När berömdheterna dör av, får de beröm som de dumt nog inte har fått under sin levnads bana, vilket jag här har berört flera gånger tidigare. Jag har skrivit några brev till människor efter att de har trillat av pinn – som en påminnelse till mig själv att här krävs skärpning. ”Beröm ska man gödsla med när så är lämpligt, inte för sent”, har jag skrivit. Breven har jag sedan bara samlat på hög eftersom de är sliskigt trista och sällsynt illa formulerade.
Och nu till ett trist kapitel – när jag så bittert ångrade mig för att jag inte under alla år när jag hyste stor beundran för kåsören Kar de Mumma, inte någonsin skrev till honom.
När jag 2004 hittade hans sons (Carl Z, även han kåsör) mejladress, skrev jag inte ett långt och extremt roligt mejl till honom utan bara ett kallt, nervöst tjenare hallå, ursäkta att jag stör-mejl.
Nu får jag skämmas igen – och dessutom så att ni alla ser. Denna knuffkontakt mejlade jag till Carl Z år 2004:
Hej!
Jag tänkte i min ungdom skriva till din pappa, men då hade varken han eller jag mejladresser.
Annat är det nu — jag är inte längre ung och kan istället skriva till hans son.
/Lotten Bergman
Carl Z svarade:
Tack för mail, Lotten, men litet intetsägande får du medge att du skrev.
Du berättar för mig att du aldrig skrev till min far. ”Och?” , som tonåringarna säger.
OM du hade skrivit, ja då hade det varit synd om det funnits mail, ty min far tyckte om att skriva små prydligt handskrivna brev, ofta med en teckning till. Om du skrivit till honom hade du haft ett sådant brev och troligen en teckning till. Han svarade ALLTID.
För örvigt är jag inte heller HELT ung. Så det piggar upp med mail som innehåller…ja, någonting. Sänd mig gärna ett sådant en annan gång, i stället.
Vänligaste hälsningar från Carl Z
Gulp. Jag skrev snabbt tillbaka ett mycket innehållsrikt mejl med lustifikationer och anekdoter och roliga formuleringar samt beröm till den döde fadern. Men han hade nog fått nog av mig – dessutom berömde jag ju bara Kar de Mumma, inte honom.
Ett år senare dog Carl Z. Utan beröm.
Dagens beröm går nu till två enligt mig extremt begåvade karlar: producenten George Martin och den hysteriske skådespelaren Jim Carrey. Jag är visserligen av den bestämda åsikten att Beatleslåtar blott av Beatles ska spelas, men det här är ett undantag. Projektet hette In My Life och innebar att George Martin 1998 samlade ihop ett gäng skådespelare och i Applestudion kreerade en … eh … hum … happening. Den inspelade musiken är inte alltid bra – eller ens intressant – men det här är det:
Se särskilt när George Martin vid 2:05 regisserar Jim Carrey i konsten att låta brittisk.
Berömmet då? Äsch. Ni ser ju att det är bra.
Varför hade jag aldrig förut sett hur Jim Carrey sjöng I am the Walrus? Ett stort hål i min kulturella bildning har just blivit igenfyllt. Tack!
Jag har aldrig skrivit beundrarbrev. Aldrig, inte ens som barn. Hm.
Nördiga Noteringar:
1) Martin har på sig lurarna felvänt. Hörlurssladden går alltid till vänster öronsnäcka.
2) Mikrofonens puffskydd är intill förväxling likt de som sades ha uppfunnits på SR på 80-talet. Hmm…
3) Miken är nog en rörbestyckad Sony, som tog evigheeter att värma upp. Speciellt när studion redan var i sändning. Får återkomma på den punkten.
Jag beundrade Torsten Ehrenmark när jag var liten och fick i alla fall chans att glädja honom med min beundran när han var i Kungälv och signerade någon av alla sina kåserisamlingar. Han fick dessutom veta att min pappa också kom från Örebro och att de gått på samma läroverk. Förmodligen noterade intresseklubben noggrant.
Kar de Mumma var kund på Ica Esplanad där min bror jobbade ett tag. Han beskrev honom som en grinig gammal gubbe till skillnad från Martin Ljung som var kund i samma butik och alltid skojfrisk.
För mig personligen är Kar de Mumma en favorit, andra favoritkåsörer är Torsten Ehrenmark (tänk vilken högtidsstund när han var sista Sommarprataren) och Cello (Olle Carle).
En endaste gång i mitt liv har jag skrivit beundrarbrev och det var till Jolo, dvs författaren, DN-kåsören, mm Jan Olof Olsson. Jag var bara kring tjugo och råkade hamna på samma spårvagn och drabbades av lite otypisk tunghäfta, så jag lyckades inte på stående fot berätta hur bra jag tyckte att han var. Men hemma på kammaren gick det bättre. Jag skrev att jag gillade att han hade skrivit om Krylbo. Och jag fick svar! Han skickade ett foto på en spansk matador med fånig mustasch och ett självbelåtet leende. Samt en trevlig text som började: ”Skickar ett nytaget foto av mig själv…” Jag har det kvar någonstans, tror jag. Så jag håller med Lotten. Skriv beundrarbrev, för sjuttsingen!
Lars W:
Jag måste erkänna att jag som amatör har tagit efter George Martin och ibland har STH och inte alltid STV.
Och det gläder mig SÅ när ni blir glada, hörni!
Nu är jag för övrigt på väg från en ruskig basketmatch i Eskilstuna till litterärt cocktailparty i Stockholm. Ska försöka anpassa mig och inte ropa FÖRSVAAAAAAAAR bland bokhyllorna.
Litterärt cocktailparty! Kan vi hoppas på fullständig rapport i nästa inlägg? (Jag vill veta var, varför, vem, och vad var det i glasen, vad hade du på dig, vem hade shifty eyes och funny shoes* och allt möjligt mer därtill)
* Ursula le Guin skrev en gång att man ofta blir besviken när man träffar sina favoritförfattare i verkliga livet för de har det jag just nämnde och vill bara prata om skatteavdrag.
Och här har Banverket stått för fyrverkeri vilket fick oss att larma vilket fick brandkår och polis att komma ut med blåljusen på. Vilket fick folk att gå man ur huse.
Vadå bakgata?
Kerstin Ekman skriver i ”Grand final i skojarbranschen” om hur hon – eller hennes alter ego – tycker det är så påfrestande med folk som absolut måste komma fram och berätta om sin beundran och ibland lägga handen på hennes arm att hon går omvägar för att slippa. Å andra sidan har man många gånger hört att kända personer blir glada för bekräftelse. Kanske bäst med brev som man läser när man vill och har tid.
Som ung var jag vansinnigt förtjust i Lisbeth Pankhes böcker om Silver. Och helt emot min blyga karaktär skrev jag faktiskt till henne. Jag fick ett långt handskrivet brev till svar. Tror nog att jag har det kvar någonstans i gömmorna.
Whoa, Lotten. Själv är jag PTV.
För mig är det mera slumpmässigt. Lite olika.
Och det tog ett tag innan jag fattade att KTH också kunde betyda Kungl. Tekn. Högskolan 🙂
Dieva, de håller även för omläsning som vuxen. Likaså Nan Ingers böcker.
Och Gunilla Woldes böcker. *glömde*
En helt annan fråga: vet någon i det kunniga båset varför man inte istället mäter hur många av resenärerna som kommer fram i tid? (Inställda tåg räknas, så vitt jag vet, inte med i förseningar, men påverkar ju för resenärerna).
http://www.unt.se/sverige/fler-tag-i-tid-med-ny-statistik-2292013.aspx
Aha! En till mig närstående person, med insyn i kollektivtrafiken, kan beträtta att inställda tåg inte kan tas med i statistiken, eftesom man mäter försenade minuter. Inställda tåg är ju försenade ett oändligt antal minuter. Problemet med att mäta hur många som kommer fram i tid, är hur man ska få fatt på uppgifterna. Det bygger i princip på att man frågar alla resenärer, och att alla vill svara. Eller att man har ett system som mäter exakt hur enskilda personer rör sig i trafiken.Det är ingen lätt fråga, och kostsamt. I alla fall SL, försöker mäta den här typen av frågor i sina ”Nöjd kund”-undersökningar.
Antalet försenade minuter, däremot, får man ju enkelt genom att jämföra verklig avgångstid med vad som står i tidtabellen.
Jag säger då det, Bess! Var annars ska man ställa frågor, om inte här?
Barbro A: Jag tycker synd om Kerstin Ekmans alter ego och ställer mig så gärna så i hennes plats! (Jag kan också tänka mig att sitta på Kerstin Ekmans tomma stol i Akademien.)
Annika — jag berättar så innerligt gärna men känner att det inte är särskilt intressant. Ska fundera lite bara …
Kaliber på P1 idag ang inställda/försenade tåg.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1316
Tack för tydligt besked Bess!
Och även jag har skrivit beundrarbrev – till Astrid Lindgren. Det var på 50-talet och jag var bl.a. förtjust i hennes ungdomsböcker om Kati. Då skickade hon ”Kati i Amerika” med några vänliga rader på försättsbladet och ett vanligt foto signerat. Undrar var jag har det? Boken som är häftad är ganska sönderläst. Troligen inget för antikvariaten.
Beröm åt alla som berömmer!
Fäder! Be warned! Gör aldrig som min pappa, dvs. marschera fram till pinsam kändis (I detta fallet Thore Skogman) och hojta att eder dotter så hemskt gärna vill ha hans autograf. Det kan nämligen hända att eder avkomma rodnar till hårfästet och önskar sjunka genom jorden å det snaraste! Man kan få men för livet av sånt.
Mer upplyftande är att notera att jag och min kompis (helt på eget bevåg) skrev till vår stora idol Maria Gripe och fick svar. Jag hittade vykortet för något år sedan i en flyttstädning och det är fortfarande ett kärt minne!
P.S. Är också otroligt glad att höra att jag inte är den enda som hållit Thorsten Ehrenmark högt under unga år. Att vara tonåring och fynda Årets Ehrenmark på antikvariat torde även bland frimodiga anses som något lillgammalt (som tidig nördighet kallades på den tiden…). Måste i detta forum få sprida en av hans bättre deviser: ”Myntasås smakar som en ask stuvad Läkerol”. Jag vill minnas att han även påstod att ”All glädje utan rotmos är konstlad glädje”. Jag håller inte med om något av påståendena, men man måste ändå beundra de klatschiga formuleringarna!
Dopparedan 2007 denna blogg.
För TE-älskare.
Tore Skogman! Du har en grym och onaturlig fader.
När Hyttis skulle ta en bild av mig för något halvofficiellt ändamål tyckte hon att jag såg för sur ut. ”Säg något roligt då” sa jag. ”Tore Skogman har dött” sa hon och sedan tog hon en bild av en glad Skogsgurra. Hemskt, men sant.
Du menar denna kärleksförklaring, Örjan?
Både ja och nej. 25.12 kom kärleksförklaringen på facitbloggen. Dopparedagen HB:s text på denna. Lämpligt eftersom hans böcker ofta förekom som julklapp. Kanske någon tom fick hans skiva som julklapp. Del 1/10. http://www.youtube.com/watch?v=SiMq2628s4s
KdM har ännu inte varit HB, eller hur?
[…] band, är det dags att vi skriver till dem och gör dem lite glada. Fast inte som jag gjorde när jag skrev till Carl Z. (Jag skäms så jag blir alldeles röd om öronen […]