den skrattande språkpolisen
Nej, egentligen är det inte så konstigt: ung politiker möter erfaren politiker ute i svängen.
Nu googlar jag snabbt Erlander och Palme – har jag inte sett dem på en lika fascinerande bild? Jodå.
Fem timmar senare:
Jag tappade helt tidsbegreppet och googlade svartvita politikerbilder tills ögonen gick i kors.
Nu kan man i och för sig hävda att det av naturliga skäl och orsaker är mer synd om människorna i Detroit, men nu väljer jag faktiskt att som en gam fokusera på husen. Förfallet. Tidens gång och den fantastiska växtligheten. Liksom bilder från Tjernobyl (utan andra jämförelser) är detta fantastiskt fascinerande.
Detroit har som få andra amerikanska städer lidit av nedgången i ekonomin. På tio år minskade antalet invånare med 25 % och det är närapå omöjligt att försörja sig i staden. Googlebilen (-bilarna) som åker runt och fotograferar världens alla hörn har på ett effektivt sätt dokumenterat denna förändring och här har ni några exempel. Skärmen känns lite för liten, så gå gärna till originalsajten.
Bilderna är alla tagna mellan 2008 och 2013, oftast med två års mellanrum. Fantisera om vad som har hänt, förfäras … och skatta er egen lycka.
Mitt eget ”tidengår-reportage” om Bukettenhuset finns här och handlar om ett lyxhus från 1970-talet som har stått och förfallit för att en skitstövel köpte huset och sedan inte kunde göra sig stora pengar på det och därför bara ryckte på axlarna och struntade i det.
Egentligen skulle man leta upp trädgårdsreportage från 1970-talet där man pratar om vintergröna och råder alla att plantera små smidiga tujor. Sedan letar man upp husen och kollar hur det har gått med de små tujorna och tar jämförande bilder. Och så gör man en bok och av hela rasket och blir miljonär på köpet. Japp, jag vet precis hur en slipsten ska dras.
46 kommentarerNu ska vi försöka vara så tråkiga som möjligt.
År 2007 grundade Russel Davies en årlig endagskonferens som heter ”Interesting” – det skulle vara billigt att lyssna och hållas korta föredrag med intressanta ämnen som kanske inte var yrkesmässigt användbara. När denna konferens 2010 ställdes in, klev James Ward in på scenen och proklamerade att man ju i så fall måste hålla en konferens som heter ”The Boring Conference”.
– It seemed like the obvious thing to do, sa James.
Självklart ska vi anordna en liten tråkkonferens här! Originalet har ämnen som nysningar, streckkoder, en specifik printer som tillverkades 1999, tyska filmtitlar (hur nu i hela friden det kan vara ointressant kan jag då aldrig för mitt liv begripa) och typsnittet Comic Sans.
Jag har tidigare i båset fått förslag på ”tråkiga” ämnen som
Men föredragen får bara vara tio minuter långa, så jag fattar inte hur man ska hinna bli tråkig på så kort tid. Fast så här lyder förklaringen enligt James Ward:
”The basic idea is that the theme needs to be boring, but the content shouldn’t be. There has to be something in the topic that a speaker with a real enthusiasm for it can bring out and make interesting. In fact most things, if you look at them in enough detail, can become fascinating. There’s almost always something there.”
Om jag försöka bli trist, måste jag nog berätta om
På fullt allvar tror jag att det här skulle kunna bli en stor succé i vår regi. Men ”vår” menar jag alla som jag känner. Nu sätter vi igång!
83 kommentarerJag sitter på ett tåg som är försenat för att klåpare och banditer har stulit kopparrör, vilket orsakade kabelbrand och blixtinkallade bussar till Tranåsområdet. Men vilket sammanträffande – just mitt tåg kommer att komma dit preciiis när man har fixat fram nya kopparrör och vi som sitter och har varit lite irriterade, kommer nu att som första tåg att få ”gå igenom det skadade området”.
– Vilket sammanträffande! sa herrn bakom mig.
Samtidigt läste jag i förra kommentatorsbåset om fantastiska sammanträffanden – men kom inte på ett enda fantastiskt sådant som har skett i mitt liv. Visserligen var jag ihop med en kille vars bästa kompis gjorde lumpen med min blifvande djefla man, men annars har jag inga sådana där upplevelser där man vill skratta ”what are the chances?” och slå sig för knäna.
Eftersom jag ändå inte har något annat för mig, bestämde jag mig för att inte fokusera på fantastiska sammanträffanden utan bara lite allmänt simpla och … och … kom inte på något sådant heller. Ett nollresultat är ändå ett nollresultat, så därför kan jag ju rapportera detta här. Men särskilt intressant är det icke.
Kommentatösen Pysseliten berättade igår att hon och hennes blivande make innan de kände varandr… äh, hon (och alla andra) får berätta själv(a) inne i kommentatorsbåset!
/den lite trötta bloggerskan
45 kommentarerJag är i Lund på en konferens, vars logga ser ut så här.
Man kan ju kolla i sina älskade skrivregler och där finna att det allra troligaste är att det ska skrivas ”Readme” [ridmi].
Först ut på scen är Karin Taube, professor emeritus vid Umeå universitet. Hon ska berätta hur det kommer sig att Sverige låg etta i Pisa-undersökningarna och numera sladdar sist. På 20 år har det hänt något med vår lässkicklighet …
Kl 09:15
Läsförståelsen har drastiskt försämrats i ett antal länder, och den har försämrats allra mest i Sverige. Detta är ett obestridligt faktum. Nu är frågan om min läsförståelse också har försämrats och det är därför som jag inte riktigt kan ta till mig informationen i presentationsbilder som ser ut så här:
Intressant är att de länder som är mest aktiva ”på nätet” (med ALLT vad det innebär) har också försämrats mest när det gäller läsförståelse. Jag är inte beredd att gå med på att detta skulle vara den största anledningen, men nu ska vi se. Eleverna (och då särskilt pojkar) läser sämre (tror man) på grund av
Och där tror Karin Taube att den sista punkten är den springande eller pudelns kärna. (Det är inte hon som formulerar sig så, det är jag. Hon är mycket mer seriös än jag.) Sammanfattningsvis läser eleverna sämre för att så få söker sig till lärarutbildningen, läraryrket har alldeles för låg status, det är numera färre färre praktiska inslag i lärarutbildningen och förutsättningarna för undervisningen varierar stort om man ser till hela Sverige.
– Av pur rädsla för att dra över tiden, har jag nu tre minuter över! säger Karin Taube och vi skrattar alla.
I Finland är man inte ett dugg rädd för att ge alla som inte hänger med i läsningen specialhjälp. Det är många som får extrahjälp och man är inte ett dugg rädd för att det på något sätt skulle ”stämpla eleverna”.
Kl. 09:40
Föreskoleavdelningen Långben kommer ut på scenen och har samling genom att sitta ner med benen i kors och läsa namn på lappar – på denna förskola börjar man lära barnen att läsa redan i ettårsåldern. Men får en lapp med sitt namn och så lär sig barnen sitt namn som en bild. Efter ett tag börjar de känna igen begynnelsebokstaven och leta efter andra ord med samma bokstav och efter ett par år kan barnen läsa.
Martin Widmark (författaren till Lassemaja-böckerna) står nere på golvet i stora konsertsalen i Lund och pratar med Anders Mildner om hur han har märkt att läsförståelsen har förändrats och hur han ser att man i skolklasser som jobbar mycket med läsförståelse är lugnare, att eleverna där ställer intressantare frågor, är snälla mot varandra och att de helt enkelt är nyfiknare och att han därför har satt igång projektet ”En läsande klass” och jag lyssnar intresserat samtidigt som jag tänker:
Sedan kan man ju faktiskt fråga sig om det är så att just de där läsande klasserna är som de är för att de läser, eller att de läser för att de är sådär.
Kl. 10:00
Om generationskrockarnas betydelse för framtiden ska Thomas Fürth berätta, men av allt jag har hört hittills verkar han berätta om schablonbilder som att 60-talisterna var hippiesar i smutsiga kläder, att man på 80-talet lyssnade på synth och hårdrock och att den senaste ungdomsgenerationen är bortskämd och dessutom älskar Allsång på Skansen.
– Men den senaste ungdomsgenerationen kan verkligen nätverka! Och de verkar veta var jobben kommer att finnas i framtiden eftersom de söker sig till forskning, turism, sjukvård och skola.
– Nu kommer 90-talisterna, ”generation ordning”, starka individualister som gillar grupper. De har familjeorienterade värderingar, de vill gärna flytta utomlands – de har ju varit i Thailand med föräldrarna redan när de var fem år! De har mindre [sic] postmaterialistiska värderingar, de är präglade av jättetuff arbetsmarknad, de gifter sig i högre utsträckning med jättestora kalas och hundratals gäster!
Aha. Han är inte här för att prata om läsning. Jag förstår. Mittåt.
10:40
Brit Stakston pratar nu om dagens och morgondagens medievanor. (Det är som bekant svårt att sia, och då särskilt om morgondagen.) Hon börjar med att tala om hur spännande det är att Fi:s framgångar kan bero på att partiet har förstått vikten av internet och hur det funkar med ”delning”.
– Vi måste lägga ett pussel mellan det nya och det gamla sättet att läsa. Gamla och nya strukturer behöver mötas och det handlar inte bara om ansvaret för läsande utan även för det demokratiska sättet att tänka, att formulera vår världsbild.
– Jesse Jackson, som jag intervjuade för ett par år sedan, säger att förändringen hade skett snabbare om vi hade haft sociala medier på 1960-talet. Tack vare nätet får vi chansen att möta fler och vår starka vilja att förändra är stor och en enskild individ kan göra så mycket för att förändra.
– Bloggar och Twitter ger snabba reaktioner – hur ska en framtida nyhetstjänst se ut för att ungdomarna ska vilja läsa den? Vi kan sluta att drömma om att vi går tillbaka till tryckta tidningar och böcker. Den som läser på nätet känner sig otroligt insatt; nyheter kommer som bekant inte bara i tryckt form.
– Ni som är här har ett ansvar för att förstå hur digitaliseringen funkar. Vuxenvärlden abdikerar och tror att allt sker av sig själv, men så är inte fallet!
Sedan tar tiden slut – Brit får gå från scenen utan att visa sina sista bilder eftersom en deadline är en deadline är en deadline.
Kl. 10:59
(Inom parentes – internet här är otroligt skakigt. För att få tag i användar- och lösenord fick jag följa med en man in i vaktmästarrummet [UTAN KAMERA!!!] för att hämta en stor lapp med långa koder som bara gäller idag. Och nu haltar uppkopplingen; jag känner mig som om jag går med simfötter på en gymnastikbom.)
Kl. 11:05
Författaren Björn Hedensjö berättar nu om ”sömnens inverkan på skolan och om tonåringar och deras prestationer” och betonar att det verkligen inte är coolt att sova lite för lite. Det finns ett fåtal supermänniskor som klarar sig på 4–5 timmar, men de flesta som sover kort och snabbt lider förmodligen av kronisk sömnbrist. Om man stoppar in dem i ett sömnlabb tillsammans med ”normalsovare”, visar det sig snabbt att de sover meeeeeeer än normalsovarna. (Jag förutsätter att de inte sover tillsammans på labbet.)
– Hur kommer det sig att det finns fler människor som gillar att vara vakna till midnatt? Det verkar ju opraktiskt om man ser till vår biologi. Jo, det beror på det artificiella ljuset.
Alltså: jag hade inte gillat att vara vaken till midnatt om jag hade levt i 1600-talets mörker. Well, jag hade nog ogillat att inte få spela basket och inte äta spagetti med köttfärssås också.
– Och så har vi tonåringarna och deras enoooorma behöv av sömn. I USA flyttade man skoldagens start till 08:20 från det inhumana 07:20, vilket har fungerat över förväntan — allt som gick att mäta blev bättre! Och nu har en boarding school i Storbritannien flyttat skolstarten till kl. 13:00 …
Björn Hedensjö berättar avslutningsvis om hur man faktiskt kan förbättra sin sömn, men jag måste säga att det ju är precis som det alltid är: råd som jag inte vill följa.
Kl. 11:30
– Varför minskar besöken på biblioteken så kraftigt och hur ser framtidens bibliotek ut? inleder Hanna Carlsson och imponeras sedan av hur många av oss som räcker upp handen när hon frågar om vi har varit på bibliotek den senaste månaden.
Vi boklånare distraheras förstås av de digitala kanalerna, men det kan också vara så att biblioteksbesöken minskar för att bibliotek faktiskt läggs ner. Däremot har ju e-boksutlånen ökat alldeles fantastiskt mycket.
– Det finns de som tror att vi har en enda man att tacka. Och att denne man är Zlatan.
Många bibliotek satsar på att bli ”kulturhus” och inte fokusera enbart på böcker. Andra bibliotek gör precis tvärt om: ett bibliotek i Texas har enbart skärmar, plattor och digitala böcker. Och där ser det ut så här:
Kl. 11:40
”Precis som i skolan när fröken Ulla drog in den stoooora tv:n i klassrummet och inte fick igång den och stod och nästan grät framme vid katedern, kommer nu tekniktrubbel när Marga Kleinenberg från Die Nieuwe Bibliotheek kopplas upp via Skype” … tänkte jag nu skriva, när allt som genom ett internetunder faktiskt funkade.
Bibliotekarierna visade sig gilla idén mindre än ”kunderna” och Marga säger ”retail concept” samt ”shops” så många gånger att jag verkligen känner mig … vilsen. (Men inte negativ.) Böckerna står i hyllorna som vanligt, men är sorterade efter livsstilar. Kunderna ska överraskas och låna något som de inte letade efter.
På lunchen roade jag mig med att stå i toakö. Bakom en av de låsta dörrarna satt någon och lättade sina behov så att vi alla tydligt hörde det:
Kl. 13:00
Någonstans i huset bankar någon frenetiskt på något som nog måste bankas på. Inne i konsertsalen lyssnar vi på Frans Mossberg (Ljudmiljöcentrum), Camilla Månsson Dahlström (brukarläsombud), Karin Johansson (Malmö Stadsbibliotek), Anneli Björkhagen Turesson (Malmö Högskola). När det bankas som mest får vi höra om hur viktigt det är med bullerfria miljöer – om man stänger en flygplats, fungerar skolorna i det området (flygplatser i skolområden?) bättre medan området som får en ny flygplats fylls av inlärningsproblem hos dem som rör sig i det området. BANG BANG BANG!
Anders Mildner går under dessa samtal omkring bland oss som lyssnar – han söker upp Frans, Camilla, Karin och Anneli och så får de ställa sig upp med en mick i handen och berätta medan Anders ställer frågor. Det funkar faktiskt inte bra; vi som sitter framför den som pratar måste vända oss om och de som sitter bakom får bara se en rygg. Kanske är det nytänkande och menat som omväxling, men jag tycker faktiskt bara att det krånglar till det. Upp med dem på scen! BANG BANG BANG!
Men så fantastiskt! Det finns bibliotek som engagerar sig i barn som har sin pappa (det är i just det här exemplet bara pappor) i fängelse och som i samråd i kriminalvården läser in sagor! Papporna får då lära sig berättarteknik och sedan spelas de in medan de läser och så skickas en cd-skiva till barnen! Wow! Och vad som har hänt är att mammorna har fått börja läsa för barnen – som ville höra mer – och papporna har fått delta i barnens liv på ett annat sätt och första permissionen har ibland skett med barnet på ett bibliotek. Imponerande!
Kl. 13:30
Nils Holmberg berättar nu om hur vårt läsande är olika beroende på om vi läser i digitala medier eller om vi läser på papper. Man har gått synnerligen vetenskapligt tillväga och följt ögats rörelser och hur länge man stannar till på vissa ord och om man hoppar omkring eller tar allt i rätt ordning. Våra hjärnor är så välfungerande att vi klarar av den röriga sajten (som jag skulle tro är t.ex. en kvällstidning) och försöker finna ordning och reda för att skapa en förståelse för det som vi tar in (=läser).
Helt klart är att vi i de digitala medierna är mycket mer distraherade. Ibland kan man se att någon har inlett med att läsa en text väldigt noggrant för att bara en liten stund senare börja flacka med blicken och fokusera på ett ansikte på en bild – tydligen sker detta när vi letar efter ledtrådar som kan hjälpa oss att lägga informationspusslet. Vi tappar fokus, men det betyder inte att vi vill tappa fokus eller att vi är oförmögna att se sambanden.
Min tolkning är att allt prat om hur barn och ungdomar inte kan tillgodogöra sig nyheter kanske kan avhjälpas med renare nyhetssidor. Ovidkommande bilder ska helt enkelt inte ses av den som läser.
Ooooh, vad spännande – Nils Holmberg visar upp 8 sidor.se och får en fråga från publiken som han inte kan svara på. Då reser sig Malin Crona upp och hojtar att hon ju är chefredaktör för just 8 sidor.se och att hon kan svara!
Kl. 13:52
Malin Crona berättar att vi inte alls fick allmän och lika rösträtt för alla i Sverige 1918, 1921 eller 1922 utan 1989, för då fick även funktionshindrade rösträtt. (Hon säger förstås mycket mer, men nu säger internetmaskinen här i Konserthuset näääääää och jag måste leta fram en mobillösning.)
Kl. 14:00
Ännu en intervju sker nu ute på golvet, och nu kunde jag inte ens försöka ta en bild utan att kliva över några av de andra åhörarna. Det var forskaren Victoria Johansson som frågar sig om vi kanske lägger för lite vikt vid det skrivna – vad kan skrivforskningen lära oss om läsfrågan? Åååååh, stönar jag. Jag vill också forska om skrivande! Hallå, får jag vara med och leka?
Jämfört med hur mycket forskning, tid och pengar som fokuseras på läsandet, får skrivandet så vansinnigt mycket mindre att det är skamligt. Själv har jag (som skriver mer än nästan alla jag känner) inte ens tänkt på det tidigare.
– Men vad beror det här på? säger Anders Mildner.
– Ptja. Hur många här inne har läst en nobelpristagare? (Alla räcker upp en hand.) Bra, och hur många här inne har fått Nobelpriset i litteratur? (Ingen räcker upp handen. Alla fnittrar.)
– Just det. Där har vi anledningen. men tänk på att läskunniga kan läsa de lagar vi ska följa medan de skrivkunniga kan protestera mot dem …
När man forskar på skrivande, fokuserar man på hur texten växer fram – beroende på om det är för hand, på dator, om man skriver på sitt modersmål och vad man skriver om. Men vi har inte så många strategier när det gäller att lära folk att skriva, för vi vet så lite om processen.
– Är det någon skillnad mellan att skriva för hand och på dator?
– Ja, definitivt. När det gäller själva processen, redigerar man mer på dator, man läser sin text mer, och ju mer man läser sin text desto mer redigerar man och resultatet blir en lite mindre avancerad text. När man skriver för hand tänker man genom mer innan man börjar skriva för det är så besvärligt att ändra sedan.
Datorer är bra för att det ju går så snabbt att skriva. Barnen i skolan borde däremot lära sig rätt fingersättning så tidigt som möjligt — och med lite mindre tangentbord. (Det är ju det jag säger! Tangentbordskunskap!)
En kvinna i publiken berättar att man på Backaskolan i Lund jobbar med att ”skriva sig till läsning”, men Victoria Johansson kontrar snabbt att det faktiskt inte är vetenskapligt bevisat, även om det låter fantastiskt intressant.
Sedan blir det kaffepaus och medan alla sörplar och moffar morotskaka, letar jag efter internet.
Kl. 15:00
Pelle Sten från Ziggy Creative Colony berättar om hur han läste sina första e-böcker. Han visar fina bilder på Trenter- och Langböcker och man hör ett kissemissförtjust naaaaaw från ett hörn i lokalen. I ”Future Stuff” av Malcolm Abrams och Harriet Bernstein förutsågs framtiden med e-böcker, men med brasklappen att det ju skulle bli alldeles för dyrt.
Orsaker till att man ogillar e-böcker är att man inte kan
Sedan visar Pelle Sten upp en flexibel (som betyder ”mjuk”) skärm som man kan böja och vrida och klämma på – samtidigt som den funkar och visar upp en film! Från främre raden hörs ett ”wohoooo”. (Jag.)
Många frågor, många svar. (Själv tappade jag internettråden och fick skriva in det långa och krångliga lösenordet för säkert tionde gången.)
En man från Författarförbundet tog micken och berättade att han och hans författarkolleger inte längre kan leva på sitt yrke och att det var problematiskt. Han saknade en diskussion om vad det är för litteratur svenskarna egentligen vill ha. (Det gör inte jag. Jag saknar välskrivna böcker.)
Kl 15:25
Nu ska vi höra om män som ska förmås att läsa – och då inte bara Zlatans bok. Mattias Johansson från Huddinges biblo berättar om samarbetet med idrottsrörelsen för att locka män till läsning. Bland annat kan man lägga böcker i omklädningsrummen. Så kommer Klara Önnerfält och berättar om en pappabokcirkel. En pappa hade kommit till cirkeln för att han ville lära sig att läsa böcker för sin lilla nyfödda medan en annan kom för att hans sons lärare hade sagt att han borde gå på en bokcirkel för att ”sonen läser för mycket”.
Tyvärr reste varken jag eller någon annan sig upp och vrålade vaaaaaaaa, så jag lär väl aldrig få klarhet i hur man för det första kan läsa för mycket eller hur man för det andra kan lösa det problemet genom att skicka fadern till en bokcirkel. Men tydligen har det gått bra och ”de har känt sig sedda som läsare på ett nytt sätt”.
Kl. 15:40
Exploring horizons of possibilities
Judith Langer inleder sitt föredrag med att berätta om en intressant artikel i N.Y Times och är så härligt självsäker på scenen. Hon står där och påminner lite om en Audrey Hepburn och hennes orangeförgade jacka skär sig så rysligt mot den rosa bakgrunden.
Hon berättar om när hon kom till Sverige 1978 och att hon sedan dess har kommit tillbaka flera gånger, och en stor skillnad som hon har lagt märke till är att vi inte längre pratar om böcker. Hennes svenska vänner kunde för 20–30 år sedan föra långa, komplicerade samtal om böcker och deras betydelse. Ibland handlade det om svenska böcker som ju Judith inte hade kunnat läsa, varför de ansträngde sig för att hitta engelska översättningar som de såg till att hon fick innan hon åkte hem så att hon verkligen skulle hinna läsa dem så snabbt som möjligt.
– Texterna blir kortare och kortare och vi behöver inte längre lämna långa svar på proven i skolorna och i USA har vi väldigt ofta kryssfrågor på proven. Och ja, man måste ha prov för att veta vad man ska lägga krut på. Folk läser hellre informativa texter än romaner.
Hon tittar ner i sitt papper och säger milt:
– Ja, ja. nej nu måste jag bläddra för jag kan ju inte fortsätta i all evighet. Man måste hålla tiden, förstår ni.
Men nu måste jag ha slut på hjärnbensin för jag kan inte riktigt hänga med i hennes resonemang. Hon säger … envisionment-bilding … orienterings of meaning … literary orientation … exploring horizons of possibilities … maintaining a point of reference … och inte förrän jag hör ”Strindberg” vaknar jag till. Och fokuserar igen. Då säger hon:
– Once identifying what it is we’re after, we rarely change focus to something else.
Vi måste alla vara flexibla (som verkligen betyder flexibla) och förvänta oss stora förändringar i samhället, säger Judith och ser i ögonvrån hur en fotograf ålar sig fram för att ta en bild. Omedelbart rör hon sig till en plats på scenen där hon inte behöver kisa mot strålkastarna.
– Reading gives meaning. It’s learning through words and worlds. It gives us access to ourselves … and others.
(Det där var inte slutorden. Men de passar bra som sådana.)
– Literature expands our vision. It makes us more human. Literature make us better thinkers!
(Det där var slutorden. Men de kräver faktiskt forskning och faktakontroll.)
Tack för idag! Nu ska jag först dricka bubbel och sedan cykla upp till Norra Fäladen på en ruskigt skraltig cykel och avslutningsvis tillbringa kvällen med mina två största barn i deras lägenhet på Delphi!
Uppdatering …
Temafesten för mitt basketlag är en årlig tradition sedan år 2000. Vi har alltid ett tema, men det är frivilligt att klä ut sig. Ibland har vi upptåg och lekar, alltid har vi en tipsrunda, alltid pyntas huset med något temarelaterat och varje år är jag lite för sen med planering och städning. Igår glömde jag att byta handdukarna på toa, jag glömde filmmusiken som skulle spleas hela kvällen och jag glömde bort att sätta på tv:n där en och annan Oscarvinnare skulle spelas. Dessutom glömde jag helt bort 20 berömda tacktal som jag hade förberett och som vi skulle leka med. Som Marlon Brandos:
Men en sak kom jag i alla fall ihåg – att dela ut Oscarsstatyetter til alla som hade spelat match under säsongen 2013/14 eftersom det var en synnerligen knäpp säsong med snöoväder, skador och domare som satte käppar i vinnarhjulen. Men hur får man tag i statyetter?
Man köper barbiedockor på loppis förstås. Sedan gör man om dem lite.
1. Lej minsta barnet (utan varma barbiekänslor) att klippa av allt hår på dockorna.
För en dryg månad sedan blev jag kontaktad av en kvinna som sa att jag, om jag ville, skulle kunna få ett paket mat och en karaokemaskin. Avsändare var Gala.se och för en gångs skull tackade jag ja. (Förmodligen för att kvinnan gav bloggen och kommentatorsbåset så rart beröm.) Paketet skulle innehålla ”mat och annat som passar till en Euroviosionsschlager-fest”. Men paketet kom på avvägar, åkte vilse, hamnade på helt fel postkontor, forslades vidare till rätt postkontor och två veckor efter ESC-finalen kom paketet fram till mig.
Perfekt tajming … not. Mat? Well, det var med tanke på tiden det tog bara bra att det inte var ”mat” i paketet.
Här följer nu en liten festbildsrapport utan att mina ickebloggande lagkompisar avslöjas.
Två av de femton spelarna tog med sig sina två nyföddingar och plötsligt satt jag där vid pajbordet och drog en vagn med ena handen och en vagn med den andra. Jag säger ju det: jag är som gjord för att ta hand om tvillingar och andras barn och kommer förmodligen att bli galen om mina egna barn envisas med att vilja ta hand om sina avkommor istället för att lämna dem hemma hos mig.
Alla på festen fick varsin ”goodie bag” med en Oscarvinnande film påklistrad – My Left Foot på min påse här nedan ska förstås läsas som My Left Knee. I påsarna hade vi lagt ner vattenflaskor, pruttkuddar, godis, smycken, pennor, block, rakhyvlar, plåster, lindor till vrickade fötter och massa annat småkrafs. Den riktiga Oscargalans godispåse sägs innehålla saker till ett värde av 500 000 kr. Per påse.
Nu sitter jag på tåget mot Lund för att i morgon gå på Readme – en konferens om läsande. Någon som vill att jag rapporterar lite? (Annars kanske jag bara skriver mer om festliga basketspelare.)
15 kommentarerEn gång per år har vi basketparty med tema och utklädning, priser, tipsrundor, högtidliga (not) tal och presenter. Och just nu är vi lite upptagna med just detta!
Återkommer med rapport! (Och låtsas som om Sverige inte alls förlorade en synnerligen viktig match idag.)
10 kommentarerPå grund av omständigheter och anledningar samt bafatt, kunde jag inte åka till Luleå igår och sova över, äta hotellfrukost och leka vid min barndoms stenar som jag brukar. Istället gick jag upp 04:30, tog ett tåg kl 05:16 och flög klockan halv nio. Massa väntetid hann jag med också. Men på resan hann jag ju reflektera över en hel del, hitta på en överraskning, föreläsa, dricka ett glas bubbel och sedan titta på världens dyraste sallad.
Men vi tar det från början.
Ombordaren (som det heter när man är i svängen) på tåget hade nylockat hår som var så imponerande välfriserat att jag tog en smygbild för att ni ska förstå vilken hår- och tågdedikation som ligger bakom detta; hon måste ju ha gått upp klockan 03.
På tåget var det alldeles knäpptyst och lugnt. Alla sov, pratade tyst eller mediterade. Plötsligt hördes ett halvkvävt piptjut.
– Ihpfiuiiit!
Det var jag som såg att det senaste Wordfeudspelet mellan mig och hakke förvånande nog var färdigt trots att vi båda två med flit drog ut på avslutningen.
Jag åt min hemmagjorda frukostmacka (trist bröd, trist ost, men basilikablad och små chiliflarn) och drack te ur min fina termos. (Nyköpt eftersom min förra numera bor hos en hotellstäderska i Turkiet.) På Arlanda fick jag som vanligt gå in på toa och hälla ut allt varmt, gott, mysigt te som jag inte hann dricka upp och som inte skulle kunna spränga något flygplan hur gärna det än vill.
När jag satt där på Arlanda (väntan, väntan), mejlade jag lite med en gammal klasskompis i Luleå. Vi gick i samma klass från trean till nian och ingen av oss håller kontakt med någon annan klasskompis som vi har känt så länge. Just idag fyller han 50 år och vi hör av varandra på våra födelsedagar en gång per år – men har inte setts på riktigt sedan 1990.
När jag landade i Luleå var klockan ”föreläsning minus tre timmar”. Som ju borde räcka perfekt för att åka och överraska 50-åringen …?
Ska jag?
Kan jag?
Skulle det funka?
Yes!
Swisch, swosch, åkte jag ut på Björkskatan (samma område som vi växte upp i), plingeliplong på dörren … och … tystnad. Jaja, han fyller ju år. Han kan ju ha annat för sig. Men i mejlet skrev han ju att han var hemma med en ny liten valp som skulle pott-tränas … ah well.
Jag ryckte på axlarna och tänkte ”jaja, jag hade ju ändå ingen present att ge bort, så det kanske var lika bra, men det hade ju varit rätt kul …” och började gå mot bussen.
Då kom en bil. Men en liten valp. Och en nybliven 50-åring. Samt två tårtor.
– SURPRISE!
– Va?
– Hihi!
– Men … jag tänkte … vad är det för ett litet barn som kommer där … och så är det du … men du mejlade ju i morse … fr…
– Fnissfnissfniss!
Vi pratade i snälltågsfart, avhandlade allt som avhandlas skall och så kördes jag till mitt föreläsarhotell i Luleås centrum. Där klättrade jag upp på översta våningen för att ta en vacker bild av stan.
Föreläsningen inför 110 glada, kunniga medicinska sekreterare (det heter inte läkarsekreterare längre) gick bra, jag trillade inte av scenen, glömde inte bort vad jag skulle säga och drog inga olämpliga skämt. (Det har dock hänt, ja.)
Efter ett snabbt glas champagne (alltfler föreläsningar avslutas med alko-mingel), kördes jag av en taxitjej som såg ut att vara 12 år till Kallax, där jag drabbades av akut hunger och vånda under väntan. Gratis varmvatten fick jag (tack, Kallax, tack!) i termosen, men något måste man ju stoppa i sig. En trekantsmacka med bara ägg och majonnäs? Nja. En baguette med ost och skinka? Mäh. En kexchoklad? Näää.
Till slut hittade jag en turkisk yoghurt med honung. Mums. (Förträngde snabbt vad den kostade.)
Så här ska man förstås inte resa. Man ska ha minimal väntan mellan tåg, tåg, flyg, buss, tåg och flyg samt helikopter och luftballong om det ingår. Sedan ska man ha eoner av tid att vandra på stan och gratulera födelsedagsbarn.
Nästa vecka blir det en resa till Lund!
39 kommentarerIdag har jag sytt mörkläggningsgardiner, skjutit tretton straffar (missade för många och tog då en paus som drog ut så på tiden att det hann bli mörkt innan jag kom på att jag hade sju kvar att skjuta), blivit gratulerad på den 23-åriga bröllopsdagen, sett en hockeymatch och en basketmatch och druckit ett glas läbbigt vin med distraherande isbitar i. Och intressantare blir det inte, detta dagboksinlägg. Så då skriver jag förstås om något helt annat.
Jag har ju förut berättat hur intressant det är med Quora – frågor och svar om allt mellan himmel och pannkaka. Nyss fastnade jag i ett frågeträsk som handlade om bilder som är fantastiska på ett eller annat sätt och då gärna så att man reagerar så här:
– Vaff…?
– Dom! Där! Va?
– Men det här kan ju inte vara på riktigt?
– Hihihi.
Så. Enjoy!
Sedan en tid bor det en spanjor i vårt hus. Nu är det ju inte vilken spanjor som helst utan faktiskt Nittonåringens fästman och vi känner honom väl.
Det hela började faktiskt hösten 2012, när Julian (som han heter) kom till Sverige med tre andra spanjorer för att spela basket i Eskilstuna. De var bara 18–24 år och såg ut så här:
På grund av anledningar och orsaker som att Julian numera spelar i Helsingborg och Nittonåringen bor i Lund samt att man inte kan få ett jobb om man inte har personnummer och inte ett personnummer om man inte har ett jobb och inte får gå på SFI om inte tuppen gal och klockan slår samtidigt som solen vänder, har vi hyst spanjoren sedan basketsäsongen tog slut. Han har fått hoppa in och coacha Elvaåringens lag, spela basket i EBA (Eskilstuna Basket Association), tömma diskmaskinen, laga paella, tortilla och fredagsmys samt allt annat som man ju gör som spanjor i ett svenskt hem.
Så … hur är det då att ha en spanjor i huset? Helt okej! Han har fått sommarjobb som personlig assistent, han fortsätter att ta hand om P02, han är en fantastisk storebror och han kan numera prata alldeles utmärkt svenska.
Men framför allt är det underbart att jag inte är ensam om att ha koll på fotbollsmatcher, VM, OS och allt annat idrottsrelaterat.
