Eftersom jag har våldsamma problem med bloggens funktion och möts av allehanda inte särskilt fantasifulla felmeddelanden och det tar evigheter att … bla bla bla (är trött på krånglet!), så får ni idag bara lite pausmusik medan vi (ergo min bloggtomte) försöker fixa och dona lite.
Jag väljer nu (och förlåt nu alla som redan har hört mig berätta om och sångillustrera det här tidigare idag) lägga ut tre låtar som spelades på raken i Mix Megapol vid elvatiden när jag satt i bilen och kunde yla för allt jag var värd:
Uu-huuundo (Sanna Nielsen):
Halooo-ohooo (Beyoncé):
Yyyy-hooooouuuu (Robin Stjernberg):
Jag undrar jag, vad nästa låt skulle ha kunnat vara för att passa in i ooohooooo-stuket.
Prickar som promenerar på fönsterbrädan: Fönsterkryp Ökenråttensis.
”Dom rör på sej, dom ilar av och an där på fönsterbrädan, fast när jag tog fram förstoringsglaset för att titta närmre på dom, då kastade dom sej handlöst och låg och försökte se döa ut.”
(Det här inlägget ”finns inte” om man inte har länken hit. Och den finns ju bara i båset till det här inlägget. Däremot dyker det upp om man har RSS-läsare och då blir man ju jätteförvånad eftersom det ju inte står nåt här. Ja. Och inte kan man kommentera heller. Himla mystiskt.)
Jomenvisst, det fattar jag också att trafiksituationen i Stockholm är ohållbar.
Vi tar den här kära illustrationen till hjälp.
Jag skulle idag ta mig hemifrån till Norrtälje och hade faktiskt en hel del olika alternativ som jag själv kunde räkna ut. Då går man till diverse karttjänster och ber om vägförslag och mäter avstånd och bedömer huruvida innerstadskaos är bättre än slingervägskaos.
Om jag hade kunnat välja bort denna situation, hade jag förstås gjort det.
Ni som bor i Kiruna, Sollefteå, Eslöv och Åmål: var nu glada för det. Om ni ska åka till Haparanda, Oskarshamn eller Kristianstad, är det liksom bara att åka.
Så här funkar det i Mälardalen, där det mest praktiska är att alla forceras in till Stockholms centrum och där avtvingas trängselavgift eftersom det ju blir så trångt där, när alla ju ska dit.
Vägen Eskilstuna–Norrtälje här ovan sägs vara 18 mil och ska ta 1 timme och 45 minuter att köra. Då tänker man mjaaaaa och kollar en alternativ sträcka på småvägar och lite fler tajta möten med stora lastbilar bakom skymda kurvor:
Eskilstuna–Norrtälje via Enköping och Knivsta: 2 timmar och 38 minuter.
Och det är DÅ man gör ett felval och …
… hamnar i detta.
De första 11 milen gick på en timme. Sedan ”körde” jag 1 mil på en timme inne i Stockholmsgröten, varefter jag avslutade med en sexmilatur som också tog en timme.
Kära Eniro och Google Maps!
Ljug för mig! Säg att alla vägar runt Stockholm är bättre, kortare, rakare och snabbare! Jag vill inte in i centrum igen – om det inte handlar om konserter, föreläsningar och inköp av basketskor och jag kan ta tåget dit.
Hälsningar från en frustrerad klantskalle
Jag vet! Vi bygger en sexfilig jättebro på diagonalen över Mälaren! Ja!
Om jag nu ska avsluta med något mer positivt, så är det anledningen till att jag är i Syninge i Norrtälje: en bokresa som har arrangerats av Breakfast Book Club. Lästokar från hela Sverige samlas på en kursgård med blommiga lakan och kommunistiska manifest samt vilsna deckare.
Lakanen i mitt rum – i mina två sängar.
Nyss satt tolv personer och diskuterade erkänt duktiga kändisar som inte vet att föra sig bland vanligt folk (vi är förstås egentligen bara ogina), stora matupplevelser (första bearnasiesåsen) och knäoperationer (mitt fel). Imorrn ska vi diskutera matböcker och Den Där Boken som jag nämnde förut och som jag inte gillade alls. Tre exempelmeningar:
”Jag vet att de mediciner som dväljs bak diskarna som kräver nummerlapp är åtråvärda för människor som skulle fara illa av dem, men jag vet på riktigt inte varför.”
”Omedelbart kan jag spegla mig i mina vulgärt utsmyckade kamraters ansiktsuttryck. Deras ögon spärras upp. Andningen obstrueras. De rister.”
”I sängen dväljs hans ömmast omhuldade tillhörigheter: den lilla nagelsaxen i sterlingsilver […] samt eterneller (som förflackas när vi drömmer mardrömmar) […]. Själv sover jag med en tom dasspappersrulle som källa till ro och båtnad.”
Jag kommer under diskussionen att vara häxan surtant som fnyser och rynkar näsan och hötter med pekfingret. Den som först säger ”men skriv en bok själv då” kommer att få på truten och när jag sedan stäms och måste förklara mitt beteende framför en domare i en rättegångssal, kan jag skylla på Stockholms trafiksituation som fick mig ur balans.
Jag har ju som bekant båda fötterna i munnen – när de inte trampar omkring i klaveret, vill säga. När jag öppnar munnen hoppar synapserna jenka och skippar censuravdelningen samt sänder via röstvågor meningar till öron som aldrig har hört på maken.
Fakta:
Jag läser just nu en relativt nyutkommen bok som är bedrövlig. Författaren har skrivit ett manus och sedan kört hela alltet i en synonymmaskin där alla moderna ord uttryck (tillkomna efter 1900) har filtrerats bort.
Jag har fått ett uppdrag att i maj tala inför ”vana skribenter”. (Jag försöker vara luddig nu så att ni inte ska kunna lista ut vad det är för åhörare.)
Jag korrläser en svår text med fackuttryck som inte ens finns i Rikstermbanken.
Nybilen har en spricka i framrutan, ett trasigt sidofönster, vindrutetorkare som inte funkar i fuktigt väder, en ickefungerande handbroms, ingen display och så drar den dessutom kraftigt mot höger.
Efter fem timmars korrläsning med inblandning av frustrerade utrop och massa telefonsamtal med bilverkstäder som inte förstår hur en 14 år gammal bil kan ha drabbats av allt detta på en gång, ringde företaget med de ”vana skribenterna” och ville spåna lite idéer till mitt föredrag. (Jag har i dialogen här tagit bort allt som kan avslöja källan och känner mig därmed lite som Deep Throat. Eller Dustin Hoffman.)
Telefonprat:
– Vi tänkte oss ”hur man skriver snabbt”. Och svårstavade ord. Samt korrtecken.
– Ja! Vad kul!
– Du skrev om det i Språktidningen och vi t…
– Det minns jag inte! Hihi!
– Och så vill vi att du pratar om ”stilvalörer”.
– Åh! Ja! Jag läser just nu en fantastiskt illa skriven bok som heter si och så och är skriven av NN och stilen vacklar som ett korthus, nej fel liknelse, jag menar bara att författaren har misslyckats totalt med ditten, datten, dutten och detten.
– Ah. Eh. Författarens livskamrat jobbar här och kommer att vara med på ditt föredrag, så det är bra om du inte tar upp just detta som exempel.
Tips:
Så. Alla som i framtiden kommer att prata med mig: frukta icke. Det jag säger ska inte tas på allvar om det verkar underligt och konstigt, för i så fall har jag nog bara tankarna på annat håll och problem med bilen.
När Stephen Fry talar, lyssnar jag. Den här snutten har han visserligen inte skrivit själv, men det är ju han som läser. Så jag lyssnar.
Ptja. Lite banalt kanske? Men man ska tydligen för att må bra göra det man tycker om att göra och inte lyssna så mycket på hur andra tycker att man ska … eh. Eller? Då ska jag äta jättemycket potatis, smörja in ansiktet med handkräm och aldrig promenera – precis tvärt emot hur ”alla” säger att man ska leva. Eller så trampar jag bara på i gamla hjulspår:
Hej lilla dagbok, det här har jag gjort idag – och det var en mycket bra dag.
Förmiddag – tjoade lite
– Baaaaarnen! Kom och titta! En fjäder på äggen!
Alltså va. På de i affären köpta äggen fanns en fjäder. Jag såg framför mig hur det var ett meddelande eller en signal – som en flaskpost från en höna som ville att vi äggätare skulle tänka ”ack, kära höna, här har du satt ditt bomärke, ack”. Och barnen ba:
– En fjäder på äggen? Heter det inte ”en fjäder i hatten”?
– Varför har nån satt en fjäder i äggkartongen?
– Varför är det inte fler fjädrar på äggen? Jättebra stötdämpare ju.
Eftermiddag – klippte lite
Ett mögligt basketnät klipptes av.
I vanliga fall klipper man bara av nät när man har vunnit NBA och vill ha ett minne att rama in. Jag funderar som bäst på att rama in detta och sedan inviga Det Fantastiska Basketmuseet i Eskilstuna.
Kväll – lurades lite
Ta en pajform.Ta ett kastrullunderlägg av kork.Kombinera på lämpligt sätt.Posera på detta sätt i köket tills någon kommer in och skriker högt av lycka eftersom det var så länge sedan någon bakade kladdkaka. Skrocka sedan ett hemskt practical joke-skratt.
Jag får (inte tillräckligt) många språkfrågor via mejl. De flesta är intressanta och välskrivna och får mig att säga ”nämen” och ”jaså” samt ”vaffan?” – och jag vill gärna ha fler.
Här kommer en av de senaste frågorna:
”Jag har en liten fråga till dig gällande ett ord som används ibland i rekryteringssammanhang och det är ordet prestigelös.
Jag har försökt att googla på ordet och sökt i synonymordlistor men har inte funnit någon bra förklaring på vad det står för.
I min värld betyder det att om en person är prestigelös, så kan hen t.ex. bjuda på sina misstag, hugga i där det behövs även om uppgiften egentligen inte ingår i ansvarsbeskrivningen, kan ändra sig i frågan efter övervägande. Det som gjorde att jag blev uppmärksam på just detta är att min dotter läser Personalvetarprogrammet och de i klassen hade haft detta ord uppe på tapeten. I klassen fanns en helt annan uppfattning med en mycket mer negativ klang.”
Tydligen är man prestigelös om man åtgärdar sådana här dödssynder utan att vara ansvarig.
Å hej och hå vad ordet ”prestigelös” inte finns i ordböckerna som jag har i min ägo. Hej Google, min vän. Hur kan ”prestigelös” betyda någon annat än det som vi (väl?) tror att det betyder? Jag googlade lite slarvigt och fann snabbt att vi var kompisar och överens, Google och jag.
Sedan frågade jag en mig närstående Orangeluva som i sitt stall har diverse skrivande människor i olika, intressanta åldrar.
De lite yngre svarade precis som de lite äldre:
”Kan jobba mef högt å lågt, en doer som inte ser dig som ’fin i kanten’.” /HR-chef, f. 1984
”Någon som hugger tag i det s behövs göras och inte ser sig för ’fin/högt uppsatt’ för olika saker Typ. Alltid positiv egenskap.” /HR-chef, född 1982.
”Utan att Googla så definierar jag det som att man inte har ett behov av bekräftelse i det arbetet man gör, man behöver inte highligta för alla hela tiden att det är ens egens efforts som ledit till det bra resultatet, och man har det enkelt att dela med sig av bra resultat till andra, och gärna uttrycker sig så också ”Denna leverans är på grund av allt ni bidragit med” osv. Sen kanske man inne i sin hjärna vet att man varit den största anledningen, men som sagt inget behov av att få det bekräftat eller att man behöver säga det själv J
Men lika mycket är detta att man kan erkänna att man har fel, om man pushat hårt för en viss ståndpunkt i en fråga och sedan inser att den andra sidan har mer rätt, så har man inga problem med det utan inser sin miss!” /Gruppchef, f. 1989
Nema problema. (Förutom att alla smileysar förvandlas till J.) Alla är överens. Synd bara att allainte är det. ”Prestigelös betyder ju att man är för snäll och undergiven!” Och att om det översätts till engelska blir alldeles tokigt:
”The problem is also that Swedes often insist on a translation of prestigelös as ’prestigeless,” which is incorrect and could have a very negative effect on an English speaker reading your CV. Prestigeless has a very negative connotation in English.”
Så. Ännu ett oanvändbart ord. Vad tusan ska vi göra med alla floskler och urvattande uttryck som folk inte längre tolkar på samma sätt? (Man får inte svara ”det var bättre förr” utan att vara konstruktiv, så det så.)
Tydligen hänger extremt mycket prestigelöshet och sönderfallande hierarkier på vem som kokar det förbaskade kaffet.
Hur apolitisk jag än är och hur full av aversion jag än är mot tjafsande opponenter som vägrar lyssna på varandra, måste även jag dra mitt strå till stacken när nu Putin i Ryssland och Erdogan i Turkiet har blivit galna. Om de bara är maktgalna eller spritt språngande får väl tiden utvisa.
Läs Sofi Oksanen om hur vi inte stillatigande kan acceptera vad som händer i Ryssland – men fan vet hur man ska kunna agera. Det räcker liksom inte med att lajka nåt på Facebook eller sluta titta på OS eller låta bli att dricka brännvin.
Och så går vi över till Turkiet, där jag ju var hela förra veckan. Att de har val om ett par veckor undgick ingen av oss eftersom man på amerikanskt vis BANKAR in budskapen med alla till buds stående medel.
Och så bussar, överallt jävligt högljudda bussar som förpestar med musik och slagord.
Jag kan rekommendera en sänkning av volymen. Det brölar.
– Vi längtar till valdagen bara för att slippa bussarna, sa en turk som pratade god engelska (samtidigt som han hade pekfingrarna i öronen).
I morse satt jag vid köksbordet och halvlyssnade på tv-nyheterna (eftersom vi inte längre har papperstidningar), när jag plötsligt hörde att Twitter hade stängts av i Turkiet.
– Vi ska visa världen hur mäktigt Turkiet är! skrek premiärminister Erdogan från en pulpet med hurrande människor framför sig.
Sofi Oksanen skriver i artikeln som jag länkade till ovan:
Den nya tiden har redan börjat.
Tiden mellan de kalla krigen – 1989–2014 – är över.
Om turkarnas hjälte Atatürk finns det mycket att säga, men det råder inget tvivel om att han försökte anpassa sitt land till en omvärld som rusade framåt när han bland annat gjorde om moskéer till museer och införde latinskt alfabet. Att moskén Hagia Sofia i Konstantinopel 1934 gjordes om till museum gjorde, symboliskt sett, att hela mänskligheten blev delaktig i dess historia och skönhet och att årtalet 1453 inte längre var något för muslimer och kristna att slåss om. (Två före detta helgedomar som till alldeles nyligen var museer – Hagia Sofia i Iznikoch Hagia Sofia i Trabzon – gjordes om till moskéer 2011 respektive 2012.)
Nu skriker Erdogan från sin turkiska talarstol och nu ska fler museer göras om till moskéer och redan har Twitter i Turkiet stängts av medan jag förmodar att Putin ser sig om i världen efter nästa villebråd. Här hemma citerar vi detta med lite rysk brytning:
”Det var en dejlig borg. Den ville vi gerne have.”
För en halv evighet sedan blev jag uppringd av en person som ville att jag skulle komma och lunchföreläsa inför chefer. Jag hoppade en meter rakt upp och tjoade och skrek (inombords förstås) eftersom jag har längtat såååååå efter att få föreläsa för just chefer.
(I korthet: jag föreläser om nyttan av kommunikation och skrivkunskap samt informationsteknik – men nästan alltid för underhuggarna. När de kommer tillbaka till arbetsplatsen och vill genomföra förändringar som förenklar kommunikationen möts de inte sällan av de överordnades ”nej, så kan vi inte göra, nu fortsätter vi att arbeta som vi alltid har gjort” och så mejlar underhuggarna i förtvivlan till mig och säger att de inte får igenom några som helst nyheter.)
Vi (personen som ringde och jag) kom överens om datum och innehåll och allt var frid och fröjd tills jag fick se den inbjudan som hade gått ut där det stod att jag – språkpolisen, radioprataren och frilansskribenten – skulle föreläsa om ”konsten att säga nej”.
– NEEEJ! skrek jag högt (och inte inombords), vilket inte alls var särskilt komplicerat.
Något i kommunikationen mellan oss måste ha klickat. (Inte klicka som i kungens och Silvias fall utan klicka som en pistol som inte pangar.) Det stod att jag förutom att lära cheferna att säga nej även skulle leda dem rätt vad gäller dagsplanering. Jag? Som tar dagen som den kommer, korrläser i pyjamas till lunch och som förmodligen är bedrövlig som chef och inte kan delegera ens under pistolhot?
Jag vände mig raskt till en som jag känner som är chef, en annan som borde vara chef och några personer som är egenföretagare med den äran och bad dem om råd.
– Låtsas som om det regnar!
– Hoppa av!
– Gör en grej av det – visa hur viktigt det är att kommunicera effektivt!
– Som chef vill man gärna ta på sig allt och sköta allt eftersom man då vet att det blir bra. Som chef gäller det ju att våga delegera, att våga ge upp kontrollen och att se till att den som får ett uppdrag känner att jag som chef har fullt förtroende för alla mina anställda. Därför skulle jag vilja säga att någon har delegerat utan att kontrollera att den anställde ha agerat i chefens anda och säkerställt att uppdraget som du sk…
– Men va fan, det måste ju ha blivit fel. Ring till uppdragsgivaren och red ut situationen!
Så enkelt är det ju. Jag kan inte på några villkor utge mig för att kunna lära chefer att vara chefer, men jag kan berätta om kommunikation för vem som helst!
Lösningen blev att alla som hade anmält sig fick ett extramejl som innehöll formuleringar som klargjorde min roll, som t.ex.
konsten att skriva informativt
effektivisera sitt skrivande
komponera ett mejl för att budskapet ska gå fram utan missförstånd
exempel på informationsmissar
med humor i text kan man säga nej på ett finurligt sätt utan att göra mottagaren ilsken.
Och har jag inte här och nu dessutom världens bästa exempel på när kommunikation gick helt åt pepparn?
– Neeeeej! Jag hör inte! Men jag kan skrika noooooo!
Jag känner mig numera så ohyggligt världsvan när det gäller hotellboende – trots att jag jämfört med de riktigt hotellvana knappt är torr bakom öronen. Vad jag till exempel inte har lyckats lista ut än, är hur man kan låta bli att köpa grisen i säcken eftersom
ingen hotellkedja är till 100 % dålig eller till 100 % bra
wi-fi ibland sägs vara gratis på hela hotellet, men bara funkar i lobbyn
alla hotell lovar runt, medan vissa håller tunt och andra inte
man inte kan utläsa av hotellets läge om det ligger ett disco vägg i vägg
gymmets öppettider endast i undantagsfall stämmer med vad som sägs på hotellsajten
inget hotell tydligt anger om det går att få vattenkokare och tepåsar till rummet
man inte kan få bacongaranti hur mycket man än tjatar.
Hotell Tegnérlunden snålade på te och hade ingen bacon. S:t Jörgen Park Resort hade jätteläskig äggröra, hård som blomkål. Hotell Birger Jarl skötte sig exemplariskt tills städerskan vägrade acceptera att jag inte hade checkat ut och man i receptionen tyckte att jag var larvig som påpekade detta. Elite Hotel Ideon hade världens skönaste täcken. Best Western hade väggar som inte formade räta vinklar. Scandic hade glömt att städa duschen.
Och nu till bevis på min världsvanhet! När hotell har kortnyckel som måste stoppas i ett fack på väggen för att elektriciteten ska funka, kan man ju inte ladda upp telefoner och datorer medan man går ut – för då måste man ju ha med sig kortnyckeln. Då kan man kolla hur det står till med tevens vägguttag eftersom just det väldigt ofta funkar hela tiden eftersom teven måste stå på och visa ”Välkommen Mrs. Bergman to our hotel” eller liknande dödsviktiga budskap.
Och om det inte gör det, kan man stoppa vilket jädra kort som helst i väggfacksgrejen.
Vad ni inte vet i The Never Ending Knästory, är att jag var och ståröntgade knät för tio dagar sedan. Med belastning, alltså. Därefter skickades röntgenplåtarna till Herr Doktor zom brüter på düska.
– Din kneschkål är inte brra. Du har ont där, ja?
– Nej, jag har inte alls ont i knäskålstrakterna utan här, på sidan.
– Zidan? Jaaa. Där är det inte heller brra. Veldig schliten.
Det mystiska är alltså att jag för två år sedan inte hade mer än normala förslitningar och att jag sedan meniskreparationen för ett år sedan hux flux har utvecklat en sådan grav artros att jag inte sover på nätterna och endast undantagsvis kan låta blir att prata om knäna. Kommer ni ihåg SleepCycle, som jag blev så förtjust i för fyra år sedan? Kolla vilka framsteg jag har gjort på sovfronten sedan dess (de skumögda kan klicka på bilderna för ytterligare info):
Men den här senaste ortopeden sa (när han hade berömt mina fantastiskt starka ledband) att mitt knä kan göra mindre ont om vi gör mig kobent så att belastningen inte ligger på samma onda ställe som idag. Jag ska bara ha på mig en tillrättavisande skena som heter knäortos. Och den ska jag ha på mig så fort jag rör på mig i ungefär två månader – och då kan jag göra allt som jag vill göra så länge det inte gör för ont. Om det hjälper, kan man gå in i knät (iiiih!) och vinkla till kobentheten så att den blir permanent.
Jag såg detta framför mig och suckade lite.
– Kan jag spela basket med en sådan där sk…
– Hahahahaaaaaa, hahaaaaaaa, haaahahaaaaaaa, du var mig en rrrolig perrzån, sa läkaren.
Och nu tillbaka till nutiden. Igår vad jag först på artrosträning i en varm bassäng på sjukhuset. Då har jag ett flytetyg och så vandrar och springer jag omkring i vattnet med halta Hasse och lytta Lotta.
Den här sitter alltså på ryggen och knäpps framtill.
Med blött hår och klorsprängda ögon sprintade (eh) jag sedan till ortpedverkstan för att mätas och undersökas.
Där fick jag möta min nya vän: Robocop.Där, precis i mitten av det runda sitter det onda.
Coolhetsfaktorn slog i taket, jag började yra om Ironman och Arnold och trippade omkring i ortopedlokalerna som ett litet poliobarn på grönbete. (Även om jag inte kände minsta lilla skillnad. Men jag var ju coolast i stan.)
Tyvärr var mina knän inte alls så muskulösa (eller svullna) som jag trodde, så jag måste vänta i två veckor på att storlek small ska levereras. Small. Mina ben är i storlek small. Hej muskelträning, här kommer jag!
