Hoppa till innehåll

Etikett: tåg

Att strö beröm omkring sig

För ett par veckor sedan plingade telefonen till och det kom ett sms från den nyblivne civilingenjören, ergo Tjugofyraåringen som vi kan kalla Erik, som berättade att han var i bryderier. Jag visste att han satt i tyst avdelning på tåg, och såg framför mig hur han hade gått ut till tjoffa-tjoff-dragspelsavdelningen för att kommunicera med mig.

Hm. Det hade han förmodligen inte alls; den där skarven finns ju inte på moderna tåg. Och sms:a kan man göra helt ljudlöst. Men jag tänkte mig att det var där han stod. Ungefär som att jag tänker mig att alla tågtoaletter är öppna ner till spåret och att dörrarna fortfarande har sådana här fina lås.

Men tillbaka till bryderierna. Så här låg det till: han hade sett en idol. Och visste inte vad han skulle göra. Men det visste jag.

svenn_erikJag är själv bedrövlig på att approchera mina idoler, och när jag väl tar mig i kragen och gör det, blir det bara pinsamt. Men Erik gjorde det på detta vis:erikslappsvenn_erik2

Jaaa. Man måste dokumentera. Ju.

Och med detta hade historien kunnat ta slut. Men … Sydsvenskan hade i förra veckan en artikel om Sven Nordqvist:svenintervjVi måste zooma in lite:eriks_sven

Sensmoral: nu när alla idoler går och dör på löpande band, är det dags att vi skriver till dem och gör dem lite glada. Fast inte som jag gjorde när jag skrev till Carl Z. (Jag skäms så jag blir alldeles röd om öronen nu.)

Share
106 kommentarer

Sextonåringens ofrivilliga tågresa

Sextonåringen har bytt gymnasieskola (mer om det en annan dag) och måste numera ta buss–tåg–promenad till lektionerna i Strängnäs. Det tar ungefär en timme från dörr till dörr och på vägen kan allehanda saker hända: bussar kan bli sena för att resenärerna är många eller måste tanka sina busskort, snön kan lägga sig på tvärsan och tågen kan avgå både för sent och för tidigt.

Nu har Sextonåringen även varit med om hur tåget som hon tar inte åker dit hon ska.

(Det här har vi varit med om förr i släkten. Broder Jakob skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Ja, ni förstår.)

Tåget kom in på perrongen hemma i Eskilstuna. Sextonåringen klev på, satte sig ner, tog fram ritpapper och hörde högtalarrösten säga:

– DETTA ÄR DET EN TIMME FÖRSENADE DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM! DETTA ÄR ALLTSÅ DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM!

Sextonåringen rafsade ihop sina saker och älgade ner till närmaste dörr … som var ur funktion. Stora, orangefärgade lappar var klistrade på den och hon kunde inte annat göra än att springa till nästa dörr, samtidigt som hon hörde hur alla de fungerande dörrarna stängdes. Innan hon var framme vid en.

  • Eskilstuna–Strängnäs tar 15 minuter.
  • Eskilstuna–Stockholm–Strängnäs tar 105 minuter.
tagkartan
Bilden kommer från Tågkartan, som jag verkligen kan rekommendera. Gröna prickar är tåg som är i tid, gula prickar är tåg som är minst 4 minuter sena, röda prickar är tåg som är mer än 15 minuter försenade. Just nu verkar alla vara i tid, halleluja.

Min stora, lilla dotter ringde från tåget och var alldeles, alldeles otröstlig. Konduktören kunde naturligtvis inte få ett direkttåg som inte stannar att stanna, även om flera andra passagerare hade gjort exakt samma misstag som dottern. ”Det är bra att sysselsätta sig med konkreta ting när man är förtvivlad”, tänkte jag och satte Sextonåringen att mejla till sina lärare. Medan jag sms:ade Orangeluvan:

– Du är inte möjligtvis i närheten av Centralen för en mostrig insats?

Johodå.

Hon avbröt sin färd mot jobbet och tog sig till Centralen och köpte världens mest omständligt tillverkade varma choklad och en fantastisk macka samt lydde mina order som kom som sms. (Vi är ett sms:ande släkte på samma sätt som att vi är ett vilseåkande.)

choklad_macka
Mackan och chokladen i Orangeluvans hand.

Jag komprimerar härmed konversationen:

– Hon kommer till spår 19.
– Okej, jag väntar nere i tunneln.
– Hon kommer att ha tio minuter på sig att ta sig från spår 19 till spår 11 där tillbakatåget går.
– Skyltarna stämmer inte.

Där borde vi ha anat oråd. ”Skyltarna stämmer inte” är nämligen ett uttalande i samma kategori som ”orienteringskartan är fel”. Man ska bli misstänksam.

sms1

Men. Det var inte alls Sextonåringens tåg som hade stannat. När jag (de blåa bubblorna ovan) skrev ”tåget har stannat” skulle jag ha skrivit ”tåget står still i Södertälje”.

Nu blev det plötsligt väldigt ont om tid. Jag försökte kolla på Tågkartan samtidigt som Sextonåringen försökte förstå var hon var någonstans. När hon saktade in på Södra station (en pendeltågsstation), trodde hon att hon var framme. Så det skrev jag till Orangeluvan, som blev lika lättad som jag:

sms2

Här gav vi nästan upp. Sextonåringen ringde och tjoade osammanhängande saker och sa plötsligt ”men nu är jag på tåget”.

– På tåget hemåt?
– Ja, puuuuh.
– Men Orangeluvan då?
– Va? Näe …?
– Vilken perrong är du på?
– Eh, 12. Eller 12 b kanske.
– Men du skulle ju komma till 19! Vänta!

Jag tog bort telefonen från örat och började sms:a till Orangeluvan, som fortfarande stod i kulverttunneln under spåren – den där gula som är så kall och fuktig.

smspanik

Orangeluvan förstod verkligen ingenting och försökte skriva samtidigt som hon halvsprang fastän hon inte förstod varför eller egentligen vart. Jag satte telefonen till örat igen och bad Sextonåringen att ropa på sin moster genom de fortfarande öppna tågdörrarna på tåget som skulle ha avgått för tre minuter sedan.

– Ropa på henne!
– Okej!

Nu hör Orangeluvan sitt namn, men kan inte för sitt liv begripa

  1. varför
  2. varifrån.

Hon tar två steg uppför en trappa, vänder och tar två steg ner, vänder igen och tar sjumilakliv uppåt och inser att Sextonåringen ju hänger ut genom en tågdörr och att hon noooooog kommer att hinna fram för att leverera tröstmaten.

Och det gick! Med några sekunders marginal hann chokladen och mackan levereras med en snabb kram!

macka2
Enligt Sextonåringen var det Orangeluvans insats som gjorde att resan hemåt blev uthärdlig.

smstarar

Sensmoral: mat är lösningen på nästan alla problem.

Share
32 kommentarer

Ett besök på O’Learys i Hudiksvall

statt_hudikJag sover på det roliga tåghotellet i Hudiksvall inatt – det som tågen kör in i flera gånger i timmen. Det sitter ihop med O’Learys, så där måste man ju äta.

Med foträta Birkenstocksteg klev jag in på O’Learys fullständigt utsvulten – med moderna mått mätt, eftersom vi drabbas av näradödenupplevelser efter blott sex timmar utan föda.

Jag bestämde mig för ”Ray’s Hot Chili Burger #77”  med jalapeños, ost och stark chilimajonnäs. 

zappers
Extra ”Cheddar Zappers”, som är avlånga, friterade ostbollar med jalapeños. Mums.

Sedan försökte jag att inte äta mig mätt och bli hypertörstig på de obligatoriska popcornen som serveras medan man väntar på maten.

Maten kom äntligen och jag tog lyckligt en bild för att skicka till familjen så att de skulle få veta hur bra jag hade det.IMG_0790

Och så pulade jag in ett gäng påmmfritt i munnen, kletade runt med dippsåsen och tog en tugga på en Cheddar Zapper.

– PFOIIIINNNG! sa zappern och sprutade med full kraft en vätskestråle rakt upp i min högra näsborre.
– Va? sa jag och rynkade pannan medan jag stirrade ner i maten som hade attackerat mig.

Den var halvfryst … jättetillagad på utsidan, fullständigt olagad på insidan.

– Ursäkta … sa jag till en förbispringande servitör. Ska den här vara varm?
– Ja…
– Det är den tyvärr inte.
– Oj. Vänta.

Servitören hastade iväg till köksluckan och kom strax tillbaka med en skål.

– Ge mig dem (alltså the Cheddar Zappers) så ska jag …

Jag plockade upp dem från tallriken och lade dem i den framsträckta skålen. Servitören och skålen försvann. Då blev jag lite misstänksam, och tyvärr, tyvärr, lyfte jag på locket till min hamburgare. Som efter först okulär besiktning, sedan efter lätt palpation befanns vara … på sin höjd lite ljummen.

Faaan.

pacman

Jag vägde för- och nackdelar och bedömde hur min egen hunger stod sig i jämförelse med läbbigamatkänslan samt beslutade mig för att göra ett snabbt Pac Man-liknande snitt i burgaren för att verkligen säkerställa att ytkänslan var korrekt uppfattad: att hamburgarn inte var varm. 

Tyvärr stämde det.

– Ursäkta! sa jag till en servitris. Jag ber verkligen om ursäkt, men hamburgaren är inte varm …
– Nämen. Får jag känna på den? Vi kommer ju ändå att slänga den, så …
– Ja, varsågod och känn!
– Oj, men oj, ja, sa servitrisen med sina fingrar inne i min hamburgare. Oj, den är inte … hm. Du får en ny.

Servitrisen tog hela tallriken och gick iväg. Ungefär tio minuter senare kom servitören med … med … öh … vanudå? Samma tallrik? Underligt. Med samma mat? ”Vad konstig portionen ser ut!” hann jag tänka innan jag tappade hakan av förvåning.

Det var exakt samma portion.

Det var samma halvätna – nu ljumma – och mjuka påmmfritt, samma utkletade cole slaw, det var samma sönderskurna hamburgare, fast nu lite mer stekt.

– Ursäkta, sa jag till servitrisen. Jag är verkligen inte så petig vanligtvis, men nu har du ju haft dina fingrar inne i min hamburgare, och nu sitter jag här med exakt denna hamburgare. Den är varmare, men det känns inte riktigt b…

– MEN JAG SA JU TILL HONOM ATT HAN SKULLE TA EN NY!

Servitrisen bad om ursäkt och högg min tallrik och jag hörde henne på håll säga ”jag sa ju att jag hade haft mina fingrar i burgaren!” till kökspersonalen.

Ytterligare kanske tio minuter senare fick jag en ny portion. Som var okej. Men det här med att vara besvärlig kund och att tjafsa och klaga är faktiskt inte alls särskilt trevligt. Sedan åt jag inte ens upp all mat, vilket inte alls stämmer med min matpersonlighet.

Jag fick 20 % rabatt på priset för debaclet. Jag svälter verkligen inte; det är på intet sätt synd om mig. Men nästa gång går jag fan på Donken istället.

Gonatt!

natt_train
Det här med nattågen ser jag faktiskt fram emot; jag tror att jag kommer att gilla det.
Share
79 kommentarer

Dag 3 i Belgien: Geel – tokarnas stad

Geel (på svenska alldeles för ofta stavat Gheel, vilket jag inte alls finner förnuftigt, men som i sammanhanget kanske är passande eftersom vi inte ska vara förnuftiga just här) är känd som ”de galnas stad”. Följaktligen skrev Strindberg (som även skaldade ”jag är en djefla man som kan många konster”) till Ola Hansson:

”Vi kommer alla att mötas i Geel.”

För vi är tokiga, hela bunten. Om inte annat så blir vi det vid livets skymning.

torgetigeel
Se, så tokigt; min djefla man sitter på torget i Gheel.

St_DymphnaDet hela kommer sig av kungadottern Dymphna – en martyr som sägs ha levt på 600-talet. Förutom att hon hade ett konstigt namn, var även allt annat med henne rätt skumt: hennes mamma dog när hon bara var ett litet barn, men eftersom hon var lik sin mamma blev pappan i brist på hustru förälskad i Dymphna. Hon flydde till Geel, jagad av sin pappa kungen. Det var en lyckad jakt, för efter att prinsessan hade infångats, dödades hon av sin pappa.

Precis när Dymphnas kvarlevor skulle flyttas från sin grav under 1200-talet (MEN VARFÖR?), råkade jättemånga epileptiker och sinnessjuka i området plötsligt botas – vilket ju helt enkelt måste bero på Dymphnas magiska krafter. Och sedan dess har Geel varit känt för att ta emot och vårda psykiskt sjuka, som helt fantastiskt får bo med ”vanligt” folk i staden.

– Vi borde också öppna vårt hem … till exempel för Eskilstunas alla epileptiker och OCD-tokar! sa jag.
– Har vi inte tillräckligt många epileptiker och OCD:are i huset, tycker du? svarade min djefla man med sällan skådad klarsyn.

Men jag går ju händelserna i förväg.

Dagens största och mest fantastiska upplevelse var ju tåglufferiet: vi åkte precis som för 30 år sedan i 40-gradig värme på skumptåg i ett land utan internetbiljetter, utan skyltar på engelska och helt utan möjlighet att betala med kort.

korccroissant
Fast för 30 år sedan åt vi inte korvcroissant.

Jag talar alltså om Belgien. Belgien. Fatta att man inte i Belgien kan betala med kort, att man inte kan ha biljetten i mobilen och att man inte kan hitta Wifi gratis nånstans utom på McDonald’s. Där de förresten inte pratar engelska.

traintuff
Galonsäten, små fönster, stillastående tåg och 40-gradig värme. Najs! (Blott resväskan är fel: vem tågluffar väl med en sådan?)

Och nu till klimax: toaletten på tåget. Det var fult och slitet, det var skumpigt och bedrövligt och det var på det hela taget precis som 1985. Jag svettades och skrattade och fnissade och svettades lite till.

slitethandfat
Det är så slitet!
traintoa
Det är så traaaasigt!

Nu, hörni ungdomar, ska ni få se på fan och att jag inte har hittat på att man förut kissade – och för den delen bajsade – rakt ner på spåret!

Skräckfilmernas skräckfilm!

Men nu är det sent, så nu måste vi alla gå och lägga oss. Godnatt!

kallatacken
Vi ska bara plocka ut sängkläderna ut kylskåpet först.
Share
22 kommentarer

Ännu en tågresa till handlingarna – men nu med en taxitwist

lok_1971
Nostalgi, ba.

Jag visste igår att tågen mellan Eskilstuna och Stockholm hade drabbats av dubbelspårsutbyggnadstrubbel. I vanliga fall åker man så här på en timme:

etuna_sthlm

Men igår – för att slippa åka buss där man näppeligen kan jobba – planerade jag att resa med tågbyte i Västerås på knappa två timmar:

etuna_vås_sthlmFör att vara på den säkra sidan, gav jag mig iväg fyra timmar före föreläsningsstarten inför 230 personer. På fyra timmar kan man åka tåg till Lund eller Söderhamn och man kan åka till Göteborg och till och med hinna äta lunch där. Men man kan inte lita på att man tar sig till Stockholm på fyra timmar (vilket ni väl har anat nu). På stationen i Eskilstuna:

Pling plong! Tåget mot Västerås är försenat med 20 minuter. Tiden kan komma att ändras både framåt och bakåt.

Jahaja, där rök anslutningen till Stockholm från Västerås. Och på stationen här hemma finns numera inte en resebutik utan ett externt bolag som har anställda som bara kan upprepa ”vi vet inte, vi är inte SJ, vi vet inte, du får ringa till SJ, vi säljer bara biljetter, vi vet inte, ring till SJ”.

Utrustad med en ängels tålamod och simultanfömåga som en fembarnsmamma, placerade jag mig i SJ:s telefonkö samtidigt som jag beställde tamedmat eftersom min lunchdate i Stockholm inte skulle hinnas med.

– Tyvärr måste du ta buss, det finns inga andra alternativ, sa SJ.
– Morr. Skrrrfffnnnt. Grrrrr.
– Men bara till Läggesta, för där byter du till tåg. Visserligen går tåget inte förrän en halvtimme efter att bussen anländer (!), men då får du ju åka tåg en bit i alla fall …? försökte SJ-tjejen trösta mig.

Det blev alltså buss-skump, trångt som fan, byte till tåg, fram med maten och datorn, och äntli…plingplong i telefonen … Men vad nu?

Skärmavbild 2014-11-12 kl. 12.31.14

Hm. Det där verkar inte så bra, tänkte jag och försökte få tag i min uppdragsgivare per telefon. En kvart senare hördes i tåghögtalarna:

Plingplong! Tyvärr kommer detta tåg inte att ta er hela vägen in till Stockholm. Från Södertälje Syd måste ni ta buss. Bussarna är beställda, men jag har inga besked om när de kommer.

Hm. Bussar. Beställda. Men inte framme. Hm. Kan man låta 230 personer i en lokal sitta och invänta skrivregelsföreläsarens ankomst? Nope. Man ringer efter en taxi.

– Hej taxibolaget (med Södertälje i företagsnamnet)! Jag behöver en taxi till Södertälje Syd så snabbt som möjligt.
– Syd? Stockholms södra?
– Nej, Södertälje Syd.
– Det har jag inte här i min dator.
– Leta igen. Tågen mot Stock…
– AHA! Södertälje Centralstation!
– Neeeej. Södertälje Syd. Station. Tåg. Mot. Stockholm. Mälarda…
– Underligt. Var god dröj kvar.
– Hihihiiii, ”taxi var god dröj!”, hihihiii!
– Förlåt?
– Nej, det var inget. Jag bara skojade.
– Jaså.

Efter en stund ordnade det sig eftersom Södertälje Syd verkligen finns på riktigt. Där klev vi av – hundratals resenärer med stressmage. Busskön ringlade sig lång, vilket jag har förtydligat nedan med en röd pil:

bussfol
Busskö bakom tre damer som hellre åker taxi.

Min taxi dök snabbt upp och jag tjoade ”kör mig till Hötorget!” och slängde igen bildörren. Som snabbt öppnades igen av en kvinna som sa ”får jag hänga på?”. Javisst, sa jag, ”men vad som än händer måste jag till Hötorget snabbt som attan”. Innan vi hann komma iväg, öppnades taxidörren än en gång och en man sa ”snälla, låt mig följa med”. Det fick han.

– När ska du vara på Hötorget? sa taxichauffören.
– Nu, sa jag.
– Då kör vi! Gillar ni Noice?
– Nojs? Nåjs? Att nojsa? försökte vi gissa, vi som inte anade vad som komma skulle.
– Nej, NOICE! sa taxichaffisen glatt. Underbara musiker! Jordgubbar två avrom, men viiiiilka musiker trots att dom va så jäla unga.

noicetaxi
– Världens bästa platta!

Det är inte ofta man far fram i 140 med Noice på högsta volym, så jag filmade förstås denna fantastiska händelse.


Sexton år tror jag visst att jag var 1980 …

etuna_lagg_stj_sthlm
Men jag kom fram till slut! (Buss–tåg–taxi.)

Spårbunden trafik är i Sverige ett lotteri – och ett slöseri med ack så många människors tid. När man begär ersättning, får man dessutom anställa en sekreterare som håller koll på alla beställningsnummer och återbetalningar och poängsaldo och fan och hans moster. Jag kan inte lägga dubbelspår eller laga trasiga skenor eller köpa in fler tåg, men jag kan faktiskt göra en insats: berätta hur man sköter informationen bättre. HALLÅ SJ!

  1. Varför vet man inte om ett tåg blir 20, 10, 23, 2 eller 37 minuter sent när man de facto vet var tåget är någonstans?
  2. Varför kommer meddelandet i tåghögtalaren en kvart efter sms:et i telefonen?
  3. Varför kommer bussarna först efter en halv evighet när vi resenärer får veta att de kommer ”strax”?
  4. Varför kan inte (de externa) biljettförsäljarna på stationen ha tillgång till SJ-info?
  5. Varför … varför … varför …?

Och var ääääär uppfinnaren med teleportering eller tredimensionella utskrifter av människor på agendan?

Share
64 kommentarer

Hej SJ! Kan jag få hjälpa till?

Idag skulle jag bara åka tåg från Lund till Eskilstuna kl 09:23, med byte i Linköping vid tolvsnåret och det skulle gå så bra så. Det är inte vinter, det är bara en normal söndag – och även om det regnar i Skåne så kunde jag inte tänka mig att det skulle finnas några problem.

installda_tagfaaan

Well. Klockan sju i morse kom ett sms från SJ, som talade om att ersättningsbuss skulle ersätta tåget på sträckan Linköping–Eskilstuna. Det var ju vänligt av SJ att tala om det, men jag gav upp ett primalskrik och svor mig upp ur sängen.

Jag hatar ersättningsbussarna så intensivt man kan hata ett dött ting.

Det är trångt, det är irriterat, det är fullt av väskor, det är busschaufförer som inte kan svara på frågor och det är illamående och det är varmt och det är 700 stopp på vägen. Ersättningsbussarna är alltså inte något jag kan rekommendera.

Jag satte mig i ottan vid datorn och kollade om jag skulle kunna byta min ombokningsbara biljett till en senare avgång, men si det skulle i så fall ha kostat mig uppåt 1 500 kr. Det var bara att bita ihop, leta efter ett surt äpple och go with the flow.

Väl på tåget ville jag ha lite mer information:

– Biljetterna tack!
– Hej! Jag undrar hur det kommer sig att det är ersättningsbuss från Linköping.
– Va? Jaså? Är det? Det var ju intressant, det vet jag ingenting om.
– Skulle du kunna kolla om det finns någon möjlighet att byta till tåg mot Örebro eller om jag ska åka till Södertälje Syd och by…
– Nejnej, åk inte till Stockholm, de har jätteproblem med ombyggnationer och spåränd… Men okej, jag kollar!

Fast två och en halv timme senare hade jag fortfarande inte fått besked. Då sa det dingdong i högtalarna:

– Vi ankommer om ett par minuter till Linköping. För er som ska ta er vidare mot Eskilstuna, Västerås och Sala, står en ersättningsbuss och väntar på plats D2.

Ingen förklaring, ingen förvarning, grrrrrrrrrrr. Resenärer som inte hade fått plingeliplong i mobilen fick alltså två minuters förvarning trots att SJ hade bokat bussen redan klockan sju.

Kom ihåg detta nu när ni läser vidare: SJ visste redan i ottan att X antal passagerare (varav en, skulle det visa sig, var Måns Zelmerlöw) skulle behöva forslas på en buss vid lunchtid.

Vi klev av tåget, spanade efter tydliga skyltar med D2, såg inga, irrade runt både norrut och söderut, alla släpande runt på stort bagage eftersom man när man åker tåg faktiskt ofta har just det: stort och otympligt bagage.

ersattningsbuss_nanannanstans

Men ack. Kan ni tänka er. Bussen var för liten! Förmodligen hade den krympt för det kan ju faktiskt inte vara så att SJ när de beställer ersättningsbuss inte har koll på exakt antal människor som behöver få plats. (Datorer, ni vet.)

Det var upploppsstämning och ilskna tjut, det var irriterat, det var fullt av väskor … och busschauffören kunde förstås inte svara på några frågor över huvud taget. ”Jag kör bara bussen” tror jag är ett mantra som de av SJ har fått order att upprepa – istället för att ge busschaufförerna all nödvändig information som man väl kan leta fram på 5–6 timmar.

– Skandal!
– HUR FAN PLANERAR SJ?
– Hallåååå, vi får inte plats.
– Ja, jag kan faktiskt inte köra med folk stående i mittgången. Ni måste gå av.

Som den hjälte jag (sällan) är, reste jag på mig och erbjöd min plats till någon som hade mer bråttom eftersom jag just idag inte hade bråttom och behövde bättra på min karma. Och det var då jag såg Måns. Han satt längst fram i bussen och såg ytterst sammanbiten ut.

– Heeeeej, du är ju alldeles fantastiskt begåvad, och …

Tänkte jag säga. Men jag hann inte ens komma till Hejet eftersom stämningen blev hätsk och jag var tvungen att kliva av för att inte bli nedtrampad. Vi sex som blev avslängda samlade oss till rådslag.

– Is this common here in Sweden? sa en britt.
– Mitt hjärta … sa en kvinna från Katrineholm och sneglade på sin make.
– Mitt hjärta … sa en man från Katrineholm och sneglade på sin hustru.
– Nu missar jag alla mina anslutningar! sa en man från Falun.
– … … … sa en tystlåten man från Eslöv som ju inte var särskilt pratsam.
– KOM! Vi går till Resebutiken! sa jag och stegade iväg med packning och randig regnkappa.

Men det fanns ju ingen Resebutik. Den hade förstås stängt. Men vi kunde ju kontakta sj.se om vi var intresserade av att köpa biljetter, talade en fin skylt om.

valdigtstangt

Falumannen kom (efter att ha börjat på plats 13 i kön) fram till SJ och kunde snabbt boka om sina biljetter för att sedan slå sig ner med en öl. Britten och den tyste satte sig att dricka drinkar. (Ja, det finns alkohol men inte tåg eller service på stationen i Linköping.) Jag och det pensionerade paret med hjärtproblem satte oss att invänta mitt SJ-samtal. De köpte en kaffe till mig medan jag väntade och väntade – och äntligen kom fram. Jag förklarade problemet för en trevligt bekymrad kille, som sa ”vänta, jag måste kolla”.

Och försvann. Efter 13 minuter sa det bara pip-pip. Jag tittade på ”luren” som man gör i amerikanska filmer.

bild

Jag ringde upp igen, hamnade i lång kö igen och lyssnade till ”det är många som ringer till oss just nu, men vi tar emot ditt samtal så fort vi hinner men har du tänkt på att du kan beställa biljetter på sj.se och om du laddar ner SJ-appen underlä…” en miljard gånger. (Lätt överdrift.)

Killen som svarade andra gången sa att det bästa nog var att vi helt enkelt tog tåget som skulle gå två timmar senare. Och att vi inte behövde beställa nya biljetter – vilket bara tog ytterligare 19 minuter att få reda på. Men så bra!

Så tog vi oss till slut hem.

Kära SJ. Jag förstår att det eftersatta underhållet av spåren och i kontaktledningarna samt de satans koppartjuvarna orsakar avbrott i trafiken. Men jag har några förslag som skulle göra oss resenärer mindre gnälliga.

  • Informera om ersättningsbussar i ett så tidigt skede som möjligt så att vi listiga resenärer kan ändra resväg om vi har möjlighet.
  • Se till att skyltning till ersättningsbussarna är övertydlig och att hållplatsen inte ligger 500 meter bort eftersom tågresenärer kan ha stor packning (och hjärtbesvär).
  • Ha en speciell SJ-telefon på alla stationer – om det till äventyrs skulle finnas resenärer som de facto inte har telefon och som pga. SJ inte kan ta sig till sin destination fastän det är SJ som de har anlitat i just detta syfte.
  • Anställ fler till kundservice. Jag har aldrig varit med om ett könummer under tio.
  • Anlita mig, snälla, snälla rara! Jag kan göra underverk när det gäller information!

Nu ska vi se om jag lyckas få tillbaka pengarna också; SJ har talat om att jag inte ska sluta vänta på deras svar:Skärmavbild 2014-09-01 kl. 00.09.59

Uppdatering
Ah. Glömde! Jag fick ju väldigt klargörande Twitter-svar från SJ:

Skärmavbild 2014-09-01 kl. 00.05.03

 

 

Uppdatering igen:
SJ är mästare på att förklara varför det blir fel när det blir fel!

Skärmavbild 2014-09-02 kl. 12.42.45– Jahaaaaaa! SOA! Naturligtvis, nu förstår jag!

 

Share
57 kommentarer

Tankar på ett tåg mot Lund

Det är så lätt att klaga – särskilt eftersom det finns så rasande mycket att klaga på. Därför ska jag inte klaga nu, utan bara fundera lite. (Skillnaden är hårfin.)

regnregnregn
Det regnade jättemycket vid mitt byte i Linköping. Så är det. Ja.

I Linköping satt en tiggare på perrongen, och säga vad man vill om oss svenskar – att vi ”är snåla och inte ger pengar till tiggare” är komplett, alldeles, totalt och helt tokigt enligt min kanske inte riktigt empiriska undersökning med blott en deltagare. (Läs nu inte in något i denna min korta historia annat än just det jag beskriver.)

Under de 12 minuter som jag väntade på perrongen, gick 17 personer (18 med mig) fram och lade ner en tia eller två i mannens pappersmugg. (Jag kan inte vara helt säker på om det var tior, men de ”lät” som tior. Och om man ger pengar så ger man väl inte en eller två kronor?) Mannen sade glatt och förvånat tack till alla givare och tog meddetsamma upp slantarna ur muggen och lade dem i en redan välfylld ficka på jackärmen så att det bara var 3–4 slantar (halvtomma tunnor skramlar bättre, gammalt djungelordspråk) kvar i muggen. Efter ett tag blev ärmfickan full, så då började han fylla andra ärmen. Som Karl Alfred-muskler, liksom. Slutledning: ”vi” är faktiskt inte så snåla som det sägs.

Apropå Linköping så är det numera där vi lantisar byter tåg, vilket är jättekonstigt.

Kolla här. Eskilstuna–Norrköping åker man sekrutt-tåg utan bestämda platser och med många stopp. Men när man kommer till Norrköping (se karta) ska jag inte gå av utan fortsätta att åka sekruttåg i en halvtimme trots att mitt fintåg (nåja) inkommer till Norrköping ungefär 20 minuter senare.

http://www.sj.se/sj/jsp/polopoly.jsp?d=112&a=55657&l=sv

Istället ska jag tuffa vidare till Linköping (se karta nu då!) där jag har mindre marginal (åtta minuter) till det tåg som jag ju kunde ha klivit på i Norrköping. Förklara det, den som kan! (Och nej, det går inte att vara rebell och byta i Norrköping ändå, för det får man inte. Och inte i Katrineholm eller Flen [sedär, en karta här ovan!], för fintåget stannar inte där.)

Lösningen är förstås att beställa två biljetter:

  1. Eskilstuna–Norrköping
  2. Norrköping– Lund

På tåget klev jag i helt fel ände eftersom jag inte hade ögonen med mig (eller förståndet så att jag tolkade anvisningarna fel) så att jag inne i tåget fick gå från näst sista vagnen till den näst första. Under denna promenad tappade jag räkningen (nej, jag borde verkligen inte få resa utan förkläde), och kunde inte hitta rätt eftersom det ingenstans står i vilken vagn man befinner sig.

hemligt vagnsnummer
Vagn 4? Eller 5? Kanske 6?

När jag gick genom tåget tänkte jag stilla att det här nog blir en tuff resa. Det var proppfullt med barn, väskor, vagnar, golfbagar och äggmackor. Ljudnivån var sådär att jag började fundera på stavningen av decibel.

bagsbagsbags
”Placera inte väskorna i gången” funkar här lika bra som andra uppmaningar, t.ex. ”beträd ej gräsmattan” eller ”ät inte socker”.

Men skåda! När jag väl kom fram till det som jag tror är min vagn såg det ut så här:

tomvagn
Nästan tomt! Lyxpyx!

Mycket lyckat. Hittills har ingen kollat min biljett, så jag vet ännu inte om jag sitter på rätt plats. (Ssssschhhhh, jag låtsas sova!) Men varför sprider SJ:s datoriserade platsgenerator inte ut alla andraklasspassagerare så att det blir bättre resmiljö för alla?

klotter
Inne på tågtoan har en graffittiartist fått utlopp för sin kreativitet.

Det mest lyckade idag är ändå att jag äntligen har förstått vad detta betyder:

”Även när du har använt din surfpott surfar du gratis!”

På fintågen finns det ju numera gratis internet som faktiskt oftast funkar som det ska. När man sätter igång datorn, dyker detta mystiska meddelande upp, och först nu förstår jag hur det hänger ihop. Man har en pott med snabbsurf. När den är slut, surfar man långsammare, men det är fortfarande gratis.

Snart är jag framme i Lund! (Dock har mitt middagssällskap glömt bort mig, så jag måste hitta nån annan att leka med. Eller kanske äta ensam? Hur ska det gå, hur ska det gå?)

Uppdatering
Kom på att jag ju måste tala om hur det gick med mig och min kvällsmat. Först gick jag ett varv runt Lund (Klostergatan, Lilla FIskaregatan, Stortorget, Botulfsplatsen, Mårtenstorget, Akademiska Föreningen och biblo och förbi stationen igen). Hela tiden spanade jag efter gamla farbröder och tanter som jag kände i Lund för 30 år sedan, och som säkerligen skulle vilja äta med mig. Sedan valde jag mellan ensam-sushi med öl i ombyggda saluhallen och en ensam-fisksoppa med vin på Klostergatan. Och därefter åkte jag upp till Delphi och Tjugotvååringens och Tjugoåringens gemensamma studentlägenhet, där jag helt ensam tryckte i mig detta:

kaviar_egg
Ljummet te i termos, två hårdkokta ägg, kaviar.

Men hu så trist det var. Gäsp. Läsa lite bok. Rapa ägg. Klia sig på stortån. Men plötsligt sa det plingplong i mobilen – Tjugotvååringen bjöd in mig till nollningen.

Skärmavbild 2014-08-26 kl. 22.05.25

erikordf
För när man är kemisektionens ordförande får man faktiskt ta med sig mamma till skolan.
korv
Och där fick jag äta korv! Tillsammans med 150 andra personer! Inte ett dugg ensam!
Share
49 kommentarer

Idag: Luleå tur och retur

På grund av omständigheter och anledningar samt bafatt, kunde jag inte åka till Luleå igår och sova över, äta hotellfrukost och leka vid min barndoms stenar som jag brukar. Istället gick jag upp 04:30, tog ett tåg kl 05:16 och flög klockan halv nio. Massa väntetid hann jag med också. Men på resan hann jag ju reflektera över en hel del, hitta på en överraskning, föreläsa, dricka ett glas bubbel och sedan titta på världens dyraste sallad.

Men vi tar det från början.

trainlate
Tåget var liiiite sent, vilket man kunde se på tåg-tv-apparaterna. Och på perrongen, som var full av folk, men tom på tåg.
trainlateapp
Man kunde däremot inte se det i appen, vilket gör att man inte kan lita på den. Petitess? Ja, jo, men just när det gäller tåg är jag lite känslig. Tåget har de fakto inte avgått kl 05:17, men det ser ut som om det har det.

Ombordaren (som det heter när man är i svängen) på tåget hade nylockat hår som var så imponerande välfriserat att jag tog en smygbild för att ni ska förstå vilken hår- och tågdedikation som ligger bakom detta; hon måste ju ha gått upp klockan 03.

ombordarefinthair
Och rufset där i förgrunden är mitt, ja.

På tåget var det alldeles knäpptyst och lugnt. Alla sov, pratade tyst eller mediterade. Plötsligt hördes ett halvkvävt piptjut.

– Ihpfiuiiit!

Det var jag som såg att det senaste Wordfeudspelet mellan mig och hakke förvånande nog var färdigt trots att vi båda två med flit drog ut på avslutningen.

hakke_lotten_lika
Oavgjort! (Då vill jag ju ha en förlängning , men Dr Feud godkänner inte sådant.)

Jag åt min hemmagjorda frukostmacka (trist bröd, trist ost, men basilikablad och små chiliflarn) och drack te ur min fina termos. (Nyköpt eftersom min förra numera bor hos en hotellstäderska i Turkiet.) På Arlanda fick jag som vanligt gå in på toa och hälla ut allt varmt, gott, mysigt te som jag inte hann dricka upp och som inte skulle kunna spränga något flygplan hur gärna det än vill.

intemerte
Blubb, blubb, blubb. Oj, en bortglömd, rosa städtrasa – den såg jag inte i mitt teupprörda hälltillstånd.

När jag satt där på Arlanda (väntan, väntan), mejlade jag lite med en gammal klasskompis i Luleå. Vi gick i samma klass från trean till nian och ingen av oss håller kontakt med någon annan klasskompis som vi har känt så länge. Just idag fyller han 50 år och vi hör av varandra på våra födelsedagar en gång per år – men har inte setts på riktigt sedan 1990.

reunion_1990
Mager Luleå-återträff 1990; blott 10 av 28 kom. Jag är etta från vänster i övre raden, han som fyller år idag är femma från vänster i samma rad.

När jag landade i Luleå var klockan ”föreläsning minus tre timmar”. Som ju borde räcka perfekt för att åka och överraska 50-åringen …?

Ska jag?
Kan jag?
Skulle det funka?
Yes!

Swisch, swosch, åkte jag ut på Björkskatan (samma område som vi växte upp i), plingeliplong på dörren … och … tystnad. Jaja, han fyller ju år. Han kan ju ha annat för sig. Men i mejlet skrev han ju att han var hemma med en ny liten valp som skulle pott-tränas … ah well.

Jag ryckte på axlarna och tänkte ”jaja, jag hade ju ändå ingen present att ge bort, så det kanske var lika bra, men det hade ju varit rätt kul …” och började gå mot bussen.

Då kom en bil. Men en liten valp. Och en nybliven 50-åring. Samt två tårtor.

– SURPRISE!
– Va?
– Hihi!
– Men … jag tänkte … vad är det för ett litet barn som kommer där … och så är det du … men du mejlade ju i morse … fr…
– Fnissfnissfniss!

jannes_hund
Valpen som ska bli jakthund när han blir stor.

Vi pratade i snälltågsfart, avhandlade allt som avhandlas skall och så kördes jag till mitt föreläsarhotell i Luleås centrum. Där klättrade jag upp på översta våningen för att ta en vacker bild av stan.

ssab
SSAB lyser i eftermiddagssolens glans!

Föreläsningen inför 110 glada, kunniga medicinska sekreterare (det heter inte läkarsekreterare längre) gick bra, jag trillade inte av scenen, glömde inte bort vad jag skulle säga och drog inga olämpliga skämt. (Det har dock hänt, ja.)

Efter ett snabbt glas champagne (alltfler föreläsningar avslutas med alko-mingel), kördes jag av en taxitjej som såg ut att vara 12 år till Kallax, där jag drabbades av akut hunger och vånda under väntan. Gratis varmvatten fick jag (tack, Kallax, tack!) i termosen, men något måste man ju stoppa i sig. En trekantsmacka med bara ägg och majonnäs? Nja. En baguette med ost och skinka? Mäh. En kexchoklad? Näää.

dyrsallad
Kan man med gott samvete köpa den här erbarmliga salladen för 125 kronor?

Till slut hittade jag en turkisk yoghurt med honung. Mums. (Förträngde snabbt vad den kostade.)

massaplats
I flygplanet fick jag basketspelarplatsen vid nödutgången och kunde sträcka på mig; knävlarna hurrade av lycka. Rumpan knorrade eftersom den tycktes halka av sätet under hela resan.
te_centralen
Sista väntan var 90 minuter lång på Centralen. Då köper man sig förstås en 31-kronorste för att få sitta på det allra bästa caféet med finfåtöljer.

Så här ska man förstås inte resa. Man ska ha minimal väntan mellan tåg, tåg, flyg, buss, tåg och flyg samt helikopter och luftballong om det ingår. Sedan ska man ha eoner av tid att vandra på stan och gratulera födelsedagsbarn.

Nästa vecka blir det en resa till Lund!

Share
39 kommentarer

På tåget

– Huäääääääääärk!

Ack, så bekant. Det var ju precis det ljudet som jag hörde igår vid midnatt. På tåget. Killen som kräktes då skrek efter hulkningen:

– Guuud så skönt!
– Guuud så skönt!

Nu – drygt 12 timmar senare – låg det uppkräkta inte i mittgången utan inne på toa.

– Huäääääääääärk!

Jag satt precis utanför toan och lyssnade och fick det stora nöjet att en liten, liten stund senare se Den Kräkande Mannen. Iklädd klanderfri kostym, prydlig slips och Ville Vessla-skor vacklade han med röda ögon och svettig panna ut ur toan. Han tittade inte på någon utan gick med sänkt blick mot tågdörrarna.

– Snart kommer Dustin Hoffman och varnar oss!

Ville jag säga till någon som skulle förstå, men tågklientelet var inte sådant att det skulle ha förstått min association.

Bakom mig satt fyra personer som jag inte kunde se annat än i ögonvrån. De var väldigt blonda och väldigt solbrända och väldigt berusade. Det får de ju vara om de vill, men MÅSTE ALLA BERUSADE PRATA SÅ HÖGT? Och med mig?

– VITT KÖTT! GRISEN HAR VITT KÖTT!
– RÖTT KÖTT!
– VARFÖR SKULLE INTE GRISEN HA RÖTT KÖTT OM KOSSAN HAR DET?
– IDIOT! Nu saruju tvärsom!
– Du kan va … Fiskar har vitt kött, okej?
– INTE LAX! Förresten finns det brunt kött på kycklingar. Slemmigt.
– Tjyckl… schyyyeling …  SCHY…CHLING HAR VITT!
– DUUUU! Hörru du som sitter med datorn. Vaaaaa … heteru?
– Lotten. Förlåt, jag måste … (jag pekade intensivt på datorn).
– Vilket djur har rött eller vitt vin?
– Va? Vin? Ni pratade väl om kött? Muskelfib…
– HARU TJUVLYSSNAT? BRUDEN HAR TJUVLYSSNAT!

Nåväl. De kallade mig i alla fall inte tant.

Share
14 kommentarer

Idag vaknade jag i Berlin!

Obama ödelade Stockholm igår – och ingenting såg jag! Jag spanade och spanade på min mellanlandning och hade verkligen förväntat mig allt från avspärrningar och bistra poliser till amerikanska flaggor och protestaktioner.

Så här såg det ut utanför Centralen. (Fast alla var inte sådär suddiga i ansiktet – jag har förstått att PUL kommer att attackera mig med ful kraft om jag inte anonymiserar oskydiga fotooffer.)
Så här såg det ut utanför Centralen. (Fast alla var inte sådär suddiga i ansiktet – jag har förstått att PUL kommer att attackera mig med ful kraft om jag inte anonymiserar oskydiga fotooffer.)
Så här såg det ut på insidan. Lite färre människor än vanligt, kanske.
Så här såg det ut på insidan. Lite färre människor än vanligt, kanske.

norwegianmedd

Eftersom Norwegian ansåg att man skulle vara i extra god tid och jag inte litar på tågen, åkte jag i såpass extremt god tid att till och med tidsneurotiker hade skrattat åt mig. Dessutom tog jag Arlanda Express (de gula fin-dyr-tågen som är ytterst pålitliga) så att jag kunde kliva in på Arlanda och checka in fyra timmar innan planet skulle lyfta.

Men vet ni vaaa? De gula fin-dyr-epresstågen till Arlanda har eluttag som inte funkar med min sladd: sätets kant sitter så att kontakten inte går att trycka in. Funderar på att känna mig lite kränkt.
Men vet ni vaaa? De gula fin-dyr-epresstågen till Arlanda har eluttag som inte funkar med min sladd: sätets kant sitter så att klumpkontakten inte går att trycka in. Funderar på att känna mig lite kränkt.

Sverige inledde igår basket-EM med att spela mot de hopplösa, håriga grekerna som vi inte har en chans mot, hur duktiga Jerebko, Taylor eller unge Håkansson är. Men det är ändå en njutning att med de moderna tekniska uppfinningarna kunna klicka sig fram till en webbsändning – mitt på Arlanda.

Där satt jag och skrek så tyst jag kunde ”NEJ” och ”JA” och ”MEN HOPPA” samt ”VARNA SKRIN”.
Där satt jag och skrek så tyst jag kunde ”NEJ” och ”JA” och ”SKIT” och ”MEN HOPPA” samt ”VARNA SKRIN”.

På Arlanda kostar minsta lilla macka uppåt 80 kronor och teet 30. Tur då att jag hade med mig hårdkokta ägg och kunde dricka vatten från handfaten inne på toa. (Nej, jag är inte knäpp eller snål. Jag bara föredrar att lägga pengar på vettigare saker, sa jag till mig själv och … köpte en liten stund senare uppe i luften en muffins och en pappmugg te för 55 kr.)

Men den var en delikat muffin och tepåsen var jättefiffig för den hade inte ett snöre utan liksom ett handtag. Undrar om en sådan heter något som jag inte känner till.
Men den var en delikat muffins och tepåsen var jättefiffig för den hade inte ett snöre utan liksom ett handtag. Undrar om en sådan heter något som jag inte känner till.

Väl framme i Berlin gick allt så smort att det verkligen inte kunde ha gått smordare. Tydliga skyltar visade mig vägen till S-bahn (som pendeltåg) och biljettmaskinen var hur tydlig som helst fastän allt var på tyska. Man har inte spärrar som klämmer folk som de plägar göra i Stockholm, utan istället kontrollanter och skyhöga böter. Jag bytte lätt som en plätt till ett annat S-tåg och bytte sedan en gång till tull U-bahn (tunnelbana): det var bara att följa den übertydliga skyltningen.

Och man får ha cykel på tåget. Jag tror att jag ska flytta till Berlin bara för att kunna sätta in cykeln i tåget.
Och man får ha cykel på tåget. Jag tror att jag ska flytta till Berlin bara för att kunna sätta in cykeln i tåget.

Hotellet är inte dyrt. (Jag börjar med att tala om det så att ni inte blir chockade.) Personalen hade gått hem när jag kom fram, så jag fick börja med att på bekant vis rycka i en låst dörr (allt är ju låst när jag kommer) och sedan spana in denna låda.

Lådan utanför hotellporten – en sådan som man har pappershanddukar i på toa.
Lådan utanför hotellporten – en sådan som man har pappershanddukar i på toa.
Inne i lådan fanns en telefon, som man kunde väcka personalen med.
Inne i lådan fanns en telefon, som man kunde väcka personalen med.

Så det gjorde jag. Ryskan som tog emot mig sa ”ställ inga frågor idag” och ”betala innan du åker hem” och gick sedan och lade sig igen eftersom (skulle det visa sig) hon ju även ansvarade för frukosten nästa morgon.

Hela rummet andas Östtyskland 1977, men ligger i västra delen. Hotellet heter Hotel-Pension Spree och ligger perfekt vad gäller tunnelbanenedgång.
Hela rummet andas Östtyskland 1977, men ligger i västra delen. Hotellet heter Hotel-Pension Spree och ligger perfekt vad gäller tunnelbanenedgång.

Vis sängen finns ett enda eluttag (inringat) som datorn och telefonen måste dela med den där golvlampan som är så svår att datera. Pilen pekar på en inbyggd …

… radio! Men kan ni begripa, de pratar ju bara tyska i den.
… radio! Men kan ni begripa, de pratar ju bara tyska i den.

”Det var alldeles för länge sedan jag fick skriva om hotellmögel” sa jag häromdagen, intet ont anande. Well, nu är den bristen avhjälpt.

Ett av rummets fem hörn.
Ett av rummets fem hörn.

Toaletten är en sådan där absurd som måste vara designad för faecesfanatiker med inspektörsögon. Varje spolning kommer med tsunamikraft som skulle kunna spola bort en yeti från skålen.

Trasig spolmoj. (Det var inte jag!)
Trasig spolmoj. (Det var inte jag!)

Frukosten intogs i ett mörkt rum med sju kvinnor som verkade lika ensamresande som jag. ”Gut’nmorgen” sa vi till varandra och åt våra ägg under tystnad.

Det där till höger är faktiskt inte kaffe utan världens äckligaste te.
Det där till höger är faktiskt inte kaffe utan världens äckligaste te.
Att rummet var så mörkt kan ha haft att göra med belysningsapparaturen som såg ut som … reservdelar från regalskeppet Vasa.
Att rummet var så mörkt kan ha haft att göra med belysningsapparaturen som såg ut som … reservdelar från regalskeppet Vasa.

Nu ska jag hasta iväg till tunnelbanan och försöka köpa ett femdagarskort i en maskin som bara kan prata tyska. Fast vänta, jag är ju rätt bra på tyska … bara lite feg och otränad samt fullständigt jädra väck när det gäller vilka prepositioner som styr dativ.


Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
100 kommentarer