa in ogooglebar med ett stort moahahahaaa efter.
Men inte än …
Men inte än …

Uppdatering bara några minuter senare (kl. 17:45)! I give you Nationalencyklopedin!

Skärmavbild 2013-03-27 kl. 17.46.45

Share
52 kommentarer

Jag har ovanligt många vener

Detta är mest en uppdatering för alla som följer mina knäns och proppars öden och äventyr och som ännu inte har tagit ordet hypokondriker i sin mun.

Sedan knäoperationen i januari har jag tränat med en sjukgymnast som en gång i veckan med ett förtjust fniss har slagit ihop händerna och sagt att jag är jätteduktig. Tills i förra veckan, när jag

  1. inte hade blott ett värkande knä utan dök upp med två ballongsvullna diton
  2. påpekade en molande smärta och svullnad i det friska benets spända vad.

Jag hamnade med förmodad propp på akuten, men släpptes snabbt ut med blodförtunnande sprutor – som jag tar med bravur. Sjukgymnasten remitterade mig raskt till sjukhusets gymnastikbassäng, där jag hade en sak gemensam med klientelet: den knäande, vingliga, ojämna gången.

Ungefär så här såg det ut i badet.
Ungefär så här såg det ut i badet.
Fast jag såg förstås ut så här.
Fast jag såg förstås ut så här.

Jag sprang i bassängen i 40 minuter med en vuxenbadring runt magen och följde alla anvisningar om att inte duscha med baddräkt, inte kissa på golvet, låsa in prylarna under uppsikt och på inga villkor kliva i bassängen utan att bli tillsagd att göra just detta. Med tanke på badplejsets hjälpmedel i regnbågens alla färger och gruppdynamiken samt omyndighetskänslan, var det verkligen som att gå på dagis. (Vilket jag inte kan påstå egentligen, eftersom jag inte har gått på dagis.)

Idag åkte jag till sjukhuset igen. (Tur att jag är egenföretagare eftersom sådana inte har något för sig på dagarna.) Samma slags ultraljudsundersökning som i torsdags genomfördes.

  • Man måste ta av alla randiga kläder på benen – ända upp till ljumskarna.
  • Av en sköterska får man flera meter papper att ha ”till efteråt”.
  • Läkaren (som var i 16-årsåldern) kommer och trycker ultraljudsverktyget (som påminner om en liten hammarhaj) på benet.
  • För att det hela ska funka, kluttar han gel på verktyget och när han har hållit på en stund häller han gelen direkt ur flaskan på benet eftersom han har tröttnat på att dutta.
  • Det hela är väldigt kladdigt.
På monitorn såg bilden ut ungefär så här.
På monitorn såg bilden ut ungefär så här.

När läkaren hade hållit på att klämma och kolla och förklara vad han såg ett bra tag, kom Dr House in. Han stod med korslagda armar över bröstet och hummade lite. Sedan flyttade han resolut på sin yngre kollega, rättade till mig, pruttade en liter gel över mitt ben och TRYCKTE. Med kraft. Tryckelitryck.

De båda konstaterade efter en stund helt lugnt att jag hade ovanligt många vener. Sedan sa Dr House bara hmmm och att allt var bra. Ingen propp! Inte ens en förmodad! Men vad var det då?

Ingen vet.
Ingen vet.

Jag hoppade (nåja) av britsen för att klä på mig medan jag torkade, torkade och torkade. Aliens dregel är ingenting mot detta, ska ni veta. Sedan vände jag mig mot läkarna som inte kunde svara på om jag hade några förhållningsorder, om jag skulle fortsätta med sprutorna eller vad det skulle kunna vara som gör mig så trasig. Och så avbröt jag torkningen, tittade på britsen och sa:

– Det här är ju som en medelmåttig porrfilm.
– Det här är ju som en medelmåttig porrfilm.

Förmodligen var det en lika trist och vanlig kommentar som ”nitlotten” eller ”halta Lotta”, för  läkarna bara sa hmmm och gick.

Share
81 kommentarer

Simborgarmärket som reklamstunt

Ni vet hur det är — plötsligt dyker nån artist upp och gör något tokigt som att byta namn eller näsa eller bara köra omkring med en åkgräsklippare på Malmskillnadsgatan. Då vet man att en ny platta är på väg.

Det var bättre förr: när det 1962 skulle göras reklam för Gröna Hund, gick delar av ensemblen ut och tog simborgarmärket. Den samlade pressen lyckades ta en bild där man ser jättemycket himmel, men inte Lizzie Alandhs navel.

Hasse Alfredson, Lizzie Alandh, Mille Schmidt, Tage Danielsson och lille Gösta Ekman.
Hasse Alfredson, Lizzie Alandh, Mille Schmidt, Tage Danielsson och lille Gösta Ekman.

Så himla listigt. Man simmar 200 meter på valfritt sätt i valfri huvudbonad och vips, har man bevisat allt från simkunnighet till … eh. Ja. Något annat.

Men vi tittar väl lite närmare på Hasse?

Mustasch, pipa och poplinrock.
Mustasch, pipa och poplinrock.

Stackarn har en inte alls klädsam mustasch – men å andra sidan har jag nästan aldrig gillat spretiga frisyrer runt munnen. Det fastnar mat där och bärarna använder dem ibland som radband och pillar och petar och tvinnar mest hela tiden. En gång blev jag pussad på av en hippieliknande typ med jättebuske på både över- och underläpp … och det var alls inte trevligt. (Men han var det.) Jag associerade omedelbart till scenen när Pippi Långstrump äter spiksoppa.

Hasse har ju även pipa. I munnen! Man fick röka på bild 1962; det får man inte idag. Och en poplinrock har han över axlarna. För när alla andra står i badbyxor och drar in magen, då tar man resolut på sig en poplinrock som änna blottare.

Jag tycker att bilden är fullkomligt ljuvlig i sin enkelhet. (Här finns den i större format för alla som inte har lupp.)

Bildtack till Anna Toss, som lade ut den på FB.

Share
37 kommentarer

En förlossning

Här står jag i nionde månaden 2002.
Här står jag i nionde månaden 2002.

Jag läser om barnmorskornas kamp för lön, arbetssituation och allt annat och jag håller så innerligt med. Anna Toss skriver initierat och upprört medan jag också vill … jag vill … äh, jag vill bara berätta om alla mina förlossningar.

När det femte barnet var nyfött, samlades alla runt honom … ja, utom den dåvarande tvååringen som kände att det fanns annat att fokusera på.
När det femte barnet var nyfött, samlades alla runt honom … ja, utom den dåvarande tvååringen som kände att det fanns annat att fokusera på.

Jag föder barn som en hel karl men fullkomligt avskyr och hatar tredjedagen när nästan alla nyblivna mammor drabbas av ”the baby blues” när allt är fel, människor i ens närhet är dumma i huvudet och livet är meningslöst. Dessutom har man till ingen glädje alls bröst som slår världens alla bystdrottningar med bröstlängder. Sexigt? Nej, oooh nej.

Nu ska jag snabbt och utan blod berätta om förlossning nummer tre. Ni behöver inte vara rädda.

Mitt i natten, sexton dagar senare än beräknat, kom vi glada och förväntansfulla till BB – på intet sätt medtagna eller nervösa. Jag pustade, flåsade, pillade på TNS-apparaten (en grej som med fasklistrade elektroder på ryggen gör känningarna i ryggen lite mindre skarpa), och berättade historier och skrattade med vårdpersonalen. Inte kunde jag då ana att den nuvarande Femtonåringen skulle vara ute femtio minuter senare.

Inne i undersökningsrummet sattes två stora ishockeypuckar fast på magen med breda gummiband. Den ena mäter barnets hjärtljud, den andra mammans sammandragningar (=värkar). Puckarna är båda två vansinnigt irriterande. Värkarna kom tätt (med två minuters mellanrum), men var fortfarande helt uthärdliga. Humdidum och trallala liksom.

Fem minuter senare fastnade jag dock inne på toaletten i en enda lång jättevärk. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Oj, en gång till. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Hoppsan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad är detta? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad ska jag göra nu då? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Fy fan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. 

– Ska jag kalla på någon? sa min djefla man, som stod utanför toadörren och pratade med konstig röst, som i någon annan verklighet.
Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Nej. Det är okej. Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Nu kallar jag på någon.

Tre vitklädda människor rusade plötsligt in på toaletten.

–  Flås-flås … Men jag är ju inte färd… jag har inte tork… Flås-flås … Varför ska ni…? Aj.
– Res dig upp! beordrade någon.
– Kan inte! Jag har inga muskler! pep jag.
– Visst har du det! Res dig upp, vi vill inte att barnet kommer här inne!
– JAG HAR INGA MUSKLER! röt någon, och jag insåg senare att det kan ha varit jag.
– Nu reser du dig upp. Sätt dig i rullstolen här!

Och ser man på, visst hade jag musklerna kvar. Rullstolen var förvånansvärt liten och söt, hann jag tänka. Jag kördes av en springande barnmorska snabbt neråt korridoren (fartvinden blåste i mitt hår), in på rummet allra längst bort, och parkerades bredvid en stor och hög säng.

– Sätt dig i sängen!
– Aj. Kan inte. Har inga muskler. Flås-flås …
– Visst har du det!

Och så låg jag plötsligt där, med muskler intakta och TNS-apparaten i krampaktigt grepp.

lottani– Jag tror vi tar bort TNS:en nu.
– Gör vad ni vill, men ta inte bort TNS:en! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Det kommer att kännas lite nu när vi tar bort klisterlapparna på ryggen.
– Skiter väl jag i! Flås-flås… Dumma människor, jag ska föda barn, hela jag håller på att slitas i stycken och så tror ni att jag bryr mig om lite klisterlappar på ryggen!
– Lägg dig på andra sidan!
– Vad ända in i glödheta! Vad är det för fel på den här sidan? Var är lustgasen? VAR ÄR LUSTGASEN?

Och så låg jag plötsligt på andra sidan. Långt, långt borta hörde jag min djefla man förklara för sjukvårdspersonalen att jag hade fött de första två barnen stående på knä, och skulle inte det kunna …

– Luffftgaaaassss!
– Luffftgaaaassss!

– OK, Lotta, nu kan du krysta! hördes en späd röst säga.
– Va? Krysta? Nu? Lotta? Lotta? LOTTA? Jag heter Lotten, inte Lotta!
– Ta i nu, Lotta!
– LOTTEN! Mitt namn är Lotten! Och så tog jag i för allt jag var värd – och lappade till barnmorskan som trodde att jag hette Lotta och att denna Lotta faktiskt bara skulle föda barn och inte komma med en uppercut.
– Bra, där kom huvudet ut! sa någon.
– Va? Va? Har jag klämt ut ett huvud? Varför sa ingen något? Hur kunde jag gå direkt från flås och pust till att klämma ut ett huvud?
– Nu tar du och lägger bort lustgasmasken, den behöver du inte längre, nu ska du vara klar i huvudet.
– Ska jag lägga bort tryggheten i mitt liv? Det enda som håller mig uppe? Vem säger att jag behöver vara klar i huvudet just nu? Å nä, lustgasen släpper jag inte.
– Bra, Lotten, lägg lustgasen bara på golvet, och så tar du i en sista gång. Se där, nu kom barnet ut!

Alldeles för fort hade jag plötsligt fött barn. Han lades snabbt på min mage, en helt okänd liten människa, som såg ut som en … ödla. En ovanligt ful ödla. Barnets fader grät en skvätt och klippte av navelsträngen, satt och gosade, gullade och pratade samt klädde den lille, vilade med honom i famnen och hade det mysigt.

Själv blev jag under tiden sydd.

Det påstås att det görs under bedövning och med fina instrument, men jag är övertygad om att det görs på medeltida sätt med yxor, hackor och av byns frisör. Maken till olidlig tortyr finns inte.

Barnmorskan som jag hade slagit till, hade inte alls brytt sig om min ilska och sa senare att hon hade varit med om bra mycket värre saker.

– Och dessutom var du ju färdig ganska snabbt, Lotta.

Sa barnmorskan och gick med hoppsasteg till nästa förlossning.

Här står jag, ganska nöjd, med en tvådagarsbebis 1997.
Här står jag, ganska nöjd, med en tvådagarsbebis 1997.
Share
70 kommentarer

Idag föreläser jag i Göteborg

Jag åker tåg till västkusten idag. Eller åker och åker – vi står stilla i Töreboda just nu på grund av anledningar och orsaker. På tåget händer det inte mycket. Jo vänta, mannen bredvid mig torkar av sina halvmeterlånga skor ideligen. Han tar en servett och slickar på den, och så gnuggar han så att det gnisslar lite, lite.

Men nu ska jag berätta att inget har hänt idag. Först vaknade jag och sade gomorron till min sedan ett par dagar väldigt tystlåtna sängkamrat.

Som inte snarkar.
Som inte snarkar.

köket2013

Sedan tassade jag ner till köket och konstaterade att några som inte lagade mat igår, nog somnade innan de hann städa färdigt. (Regeln lyder: de som lagar mat slipper städa.)

Jag gjorde havregrynsgröt i mikron, hällde på frysta bär som jag har köpt dyrt och alls inte plockat själv och satte mig ner för att kolla nyheterna.

Inget internet.

– Hallå? sa jag till routern, som blinkade slött med ett grönt öga.

Därefter klädde jag på mig, slängde ner diverse skrivregler i ryggan, letade fram en svart överdel som är väldigt proper ity ett propert plagg effektivt drar blickarna från den ickeexisterande frisyren och tonårsfinnen på hakan. Jag tog bussen till stationen, köpte värktabletter (knäna, de förbaskade knäna) och ställde mig att vänta på tåget. Iklädd varma, snygga pantalonger ovanpå de fina, randiga nylonstrumporna, härliga kängor, en rejäl vinterjacka som går nedanför rumpan och har en kapuschong så stor att ett mumintroll hade kunnat försvinna i den, var det alls inte så farligt trots ishavsvindarna.

– Ursäkta? hörde jag en mansröst säga. Ursäkta, är det härifrån tåget mot Katrineholm avgår?
– Eh, jo, ja just det. Öh … va … me…

Min tvekan och mitt mummel berodde på mannen klädsel. Som var helt fel!

Så här!
Så här!

– Ja, du vet, man åker ju inte tåg så ofta.

Sa mannen som om någon hade ifrågasatt perrongfrågan och återvände till sitt ressällskap som …

… var klädd så här …
… var klätt så här …

På tåget satte jag mig tillrätta och tänkte att bara man klär sig ordentligt, så fryser man inte. Å andra sidan behöver tydligen inte alla klä sig varmt. Mysko. Huga, usch, tänkte jag och njöt av min varma jacka och mina fina pantalo… Men? När blev det så här? Vad har jag på mig?

Min djefla mans noppiga orienteringstajts med hål i!
Min djefla mans noppiga orienteringstajts med hål i!

Sedan klev jag av för tågbyte i Katrineholm och där frös jag ihjäl eftersom ingen människa i världen överlever kylan som samlas just på perrongen i Katrineholm. När jag väl klev på tåget igen (återuppstånden), fann jag att det finns fler som trasslar med än det ena, än det andra.

Den här karln har pappershögar som ingen annan. De ligger i buntar i hans knä, de faller ur hans händer, de ligger på hatthyllan ovanför och de rinner som ormar ut på golvet.
Den här karln har pappershögar som ingen annan. De ligger i buntar i hans knä, de faller ur hans händer, de ligger på hatthyllan ovanför och de rinner som ormar ut på golvet. (Jag tjuvsneglade lite, och pappren handlar om försäkringsfrågor och juridik; det står omprövning, dom, kammarrätten och utfall här och där.)

Och hur har ni det?

Share
45 kommentarer

Källkritik – IGEN!

Två sammansatta bilder valsar runt som om löpeldar hade kunnat dansa på Facebook. De sägs spegla dagens samhälle på ett negativt sätt eftersom vi inte är närvarande i nuet utan bara ska spara allt för eftervärlden … eller till en status på Facebook, förstås.

Men kära nån, kära nån. Vi kan inte vara som medeltidens människor och tro på allt vi hör när vi nu sitter på världens finaste apparat som kallas internet. Googla fram fakta! Var nyfiken! Kolla hur det egentligen står till!

Så här ser bilderna ut:

2005_2013_smartphones

Och så här skriver NBC, som lade ut bildsekvensen från början:

Skärmavbild 2013-03-16 kl. 13.39.36

Ni ser? Gillningarna och delningarna är tokmånga.

Den övre bilden är beskuren och ser (om än i pytteformat) ut som till vänster – och är alltså inte Petersplatsen utan på via della Conciliazione – varifrån man hade behövt en teleskopkamera för att kunna fota det som sägs ska hända där framme. Alltså är det inte två bilder som kan sägas jämföra samma situation.

Uppdatering från Petter:
I det äldre fallet för att hedra utställd, död påve (Joh. Paulus II), och i det senare hylla nyvald, levande påve. Det ena kul att plåta och dela med andra, det andra mindre publikt intressant.
Slut på uppdatering.

Förresten, när vi ändå är inne på dokumentationsklagomålen … Jag är en av alla dessa som dokumenterar allt så fort jag kommer åt. Mögel i hotellduschen, hundbajs vid brevlådan och trasiga strumpbyxor samt en basketboll som funkar som en blomkruka. Men jag lovar er — jag upplever det jag ser ändå eftersom jag är ett simultanförmågegeni. Och hade jag inte gjort det – so what? Jag slår inte små barn, jag åker alltid tåg och jag är snäll mot gamla tanter. Sedan fotograferar jag rubbet.

Men jag ställer inte bilden på barnet kloss intill bilden på den gamla tanten och skriver ”se så fort tiden gick – det här är samma person med bara tre års mellanrum”. (Fast det hade förstås varit roligt och genererat många gillaklick. Hm.)

Var källkritiskare och misstänksammast!

Share
47 kommentarer

Mor är fan inte rar när far ror!

Kommentatorsbåset går sannerligen underliga vägar. Om jag skriver om äpplen, fylls båset av mustascher. Skriver jag om liktornar, associeras det omedelbart till korkskruvar. Därför är det alls inte konstigt att Elsa Beskows läsebok avhandlades i ett inlägg om en skribent som blev ovän med kungen.

Tänk att vi ska läsa här ute i skogen.
Tänk att vi ska läsa här ute i skogen.

Så här tror man att det står i Elsa Beskows ofta citerade ”Vill du läsa?”:

Far ror. Mor är rar.

But nooooooooo. Magnus Andersson fick mig att börja rota, och nu ser jag att inte heller är mor en orm – i alla fall inte när far är ute och ror.

Men mormor var tydligen rar.
Men mormor var tydligen rar.

Jag frågade för säkerhets skull ”Bibblan svarar”, som gjorde just det med ett prompt näää, ”det verkar inte som det någonstans står att mor är rar”.

Förstår ni? Det är ett scoop! Däremot är det ett himla roende:

Mor ror!
Mor ror!
Far ror också!
Far ror också!

Dock ska det sägas att jag har hittat några rariteter som ligger nära mor:

Far tar mat.
– Ät Lena, sa mor.
Lena tar mat.
– Ät mer Tor, sa far.
Tor tar mer mat.
Mor är rar, sa Tor.
– Tor är rar, sa Mor.

Mor och Lena ser far och Tor.
Tor ror.

Far lär Tor ro.
– När lär far Lena ro? sa Lena.
– Far lär Lena ro sen, sa mor.
Mor är rar mot Lena.

Såja, vad skönt att detta är utrett så att vi inte raljerar mer om hur far måste ro i sitt anletes svett medan mor sitter och slöar emedan hon är upptagen med att vara rar.

Uppdatering i kvällningen

I en av upplagorna av läseboken här hemma har jag nu sett indianer klappa igelkottar och samer (på bokstaven L, förstås) bli serverade kaffe av lucia. Far har käpp och Karo är minsann rar han också medan en prins tar ner päron. Och vad skådar mitt öga? Mor är rar! Och far också!

Vem behöver väl kurser i livsglädje och självkännedom när alla är så rara?
Vem behöver väl kurser i livsglädje och självkännedom när alla är så rara?

Dedikationen är intressant den också:

Bokens redaktör (och medförfattare) heter Herman Siegvald …
Bokens redaktör (och medförfattare) heter Herman Siegvald …
Share
70 kommentarer

Det är dags att köpa ny vårhatt

Kylan biter sig fast som hade den käkar som har låst sig. Vi kan ignorera den, skälla på den eller utmana den på en fajt. Vi väljer det senare … och köper en vårhatt.

(Nogräknade läsare kan protestera mot att våren inte är här på riktigt enligt exakta och meteorologiska uträkningar samt att hattmodet inte har påverkat oss särskilt mycket sedan ungefär 1965, men det struntar vi i.)

Men hur ska ni välja vilken hatt som passar? Hur ska ni kunna lita på modisten som säger att era kinders lyster förstärks av just denna hatt och hur i hela friden går man med en jättehatt i motvind? Jo, ni litar på mitt omdöme.

Tio goda hatt-tips för våren 2013!

Med armbågslånga handskar kunde Jean Shrimpton värma sina kalla axlar när hon ville.
1. Med armbågslånga handskar kunde Jean Shrimpton värma sina kalla axlar när hon ville.
Audrey Hepburn klädde i precis vad som helst.
2. Audrey Hepburn klädde i precis vad som helst.
Katherine Hepburn kände sig fånig när de sa åt henne att …
3. Katherine KatharineHepburn kände sig fånig när de sa åt henne att …
… allt klär en skönhet eftersom hon visste att inte ens Greta Garbo trivdes i Three Mile Island-hatten.
4. … allt klär en skönhet eftersom hon visste att inte ens Greta Garbo trivdes i Three Mile Island-hatten.
Marilyn Monroe höll på att kantra i den här kreationen.
5, Marilyn Monroe höll på att kantra i den här kreationen.
Barbra Streisand försökte smälta in eftersom hon inte gillar uppmärksamhet.
6. Barbra Streisand försökte smälta in eftersom hon inte gillar uppmärksamhet.
Liza Minnelli föregår med gott exempel. Alla borde ha plommonstop, är ju min paroll.
7. Liza Minnelli föregick med gott exempel. Att alla borde ha plommonstop är ju min paroll.
Fast om man ska ha plommonstop är det bra om de är lagom stora och sitter på ordentligt utan hattnålar.
8. Fast om man ska ha plommonstop är det bra om de är lagom stora och sitter på ordentligt utan hattnålar.
Påskäggsinspirerad hatt.
9. Påskäggsinspirerad hatt med rymdstuk imponerade på 1910-talet.
Viktoria Luise och kronprinsessan Cecilie.
10. Viktoria Luise och kronprinsessan Cecilie poserade i pickelhuvor.
Vissa hattar kan man förvara rostat bröd i.
11. Vissa hattar kan man förvara rostat bröd i.
Cary Grant röker pipa i hatt.
12. Cary Grant röker pipa i hatt.

Tio? Skrev jag inte tio? Jomen alltså alla de här hattarna kanske inte är bra tips. Bara tio, liksom.  (Kvarnhjul och pottor samt pillerburkar och melittafilt lidingömelittor är inte ens med här, men ni anar väl att jag har kämpat med att få ner antalet till tio?)

Share
89 kommentarer

Vad är det snällaste man kan göra?

Som fembarnsmamma vill jag ju gärna påstå att jag är rysligt snäll och givmild eftersom jag gav upp min Hollywoodkarriär för barnen. Problemet är ju bara att det är en fiktiv Hollywoodkarriär, och i så fall kan jag lika gärna påstå att jag offrade mitt nobelpris för de små liven. Och tiorumslägenheten i Berlin, för en sådan har jag heller inte varit i närheten av.

sir-nicholas-winton

Att jag ställer frågan i rubriken beror på att jag tycker att Nicholas Winton verkar vara en hyfsat snäll man som gjorde snälla saker.

Strax innan andra världskriget bröt ut, såg han att de judiska barnen i Tjeckoslovakien riskerade att fara illa eftersom Tyskland verkade ha planer på att ställa till det för barnens föräldrar. Nicholas (som då var börsmäklare och egentligen skulle ha varit i Schweiz på skidsemester) bestämde sig för att hjälpa till och bestämde sig för att till max utnyttja regeln ”om du är under 18 får du [tillfälligtvis] bo i Storbritannien tills det är fritt fram att komma hem till Tjeckoslovakien igen – men du måste ha någonstans att bo”.

winton_nicholas

Nicholas Winton satte av i stor stil och skaffade fram det ena hemmet efter det andra – alltså brittiska familjer som var beredda att ta emot främmande barn. Ingen anade för det första hur länge detta arrangemang skulle vara, och för det andra att väldigt få av de förflyttade barnen skulle få träffa sina föräldrar igen.

Man förde noggrann bok över barnen med foton, namn och datum och kunde därför till slut räkna ut att Nicholas Winton hann rädda 669 barn från ett öde som med stor säkerhet var värre än döden. Eller bara döden.

CZwinton6

Under kriget jobbade sedan Winton dels för Röda korset, dels som pilot. De då föräldralösa barnen fick bo kvar i Storbritannien. Efter 1945 glömdes arbetet med att rädda barnen bort, och Nicholas själv var inte så brydd. Men 1988 hittade hans fru på deras vind en låda som innehöll de noggrant förda böckerna … och hon blev storligen förvånad. Hon hade nämligen ingen aning om vad hennes man hade haft för sig 1938.

Pang, tjoff, booom, fick medierna tag på hjältehistorien och ”That’s Life” gjorde ett tv-program om honom. Här är ett klipp som visar hur Nicholas Winton överraskas:

Sedan dess har han adlats, fått medaljer och deltagit i otaliga jubileer. Han är fortfarande snäll, pigg och glad och fyller i maj 104 år – och ska man göra något av sitt liv så är det banne mig inte helt fel att rädda barn. Snällt är det i alla fall.

Nicholas Winton – min idol.
Nicholas Winton – min idol.

Uppdatering
Några av kommentatorerna i kommentatorsbåset har enats om att Nicholas Winton inte bara är snäll. Tssst, snäll kan ju nästan vem som helst vara. Det här handlar om ett högre plan: han är en god människa.

Uppdatering 1 juli 2015
Nicholas Winton är död.

Share
46 kommentarer