Jag sover på det roliga tåghotellet i Hudiksvall inatt – det som tågen kör in i flera gånger i timmen. Det sitter ihop med O’Learys, så där måste man ju äta.
Med foträta Birkenstocksteg klev jag in på O’Learys fullständigt utsvulten – med moderna mått mätt, eftersom vi drabbas av näradödenupplevelser efter blott sex timmar utan föda.
Jag bestämde mig för ”Ray’s Hot Chili Burger #77” med jalapeños, ost och stark chilimajonnäs.
Sedan försökte jag att inte äta mig mätt och bli hypertörstig på de obligatoriska popcornen som serveras medan man väntar på maten.
Maten kom äntligen och jag tog lyckligt en bild för att skicka till familjen så att de skulle få veta hur bra jag hade det.
Och så pulade jag in ett gäng påmmfritt i munnen, kletade runt med dippsåsen och tog en tugga på en Cheddar Zapper.
– PFOIIIINNNG! sa zappern och sprutade med full kraft en vätskestråle rakt upp i min högra näsborre.
– Va? sa jag och rynkade pannan medan jag stirrade ner i maten som hade attackerat mig.
Den var halvfryst … jättetillagad på utsidan, fullständigt olagad på insidan.
– Ursäkta … sa jag till en förbispringande servitör. Ska den här vara varm?
– Ja…
– Det är den tyvärr inte.
– Oj. Vänta.
Servitören hastade iväg till köksluckan och kom strax tillbaka med en skål.
– Ge mig dem (alltså the Cheddar Zappers) så ska jag …
Jag plockade upp dem från tallriken och lade dem i den framsträckta skålen. Servitören och skålen försvann. Då blev jag lite misstänksam, och tyvärr, tyvärr, lyfte jag på locket till min hamburgare. Som efter först okulär besiktning, sedan efter lätt palpation befanns vara … på sin höjd lite ljummen.
Faaan.
Jag vägde för- och nackdelar och bedömde hur min egen hunger stod sig i jämförelse med läbbigamatkänslan samt beslutade mig för att göra ett snabbt Pac Man-liknande snitt i burgaren för att verkligen säkerställa att ytkänslan var korrekt uppfattad: att hamburgarn inte var varm.
Tyvärr stämde det.
– Ursäkta! sa jag till en servitris. Jag ber verkligen om ursäkt, men hamburgaren är inte varm …
– Nämen. Får jag känna på den? Vi kommer ju ändå att slänga den, så …
– Ja, varsågod och känn!
– Oj, men oj, ja, sa servitrisen med sina fingrar inne i min hamburgare. Oj, den är inte … hm. Du får en ny.
Servitrisen tog hela tallriken och gick iväg. Ungefär tio minuter senare kom servitören med … med … öh … vanudå? Samma tallrik? Underligt. Med samma mat? ”Vad konstig portionen ser ut!” hann jag tänka innan jag tappade hakan av förvåning.
Det var exakt samma portion.
Det var samma halvätna – nu ljumma – och mjuka påmmfritt, samma utkletade cole slaw, det var samma sönderskurna hamburgare, fast nu lite mer stekt.
– Ursäkta, sa jag till servitrisen. Jag är verkligen inte så petig vanligtvis, men nu har du ju haft dina fingrar inne i min hamburgare, och nu sitter jag här med exakt denna hamburgare. Den är varmare, men det känns inte riktigt b…
– MEN JAG SA JU TILL HONOM ATT HAN SKULLE TA EN NY!
Servitrisen bad om ursäkt och högg min tallrik och jag hörde henne på håll säga ”jag sa ju att jag hade haft mina fingrar i burgaren!” till kökspersonalen.
Ytterligare kanske tio minuter senare fick jag en ny portion. Som var okej. Men det här med att vara besvärlig kund och att tjafsa och klaga är faktiskt inte alls särskilt trevligt. Sedan åt jag inte ens upp all mat, vilket inte alls stämmer med min matpersonlighet.
Jag fick 20 % rabatt på priset för debaclet. Jag svälter verkligen inte; det är på intet sätt synd om mig. Men nästa gång går jag fan på Donken istället.
Gonatt!
Glääärk, är väl vad man spontant känner om den däringa pannbiffen.
På ett ungefär.
Påminner om din burrelycka på Scandic Grand Central. Den var också kall. Eller kräver du hundragradersburrar?
– ” –
(som Ninja, menar jag)
I vanligt säte kan jag stundom somna på tåg. I sovkupé sover jag uruselt på tåg*. En bit ovanför tåg har jag aldrig försökt sova, men jag har i större delen av mitt vuxna liv bott med järnväg på högst femtio meters avstånd och det går bra. Intressant.
* Det där har säkert att göra med att de enda gånger jag har ”sovit” i sovkupé har det handlat om tåg som anländer vid femtiden och man måste kliva av före halvsex eller nåt, och då tänker man ju ”jag måste somna med detsamma och tänk om jag inte vaknar i tid …” varvid sömnen flyr sin kos.
Jag minns inte burren på Scandic Grand Central, Skogsgurra! (Däremot minns jag den norska ölen som serverades i champagnekylare och den mystiska marängsvajsen.)
Det gick förresten alldeles förträffligt att sova med tågens swischande och med jänvägsövergångens plingande! Ja ba zzzzzzzzzz!
Nu ska jag gå ner till O’Learys, där ju hotellfrukosten serveras …
ALLA som var där – och ALLA (inklusive Allan) var där – minns din isburre. Men du minns väl bara den där barsnubben som du tydligen fick rabatt hos. Och svajsen är också bevarad i okärt minne.
Svajs?
Jaha. Svajs. Är inte språket underbart?
Det uppstod en diskussion mellan manlig och kvinnlig servitör om huruvida det heter marängsvajs eller marängschviss. Visst är svenskt skolväsen fantastiskt.
Clint vi int’. Nu är det läskiga maten som gäller. Stackars Lotten. Och hur var O’L:s frukost, vill man ängsligt undra? Äggagagra på pulver och kallt basónfläsk?
jag gisslar på hjultomten
eftrersom det var tåg inblandade i den här däckaren det säjer jag nu
yo
Nu skäms jag å Hudiksvalls vägnar. (Är till hälften därifrån.)
Nämen embryo is redan back – välkommen fast det inte är december än!
Frukosten var som en helt vanlig hotellfrukost med små temuggar och sådär, så jag kan inte klaga. (Baconet var felfritt, äggröran stenhård.)
Lule-Anna: Men allt annat är bra i Hudiksvall!
Åh, du skulle gått på indiska restaurangen på Möljen istället, och blivit mycket nöjdare!
Stenhård äggröra! Som sådana där skyltningsrätter, gjorda av papier maché eller gips eller vad det är, som ska visa hur dagens rätter ser ut.
Välkommen hit Catrin – och jag ska definitivt gå till en annan restaurang nästa gång! (Jag har fått flera tips och många har sagt att de inte är ett dugg förvånade över vad jag berättar. Ack.)
om vi bectember att det är december så är det det: öppna lukcrorna
sätt upp en skärva i fönstret
hoppla upp på varsin kanel också rid i natt
poeter…
Signalfel: nu ska jag sitta på stationen i Hudiksvall i två timmar. [plats för primalskrik]
Kopparstöld vid Myrbacken mellan Knivsta och Märsta/Arlanda har resulterat i jordfel och kabelbrand och haveri i signalsystemet. Svindyrt och tar tid att laga.
AHA! Bör jag ändra min biljett och ta mig vägen
Hudiksvall–>Gävle–>Uppsala–>Västerås–>Etuna?
Glömde:
– FÖRNICKLADE TJYVAR OCH BANDITER!!!
Måtte dom jämrans koppartjyyvarna drabbas av kallbrand, allra minst.
Men nu kan jag ju sitta här och i lugn och ro förbereda morgondagens radioprat, som ska handla om franska importord och -uttryck.
Schangdåbelt!
Då tror jag du behöver den här inför morgondagen.
Maten på O’Learys i Hudik är aldrig varm. Sämsta köket i stan.
Åh, kära nån vilket ljuvligt klipp, Niklas! Jag satt här och tänkte: ”Men vem tusan påminner han om, Sten Broman? Han liknar ju … nån som jag känner!”
Fast sedan kom jag på det: han påminner ju om mig.
Sten Broman enl Niklas länk! Här önskar jag båsmors kommentarer.
Men hej, Helena! Väkommen in i kommentatorsbåset!
(Rapport från kopppartjuvsförseningen: vi rullar mot Stockholm. Alla är JÄTTEARGA på koppartjuvarna; tågresenärerna talar med varandra som vore de gamla kompisar om hur de gång på gång drabbas av kopparidioterna. Alla är ense: koppartjuvar och cykeltjuvar sabbar infrastrukturen mer än några andra.)
Det är lika bra att sluta drömma
det går åt helvete i alla fall
för om man drömmer om Paris
hamnar man på någe vis
likförbannat i Hudiksvall
https://www.youtube.com/watch?v=-fXbG3wqr5A
Undrar hur Sten Broman tilltalat Ågust Strindberg, som tydligen föredrog detta uttal av sitt namn?
Tvärsäkra människor kan stundom vara väldigt roande.
Han Broman hade ju blivit helt galen av våra dagars varierande uttal av euro …
Så spottet yrde ur mungiporna, haha!
Åh, gamle Sten!
(Fast det är en rolig iakttagelse han indirekt gör när han frågar hur folk i Stockholm uttalar Australien. För där har vi ett a-u som faktiskt aldrig har slipats ner. Trots att det börjar på å i engelska.)
(Haha, ett ”a-u” som ”börjar på å”. Jaja, ni begriper förhoppningsvis vad jag menar, hur jag än syftar.)
Jag fastnade också för Sten Bromans ilska mot uttalet [agusti], vilket ju är precis som det … väl … ska vara?
(NE ger inga besked, men SO säger faktiskt aogusti … Hm.)
Men är det inte skillnad på att säga å-gusti och a-gusti?
Eller au-gusti dåra.
Jag tror att jag säger au-gusti. Eller av-gusti. Men när man börjar tänka på hur man uttalar ett ord vet man plötsligt inte.
I varje fall uttalar jag inte auktion och aktion lika, vilket delar av min familj gör. Det har ibland givit upphov till förvirring.
Hudik är en kommun som vill ligga i framkant, skapa trender istället för att följa dom osv. Efter iste och islatte kommer nu Isburgaren! Sval och läskande burgare med tillbehör som är läckert krispiga och kalla i mitten.
– Det här kan bli en världssucce, säger kommundirektören i Hudik Eski Mo. Kommunen har pumpat in stora belopp i detta och har tillsammans med näringslivet tagit fram det helt nya och revolutionerande konceptet som nu rullas ut på O’learys. Vi räknar med en mängd nya arbetstillfällen har i byggden när livsmedelsproducenter från hela världen kommer hit och etablerar sig för att kunna ta del av det know how som kommer att finnas samlat här. Hudik kommer att bli ett Matmekka, ett Isburger Wally.
”Hudik, vi sätter trenderna”
Ha! Tack, PK!
Och hur har ni det idag då? Här i Sörmland lyser solfan så man inte ser nåt annat än ljuset i tunneln.
Hudik hade stor sprittillverkning, jaså minsann. Undra på att det kallades ”Glada Hudik”.
Ljust, ja. Och snö på marken i preciiiiis tillräcklig mängd för att täcka och följaktligen göra allt ännu ljusare. (Samt ett par minusgrader så att tvåcentimeterssnön ligger kvar.) Det är man ju inte van vid.
Förresten, när man är inne och det är så här ljust ute ser man att mörka ytor inomhus också är oväntat ljusa. Se så glatt. Och lite lurvigt. Dammet står så grått och grant i stugan, eller vad heter det? Är det dags att börja med julstädning snart? (Huuu då.)
”Åh gamle Stan” är inte det en hyllningssång till Stan Laurel (½:an)
Letar förtvivlat men hittar inget. Nån som vet?
HK: ”Åh, gamle Stan” är en bit av Povel Ramel och mycket riktigt en hyllning till Halvan. Den finns på en skiva vi har som heter ”Vid pianot: Povel Ramel”.
HK: Finns på skivan ”Vid pianot: P Ramel”, om jag minns rätt.
Jopp, (Det var den jag tänkte på långt härutanför.) Men … hm. Kanske Povel Ramel. I alla fall varieras en gammal Stockholmshyllande schlager med refrängen ”Åh, Gamla Stan”. Tror jag. Hm.
Härutanför? Dumma felrättare. Härovanför anser jag att jag skrev, ty det var vad jag menade.
Och titta, Margareta var snabbare än jag, och lite exaktare också.
Och Brid!
När ska jag lära mig att rulla upp ordentligt innan jag babblar?
Hej Annika! Babbla på, det är bara trevligt!
Nu har jag tittat efter på skivan, och skivan heter Vid pianot: P. Ramel”, och låten heter ”Hyllning till Halvan”, vilket ju kan förklara att den inte går att hitta om man söker på ”Åh, gamle/a Stan”.
Precis, det var den jag kom att tänka på Annika när jag läste din kommentar.
finns på Spotify
Tack alla
Nja det var en dålig länk. Kanske den här är bättre.
Kanske lite långsam men bra.
Spanarna i P1 idag.
Jonas Hallberg (tredje inslaget) erkänner sig ha varit språkpolis, men vill nu kalla sig språkherde.
Lyssningsvärt.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/632783?programid=516
Språkherde – fin titel.
Nu har vi pokulerat vid middagsbordet och utbrustit i ”och finna på de bästa råd”. Det är från nån psalm, tror vi. Jag gogglade: ”Hur man blir av med sina finnar” dök upp som träff. Vi är well past the age of finnar .
Båset är vår räddning. Vilken psalm eller annan rillisjös hymn?
Men Ökenråttan, hur googlar ni egentligen?
Svaret återfinns i Vestkutsen, från den 26 okober 1944:
” Örn kära nior ej blir trött så läser jag psalmen 97. Se Jesus är
ett tröstrikt namn och i ali nöd vår säkra hamn, igenom honom få
vi nåd och finna på de bästa råd.”
Vi klarade det på egen hand. Vi gogglade ”nåd och finna på det bästa råd” och si, då kom träffen: Si Jesus är ett tröstrikt namn. Ye man!
Fast den textraden verkar inte så med i psalmen.
Nämligen tänkte vi sålunda: Vilket ord rimmar på ”råd” och förekommer i raden innan? Ja i gudliga sammanhang är väl ”nåd” ett säkert kort. De’ va’ de’.
Hemma i pörtet igen efter en intressant” vistelse i Vällingby dit tre stackars kineser tagit sig för att diskutera tekniska problem med yours truly. När vi pratat via medhavd tolk, som jag redan från början misstänkte inte var så bra på teknik, i ett par timmar visade det sig att jag inte förstod frågorna och att de inte förstod svaren.
Efter viss förvirring började det gå upp för samtliga inblandade att de ville kontrollera järnvägshjul medan jag kunde erbjuda kontroll av elmotorer och motorlager.
Pinsamt. Kineser är ju lite känsliga när det gäller att tappa ansiktet – och nu låg alla deras ansikten i en hög kring fötterna på dem. Då sa chefen för gruppen (de hade gjort lite research och fått veta att hutlöst dyr whisky inte var gångbart längre): ”Men vi skulle ju ändå åka till Sverige och lämna den här presenten till din fru” och så fick jag ett litet tunt och ganska lätt paket i vackert papper.
Och, tänk så lätt det kan vara att återfå värdigheten och återställa ansiktena. Nu var alla glada och Hyttis blev extra glad när hon öppnade paketet och ut flöt en mycket vacker sidenschal som inte vägde nånting – och ändå kändes varm kring halsen.
Men nog tycker man att en språkkonsult hade varit värd sina pengar. Då hade de inte behövt åka med oförrättat värv. Schalen kunde de ju ha skickat med posten. Så lätt som den var.
(Tur ÖR hittade fram själv, ty psalmer är inte min bästa gren.)
Ha! Jag tänkte väl det! Innan låten handlade om gamle Stan handlade den som sagt om Gamla stan, och det var Edvard Persson som sjöng den. (I en film som heter Klockorna i Gamla stan, som jag hoppas och tror att jag har lyckats undvika, för jag känner inte igen något av beskrivningen.)
Så, för folk som liksom jag finner ett slags bakvänt behag i gamla pekoral, här finns en ljudfil ihop med texten.
Och den texten är ett under av tillkonstrad meningsbyggnad. Min favorit:
Där ser jag huset där mor ömt mig smekt
när första gång jag såg dagen
Wow, Skogsgurra! Undrar just (=hjälplöst nyfiket) vem snillet var som stod för planeringen av det mötet. (Jag visade just ditt inlägg för min andra hälft, så att jag fick en tappad haka till att rapportera.)
Men kinesiska sidensjalar är verkligen inte det sämsta!
Konungens återkomst: Den sökta låten var ”Se Jesus är ett tröstrikt namn …”.
Klockorna i Gamla Stan ska man undvika allt man kan framgent också.
Den tillhör kategorin gmla svenska filmer som inte ens två skämskuddar räcker till för. Edvard Persson-filmer gör gärna det. Tillhör ovansagda kategori. De har inte åldrats med behag.
På P. Ramel-skivan Radiorariteter kan man höra en mycket rolig, och lika mycket elak parodi på den frodige egoisten, som heter Edvard Jinsson. Den vågade Povel bara sända när Edvard var och gjorde bort sig i Staterna (som det hette på den tiden).
Siden är ett underbart material, lätt, varmt och svalt. Efter behag.
Har en gång haft ett silkesvaddtäcke som var som en dröm att drapera runt min mulliga lekamen.
Nu måste vi ju utreda vem som har snott silkesvaddtäcket som draperades runt Ninja en gång i tiden. Och om Hyttis nyfådda sjal kan tänkas funka som dylikt täcke.
Det händer så mycket här, och inga psalmer kan jag.
Va? Inte ens Trygga Räkan, som till och med jag, hednabarn, kan?
Nä, ingen snodde täcket, det vaddade ihop sig till kuddstorlek, men detvar fantastiskt så länge det varade. Det skulle nog varit bättre quiltat så hade det hållit längre.
Hyttis sjal ska draperas runt Hyttis och glädja hennes hals med sin varma lätthet och andras ögon med sin skönhet!
En vänlig grönska, Den blomstertid nu kommer, Stilla natt, Trygga Rekan, I denna ljuva sommartid, Bereden väg, Gläns över sjö och strand, Det är en ros utsprungen brukar även hedningar kunna.
Men inte Lotten?
Jag (hedning) kan dem, och förmodligen några fler också. Så många psalmer är så vackra som sånger, helt enkelt, så att jag mycket gärna sjunger dem och dessutom kan texterna sedan småskolan.
(Hihihahiha … Sanningen är att när jag började skolan året 1967, så var det fortfarande helt normalt med ”Morgonsamling” vilken innefattade nån liten bön och nån liten psalm. Jag var en utpräglad avvikare eftersom jag varken kunde böner eller psalmer, då i början. Hednabarn, som sagt. Jag hade ju aldrig varit i kyrkan.)
Japp, sidenvaddtäcke is da shit! Ska snart gå och träffa mitt eftersom det inte fans någon linolja hemma att olja mitt nylagda golv med. Förmodligen är alla flaskorna jag har lagrade i mitt bildminne i Fattigstugan. Irriterande!
Din klara sol går åter upp, vi hälsar dig, o Gud
med kraft och mod och nyfött hopp
vi höjer glädjens ljud
rinner det upp i mitt minne som morgonsamlingarnas standardpsalm.
Rackarns med linoljan, Niklas, vad är det för golv, och är det kokt eller rå linolja?
…som din dag är skall din kraft ock vara…
Är inte det ett psalmfragment? Eller har jag förvrängt det? Det är i alla fall en text som av och till dyker upp i mitt medvetande och kan kännas nyttig. Men jag förstår inte vad den egentligen betyder.
Annars är alla skrifter som går religiösa ärenden så fulla med oreflekterade, undertryckande och fördomsfulla åsikter att Pippis pappas yrkestitel, och då menar jag inte kapten på Hoppetossa, framstår som ett under av korrekthet.
När jag säger ”alla” så kan jag egentligen bara svara för Bibeln, Psalmboken, Katekesen och Koran. Resten har jag inte koll på.
Nu är vi snart inne på religion och förtryck. Förtryck och ofrihet. Ofrihet och förtryck och krig. Och därav följande konstant kaos i världen. Kaoset flyttar omkring och ibland är det ”dom” och ibland är det ”vi” som är värstingarna. Jag har länge tänkt att vi skulle må bättre utan religioner, men börjar inse att religion inte bara är förtryck utan också en samlande kraft där olika kulturyttringar och förhållningssätt får sin näring. Och utan dem skulle livet vara ganska fattigt.
Ja se när en gogglar, då är varendaste bokstav superviktig. Vi sökte på ”finna på DE bästa råd” och då fick man tips om finnkamp. ”DET bästa råd” gav Återkomsten rätt träff. Vi Ö-Råttor så gamla så minns det hela i äldre stavning. Så ”nåd” hade inte behövts då när jag också sökte på ”det”. Glasklart? Och intresseklubben antecknade, förstår jag.
Ja, jag säjer gogglar för jag tycker googla låter så dystert. Gooooogla.
OT: Nordic Choise hotels har blivit hälsosamma och skippar Basonfläsket. Huruvida äggröran är äkta eller pulver kan man ha sina funderingar på. Lotten, Beware!
Det har jag också tänkt på ÖR, att det är lite som lommens ödsliga rop att gooogla. Dessutom låter goggla roligare.
Självklart gogglar vi med! Annars ska här skruvas ihop en byrå, bakas pizzor och stickas strumppar nu mer två! Eller snarare, jag ska lägga upp för nästa strumppar (jag har redan rivit upp två gånger och räknar med att uppläggningen kommer ta tid … )
Skogsgurras textfragment är ur psalmen ”Blott en dag” och nästan korrekt. Byt ut ”är” mot ”så”. Versen innebär nog att Gud inte lägger på oss större bördor än vi orkar med, vilket ibland känns trösterikt och ibland bara fel.
Efter att ha gått på söndagsgudstjänster mer eller mindre regelbundet i uppåt trettio år har jag lärt mig rätt många psalmer, och många av dem är vackra i både text och melodi. Somliga bara i ettdera och somliga är gräsligt banala – men de har väl också sina goda sidor.
Vikarierade ett år för många år sedan som kantor i vårt lilla kapell
i den by jag nu har lämnat. Jag tog jobbet mest för att det var så kul
att spela orgel. Juldagsmorgon var det åtta grader (varmt) i kapellet
men en liten trogen skara hade i alla fall infunnit sig. Likt Karl Tyras, traktens original, hade jag velat utbrista: ”ett par vanter skulle en allt ha hatt”
men med ett par vanter på hännera hade det allt bleve svårt att känna igen
Var hälsad sköna ….
Torgvantar, det är modellen det, för sådan tillfällen!
hyttfogden: I morse när vi vaknade hade vi 9 grader (plus) i sovrummet. Men vi behövde ju inte spela orgel, förstås.
Hej o frusna människor!
Förlåt frånvaron, men här har det lidits och tittats på hemsk basketmatch (Sverige förlorade och spelade bedrövligt) och sedan umgåtts intensivt vid köksbordet – såpass att glassen hann smälta innan vi hann äta upp den.
Men i morgon är en annan dag!