Sextonåringen har bytt gymnasieskola (mer om det en annan dag) och måste numera ta buss–tåg–promenad till lektionerna i Strängnäs. Det tar ungefär en timme från dörr till dörr och på vägen kan allehanda saker hända: bussar kan bli sena för att resenärerna är många eller måste tanka sina busskort, snön kan lägga sig på tvärsan och tågen kan avgå både för sent och för tidigt.
Nu har Sextonåringen även varit med om hur tåget som hon tar inte åker dit hon ska.
(Det här har vi varit med om förr i släkten. Broder Jakob skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Ja, ni förstår.)
Tåget kom in på perrongen hemma i Eskilstuna. Sextonåringen klev på, satte sig ner, tog fram ritpapper och hörde högtalarrösten säga:
– DETTA ÄR DET EN TIMME FÖRSENADE DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM! DETTA ÄR ALLTSÅ DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM!
Sextonåringen rafsade ihop sina saker och älgade ner till närmaste dörr … som var ur funktion. Stora, orangefärgade lappar var klistrade på den och hon kunde inte annat göra än att springa till nästa dörr, samtidigt som hon hörde hur alla de fungerande dörrarna stängdes. Innan hon var framme vid en.
- Eskilstuna–Strängnäs tar 15 minuter.
- Eskilstuna–Stockholm–Strängnäs tar 105 minuter.
Min stora, lilla dotter ringde från tåget och var alldeles, alldeles otröstlig. Konduktören kunde naturligtvis inte få ett direkttåg som inte stannar att stanna, även om flera andra passagerare hade gjort exakt samma misstag som dottern. ”Det är bra att sysselsätta sig med konkreta ting när man är förtvivlad”, tänkte jag och satte Sextonåringen att mejla till sina lärare. Medan jag sms:ade Orangeluvan:
– Du är inte möjligtvis i närheten av Centralen för en mostrig insats?
Hon avbröt sin färd mot jobbet och tog sig till Centralen och köpte världens mest omständligt tillverkade varma choklad och en fantastisk macka samt lydde mina order som kom som sms. (Vi är ett sms:ande släkte på samma sätt som att vi är ett vilseåkande.)
Jag komprimerar härmed konversationen:
– Hon kommer till spår 19.
– Okej, jag väntar nere i tunneln.
– Hon kommer att ha tio minuter på sig att ta sig från spår 19 till spår 11 där tillbakatåget går.
– Skyltarna stämmer inte.
Där borde vi ha anat oråd. ”Skyltarna stämmer inte” är nämligen ett uttalande i samma kategori som ”orienteringskartan är fel”. Man ska bli misstänksam.
Men. Det var inte alls Sextonåringens tåg som hade stannat. När jag (de blåa bubblorna ovan) skrev ”tåget har stannat” skulle jag ha skrivit ”tåget står still i Södertälje”.
Nu blev det plötsligt väldigt ont om tid. Jag försökte kolla på Tågkartan samtidigt som Sextonåringen försökte förstå var hon var någonstans. När hon saktade in på Södra station (en pendeltågsstation), trodde hon att hon var framme. Så det skrev jag till Orangeluvan, som blev lika lättad som jag:
Här gav vi nästan upp. Sextonåringen ringde och tjoade osammanhängande saker och sa plötsligt ”men nu är jag på tåget”.
– På tåget hemåt?
– Ja, puuuuh.
– Men Orangeluvan då?
– Va? Näe …?
– Vilken perrong är du på?
– Eh, 12. Eller 12 b kanske.
– Men du skulle ju komma till 19! Vänta!
Jag tog bort telefonen från örat och började sms:a till Orangeluvan, som fortfarande stod i kulverttunneln under spåren – den där gula som är så kall och fuktig.
Orangeluvan förstod verkligen ingenting och försökte skriva samtidigt som hon halvsprang fastän hon inte förstod varför eller egentligen vart. Jag satte telefonen till örat igen och bad Sextonåringen att ropa på sin moster genom de fortfarande öppna tågdörrarna på tåget som skulle ha avgått för tre minuter sedan.
– Ropa på henne!
– Okej!
Nu hör Orangeluvan sitt namn, men kan inte för sitt liv begripa
- varför
- varifrån.
Hon tar två steg uppför en trappa, vänder och tar två steg ner, vänder igen och tar sjumilakliv uppåt och inser att Sextonåringen ju hänger ut genom en tågdörr och att hon noooooog kommer att hinna fram för att leverera tröstmaten.
Och det gick! Med några sekunders marginal hann chokladen och mackan levereras med en snabb kram!
Sensmoral: mat är lösningen på nästan alla problem.
🙂
Oj! Hjärtat! Hjärtat. Och Hyttis hjärta har nu nästan gått om mitt. Vilopuls 192.
Alltså, somligas liv blir till äventyr jämt!
Trafikverket är mycket medvetet om problemen med skyltningen och jag har kollegor som jobbar frenetiskt på att hitta och lösa dom. Ibland när det är förseningar och tågen inte körs enligt planen och det blir flera olika bud om vilket spår en försenat tåg kommer in till så fastnar skyltinformationen i systemet och om omskyltning kan då ta över fem minuter innan den kommer fram till plattformsskyltarna. Då kan det bli som för mej när min pendel var försenad och var skyltad till spår 19. Vi stod några hundra personer på plattformen till spår 19 och väntade. Plötsligt ser jag min pendel komma in på sitt vanliga spår, spår 16. Fast skylten på spår 19 sa att den skulle komma in där. Medan jag tittar på skylten i tron att det nog kommer en pendel till spår 19 också så ändras plötsligt skyltningen till att det kommer ett tåg från Malmö dit om fem minuter. Och tåget på spår 16 är det som vi alla ska med. Tack och lov så var SL medvetna om problemen så pendeln väntade tills vi alla hade hunnit byta plattform.
Så här?
https://www.youtube.com/watch?v=0n0g8S3aA0o
Sicken osis och sicket äventyr. Det är bra med mostrar, choklad och mackor.
Röstbefrielseövningar borde vara obligatoriskt för all trafikpersonal så de kan upplysa folk på perrongen vilket tåg och varthän det ska, om elektroniken fallerar.
Tyvärr är alldeles för stor del av trafikpersonalen inriktad på att frakta fordonet given sträcka på given tid.
Då blir det så här.
Puh!
Man blir ju lite nyfiken på vad det är som ska studeras i Strängnäs.
Det kommer! ” (mer om det en annan dag)”
Vilket äventyr! Men piletten? Hur blev det med den?
PK-tlt: Man ser riktigt för sej hur du och ditt hundrahövdade resenärsgäng irrade upp och ned från perrong till perrong, som i ”Semestersabotören”, ungefär.
ÖR
Rörlig bild på 11:53
Men tusan hakar, jag har ju fortfarande inte visat ”Semestersabotören” för barnen!
De är ju nästan inte ens barn längre; så länge har jag tänkt tvinga dem att titta!
Vi har hela lådan. Från Brevbärarskolan och Fest i byn, båda versionerna, till Parade, som man kan låta bli att se. Utlånas mot heligt löfte.
SG, jamen så klart!
Finns här också. På VHS.
Parade kan man låta bli.
Nästa båsträff?
Här är barnen Tati-bildade av morfar. Men det där klippet som SG länkade till är ju precis som i Älvsjö när skyltningen laggar och tågen kommer på fel spår! Jisses vad jag har sprungit där.
Vilken tur att 16-åringen har en snäll moster boendes i Stockholm.
Familjen Bergman och ytterligare delar av släkten Bergman tycks vara sådana som idag definieras som textroverta. Alltså de (vi) som alltid väljer att texta/sms:a i stället för att ringa och prata.
Vad ni håller på.
Nästa gång jag tar en ofrivillig omväg till Strängnäs vill jag också ha en Orangeluvamoster, vilken insats!
Jag undrarde lite varför Orangeluvan och Sextonåringen inte kommunicerade direkt med varandra?
Det kan du undra, Ninja. Vi har inte ens så här i efterskott kommit på denna tanke.
Ska se om Orangeluvan eller Sextonåringen har någon åsikt!
PAUS
Nej … ingen vet. Det fanns inte på kartan; inte för en sekund tänkte jag eller de på den möjligheten. (Tack och lov, för vad hade jag i så fall skrivit om idag?)
Blir hon fast i Södertälje nån mer gång så finns ju jag t ex. i närheten.
Fast sånt här brukar ju bli en lärdom för livet. Man åker fel en gång, sen får det räcka.
Yngsta Homsan hälsar att han vet hur det känns, han åkte fel fyra gånger när han skulle hem från skolan i stan ffg.
Tack, Ninja!
En gång skulle jag åka röda tunnelbanelinjen från Centralen till Karlaplan eller Gärdet (hade liksom inte bestämt mig) och råkade fundera för länge så att jag hamnade i Ropsten. Klev av och tog tåget tillbaka och tappade sedan koncepterna totalt eftersom tiden gick och jag inte hade så många minuter att spela på. Glömde kliva av IGEN, hamnade på Östermalmstorg, där jag sprang upp och tog en taxi till min slutdestination.
Det får nästan räknas som en bedrift.
PK ska förresten uppmärksammas som den som i dagens nuläge har bäst koll av oss alla angående skyltningen på perrongerna. (Det är ju jättecoolt: båset har försänkningar nästan överallt!)
Maten är räddningen, ja! Efter Bokmässebesök i Göteborg skulle jag resa hem med X 2000-tåget, 1:a klass med beställd middag. (Förlaget är generöst ibland!) Efter härlig lunch med göteborgska vänner kom jag klivande på Centralen; si där står tåget till Stockholm! Ombord i 1:klassvagnen, väldigt va där var tomt, ja det dröjer ju en liten stund innan tåget går. Bläddrade belåtet i nyinköpta böcker och såg i ögonvrån hur tåget på spåret bredvid gled i väg. Det var mitt tåg! Själv satt jag i mjölktåget som skulle gå lite senare, stanna vid alla stationer och inte servera nån mat. Den snälla konduktören tyckte synd om mej och – lyssna nu – hämtade lite att äta och dricka åt mej från cafévagnen. SJ bjöd!!!
Wow.
Vi förstod ju inte förrän de sista minutrarna att något var krångligt. Hon skulle komma i sista sekunden till plattform 19 och så skulle vi springa till plattform 12. Eller så skulle hon missa tåget och jag skulle fånga upp henne vid 19. Det var ju aldrig oklart VAR hon skulle komma fram och VART vi skulle, bara NÄR. Sedan bröts VAR- och VART-kontinuum och världen tiltade.
Förövrigt så tycker jag att vi ska skänka Kulturchefen en tanke.
Medan vi andra redan har hunnit med att fira påsk så är Kulturchefen
fortfarande fast i julfirandet. KC verkar ha hamnat i en slags
julaftonhelaveckanfas. 😉
Isch, vi steg upp 06:00 i morse (gräsligt, gräsligt, övermåttan gräsligt om man är vi) och for till Stockholm. Med bil, dock, och alldeles avsiktligt.
På tal om skyltning vill jag klaga på vägtunnlarna där. De är föredömligt skyltade när man åker in i dem. Men på ett ställe — ett synnerligen viktigt ställe när man ska ut ur en viss tunnel på Söder — saknas en helt avgörande skylt. Nämligen en som pekar ut rätt avtag f.v.b. E20.
(Helt sant: det står riktning E4 och E20 när man åker ner i tunneln, men ingen skylt därinne nämner Europavägarna alls!)
Så vi tog inte av på rätt ställe och fick därför se diverse intressanta platser vi inte har sett förut, och det är ju spännande i sig, men inte helt nöjsamt när det man önskar är att komma loss ur stadsbebyggelse. Tröttsammast är att vi har gått på den minan en gång förut, och vi vet egentligen vilket avtag som är rätt, men nu hade vi ett par vänner i bilen och pratade med också, och syns då ingen skylt med grön färg … Direkt uselt, vill jag kalla detta.
Men jag undrar hur det gick till med biljetten. Först hade hon ju inte någon biljett till Sthlm och hur blev det med biljetten tillbaka? Får man ens köpa biljetter ombord på tågen numera?
En som aldrig frågat förr.