Hoppa till innehåll

Månad: november 2015

Kalenderflickans återkomst

solteckningluciaProgramförklaringen 2015

Sedan 2005 har det här skett mystiska och underliga samt obegripliga ting för att december ska bli en om möjligt ännu mer plottrig månad. Men se det som en anledning till att inte hinna med alla måsten.

– Nej, jag måste inte alls stryka ditt lusselinne. Alla som gissar i Lottens julkalender har fått dispens i år.

– Sätta upp julgardiner? Jag har då aldrig hört på maken, det skulle du ha sagt i november. Nu har jag inte tid, måste googla ”Dan Brown & Skebokvarnsvägen”.

– Dubbdäck? Äsch, i år ställer jag av bilen under vintermånaderna. På grund av miljöhänsyn? Nej, julkalendern.

Here we go!

Varje dag den 1–24 december lägger jag ut en text. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats. morfars_hatt

Vid midnatt (oftast) kommer ett facit, som fordom låg på Facitsajten i kvarteret härintill – men numera är det bara Julkalenderfacit på lotten.se som gäller. I facit drar jag ur min morfars plommonstop namnet på en av dagens kommentatorer, som då vinner en för året specialdesignad Hemlisbloggar-t-shirt. Här är de två senaste årens motiv: 2013 års båsmeter med PK-inspiration och Pip-Petters hårdrocksdesign från 2014.

julkal_2013

julkal_troja_2014

Eftersom jag har nytt webbhotell, kan det hända att aldrig- eller sällankommentatorerna nu hamnar i spamlådan första gången. Därför rekommenderar jag att ni kommenterar redan idag och skriver nåt tramsigt för att liksom ha fritt blås in i båset när första luckan öppnas strax efter midnatt den 1 december.

Det allra, allra viktigaste nu: kom ihåg att inte skriva ut det rätta svaret om ni är säkra på det! Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör ge ledtrådar precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker de facto har fel.)

Kliv in i båset allihop! De som är lite blyga kan skriva t.ex. ”Hej” eller ”Pssst” eller bara ”Dan Brown”. Några ordförklaringar lägger jag in i första kommentaren så att ni vet hur man gör en blåsippa och vem i hela friden HB är.

Förresten måste ni läsa om den stora alfabetiseringskonspirationen igen!


Nytt för i år är att man kan köpa tröjan som grisen i säcken om man känner att man på inga villkor vill kommentera eller dras ur hatten eftersom man riskerar att drabbas av prestationsångest och därför lägger sig att dö, snyftande och sjungande en klagosång över sin bristfälliga, litterära bildning. (Detta kan jag förstås inte alls rekommendera.)

Antingen sätter man in 300 kr via Payson (länk här uppe till höger) eller så swischar man till 070-888 55 42 eller så mejlar man till mig och ordnar allt genom att t.ex. ses en mörk kväll på Sergels torg. Jag är damen med hyacint i knapphålet och plommonstop på skulten.

Share
129 kommentarer

The Return of the Elljusstakarna

Jag kom plötsligt på att det ju är första advent och att jag ”borde” ställa fram eljusstakarna. Så jag rotade fram dem.

Vi hade en italiensk gästforskare boende hos oss för några år sedan och han berättade om detta osannolikt vackra och fantastiska som händer i december:

– Svenskarna förvandlas från att vara muttrande hedningar till att äppelkindat anamma den kristna tron och tända sjuarmade ljusstakar i alla fönster! I love Sweden!

Skärmavbild 2015-11-29 kl. 00.15.08
Usch, så prydligt.

Så visst ”borde” jag väl ställa fram stakarna – om inte annat så för att glädja alla som oroar sig för vår plågsamt vacklande religiositet? Så jag letade. Och fann nio stycken av olika modeller och årgångar.

”Funkar” hade jag skrivit på två som funkade. Ingenting hade jag skrivit på resterande sju – som inte funkade ett endaste dugg. Inte minns jag hur detta ordningsamma förfarande kom till stånd runt trettondagsafton för snart ett år sedan, men imponerad blev jag.

Och sedan försvann två konstiga timmar när jag bytte lampor, skruvade isär stakarna, eltejpade och fäpplade samt svor. Resultatet är enastående:

  1. De två ljusstakarna som det stod “funkar” på, funkar.
  2. De andra sju är precis lika döda som de var för två timmar sedan.
  3. Jag vet nu att jag behöver köpa förstoringsglas om jag ska kunna se vad det står på de förnicklade, små glödlamporna.
elljus
Det där spöklika barnet är inte mitt.
Share
61 kommentarer

Lennart rimmar på allt

Lennart Hellsing (1919–2015) och jag var ju gamla kompisar.

hellsing_lottenbergman
Lennart och mitt tillfälliga tunnelseende.

Ehum. Jag ljuger så att jag tror mig själv, förstås. Sanningen är att jag har fotograferat honom på Bokmässan och att jag 2011 ingick i ett gäng som skulle nominera årets nyord, där även Lennart ingick.

2011hellsing_lottenbergman
Lennart och mitt fokus på anteckningsboken.

Förvisso har jag under åren beundrat Ingemar Stenmark och Björn Borg mer än Hellsing, men det är en helt annan historia. En som idag sliter sitt hår förtvivlar över tingens beskaffelse är förmodligen Sydsvenskans Andreas Ekström, som inte känner som nästan alla andra:

”Men låt mig bara säga detta: att rimma hur som helst är ingen som helst konst så länge man inte behöver ta hänsyn till vilka ord som faktiskt finns. Den uppburne Lennart Hellsing är enligt min enkla mening en av innehållslöshetens främsta företrädare i hela 1900-talslitteraturen. Jag har aldrig hört något så tomt någon gång, och slentrianhyllandet av detta tekniskt genomförda ingenting gör mig svårt provocerad.” (Hela texten från 2008.)

Men. Nu måste jag protestera; den här är ju inte innehållslös eftersom man anar ett ännu inte sökt patent:

Vitamin, Vitamin! Kom hit min kusin
din mamma har tappat sin sista sardin:
Syster hon grät
så det regna i knät
men kjolen hon hade var vattentät.

Ok; här blir det förstås svårt att finna sans och vett:

Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.

[—]

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Fast det gör ingenting alls eftersom man kan fokusera på att tolka ”gnida min fiol” ekivokt, att googla citronil eller uppröras över stavningen av paprika. Och varför ska allt vara fyllt av innehåll? Nej, fyllen I alla lifvet med trams och intetsägligheter, nyuppfunna ordvrängelser och rim som inte finns!

Gör som Lennart och rimma på allt:

Fru Pantalong
bor på en balkong
kokar till middag
rammelbuljong.

Vilket osökt för oss in på Povel Ramels Lingonben från 1957, som mig veterligen inte innehåller något vettigt utom … det faktum att rysligt mycket kan tolkas som ekivokiteter, vilket den nuvarande Tjugotreåringen inte anade när han lärde sig den utantill för 17 år sedan.

Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad
och en var dum i huvet

Hej, sa Kvark till lille Tork
Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris?
Ja, det gjorde Ivar

Hör du hans lilla runda tass
när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa
Se hans lilla piga?

Tomtefar i skogens brus
sitter som ett päron
Han har inget eget hus
allt i sin stora näsa

Söt och blöt är sagans fé
Trollen är bjudna hit på té
Det lilla trollet! Pass för de!
Nu ska mormor bada

Väva och spinna natten lång
Prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla
Hästen heter Sverker!

Stora slottet Drummeldimp
ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in
som ej kan baka struvor

Gyllenkrull och Sockertipp
Kom, ska vi dansa häxan våt!
Vill du mig här, så har du nåt
Sov du lilla tryne

Kungen är full av stock och sten
Skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar
Hur ska Lillan orka?

Upprop till alla ordvrängeristollar i Sverige: rimma och skriv och se till att denna underbara tradition med tramsiga rim och orimmade orimligheter får ett uppsving!

yvonnelombard
Yvonne Lombard 1954, då alldeles nygift med Lennart Hellsing. (Texten är exempel på annat innehållsligt nonsens.)

Fotnot
Ordet ”piga” i Lingonben länkar till en video med Gunwer Bergkvist & Martin Ljung eftersom jag fick göra lite efterforskningar när det visade sig att det inte i alla versioner står just ”piga” utan … ”faster”.

Share
96 kommentarer

En teatral krigshjälte

Någon sa:

– Det är bra med krig med jämna mellanrum. Då får man veta att man lever, och slutar gnälla över trivialiteter.

Må så vara, men krig vill vi ändå inte ha. Fast att läsa om forna tiders krig kan för en pacifist som en annan ju vara alldeles förfärligt trist och tråkigt (Napoleons slagfältsstrategier: gäsp) – eller alldeles, alldeles underbart.

Om det amerikanska inbördeskriget 1861–65 vet vi att Patrick Swayze sprang ut och in genom hus och råkade ut för trista killar som vill skjuta honom medan Clark Gable grälade med Vivien Leigh och Matthew Broderick fick basa över det första regementet med killar som Denzel Washington och Morgan Freeman.Skärmavbild 2015-11-22 kl. 05.10.21

John_B_Magruder-197x300Men det hände sig vid den här tiden också att en tiljornas man – general John Bankhead Magruder – fick användning för sina talanger på ett … ovanligt sätt.

Nordstaternas arme på nästan 70 000 man marscherade mot Richmond i Virginia och skulle bara klampa över halvön mellan floderna York och James, var det tänkt. Men det var där, på The Virginia Peninsula som Magruder höll till – med sina blott 13 000 soldater.

400px-Virginia-peninsulaDen oerhört teaterintresserade Magruder var en rolig fyllbult som läspade (utom när han sjöng) och som sluddrade ut konstiga order som ”gå omkring i en cirkel därborta, ni 200” och ”ro hit med 100 frivilliga som kan kasta stenar och tjoa och skrika och föra så mycket oväsen som möjligt”. Hans mannar lydde, men skrev i sina dagböcker att det här med att kriga inte alls var som de hade trott att det skulle vara.

– Men ska vi inte i alla fall sikta på nordstatarna som hukar därborta?
– NEJ! Panga hej vilt som om vårt ammunitionsförråd är obegränsat och se till att köra omkring med hästarna och vagnarna så att gruset yr. Vråla för era lungors fulla kraft!
– Men …
– Tyst, soldat! Hugg ner de där stora träden där borta och lägg dem med tio meters mellanrum i en vid cirkel däääär!

Det visade sig så småningom att Magruder redan på ett tidigt stadium hade förstått att han inte skulle ha en chans mot nordstatarna och att förstärkningen som han hade skickat bud efter inte skulle hinna komma innan han och hans armé var ett minne blott.

Så han använde sin fantasi.

kanoner_wood
De stora träden höggs ner och karvades samt målades till att likna kanoner …
soldat_wood_kanon
… och hans män fick order som: ”Ställ dig där och se ut som om du vet vad du gör!”

Och det funkade! Sydstatarna med teater-Magruder lyckade hålla nordstatarna på avstånd i väntan på förstärkning i en hel månad! 

generaler
Den enda bilden på sydstatarnas generaler, tagen 1869 när de hade en reunion. Magruder är den allra suddigaste; förmodligen hade han mer än bara handen innanför västen.

 

Share
44 kommentarer

Ett besök på O’Learys i Hudiksvall

statt_hudikJag sover på det roliga tåghotellet i Hudiksvall inatt – det som tågen kör in i flera gånger i timmen. Det sitter ihop med O’Learys, så där måste man ju äta.

Med foträta Birkenstocksteg klev jag in på O’Learys fullständigt utsvulten – med moderna mått mätt, eftersom vi drabbas av näradödenupplevelser efter blott sex timmar utan föda.

Jag bestämde mig för ”Ray’s Hot Chili Burger #77”  med jalapeños, ost och stark chilimajonnäs. 

zappers
Extra ”Cheddar Zappers”, som är avlånga, friterade ostbollar med jalapeños. Mums.

Sedan försökte jag att inte äta mig mätt och bli hypertörstig på de obligatoriska popcornen som serveras medan man väntar på maten.

Maten kom äntligen och jag tog lyckligt en bild för att skicka till familjen så att de skulle få veta hur bra jag hade det.IMG_0790

Och så pulade jag in ett gäng påmmfritt i munnen, kletade runt med dippsåsen och tog en tugga på en Cheddar Zapper.

– PFOIIIINNNG! sa zappern och sprutade med full kraft en vätskestråle rakt upp i min högra näsborre.
– Va? sa jag och rynkade pannan medan jag stirrade ner i maten som hade attackerat mig.

Den var halvfryst … jättetillagad på utsidan, fullständigt olagad på insidan.

– Ursäkta … sa jag till en förbispringande servitör. Ska den här vara varm?
– Ja…
– Det är den tyvärr inte.
– Oj. Vänta.

Servitören hastade iväg till köksluckan och kom strax tillbaka med en skål.

– Ge mig dem (alltså the Cheddar Zappers) så ska jag …

Jag plockade upp dem från tallriken och lade dem i den framsträckta skålen. Servitören och skålen försvann. Då blev jag lite misstänksam, och tyvärr, tyvärr, lyfte jag på locket till min hamburgare. Som efter först okulär besiktning, sedan efter lätt palpation befanns vara … på sin höjd lite ljummen.

Faaan.

pacman

Jag vägde för- och nackdelar och bedömde hur min egen hunger stod sig i jämförelse med läbbigamatkänslan samt beslutade mig för att göra ett snabbt Pac Man-liknande snitt i burgaren för att verkligen säkerställa att ytkänslan var korrekt uppfattad: att hamburgarn inte var varm. 

Tyvärr stämde det.

– Ursäkta! sa jag till en servitris. Jag ber verkligen om ursäkt, men hamburgaren är inte varm …
– Nämen. Får jag känna på den? Vi kommer ju ändå att slänga den, så …
– Ja, varsågod och känn!
– Oj, men oj, ja, sa servitrisen med sina fingrar inne i min hamburgare. Oj, den är inte … hm. Du får en ny.

Servitrisen tog hela tallriken och gick iväg. Ungefär tio minuter senare kom servitören med … med … öh … vanudå? Samma tallrik? Underligt. Med samma mat? ”Vad konstig portionen ser ut!” hann jag tänka innan jag tappade hakan av förvåning.

Det var exakt samma portion.

Det var samma halvätna – nu ljumma – och mjuka påmmfritt, samma utkletade cole slaw, det var samma sönderskurna hamburgare, fast nu lite mer stekt.

– Ursäkta, sa jag till servitrisen. Jag är verkligen inte så petig vanligtvis, men nu har du ju haft dina fingrar inne i min hamburgare, och nu sitter jag här med exakt denna hamburgare. Den är varmare, men det känns inte riktigt b…

– MEN JAG SA JU TILL HONOM ATT HAN SKULLE TA EN NY!

Servitrisen bad om ursäkt och högg min tallrik och jag hörde henne på håll säga ”jag sa ju att jag hade haft mina fingrar i burgaren!” till kökspersonalen.

Ytterligare kanske tio minuter senare fick jag en ny portion. Som var okej. Men det här med att vara besvärlig kund och att tjafsa och klaga är faktiskt inte alls särskilt trevligt. Sedan åt jag inte ens upp all mat, vilket inte alls stämmer med min matpersonlighet.

Jag fick 20 % rabatt på priset för debaclet. Jag svälter verkligen inte; det är på intet sätt synd om mig. Men nästa gång går jag fan på Donken istället.

Gonatt!

natt_train
Det här med nattågen ser jag faktiskt fram emot; jag tror att jag kommer att gilla det.
Share
79 kommentarer

Damsalong, rökrum och tyst avdelning

Skärmavbild 2015-11-12 kl. 23.02.20När jag häromdagen i kommentatorsbåset skröt med att jag åt mat på en gammal båt, läste vi oss till att denna gamla båt hade en damsalong. Vips, fastnade jag i damträsket och letade reda på allt som gick att hitta om damers behov förr i tiden. Vi behövde nämligen inte bara salonger till vår sherry, utan även

  • damblusar, som har kommit att spela en mycket stor roll i den nutida kvinnodräkten, där hygienen fordrar att den som bär en ylledräkt eller ylleklänning därunder som komplement har en enkelt sydd blus i t.ex. linnevistra, bomullstyg, viyella eller fasta rayontyger
  • damhattar, som faktiskt är kvinnomodets mest inspirerande inslag, gärna av hårfilt (hare, kanin, bäver), ull, tyg eller strå
  • damkappor i högklassigt ylletyg eller annat tåligt material som står emot de påfrestningar som vår moderna livsföring utsätter det för
  • damunderkläder i helt nya material som har revolutionerat särskilt korsetten, även om benkäderna, damlinnena och underklänningarna även de har blivit allt mer lättskötta i fråga om tvätt och strykning.

damkapporJa, jag har lusläst Husmorslexikon från 1949. Se bara:

”En illasittande bysthållare och en dåligt anpassad korsett medverkar till både hängbröst och hängbuk.”

Eftersom alfabetet fungerar som det gör, lyckades jag naturligtvis även fastna i långa beskrivningar av damasker, damastdukar, damejeanner och dammhanddukar (som, förstår ni, bör vara 40 × 40 cm stora).

Och så var det då båtarnas damsalonger. Tydligen placerades de lämpligen i fören, medan röksalongen för herrarna fick vara i baki aktern. Man undrar ju om de även utrustades med vattentäta skott för att förhindra vilsegång och lössläppthet.

ROSLAGENmed damsalong
År 1884 gled M/S Roslagen ut på sin jungfrutur. Hon renoverades och byggdes om flera gånger, bl.a. när damsalongen installerades 1908.

Men ack, stackars båten på bilden. Strax före kl. 07:00 på morgonen 30 augusti 1951 grundstötte Roslagen med damsalong och allt mellan Norra Stafsudda och Ytterö brygga.

”Hon går flott från grundet, men körs med full fart upp mot land och säkras med ett flertal vajrar. Tallarna som vajrarna är fästa i slits dock upp med rötter och allt och fartyget kantrar och sjunker. Passagerare och gods evakueras med livbåtar och fiskebåtar till Ytterö brygga där sjöbussen Sandö hämtar upp de 40 passagerarna vid 09:00-tiden. Godset får vänta på en annan båt då kapaciteten på sjöbussen inte räcker till. Orsaken till grundstötningen var extremt lågt vattenstånd och en outmärkt grynna. Blir efter olyckan den enda Waxholmsbåt som är utmärkt på ett sjökort.”

roslagensjunker
Det sjunkna vraket såldes 1952 för 5 700 kr till Carl Emil Eriksson, som dock inte hade resurser att bärga fartyget själv; han lät det helt sonika ligga kvar där det låg. År 1957 bärgades Roslagen äntligen och fördes sedan till skrotning. Det var slutet för den damsalongen.

Och nu en hyllning till moderna tiders salonger: de tysta avdelningarna på tåg. När tågen inte går eller kommer fram som de ska, kan man i den tysta avdelningen sitta och fantisera om forna tiders sherry och njuta av stillheten. Ibland kommer några rötägg och saboterar med mobilprat, fast de faller oftast döda ner av mina mördande blickar.

Men när kommer damsalongerna till Finlandsfärjorna?

Share
32 kommentarer

Det kom ett brev: kepsen fastnade!

kepsnyJag har med min trasiga hälkudde, mitt felopererade knä och min numera skadade ryggmuskel fladdrat omkring i trädgården ovanligt mycket denna höst. Förmodligen beror det varken på plötsligt uppblossande trädgårdsintresse eller längtan till naturen, utan bara på att hösten har varit så ljuvligt mild att jag ibland har sagt ”gå ut i det vackra vädret, Lotten!” till mig själv.

Men idag kom ett anonymt brev i vår postlåda. Det var skrivet med en snirklig, gammaldags handstil:

Hej hela familjen!

Det börjar bli besvärligt att ta sig fram utanför Er knut. Såg idag en äldre man med rullator, som fastnade med sin keps i en uthängande gren. Han hade svårt att ta upp den bland de våta löven. Ännu värre blir det, då snön kommer.

Det är faktiskt tomtägarens skyldighet att hålla häckar och grenar invid tomtgränsen. Ni är unga och raska allihopa, så ägna några timmar tillsammans och kolla längs HELA häcken, att inget sticker ut. Hoppas det blir bra.

Med vänliga hälsningar från en annan rullatorbunden. Lycka till!

lantmannenekpsNämen.

Jag och min djefla man sprang ut till vår hundrameterstrottoar och tittade. Och tittade. Och undrade. Och försökte fastna i grenarna. Jag kunde gå i zick-zack och leka väderkvarn utan att fastna ett endaste dugg. Vi tog fram sekatör och häcksax klippte lite här och där ungefär som frisören gör när frisyren egentligen är färdig. Sedan sprang jag och försökte fastna igen:


IMG_0527Naturligtvis lyckades jag klippa mig i fingret med sekatören eftersom jag är så … yvig. Nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att gå på baluns och tamesjutton om jag inte helt glömde att ta på mig ett snyggare plåster som matchar min outfit. Om jag hade tagit på mig en käck, skotskrutig kepa hade den nog distraherat alla blickar som nu kommer att riktas mot fingret.

skotskkeps

Slutkläm:
Men vad ÄR det med den anonyma, äldre generationen?

 

Share
85 kommentarer

Den okända kvinnans ölburk

Jag hastade i förrgår fram mot torget som jag strax skulle snedda för att hinna till banken. Tio meter längre fram – på marken – satt en kvinna med något i handen. En vanlig syn i dessa dagar, som ni alla vet. Men det var inte en pappmugg hon hade, utan en ölburk, registrerade jag halvt om halvt omedvetet.

hvergang
Inte alls en sådan ölburk.

Men så välte hon burken. Och lät ölen klunka ut på de relativt nylagda betongplattorna som visst lär ha kostat skattebetalarna tusen miljoners miljarder kronor. Man låter sällan ölen spillas på det viset, så jag gick fram till henne, reste upp ölburken och hann precis lägga händerna på hennes huvud på ett valhänt, fumligt, klumpigt sätt (men instinken var nog inriktad på ”hon får inte slå i huvudet”) innan hon föll huvudstupa framåt.

Omedelbart rusade ett tiotal människor fram och började ställa frågor till henne och tillvarandra. Jag hade telefonen framme och sa så högt jag kände att det var lämpligt:

– Jag ringer 112.

Kvinnan lades i huvudstupa sidoläge. Fem ungdomar diskuterade hur benen skulle ligga och om det inte var så att hon skulle ha ena handen under kinden och alla var bekymrade. Men på ett nästan upprymt sätt, tänkte jag och började formulera tankar om hur vi människor fokuserar i krissitationer. Då knäppte det till i telefonen.

– 112. Vad är det som har hänt?
– Hej. Vi står här bredvid torget och en kvinna har fallit omkull precis v…
– Är hon kontaktbar?
– Nej.
– Har hon svimmat?
– Nej.
– Det går inte. Hon har inte svimmat, men är ändå inte kontaktbar?
– Just det.
– Fråga henne om hon lider av epilepsi.

Hade det varit en amerikansk film, hade jag här tagit telefonen från örat och tittat dumt i den. Jag ska fråga en icke kontaktbar kvinna om hon har epilepsi? Ålrajt.

– Hej, hör du mig? Har du epilepsi? Hallå?

Eftersom kvinnan inte var kontaktbar, svarade hon inte.

– Nej, hon är inte kontaktbar.
– Fråga henne om hon lider av diabetes.

Kvinnan på 112 måste ha fått fel flödesschema. Eller om två sidor i instruktionerna kanske hade klibbat ihop?

– Hallå … har du diab…? Hallå? Nej, hon är faktiskt inte kontaktbar. Hon kan, oj … Hon viftar med händerna på ett konstigt sätt, som om hon försöker gripa efter något.
– Säger hon nåt?
– Nej.

Jag kan titta på en människa och säga ”det där är en basketspelare”. Förutom den uppenbara längden, har basketspelare speciell gång, markerad rumpmuskulatur och fina skor. Jag kan också bedöma hurpass till åldern komna nya bekantskaper är (jag räknar skrattrynkorna och multiplicerar med tio), och har precis som alla andra människor ett lass med gamla fördomar och schablonbilder som ibland leder mig till rätt slutsats. Men ibland också helt åt pipsvängen.

ria
Ria Wägner och en liten spettekaka.

Kvinnan på marken var lite fyllig som Ria Wägner, hade gult hår med väldigt mörk utväxt och väldigt plockade ögonbryn som Alla Pugatjova. Hon hade på sig många lager kläder och jag tänkte att jag väl som Sherlock Holmes skulle kunna dra några slutsatser.

  1. Hon var frusen.
  2. Hon tyckte om öl.
  3. Hon hade inte råd att gå till frissan.

Längre än så kom jag inte. Hennes ögon sa mig inget, händerna såg bara ut som händer, hon sa ju inget så jag visste inte om hon förstod svenska. Men hon var ungefär 50 år och hon mådde verkligen inte bra. Plötsligt började hon krafsa med naglarna på betongplattorna.

– Vänta, nu gör hon något med händerna, sa jag. Hon … ah, hon skriver en bokstav tror jag! H! Ett H! Jag misstänkter att hon kommer att skriva HJÄLP, sa jag snabbt till 112-damen.
– Jaha.
– … E! Hon skriver HELP!
– Okej, jag skickar en ambulans meddetsamma.

help-sign-beach-written-sand-43499890Då kom plötsligt en karl och började slita och dra i den liggande kvinnan. Ungdomarna puttade bort honom och han sa något på engelska till dem. Något om att hon borde sitta upp.

– Do you know her? sa jag och spände ögonen i mannen.
– Nope.
– Why do you want her to sit?
– I dunno.
– Leave her alone, sa jag på ett förvånande barskt sätt.

Nu kände jag att vi var alldeles för många på plats. Jag frågade ungdomarna om de kunde stanna, och de sa ”självklart” och så småjoggade jag iväg till banken. Men innan dess lade jag märke till något som nog hade intresserat Sherlock Holmes.

Den ju inte alls tomma ölburken var borta.

Share
39 kommentarer

Ett ”allvarligt motorfel” på sekruttbilen

punka
Inte den i sammanhanget aktuella sekrutten.

– Nämen hörru, varför köper ni inte en nyare bil?
– Penga…
– Man kommer ju billigare undan om man köper en nyare bil som inte går sönder. Begriper inte vad ni ska med de där gamla skrot…, nej, vad brukar du säga?
Sekruttbilar.
– Just det. Köp en som är relativt ny och som inte har gått 30 000 mil!
– Banklå…
– Kolla här, nya bilar har en sån här display som visar hur man ska fickparkera! Jag älskar min display!

Dialogen är en kontaminasammanblandning av de senaste 25 årens bildiskussioner med vänner, släkt och bekanta. Och nu är det i dubbel bemärkelse kört igen. Fasen. De har ju rätt.

avgasror
En annan sekrutt.

Igår körde jag in i en av Eskilstunas 46 rondeller (som om man ska vara korrekt egentligen heter cirkulationsplatser precis som att brevlåda egentligen heter postlåda och vice versa). Då doooog Saaben. Servostyrningen lade av och där satt ju jag och körde med blott ena handen lite coolt på ratten.

– MEN SKIIIT! HELVETE! vrålade jag och svängde med mina muskulösa gym-armar samtidigt som jag gasade.

Och bilen kom då som genom ett under igång igen. För att bara tvärdö i nästa rondell. Jag gaaaasade; den gick igång igen. Och dog i nästa rondell. Samma sak upprepades i ytterligare två rondeller. Jag hade en tid att passa och kände att det var bättre att komma fram till en parkeringsplats än att stanna vid vägrenen på en 80-väg.

check enginePå instrumenbrädan lyste diskret – alls inte ilsket – en symbol som föreställde en motor. Väl framme på parkeringsplatsen slet jag ilsket – alls inte diskret – fram instruktionsboken till bilen. Och konstaterade att symbolen betydde att bilen hade drabbats av ”ett allvarligt motorfel”. Så då gjorde jag exakt det som visas på bilden här: öppnade motorhuven och stirrade lite.

Men motorn var fortfarande kvar. Och brann inte. Kokade inte. Hade inte stora hål. Bekymrat borstade jag bort några vilsekomna löv och tänkte samtidigt att det nog skulle ordna sig eftersom det i instruktionsboken klart och tydligt stod att motorsymbolen dessutom betydde att man kunde köra vidare, men med ”kraftigt reducerad fart och effekt”.

Ok. Jag utförde mina ärenden med pressat tidsschema och klarade av allt som jag skulle. I rondellerna (det finns många!) dog bilen, varför jag gasade som en körskoleelev på första lektionen. Brum, brum, bruuum.

Klockan 17:02 körde jag in genom grindarna hos en bilmekaniker som stängde klockan 17:00. Där parkerade jag sekrutten och promenerade sedan hem till de svältande barnen som egentligen skulle ha forslats till träningar såsom livspusslet ju anmodar.

Nej, det här med att vara vuxen kommer jag aldrig att vänja mig vid.

gammalbil
Precis så här känner jag mig.

Fotnot
Jag klarar mig. Barnen svalt inte på riktigt. Träna kan man göra en annan dag. Alla mår bra. Det ordnar sig.

Share
55 kommentarer

Årets konstnärliga pumpamotiv

Jag vet inte jag … om mina föräldrar hade haft en blogg när jag var liten hade det inte funnits särskilt mycket att orda om.

2 april 1964
Tvåmånadersdagen! Lotten väger nu 5 340 g. Alla andra barn förde ett väldigt liv på BVC, men hon bara tittade sig omkring.

3 januari 1965
Pottan fungerar bra.

17 maj 1965
Anar en blivande bollspelare.

hoppalottenhoppa
Tränar hennes hoppspänst så här.

Tillbaka till nutiden, för våra barn verkar vara mycket intressantare än jag någonsin har varit. Femtonåringen här hemma i huset har sedan några år ett pumpaprojekt som går ut på att karva något som ingen annan har karvat. Så här har pumporna sett ut (bilderna är tagna med dassig mobil) sedan 2012:

tre_pumpor
Captain Jack 2012, Einstein 2013 och Mona Lisa 2014.

Igår eftermiddag satte hon igång efter att först ha bett om inspiration både här i kommentatorsbåset och i sociala medier.

dalipumpa
I expressfart tittar hon på en bild på datorn, ritar till synes på måfå med whiteboardpenna på skalet och börjar skrapa på ett sätt som ser helt oplanerat ut.
dali nära
Ibland kom hon ut från toan (arbetsrummet) och sa ”nu gör jag bara fel, så nu måste jag ha en paus”. Men vi såg inga fel.
dalifardig
Salvador Dalí! Tricket är förstås hur djupt man karvar. Men hur i hela friden orkar tjejen fokusera utan att ge Dalí en rak höger efter att i en hel timme ha stirrat upp i hans näsborrar?
dalilock
Och om man lyfter på locket kan det se ännu mer surrealistiskt ut …

För mig är det hela snudd på obegripligt.


Här kommer förlagan!

dali (1)
Fast Femtonåringen (aka Moa) gjorde om mustascherna eftersom de inte riktigt skulle funka i karvningen och t.ex. krocken med näsborren skapar otydliga konturer.
Share
62 kommentarer