Ojojojojojoj vad de i Tyskland ser till att skapa monument till minne av allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period. En av de mer långsinta guiderna fräste att det minsann var rätt att jaga 92-åriga f.d. SS-män för vad de gjorde då, spelar ingen roll om de var 17–18 år då: straffas ska de. Länge och hårt.
– Ångrar de sig? Pfah, sånt folk kan inte ångra sig! sa guiden.
Jag och en annan turist försökte konsekvensanalysera och använde ord som ”forgive and forget”, men gav snabbt upp. Vi skulle ju vidare till nästa monument, gubevars.
(Nej, jag ska naturligtvis inte tala om hur tyskar ska hantera allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period. Men ni ska veta att tyskar till och med har ett ord för hur man ska hantera allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period: Vergangenheitsbewältigung. Människor förändras och om de faktiskt säger att de ångrar sig och inte alls står för allt som de stod för när de var tonåringar … kan man väl i alla fall lyssna på dem? Det är väl en del av själva Vergangenheitsbewältigungen?)
I Lund finns en ”staty” som heter Intighet, och som är rolig i sin litenhet: en liten utbytt gatsten. Ungefär så här ser den ut:
Man kan faktiskt sponsra en sådan där gatsten – men inte bestämma vad det ska stå på den. Sedan blir man inbjuden till ”avtäckningen” och får träffa eventuella släktingar till den, vars namn står på stenen.
Härom året, under en sådan avtäckning utanför en port där en hel familj försvann en morgon 1943, dök plötsligt en väldigt gammal kvinna upp från ett grannhus och visste precis vilka de var, personerna som hörde till namnen som stod på stenarna. Och så gick hon hem och hämtade bilder på de döda och försvunna och berättade historier om dem – fantastiska bilder som de närvarande släktingarna aldrig hade sett och otroliga historier som de aldrig hade hört. Mitt i allt stod den som hade sponsrat stenarna – han som inte kände någon i församlingen – och grät floder.
Det minnesmärke som man hittills har tjafsat mest om, är det som är tillägnat alla mördade judar – Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Liksom annan modern konst säger folk att det är abstrakt och ofullständigt – men jag kan verkligen rekommendera ett besök. Det är 2 711 fyrkantiga stenblock i skiftande storlek som är placerade i militäriskt snörräta rader på ojämn mark.
Man går in bland stenarna och är alldeles ensam i några sekunder – men plötsligt dyker en främmande människa upp i en halv sekund, bara för att försvinna igen. Djupinglotten analyserade och kom fram till att det är så livet var under förintelsen: man mötte folk snabbt, och så försvann de igen. Eller som livet självt: man föds, lever en pyttestund och så dör man. Dessutom kan man se det som en illustrerad kronologi över krigstiden: till en början fanns träd och stenar (judar) av olika storlekar … sedan fanns nästan inget kvar, allt plattades ut … (Konstnären Peter Eisenman vägrar presentera en tolkning. Smart av honom.)
Vi blev strikt tillsagda att uppföra oss väl och respektera alla som faktiskt inte är där för att leka kurragömma eller ta en snabbfika utan som är där för att minnas flydda tider och krigets fasor. Man får sitta på stenarna, men inte bete sig på annat sätt mot dem.
Andra minnesmärken är helt vanliga statyer eller skyltar som sätts upp i portuppgångar. Men det kan också vara ”absence of presence” – något som inte finns och som därför är en stark signal.
Anhalter Bahnhof var en enorm järnvägsstation, varifrån de flesta transporterades ut till koncentrationslägren. Det finns noggranna anteckningar över hur många som fördes iväg varje dag – tills det plötsligt blir ett glapp på någon månad när de allierade lyckades bomba stationen. Tysk effektivitet gjorde att den bristfälligt lagades så att bortforslandet kunde fortsätta – även om stationen inte längre hade tak.
Själva muren uppmärksammas mycket, mycket, mycket.
Och som avslutning återvänder vi väl till min egen lilla värld?
Alla rapporter från Berlinresan 2013:
Tips till alla som nu har drabbats av resesug
Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewältigungen
Jag tycker om, både den mentala och den faktiska, bilden av människor som använder de där stenarna till att inte BARA begrunda ett fasansfullt avsnitt av historien.
Om nu de där stenarna ska påminna oss om alla dem som försvann, så finns det ju en liten bit av dem där. När man sitter, vilar, ligger ner, fikar, leker så låter man ju dem minnesmärket är till för att påminna om, vara med i livet, sånt det nu är. Man är trött, man tänker stora tankar, man fikar, man leker, man tänker små tankar. Allt det som de missade, det kan vi göra åt dem. Nu.
Och tänka på dem, en stund, som vi tänker på andra människor som lever med oss nu. En stund.
Den fantastiska författarinnan Ursula K. LeGuin har uttryckt det så fantastiskt i dessa rader:
” I think, Tehanu said in her soft, strange voice, that when I die, I can breathe back the breath that made me live. I can give back to the world all that I didn’t do. All that I might have been and couldn’t be. All the choices I didn’t make. I can give them back to the world. To the lives that haven’t been lived yet. That will be my gift back to the wolrd that gave me the life I did live, the love I loved, the breath I breathed.
(The other wind)
Så allt det där finns ju bland stenarna, och vi har både förmånen och plikten att plocka upp det.
Försök inte sno citatet förresten, det är mitt och jag ska ha det på min gravsten.
Vilka vill nu åka med på båsbussresan strax före midsommar2014?
Jag!
Det här känns ända in i märgen på mig. Tårarna rinner, jag hör ekon. Farmors fem tjocka rödpärmade folianter med sida upp och sida ner av alla som dog bara i Norge: Korta notiser och en bild av var och en. Så och så, fem år, dog av en mina. Så och så, sju år, judinna, förd till koncentrationsläger. Så och så, tjugofem år, skjuten i fängelse i Oslo. Tusentals.
Förlåta är inte ett ord som ens finns med i sammanhanget. För dem som fanns kvar gällde det att alls överleva minnena. Soldater som slängde småbarn i eldar och mödrar som hoppade efter. Barn som slogs i huvudet med gevärskolvar för att läkare skulle se vilka skadornas blev. Det finns filmer på dem där de försöker gå, skakar, medan vuxna karlar i vita rockar för anteckningar.
För några år sedan gick ett TV-program om en av läkarna i Auschwitz. Själv var han död, men hans pappa intervjuades. Han hade besökt sonen i Polen under kriget och sa om honom: ”Er war verloren”, han var förlorad. Han hade träffat ett val och det fanns ingen återvändo.
Jag kan hålla med Ninja om attityden till minnesmärket, och du Lotten beskriver fint hur man ser folk mellan stenarna i snabba glimtar. Projektet med de små minnesplattorna i gatan är helt fantastiskt. För människor i mina barns generation är det här historia, men för mig (trots att jag föddes -45) är det verklighet och hände nyss. Det brändes in i själen tidigt.
Jag ska ju in i det reglerade systemet i början på nästa år (= ha ett jobb där någon annan bestämmer mitt schema) vilket gör att det där med båsbussresa låter intressant — i teorin. Jag anar att jag inte alls åker med.
Jag har också problem med ett fixt datum så långt i framtiden. Försökte planera tre månader i förväg en gång. Det visade tydligt att planering inte är något för mig. Vi har ärvt den så kallade Ändringskommittén av vår fader. Sedan den datoriserades har den blivit alldeles omöjlig att hantera.
Jag tror för övrigt att en sån här resa sker bäst enkönad. Tror nog att Hyttis är lite intresserad. Men det får hon väl säga själv.
De flesta av oss är väl tämligen enkönade?
Nej, vissa tyska bakverk kan enligt Magnus A. vara trekönade.
Och! Jag såg tv-programmet om en av läkarna i Auschwitz!
OK. Unisex, dårå.
Magnus A: Handlar det inte om greker? På nåt sätt? Och dialekt.
Jag var strax över 20 när jag reste i Europa för första gången, jag hade varit i England (och USA), men inte på kontinenten, så min första bilresa lämnade en del intryck, bl a de ’gedenkstellen’ som fanns här och var längs Autobahn, och den tveksamhet jag kände att kliva på en spårvagn i München med slutstation Dachau…
Att åka transitmotorväg från München till Berlin 1988 var också en upplevelse jag sent kommer att glömma, vakttorn vid avfarterna, speglar under bilen in och ut ur öst…
En bussresa ut i det blå låter onekligen lockande. Men så dyker, i tanken, alla aber upp.
Det är ju inte aberna (abrena? aberen? aberena? aberennennana?) utan tiden. Går nog inte.
Jag har lust att baka något trekönat så att det syns, liksom. Utan att använda de uppenbara formerna, menar jag.
mikaels
Dom tog mitt pass. Jag jobbade rätt mycket i Östtyskland under sjuttio- och åttiotal. Att bli av med passet kändes som att vara på väg till Sibirien.
Trodde aldrig att Muren skulle falla. Jag grät när det hände.
Ett aber, flera aber.
Ett men, flera men.
Kanske bättre att använda ett bättre/lättare böjbart ord som hinder.
Tja, jag kunde ju ha undvikit problemet genom att till exempel skriva ”Det är ju inte alla de olika sorternas aber” eller så. Men det gjorde jag inte, nehej då. Jag skrev som jag med all sannolikhet skulle ha sagt. Vilket är vad jag ofta gör. (Det finns både fördelar och nackdelar med den attackmetoden, ja.)
En skoter. Två skoters. Flera (eller ’flira’) skotran.
Inte sant, Niklas?
Skogsgurra: Jomenvisst, det handlar om romare och greker, och om saxare/sachsare som uttalar diverse språkljud, inte bara g/k, på ett för många andra tyskar lustigt sätt. Återkommer.
MA
Den där grejen har jag hört för mycket länge sedan. Fattade inte vad det handlade om. Annat än att den har med dialekt att göra. Vid samma tillfälle dök också ”Hait wert Bejrn geslajt” Eller något åt det hållet, inte lätt att veta vad som sades. Tydligen skulle det slås ihjäl en massa bayrare.
Ha! Det SPÖREGNAR som i en film i Berlin idag. En vägg av vatten är allt jag ser utanför hotellförnstret. Och jag har inte ens en liten sjal att svepa om mig, än mindre en regnrock.
Det här blir spännande. Regenschirm, bitte?
Men – var är Ökenråttan? Long time no type.
Men SG, buss var ditt förslag, inte kan du fega ur nu? Hoppas jag inte skrämde iväg alla! Ingen fara – alla tankar om skuld och våld och känslor och icke-hämnd får jag utlopp för i mina BÖCKER, där neo-nazis klarades av i bok nummer ett 2003, det är inget jag tänker sitta och hålla föreläsningar om i vår trevliga BUSS! Och det är inte så att jag stirrar argt på alla tyskar – tvärtom var det världens trevligaste äldre tyska par som satte rejäl guldkant på min Thailandssemester, och en av mina bästa polare ett långt tag var ett österrikist fan som bl a hjälpte mig genom en lång, väldigt sorglig födelsedag. Jag blev bara tagen på sängen av Lottens blogginlägg med fyrtiotalsbilder och allt, vilket ju bara visar att det var ett väldigt fint inlägg.
Så kom igen! Back to the fun! Enkönade och trevliga är vi allihopa. Det kan väl inte bara bli Ninja, Lotten och jag i bussen? Vad blir det för tråkig film? Jag har ju sett för mig Hyttis med dragspel och kanske Niklas’ goja om den inte är buss-sjuk och det ena med det andra.
Ich hab’ in Heidelberg meinen Regenschirm verloren. Citat från oklart var, förvrängt av oklart vem.
Bankskydd går fortfarande på. Så jag stänger av det, för annars kan jag inte öppna någon annan sida. Problemet är att jag tittar på Lottens blogg betydligt oftare än på bankens hemsida, och därför stänger jag automatiskt av bankskyddet även när jag är inne på bankens sida, och då har det liksom ingen funktion, liksom.
Nu finns det anledning att skriva vähäldigt mycket. Om den berömda Tidsandan, om spontanitet, om gruppdynamik och min förmåga att sakta arbeta upp irritation över diverse företeelser som gör att jag kanske gör bäst i att resa helt solo i stället för att förstöra för andra. Med mera sådant.
Tyskarna, som jag arbetat tätt tillsammans med sedan 1965, har det inte lätt med sina krig. Visst var det dom som började. Visst var det dom som begick en massa otroligt hemska illdåd. Och visst var det Tidsandan, med Adol Fittler i spetsen som drev dem.
Men så många Fritzare som jag haft tillfälle att prata med genom åren och som spätt ut ölen med tårar har mått så illa av det system och de gärningar de tvingades in i att jag tycker mera synd om människorna (Strindberg skulle få mera rätt än han anade) i allmänhet än om dem som råkade ut för ondskan och om deras efterlevande.
Så sent som för några veckor dog en av de före detta soldaterna i Fittlers armé. Han var granne till oss och vi pratade mycket. Han plågades in i det sista av en dröm där han sköt ihjäl allierade soldater när de landsattes per fallskärm. När de sjönk ihop till säckar i luften kunde man fortsätta med nästa. Den drömmen kom han aldrig undan.
Visst var det dom som startade bråket. Men tyskar är trots det människor, de också.
Vi är alla människor, SG. Och gradera vem som det är syndast om kan man inte göra. Man tycker syndast om dem vars plåga man sett på nära håll. Hade du varit pappa till en av säckarna i luften, tror jag ditt medlidande med mannen med mardrömmarna varit betydligt grundare. Och ingen har väl blivit irriterad på dig?
Then, as a woman, I take exception to the name Fittler. Han förtjänar det inte.
Brid: Kan du ha banktransaktionerna i en webbläsare och lotten.se i en annan? (Jag använder bara Chrome, men måste sätta på Safari när jag ska in på SR:s lånenät.)
Jag tycker det vore väldigt tråkigt om du avstod SG från en båsresa. Jag tror du skulle berika resan alldeles väldigt.
Sen är ju frågan vad syftet med en båsresa är? Umgås som galna i fjorton dar, eller prompt se det man själv just vill se?
Frågan är om inte allt vad båset kan hitta på att göra, bese, besöka är intressant och sevärt.
Ett rullande Lottens köksbord, med sång, diskussion, bildning och kultur.
The more the merrier (and cheaper).
Jag kan se oss sitta på de där stenarna, klappa lite på dem och sen umgås med alla trevliga människor vi möter på vägen. Tänk så många liftare vi kan plocka upp och delge vår samlade levnadsvisdom, vare sig de vill eller har behov därav.
Jag tänker mig raka motsatsen till Sällskapsresan’, inget svenska kaffe på grisfesten, ingen som håller i rutinmässiga lustifikationer vid ankomst till hotellen, inte små grodorna i poolen. Vuxna människor som kan ta vara på sig själva och varandra, diskutera och resonera sig fram till vad de vill göra, dela med sig av smultronställen och dela upplevelser.
Och vi behöver ju inte ha krokodilsnöre hela tiden….
och och SG, ni kanske ska unisexa hen: Adol Phittler. Sen kan var och en fritt välja uttal.
Och visst heter det skotran i mångtal.
Nämen Niklas. Nu satte jag te i vrångnäsan.
I svensk översättning blir den sachsiska grekhistorien ungefär:
Sachsaren: Vad är det för skillnad på greker och romare?
Preussaren: Grekerna kunde dricka ur remmare, men romarna kunde inte dricka ur greker.
Sachsaren: Men varför kunde inte romarna dricka ur krus?
Kanske borde man låta sachsaren tala något slags västgötska och preussaren stockholmska, eller nåt. Gör gärna det, den som behärskar västgötska – men poängen går inte mindre förlorad för det. Grundläggande omarbetning krävs. Återkommer till den tyska dialektpoängen när jag har grävt fram bra källa.
Jag tycker Ninjas version av båsresan låter väldigt lockande! Och om Ninja och Lotten dukar fram fika och smörgåsar vid förintelsestenparksmonumentet och jag gråter i kaffet, det kan vi väl ta? Båda grejorna – tårar och kaffe – är ju lika relevanta, liksom. Dessutom kommer det säker att vara fin-fint väder. Och jag må som en prinsessa och sprida lugn och trivsel runt mig tio minuter senare.
Och SG och jag kommer att gå finfint ihop. Vi förstår ju båda värdet av Filmjournalen och tillhör (år) två tusen-klubben!
Niklas: 🙂 ! Du är en riktig Salomo, eller avhuggare av den gordiska knuten! Men jag tycker inte H förtjänar NÅGOT namn som har med så fina saker att göra.
MM-akademin!
OK, ska tänka på saken. Låter ju faktiskt väldigt intressant.
Men kom ihåg att jag varnat! Brukar inte vara så pessimistisk. Varför just nu?
Var är Ökenråttan? Pysse? PK? Och resten av Niklas? Och Hyttis? Und so weiter?
Nu går jag ut på jakt efter en stark man. I fysisk mening, alltså. Någon som känner någon Stockholmsbaserad karl som ser ut lite som Magnus Samuelsson? Och som kan se romantisk och snäll ut också? Sökes snarast för kortfilm utan repliker. Och han får inte vara homofob eller rasist.
Väntar på Lottens spänningsnovell Det femte hörnet. Den får gärna handla om chokladtårta. 🙂
Brid, även mitt bankskydd drar igång på Lottens sida. Men det gör inte mycket mer väsen av sig, än att det ligger som en liten ikon i ett hörn. Surfa säkert liksom.
Nu ska jag koka mig ett ägg till lunch, för det är allt som min förkylda hals känner att den vill ha.
Hur menar du nu och? Så vitt jag kan se sitter hela jag ihop fortfarande.
(Fast om Niklas inte har flera speglar omkring sig finns det delar av sig han inte kan se, så han vet inte om dessa verkligen är där med mindre än att han klämmer på sig också. Nästan akrobatiskt.)
Hehe – jag menar att du skriver så få kommentarer just nu, Niklas. Annars är jag säker på att du är en väldigt helgjuten person!
Herrehjälp och pannkaka. Jag har köpt ett nagelset som ska göra mig till en nagelkvinna!
Jag bedyrade att jag var basketspelare och att jag inte kunde ha långa naglar, men försäljerskan kletade det ena och det andra på mina naglar och putsade dem och fortsatte med att smörja antimörkaringarunderögonen-kräm i ansiktet (stora, djupa ringar) och vips, stod jag där med nagelsetet för att hon sänkte priset med 50 %, sa att jag var förtjusande och att man inte på några villkor skulle kunna tro att jag var så gammal som jag de facto är.
Sedan lade hon magnetkräm på min handled och torkade av med en magnet! Jag är så vacker under ett öga, en lillfingernagel och höger handled.
Men nu Apfelkuchen! (Som jag i min iver att säga i plural råkade göra om till något som påminde om äppelkök.)
27 är väl ingen ålder!
Vi har varit ute och jagat symaskin. Sondottern har ordinarie maskin på långlån. Vi kollar IKEA, tyckte Hyttis.
Där fanns det kålpudding! En favorit. Men jag kan lugnt säga att IKEAs kålpudding är sämre än all annan kålpudding jag provat. Inklusive den jag själv har misslyckats med.
Symaskinen? Den hittade vi inte. Hur vi än letade. Personalen hittade vi inte heller. Först på lampavdelningen hittade vi en yngling som förvirrat frågade varför vi letade symaskiner på badrumsavdelningen. ”Gjorde vi inte, ju!” fräste jag.
Men ni kom ju därifrån? ”Ja, därför att vi inte hittade nån personal på textilavdelningen”
Så tog vi oss till textilavdelningen. Där, inklämd mellan stuvbitar som det gjordes reklam för, stod en symaskin utan reklamskyltar, och som logiskt nog heter SY.
Prislappen trodde jag gällde en stuvbit. Femhundranittionio kronor låter mera som priset på en tygtrasa än på en symaskin.
Tja, vad gör man? Hyttis är verkligen billig i drift och tycker att det är en maskin som har allt hon behöver. Och lite till. Jag hade trott cirka tio gånger pengarna.
Portionerna, liksom korvarna, är smärre på IKEA. Därav prisdiskrepansen, anser jag. (Notera att Googles rättstavning inte reagerade på ’prisdiskrepansen’. Stort).
SG, min erfarenhet är att man får precis vad man betalar för. Någonting säger mig att femhundrakronorsmaskinen inte lever en tiondel av femtusenkronorsmaskinens livslängd.
IKEAs symaskin är ren skit! Grannen vurte förbannad efter tre månader och slängde eländet.
Köp en begagnad maskin av symaskinshandlaren.
Hur många värmeljus blev det?
Test pågår. Det första SY ska göra är att sy ihop ett bilförvaringsfack i grov väv. På sina ställen handlar det om fyra skikt (vikt och lagt på varandra) i ett material som bäst beskrivs som markisväv. Det kanske blir Sys första och sista kamp.
Lotten blogg: Bloggen för äkta konsumentupplysning!
Kålpuddingen på IKEA är en blekrosa köttfärsplatta med ett tunt skikt ämlig vitkål på toppen. Potäterna hade extra tjockt och ogenomträngligt ytterhölje. Precis som jag minns potäterna som legat och väntat på oss i skolbespisningen sedan morgonen. Potatisen kokades tydligen alltid tidigt på morgonen.
Ingen bra dag för IKEA Örebro. Om ni har IKEA-aktier, sälj dom! Men det är ju en stiftelse? Inga aktier alltså.
Det känns som om jag hamnade i vadvardetjagsaläget fortare än jag trott. (Vadvardetjagsaläget myntades en gång när en fotograf på allvar ville riva en dörrpost för att få en liiite bättre vinkel för en bild.)
Nagelkvinna (är jag stundom, då mina naglar är ofattligt starka så det händer att jag låter dem växa långa och därefter pålackar dem).
Kålpudding (är gott när det är gott, men när det inte är gott är det bland det äckligaste man kan äta … eller försöka slippa äta).
Symaskin (finns exakt en i hela familjen, och den är mammas Husqvarna från nittnafemti-nånting, i varje fall äldre än hennes barn vilka då inte bara inräknar mig utan också storasyster, och den slutar aldrig gå).
Att riva en dörrpost var vad några hantverkare tvangs göra när vår el-/vedpanna kreperade ett par år efter att vi hade flyttat hit. Ut med den ena, in med den andra, och det råkade vara fjorton minus under tiden. Så den rivningen hade jag ingenting alls emot. Allt som hade varit långsammare hade varit vähähäldigt kallt.
Ännu inga inläggsmail, hälsar en gnällig pensionär med W7 och Chrome. Tyska språket är för övrigt ett obeboeligt universum. ’Nuff said, som det heter.
De där Husqvarna 2000 som kom när det fortfarande var ganska mycket gammalt millennium kvar sägs vara väl värda sitt pris än idag. Även om en del har tydliga spår efter sin tid i syslöjdssalar.
Själv har jag en Singer, fast just nu är den utlånad på två veckor.
Här kommer en kommentatorsfunktionslagare i blåställ och skriver en provkommentar. Se mig som fönsterputsaren som dyker upp under en föreläsning!
Det sistnämnda har jag faktiskt varit med om – det var en distraktion som uppskattades av åhörarna.
För övrigt rekommenderas den fantastiska novellen Alltägliche Geschichte einer Berliner Straße av Günther Kunert.
”http://www.dieterwunderlich.de/Kunert_strasse.htm”
”Platzker packt seine Zahnbürste ein, das wenige Geld, das er besitzt, und seinen Pass. Dann nimmt er die Straße mit einem Ruck auf, rollt sie zusammen und verbirgt sie unter seinem Mantel.”
Jag har mormors gamla gröna Husqvarna. Räcker bra för mina enkla behov. Men det skulle vara bra om jag bekvämade mig till att använda den lite oftare, så kanske jag kunde minnas från en gång till nästa hur den ska träs.
För övrigt har jag bestämt mig för att strunta i det där med bankskyddet tills vidare.
Preciiiiiis så där gick det till när skandinaviskan kom in på loppisområdet! (Förutom jähättestövelinköpet.)
Brid! Förvara symaskinen trädd. När du måste byta tråd trär du nyfärgen innan du tar bort gammelfärgen: snitslad bana!
/en som också har lånat ut sin maskin och ångrar det
Länken och sajten funkar toppen, Olle. Men jösses, så många uppdragsgivare ni har! Imponerad.
Snitslad bana, en sån utmärkt idé. Det har jag aldrig kommit på själv. Blev nog skrämd i syslöjden, där man inte fick fuska på något sätt. Det är också därifrån jag har fått rädslan för att slösa med tråd, eftersom det inskärptes att Tråd Är Dyrt och det skulle leda till ruin för skolan om man använde en halv meter för mycket.
Tråden är som kroppen — man måste använda den, annars ligger den bara och blir gammal och skör!
Snart ikapp, men måste sova först …
[…] där jag (information till nytillkomna läsare) ju var för blott någon vecka sedan. (1 2 3 4 […]
[…] för person som dödades i Förintelsen. Översättningslån av tyskans Stolperstein. (Love it! Man går på en gata i Berlin och så snubblar man och tänker vaaaa, och så tittar man ner och […]
[…] Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen […]
[…] där jag (information till nytillkomna läsare) ju var för blott någon vecka sedan. (1 2 3 4 […]