Månad: augusti 2014

Hej SJ! Kan jag få hjälpa till?

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2014 21:56

Idag skulle jag bara åka tåg från Lund till Eskilstuna kl 09:23, med byte i Linköping vid tolvsnåret och det skulle gå så bra så. Det är inte vinter, det är bara en normal söndag – och även om det regnar i Skåne så kunde jag inte tänka mig att det skulle finnas några problem.

Well. Klockan sju i morse kom ett sms från SJ, som talade om att ersättningsbuss skulle ersätta tåget på sträckan Linköping–Eskilstuna. Det var ju vänligt av SJ att tala om det, men jag gav upp ett primalskrik och svor mig upp ur sängen.

Jag hatar ersättningsbussarna så intensivt man kan hata ett dött ting.

Det är trångt, det är irriterat, det är fullt av väskor, det är busschaufförer som inte kan svara på frågor och det är illamående och det är varmt och det är 700 stopp på vägen. Ersättningsbussarna är alltså inte något jag kan rekommendera.

Jag satte mig i ottan vid datorn och kollade om jag skulle kunna byta min ombokningsbara biljett till en senare avgång, men si det skulle i så fall ha kostat mig uppåt 1 500 kr. Det var bara att bita ihop, leta efter ett surt äpple och go with the flow.

Väl på tåget ville jag ha lite mer information:

– Biljetterna tack!
– Hej! Jag undrar hur det kommer sig att det är ersättningsbuss från Linköping.
– Va? Jaså? Är det? Det var ju intressant, det vet jag ingenting om.
– Skulle du kunna kolla om det finns någon möjlighet att byta till tåg mot Örebro eller om jag ska åka till Södertälje Syd och by…
– Nejnej, åk inte till Stockholm, de har jätteproblem med ombyggnationer och spåränd… Men okej, jag kollar!

Fast två och en halv timme senare hade jag fortfarande inte fått besked. Då sa det dingdong i högtalarna:

– Vi ankommer om ett par minuter till Linköping. För er som ska ta er vidare mot Eskilstuna, Västerås och Sala, står en ersättningsbuss och väntar på plats D2.

Ingen förklaring, ingen förvarning, grrrrrrrrrrr. Resenärer som inte hade fått plingeliplong i mobilen fick alltså två minuters förvarning trots att SJ hade bokat bussen redan klockan sju.

Kom ihåg detta nu när ni läser vidare: SJ visste redan i ottan att X antal passagerare (varav en, skulle det visa sig, var Måns Zelmerlöw) skulle behöva forslas på en buss vid lunchtid.

Vi klev av tåget, spanade efter tydliga skyltar med D2, såg inga, irrade runt både norrut och söderut, alla släpande runt på stort bagage eftersom man när man åker tåg faktiskt ofta har just det: stort och otympligt bagage.

Men ack. Kan ni tänka er. Bussen var för liten! Förmodligen hade den krympt för det kan ju faktiskt inte vara så att SJ när de beställer ersättningsbuss inte har koll på exakt antal människor som behöver få plats. (Datorer, ni vet.)

Det var upploppsstämning och ilskna tjut, det var irriterat, det var fullt av väskor … och busschauffören kunde förstås inte svara på några frågor över huvud taget. ”Jag kör bara bussen” tror jag är ett mantra som de av SJ har fått order att upprepa – istället för att ge busschaufförerna all nödvändig information som man väl kan leta fram på 5–6 timmar.

– Skandal!
– HUR FAN PLANERAR SJ?
– Hallåååå, vi får inte plats.
– Ja, jag kan faktiskt inte köra med folk stående i mittgången. Ni måste gå av.

Som den hjälte jag (sällan) är, reste jag på mig och erbjöd min plats till någon som hade mer bråttom eftersom jag just idag inte hade bråttom och behövde bättra på min karma. Och det var då jag såg Måns. Han satt längst fram i bussen och såg ytterst sammanbiten ut.

– Heeeeej, du är ju alldeles fantastiskt begåvad, och …

Tänkte jag säga. Men jag hann inte ens komma till Hejet eftersom stämningen blev hätsk och jag var tvungen att kliva av för att inte bli nedtrampad. Vi sex som blev avslängda samlade oss till rådslag.

– Is this common here in Sweden? sa en britt.
– Mitt hjärta … sa en kvinna från Katrineholm och sneglade på sin make.
– Mitt hjärta … sa en man från Katrineholm och sneglade på sin hustru.
– Nu missar jag alla mina anslutningar! sa en man från Falun.
– … … … sa en tystlåten man från Eslöv som ju inte var särskilt pratsam.
– KOM! Vi går till Resebutiken! sa jag och stegade iväg med packning och randig regnkappa.

Men det fanns ju ingen Resebutik. Den hade förstås stängt. Men vi kunde ju kontakta sj.se om vi var intresserade av att köpa biljetter, talade en fin skylt om.

Falumannen kom (efter att ha börjat på plats 13 i kön) fram till SJ och kunde snabbt boka om sina biljetter för att sedan slå sig ner med en öl. Britten och den tyste satte sig att dricka drinkar. (Ja, det finns alkohol men inte tåg eller service på stationen i Linköping.) Jag och det pensionerade paret med hjärtproblem satte oss att invänta mitt SJ-samtal. De köpte en kaffe till mig medan jag väntade och väntade – och äntligen kom fram. Jag förklarade problemet för en trevligt bekymrad kille, som sa ”vänta, jag måste kolla”.

Och försvann. Efter 13 minuter sa det bara pip-pip. Jag tittade på ”luren” som man gör i amerikanska filmer.

Jag ringde upp igen, hamnade i lång kö igen och lyssnade till ”det är många som ringer till oss just nu, men vi tar emot ditt samtal så fort vi hinner men har du tänkt på att du kan beställa biljetter på sj.se och om du laddar ner SJ-appen underlä…” en miljard gånger. (Lätt överdrift.)

Killen som svarade andra gången sa att det bästa nog var att vi helt enkelt tog tåget som skulle gå två timmar senare. Och att vi inte behövde beställa nya biljetter – vilket bara tog ytterligare 19 minuter att få reda på. Men så bra!

Så tog vi oss till slut hem.

Kära SJ. Jag förstår att det eftersatta underhållet av spåren och i kontaktledningarna samt de satans koppartjuvarna orsakar avbrott i trafiken. Men jag har några förslag som skulle göra oss resenärer mindre gnälliga.

Informera om ersättningsbussar i ett så tidigt skede som möjligt så att vi listiga resenärer kan ändra resväg om vi har möjlighet.
Se till att skyltning till ersättningsbussarna är övertydlig och att hållplatsen inte ligger 500 meter bort eftersom tågresenärer kan ha stor packning (och hjärtbesvär).
Ha en speciell SJ-telefon på alla stationer – om det till äventyrs skulle finnas resenärer som de facto inte har telefon och som pga. SJ inte kan ta sig till sin destination fastän det är SJ som de har anlitat i just detta syfte.
Anställ fler till kundservice. Jag har aldrig varit med om ett könummer under tio.
Anlita mig, snälla, snälla rara! Jag kan göra underverk när det gäller information!

Nu ska vi se om jag lyckas få tillbaka pengarna också; SJ har talat om att jag inte ska sluta vänta på deras svar:

Uppdatering
Ah. Glömde! Jag fick ju väldigt klargörande Twitter-svar från SJ:

Uppdatering igen:
SJ är mästare på att förklara varför det blir fel när det blir fel!

– Jahaaaaaa! SOA! Naturligtvis, nu förstår jag!

57 kommentarer

Lund Comedy Festival: invigningen

Publicerat av Lotten Bergman den 28 augusti 2014 12:44

Humorfestivalen i Lund har blivit riktigt internationell och därför bytt namn till Lund Comedy Festival eftersom utrikiska komiker kräfva sådana namn på gig som de gör. Och si, det funkade; Lund är fullt av fantastiska storheter!

(Här vill jag egentligen radda upp dem alla, men jag hittar tammetusan ingen lista. Och festivalen har ingen Wikipediaartikel! Här behöver vi nog göra en insats, tror jag.)

Men nu till invigningen, som ägde rum i en gigantisk arena som ingen vet namnet på eftersom sponsorerna byts ut från en dag till en annan. Presentatörerna Anders Johansson och Sissela Benn gjorde ett bra jobb och lockade absolut till fler skratt än mången tv-sänd galas tråkpresentatörer.

sesselarolig — – Vill du se min berömda imitation av Maj-Lis Lööw?

Foto INGEMAR D KRISTIANSEN SDS — – Toaletteknik för män! Gör så här! (Bildkälla).

En av artisterna marknadsförs som ”Den enda roliga tysken”. Må så vara. Han – Christian Schulte-Loh – kanske är den allra roligaste tysken (svårt att faktakontrollera), men att han påstår att han är två meter lång är upprörande och här måste vi ta i med hårdhandskarna.

tyskkomikerhahaha — ”I’m zö only funny German and I’m two meters tall and everybody asks me all zö time if I play basketball.”

På efterfesten kollade jag nämligen med mitt vana längdmätaröga – och han var på sin höjd 197 cm. Att gå omkring och avrunda uppåt i samma mening som ”basket”, det gör man bara inte. Kardinalsynd!

Ståupparen med en show som heter ”Bulletproof” – Shazia Mirza – välkomnades upp på scenen för att snabbintervjuas av initiativtagarna Anders Jansson (197 cm) och Johan Wester (198 cm). Hon verkade på riktigt alldeles chockad, men de två långstånkarna funkar som ett väloljat maskineri och reagerade på en sekund.

lillashirza — – Damn! You are so … tall!

Magnus Mårtensson kom in som en annan Victor Borge och var alldeles fantastisk – och ni ser ju att vi delar nudelsoppefrisyr, han och jag.

magnusmartensson — – … men innan han skrev ”Für Elise”, skrev han bl.a. ”Für Amanda”, ”Für Jane”, ”Für Carola”, ”Für Gretchen”, och nu ska ni få höra dem.

På efterfesten (som man får gå på om man fladdrar med ögonfransarna åt rätt håll, tror jag) såg jag plötsligt en av mina favoriter. Jag smög fram och tog en bild och tänkte att det slutar väl vid detta: en bild på Phill Jupitus breda ryggtavla.

phillsrygg — – Hallå … Hej … Harrrkl … I’m your biggest fan … Hejdå.

Men plötsligt vände han sig tvärt om och mitt sällskap Charlotta Huldt-Ramberg sträckte omedelbart fram handen för att säga ajmjårbiggestfän, och se på tusan! Han svarade och skrattade och pratade och var väldigt intresserad av Jantelagen. Där stod vi sedan och pratade i närmare en timme. Phills föreställning på lördag kommer att ha ett avsnitt där han har Google-översatt engelska dikter till svenska och då blir det ju jätteroligt eftersom det ju inte är särskilt bra översättningar. Och jag – mitt nöt – ba:

– I could help you!
– Really? sa Phill vänligt och nyfiket.
– Yes, since the Google translations would be kind of … bad … I could make them perfect! And help you to pronounce the words! Perfec…
– Well … that would spoil the fun, wouldn’t it?
– Er … Could I perhaps help you to another glass of wine?

Så kom även Gemma Whelan och pratade även hon om Jantelagen och svenska städer och humor i olika länder. Hon är komedienne, ståuppare, skådespelerska och dansare. Och jag har aldrig någonsin sett henne förut.

phill_lotty_gemma — Igår såg hon ut så här. (Phill, Charlotta, Gemma.)

Och jag – mitt nöt – ba:

– So … you’re an actress on stage or in films?
– Both, and a little tv-series called ”Game of Thrones”.
– I see. Hm. ”Game of Thrones”. Interesting.

gemma_got — I Game of Thrones ser hon ut så här.

Kvällen avslutades med en lång diskussion om karriärval och kallskänkor med mångsysslaren Diana, om karriärval och konstigheter med Pange Öberg och Ann Heberlein samt om slarvig vinhantering med den perfekte kyparen (utan namn).

kyparen_lovely — – Nämen flaskan är ju tom! Vad gööör ni meeeed mig?

Det var nämligen så att jag knappt hann börja prata med någon så var jag tvungen att ställa ifrån mig mitt knappt påbörjade glas vin för att gestikulera:

– … så här lång!
– … med en sån här krullig, avlång liksom sned …
– … han höjde armarna så här som om han …
– … bakom ryggen, så här!

Och varje gång jag efter gestikulerandet skulle plocka upp glaset igen, var det väck. Fyra gånger gick jag till den perfekte kyparen och sa förlåt, nu är jag här igen, mitt glas är borta och jag hann inte ens smaka och fyra gånger log han och sprang iväg för att rädda mig från mina tomma händer. För även om man inte dricker vin, måste man faktiskt på sådana här cocktailliknande tillställningar ha ett glas att hålla i när åskan går.

30 kommentarer

Tankar på ett tåg mot Lund

Publicerat av Lotten Bergman den 26 augusti 2014 16:44

Det är så lätt att klaga – särskilt eftersom det finns så rasande mycket att klaga på. Därför ska jag inte klaga nu, utan bara fundera lite. (Skillnaden är hårfin.)

regnregnregn — Det regnade jättemycket vid mitt byte i Linköping. Så är det. Ja.

I Linköping satt en tiggare på perrongen, och säga vad man vill om oss svenskar – att vi ”är snåla och inte ger pengar till tiggare” är komplett, alldeles, totalt och helt tokigt enligt min kanske inte riktigt empiriska undersökning med blott en deltagare. (Läs nu inte in något i denna min korta historia annat än just det jag beskriver.)

Under de 12 minuter som jag väntade på perrongen, gick 17 personer (18 med mig) fram och lade ner en tia eller två i mannens pappersmugg. (Jag kan inte vara helt säker på om det var tior, men de ”lät” som tior. Och om man ger pengar så ger man väl inte en eller två kronor?) Mannen sade glatt och förvånat tack till alla givare och tog meddetsamma upp slantarna ur muggen och lade dem i en redan välfylld ficka på jackärmen så att det bara var 3–4 slantar (halvtomma tunnor skramlar bättre, gammalt djungelordspråk) kvar i muggen. Efter ett tag blev ärmfickan full, så då började han fylla andra ärmen. Som Karl Alfred-muskler, liksom. Slutledning: ”vi” är faktiskt inte så snåla som det sägs.

Apropå Linköping så är det numera där vi lantisar byter tåg, vilket är jättekonstigt.

Kolla här. Eskilstuna–Norrköping åker man sekrutt-tåg utan bestämda platser och med många stopp. Men när man kommer till Norrköping (se karta) ska jag inte gå av utan fortsätta att åka sekruttåg i en halvtimme trots att mitt fintåg (nåja) inkommer till Norrköping ungefär 20 minuter senare.

Istället ska jag tuffa vidare till Linköping (se karta nu då!) där jag har mindre marginal (åtta minuter) till det tåg som jag ju kunde ha klivit på i Norrköping. Förklara det, den som kan! (Och nej, det går inte att vara rebell och byta i Norrköping ändå, för det får man inte. Och inte i Katrineholm eller Flen [sedär, en karta här ovan!], för fintåget stannar inte där.)

Lösningen är förstås att beställa två biljetter:

Eskilstuna–Norrköping
Norrköping– Lund

På tåget klev jag i helt fel ände eftersom jag inte hade ögonen med mig (eller förståndet så att jag tolkade anvisningarna fel) så att jag inne i tåget fick gå från näst sista vagnen till den näst första. Under denna promenad tappade jag räkningen (nej, jag borde verkligen inte få resa utan förkläde), och kunde inte hitta rätt eftersom det ingenstans står i vilken vagn man befinner sig.

hemligt vagnsnummer — Vagn 4? Eller 5? Kanske 6?

När jag gick genom tåget tänkte jag stilla att det här nog blir en tuff resa. Det var proppfullt med barn, väskor, vagnar, golfbagar och äggmackor. Ljudnivån var sådär att jag började fundera på stavningen av decibel.

bagsbagsbags — ”Placera inte väskorna i gången” funkar här lika bra som andra uppmaningar, t.ex. ”beträd ej gräsmattan” eller ”ät inte socker”.

Men skåda! När jag väl kom fram till det som jag tror är min vagn såg det ut så här:

Mycket lyckat. Hittills har ingen kollat min biljett, så jag vet ännu inte om jag sitter på rätt plats. (Ssssschhhhh, jag låtsas sova!) Men varför sprider SJ:s datoriserade platsgenerator inte ut alla andraklasspassagerare så att det blir bättre resmiljö för alla?

klotter — Inne på tågtoan har en graffittiartist fått utlopp för sin kreativitet.

Det mest lyckade idag är ändå att jag äntligen har förstått vad detta betyder:

”Även när du har använt din surfpott surfar du gratis!”

På fintågen finns det ju numera gratis internet som faktiskt oftast funkar som det ska. När man sätter igång datorn, dyker detta mystiska meddelande upp, och först nu förstår jag hur det hänger ihop. Man har en pott med snabbsurf. När den är slut, surfar man långsammare, men det är fortfarande gratis.

Snart är jag framme i Lund! (Dock har mitt middagssällskap glömt bort mig, så jag måste hitta nån annan att leka med. Eller kanske äta ensam? Hur ska det gå, hur ska det gå?)

Uppdatering
Kom på att jag ju måste tala om hur det gick med mig och min kvällsmat. Först gick jag ett varv runt Lund (Klostergatan, Lilla FIskaregatan, Stortorget, Botulfsplatsen, Mårtenstorget, Akademiska Föreningen och biblo och förbi stationen igen). Hela tiden spanade jag efter gamla farbröder och tanter som jag kände i Lund för 30 år sedan, och som säkerligen skulle vilja äta med mig. Sedan valde jag mellan ensam-sushi med öl i ombyggda saluhallen och en ensam-fisksoppa med vin på Klostergatan. Och därefter åkte jag upp till Delphi och Tjugotvååringens och Tjugoåringens gemensamma studentlägenhet, där jag helt ensam tryckte i mig detta:

kaviar_egg — Ljummet te i termos, två hårdkokta ägg, kaviar.

Men hu så trist det var. Gäsp. Läsa lite bok. Rapa ägg. Klia sig på stortån. Men plötsligt sa det plingplong i mobilen – Tjugotvååringen bjöd in mig till nollningen.

erikordf — För när man är kemisektionens ordförande får man faktiskt ta med sig mamma till skolan.

Och där fick jag äta korv! Tillsammans med 150 andra personer! Inte ett dugg ensam!

49 kommentarer

Ett av alla roliga ord

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2014 23:52

Vi har huset fullt av intressanta ungdomar – barnens kusiner och deras respektive. Hur olika de än är, är de ändå släkt och lite lika varandra. Några ska bli läkare och studerar i Oxford, några är nygifta, några sjunger som små lärkor och alla äter vi kräftor så att det skvätter uppi öronen.

(Fast om sanningen ska fram, äter några kronärtskockor, som serveras som precis lika pillerillig mat som kräftor till alla som är skaldjursallergiker, för det är ju några förstås.)

partyyy — Min djefla man, en lustiger hatt och ett kräfthuvud på näsan.

Och då måste man ju diskutera ovanliga sjukdomar, konstiga dödsfall, underliga lärare och ord som alla borde kunna men som alla inte kan. Som karbunkel! Jag gör det enkelt för mig och citerar Wikipedia:

En karbunkel är en av flera furunklar (spikbölder) sammansatt infektionshärd som uppstått (oftast i nacken) genom att varbakterier kommit in italgkörtlarna i huden. Karbunkeln kännetecknas av en rodnad och smärtsamt hård svullnad i vilken det bildas proppar av döda vävnadsceller och varceller. Den kan ge upphov till svåra smärtor, feber och även leda till blodförgiftning. För att bli av med en karbunkel krävs ibland ett kirurgiskt ingrepp, men en del fall kan även behandlas med antibiotika.

När man är färdig med karbunkeldiskussionerna, kan man frossa i kallbrand och gå vidare till historier om ischias och matförgiftningar. Och allt detta under slafs, sug, slörp och mums på skaldjur som ju om man tänker efter faktiskt ser riktigt läskiga ut.

Och hur var er fredag?

45 kommentarer

Familjehistorier

Publicerat av Lotten Bergman den 18 augusti 2014 21:02

I allas släkter finns det vissa historier som vägrar dö. De vidarebefordras som Njals saga till generationers generationer, varför mina barn idag med emfas kan säga:

– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!

Inte alltid vet man varför det som sägs, sägs. Min farmor sa alltid när det var dags för gästerna att ”tänka på refrängen”:

– Det var kul ni kom, fastän ni int’ dansa.

Ingen vet varför.

Herr R, som kommenterade här förr i tiden, sa alltid ”levande hjortar” när allt var totalt perfekt. Detta uttryck har jag införlivat i våra kretsar, men alla har så dåligt minne att jag när jag sitter i 30-gradig sommarkvällsvärme med ett glas iskallt vitt vin måste förklara vad de i min mun plötsligt uppdykande hjortarna har med det ljuva livet att göra.

Vid kvällsmaten idag läste någon någonstans ordet ”Skövde”. Det är på inga sätt eller villkor ett alldeles självklart ord eller ställe. Ingen hojtar Skaraborg! Våmb! Götaland! eller ens handboll! Istället säger alla stadens namn på en ytterst märklig skövdeitiska:

– Schööööfdäää!

Och detta beror på att jag våren 1986 läste fonetik i Lund. Institutionen Nordiska språk hade fått minskade anslag, varför fonetiklektionerna inte bedrevs med lärare i klassrum, utan via kassettband hemma på studentkorridoren. Vår (förmodat bittre) lärare härmade i övningssyfte så gott han kunde alla Sveriges dialekter, där Skövdedialekten var en av de mer utmärkande. En annan var

– Tjinnekylle! Tjinnekülle! Tschinnekuuuuulle!

Uttalet varierade mellan de olika härmningsförsöken. Skånskan var värst, eftersom skånska inte går att härma om man inte är skåning. Lunds domkyrkas två torn kallas ”Lundapågar” (Lunds pojkar), vilket enligt fonetikläraren uttalades så här:

– Loooonga peågarrrrrr! Looooånga peööööögarrrrr! Låååååånga pööööogar!

Och detta har jag berättat så många gånger att barnen numera som på en given signal härmar den härmande läraren när Skövde, Kinnekulle eller Lunds domkyrka kommer på tal.

Och hur var det med tapeterna i inledningen? Jo, som historien förtäljer var den djefla mannens äldste bror i treårsåldern väldigt morgontidig. Men inte väckte han sina föräldrar (doktor Bergman 1 och doktor Bergman 2) bara för att han var vaken, nej. Han gick upp och roade sig på morgonkvisten på helt egen hand. Till exempel genom att ta tag i tapetflikar och dra till så att hela tapetsjok föll till golvet. När då en yrvaken och nattjourande förälder släpade sig upp för att undersöka de underliga, ritschande ljuden, tittade den lille sonen glasklart upp på sina dagars uppkomst och förklarade att det inte var hans fel, alls.

– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!

33 kommentarer

När jag skulle skaffa konto i Skandiabanken

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2014 14:59

Jag har varken BankID eller e-legitimation. Det har jag aldrig haft eftersom jag är en digital super human som inte accepteras av ettorna och nollorna; de rinner av mig som vatten på en gås.

pengar_sverige Lillasyster Orangeluvan har sedan länge sagt att Skandiabanken is da shit. (Det betyder alltså ”bra” på coolsvenska.) Jag och den djefla mannen har sedan Hedenhös ett gemensamt konto i Sparbanken/Sparbanken Finn/Sparbanken Øresund/Swedbank som byter namn ungefär lika ofta som jag föder barn. Där har jag tillgång till telefonbanken, men kan alltså inte betala räkningar eller flytta pengar eftersom jag inte har något BankID. (Som jag vill skriva bank-id, men det gör man tydligen inte.)

I våras började jag försöka skaffa ett konto i Skandiabanken. Det är nämligen inte krångligt.

Men inte för att jag ville byta bank, utan bara för att jag ville testa funktionerna genom att ha ett nytt konto i en annan bank. Orangeluvan berättade hur enkelt det var att kolla saldot i Skandiabanken, vilket jag behöver göra ofta eftersom vi ligger farligt när noll hela tiden. Jag är som ett skämt i de mataffärer där jag handlar eftersom det ofta blir så här:

– Hoppsan, tomt igen, hihi, ska bara ringa och flytta lite pengar, ursäkta!

Då ringer jag de facto inte till banken utan bara min man och väser ”har du köpt en gitarr nu igen, eller varför är pengarna redan slut?” så att han får flytta pengar via datorn.

Och det är nu alla superuppdaterade bank- och pengaintresserade häpnar – på så många plan.

Nära noll? Har inte alla en månadslön på banken?
Ringa till sin man? Som på 1950-talet?
Via datorn? Kan hon inte som en normal människa flytta pengar via mobilen?
HUR KAN MAN INTE VETA HUR MYCKET PENGAR MAN HAR?

Till saken hör alltså att vi aldrig grälar om pengar och inte bryr oss särskilt mycket om dem. Det är praktiskt – men fullkomligt ointressant – att känna till sitt saldo. Pfffft, liksom.

Men nu till Skandiabanken igen. Jag klarade nämligen inte av att skaffa konto trots att det var hur tydligt som helst på Skandiabankens sajt:

Men jag misslyckas alltså inte bara med Skandiabanken utan även med den bank som vi har haft sedan Eldkvarn brann med Hedenhösarna. Tre gånger har jag försökt med vår nuvarande bank (som liksom Skandiabanken saknar kontor i Eskilstuna), som har skickat en kod i ett rekommenderat brev. Tre gånger har jag suttit med min personliga bankrådgivare i telefon medan hon har sagt hur jag ska göra – och det har inte funkat. Hon sa varje gång ”men det här SKA funka, har du skrivit in alla siffror rätt?” och jag svarade varje gång ”jaaaa”. Efter tredje gången sa hon att jag väl fick logga in på min mans BankID istället.

För en dryg månad sedan satte jag mig med Orangeluvan i knät och försökte med Skandiabanken igen. Det är alltid 37 personer före mig i kön, men den inspelade rösten talade snällt om för mig att jag ska dröja kvar eftersom:

– Ditt samtal är viktigt för oss!

Rösten sa också att jag skulle kunna knappa in mitt telefonnummer om jag hellre ville bli uppringd när det var min tur. Men bara om jag har utländskt nummer.

– Va? sa jag till den inspelade rösten.
– … ringa upp dig om du har utländskt nummer … sa rösten.
– VAAAA? sa jag och funderade på den lite ovanliga formuleringen.
– … ringa upp dig om du har ett svenskt nummer … sa rösten.
– MEN NU SA DU JU INTE LIKADANT! sa jag till den inspelade rösten.

Den inspelade rösten visste ju inte hur förvirrande allt var, så den upprepade sig ju inte bara för att jag sa VA? – jag fick snällt vänta tills inspelningen hade gått ett varv till.

– … ringa upp dig om du har mht skrnftnskt nummer …

Naturligtvis hade jag hört fel. Men rösten sa verkligen ”ett svenskt” så att det lät som ”utländskt”.

Nu skulle jag äntligen beställa BankID! (Trots att det finns de som säger att BankID redan är på väg ut ur bilden.)

Jag pratade med en person på Skandiabanken, som kvittrade att det där rekommenderade brevet med den fyrsiffriga koden skulle komma till min post på Ica inom ett par arbetsdagar. Vilket det gjorde.

Men till Charlotte Bergman. Inte till Lotten Bergman, som jag sedan fyra år heter. Och enligt den legitimation som jag hade med mig till posten heter jag ju numera Lotten. Jag hade verkligen inte sagt fel namn – Skandiabanken måste ha tittat på mitt personnummer och bestämt sig för att Charlotte nog var det mest gångbara. Och hur gick det på posten?

– Nej. Vi har våra bestämmelser, sa tjejen i postluckan.
– Men … men … men …
– Kan du ringa till avsändaren och be dem ringa till oss och intyga att du heter Lotten?
– Öh. Ja.

Så då gjorde jag det – och hamnade minsann bara som nummer 23 i kön. Men att ringa till nån post hade de på Skandiabanken aldrig gjort förut, så det tog ett tag att komma på att man kunde göra så. Närmare bestämt 21 minuter.

Efter många om och men och distraherande semesterresor till ställen utan internet, satte jag mig igår med min fyrsiffriga kod vid datorn. Men … min fyrsiffriga kod var ju till mitt nya konto (som jag inte har än) och inte till något BankID … och det enda passande ställe jag kunde hitta på sajten var detta:

Så jag ringde till kundtjänst och hamnade bara på plats nr 13 i kön. Tålamod, tålamod.

– Okej, knappa in din fyrsiffriga kod och följ instruktionerna som den automatiska rösten ger dig och så ska du byta ut koden direkt, men rösten talar om för dig hur du ska göra.
– Okej.

En stund senare hade jag klarat av det!

– Men du, här står det ju inget om BankID utan bara SIM-kod. Borde det inte s… sa jag.
– Ja, det kan man tycka. Jag ska nu koppla dig vidare till mhfrnssss-avdelningen (jag lyssnade inte riktigt på vad det var för avdelning) och där kommer du att få ett BankID och sedan när du har fått det ska du be att få bli kopplad hit igen.
– Vart?
– Till oss på supporten.
– Jahaja.
Klick. Klick. Tut.
– Det är just nu många som ringer till oss. Du är placerad i kö och …
– MEN VAD I HELVETE? I KÖ IGEN?
– … plats 13.

Vad tror ni hände sedan? Jo, jag fick prata med någon. Som fick mig att börja tro att jag faktiskt är immun mot det här med pengatransaktioner.

– Nu kommer vi att skicka en fyrsiffrig kod till dig i ett rekommenderat brev som du h…
– IGEN? Så du menar att du ska skicka ännu ett rekommenderat brev och att jag ska vänta på det också och sedan … sa jag med trött röst.
– Ja … den du pratade nyss kunde ju ha bett om ditt mobilnummer så hade det gått snabb…
– Gah.
– Jag kan bara be om ursäkt …
– Vet du vad. Jag tror faktiskt att jag släpper idén om ett konto i Skandiabanken nu. Men ring mig gärna om ni vill ha konstruktiv feedback!
– Okej. Jag kan bara be om ursäkt.

Så. Nu ska jag uppsöka ett bankkontor inne i stan. Handelsbanken? Swedbank? Jag ska ha med mig legitimation och pass och ett vittne samt hundralapp och så ska jag sätta in den och be om alla tekniska finesser som finns, och alla ska de bo i telefonen.

Uppdatering tre dagar senare:

Orangeluvan gav sig inte. När hon i lördags hade läst detta inlägg, kastade hon sig över Skandiabankens Facebookgrupp och tjoade något om sin tokiga syster som inte begrep sitt eget bästa.

Sedan gick två dygn. Då sa hon till igen, och fick svaret ”beklagar att vi inte har svarat tidigare” och en uppmaning att systern (ergo jag) skulle mejla till webmaster@skandiabanken.se. Jag gjorde det i ett mejl som innehöll alla upptänkliga kontaktuppgifter. Då fick jag svar efter 1,5 timmar, med ett beklagande och:

”Vill du så kan vi kontakta dig för vidare hjälp. Återkom då med ett telefonnummer samt en dag som skulle passa dig.”

Så då svarade jag med mitt mobilnummer igen och lo and behold, så ringde en Skandiabankskille och så fick jag knappa in mitt personnummer fem–sex gånger och en kod och ladda ner en banksäkerhetsapp i mobilen; det är inte helt lätt att knappa och ladda ner och byta mellan högtalartelefon och knappsats och sms och appstore … men jag klarade det. Dock var jag på vägen tvungen att klicka i att jag inte betalar skatt i USA och vad jag ämnar göra med kontot (”sätta in och ta ut pengar” var inte ett av alternativen) och TRARAJDIRAAAA, 18 minuter senare – nu har jag ett konto!

Med 0,0 kr på. Ack.

96 kommentarer

Å nu blire recept: matvetesallad!

Publicerat av Lotten Bergman den 12 augusti 2014 18:55

I Vår kokbok (som tyvärr inte är vår längre eftersom den är på vift i Lund) finns det ett recept som är alldeles, alldeles perfekt. Enda felet är väl egentligen att maten tar slut efter en stunds ätande.

matvetesallad — Matvetesallad utan fokus.

Nu låtsas vi alla att ni ska laga mat och behöver lite inspiration. Ni har ett gäng vegetarianer på ingång och ett skafferi fullt av precis allt som behövs till tolv personer:

Själva gucket!
9 dl matvete
30 små tomater (gärna i alla de färger som tänkas kan)
6 dl torkade aprikoser
3 dl kokosflingor (fast jag tar gärna lite mindre, kokos är inte min favvo)
3 dl pumpafrön
6 dl hackad bladpersilja
kanske färska plommon till garnering?

—-

Dressingen!
1,75 dl olivolja
1 msk sambal oelek
2 msk malen koriander (äntligen fick jag användning för den!)
3 hela citroner (både saft och skal, men inte det vita)
ca 2 tsk salt
peppar efter smak

Giv akt!

Koka matvetet (häll bort vatten om det blir kvar nåt).
Dela tomaterna på hälften.
Strimla aprikoserna.
Rosta kokosflingorna med pumpafröna i en stekpanna (utan fett!) tills de har fått lite trevlig färg.
Häll ihop alla ingredienser till dressingen och häll sedan hela alltet över matvetet (som gärna får vara ljummet).
Häll i allt det andra.
Blanda väl och servera på buffébord (eller till kött, kyckling eller nåt annat som smakar gott om inte vegetarianerna misstycker).

OBS: Cred och beröm ska alltså gå till Vår kokbok och inte till mig. Samt förstås kusin Stina, som var den som påtalade receptets förträfflighet. Och i kommentatorsbåset får man definitivt komma med tips på annat gott som alla borde tillaga. Ni som inte på några villkor tänker laga mat, kan istället kolla på den här videon.

63 kommentarer

Igår: bröllop i Uppsala

Publicerat av Lotten Bergman den 10 augusti 2014 10:06

Här ligger jag i en vandrarhemssäng och har myror i fötterna. Fötterna var oskyldigt dömda till ett bröllop i finskor, och de förstår inte alls varför.

skornalottenaj — Ni får titta med lupp för att se skornas obekvämlighetsgrad.

Naturligtvis tog jag strax efter vigseln av mig skorna och sprang sedan barfota upp och ner och fram och tillbaka i stentrappor, på filtmatta och grusgångar, på parkettgolv och cigarettfimpar och klämde in en och annan vals när jag ändå höll på, så nu surar fötterna. Myrsurar. Stickelistick, svullerisvull.

Bruden hade helt tvärtom valt lågskor till bröllopsklänningen. Men det ser man inte på mina bilder, för de togs på ett ytterst olämpligt ställe där …

bilmannen — … bilar dök upp och brudens bror ställde sig lite på brudklänningen …

cykelmannen — … eller en random Uppsala-professor med Systemetpåse susade förbi.

deungatu — Eller vänta. Den här bilden är ju jättebra!

Apropå skor. På väg till kyrkan gick mitt entourage över en gräsmatta på det här viset eftersom en av dem påstod att man kunde få gräsfläckar på de nyköpta gympaskorna (inte en klack i sikte) och de andra inte vågade annat än lyda och utföra den senaste varianten av silly walks.

Skintegrassflackar — Från vänster: Elvåringen, Tjugoåringen, Fjortonåringen, förtjusande kusin Lina, Spanjoren.

Han som gifte sig är barnens äldste kusin, född 1986 och i min ömma vård i ett halvår 1988. Jag valde nämligen att under brinnande studier vara hans dagmamma, vilket för studierna var förödande men för honom och mig synnerligen karaktärsdanande. Jag lärde honom färgernas namn och konsten att rita huvudfotingar – och dessa förvärvade kunskaper använde han raskt till att färglägga vartannat uppslag i vår fina förstaupplaga av Jan Wictors Camera Obscura. Som hämnd brukar jag berätta just detta för honom varje gång vi ses, samtidigt som jag slänger in lite kryddad information om hur det var att byta hans blöjor – och den där gången som han bytte bajsblöja på sig själv, men lade blöjan prydligt på mittuppslaget i Jan Svartviks stora engelska grammatik, Silverbibeln kallad.

Efter bröllopet åt vi och lyssnade till körsång i sex timmar för att sedan vingla hemåt i den mörka, varma Uppsalanatten. Vinglet berodde inte på runda fötter eller obalans i hörselgången utan på att vi alla helt naturligt är lite vingliga och har svårt att gå annat än i zick-zack och hoppa över cykelställ om sådana står i vägen. Elvaåringen föll pladask över ett sådant och kan idag visa upp ett vackert blåmärke.

bergmans — Klockan 01 poserade vi förstås här: jag, förtjusande kusin Lina, Tjugotvååringen, Elvaåringen, Tjugoåringen, Den djefla mannen och Fjortonåringen. (Sjuttonåringen är i England på skolresa.)

tittut — Klockan 01:30 inspekterade Fjortonåringen vandrarhemmets Bruce Willis-krypin.

Klockan 12:00 ska vi som Egyptens gräshoppor attackera en frukostbuffé som inte anar sitt öde. Om internetvågorna håller, kommer en uppdateringsbild här, annars får ni helt enkelt tro mig på mina ord: det var gott.

Uppdatering

81 kommentarer

Teleskopord och ett jähättestort kattdjur!

Publicerat av Lotten Bergman den 7 augusti 2014 11:18

Ett teleskop är ju ett sånthärnt (se bilden här alldeles till vänster) – något (t.ex. kikare) som kan fällas in i sig själv som änna daggmask.

(Uppdatering! Protesterna haglar i båset: daggmaskar kan faktiskt inte fällas in i sig själva och ordet teleskop kommer ju från grekiskans teleskopos, ’fjärrseende’, alltså en anordning som gör det möjligt att observera och avbilda små och ljussvaga astronomiska objekt. Okej, men jag har sett daggmaskar som trollar sig själva både längre och kortare och även om det finns teleskop som inte kan växa eller krympa, säger mina källor att teleskoporden är sådana som är långa och många men som finjusteras och då blir få och korta. Och så kan man se dem fastän de är små och ljussvaga …? Slut på uppdatering!)

Ett teleskopord är två eller flera ord som har komprimerats till ett, som är lite kortare. I sammanhanget tycker jag att ”elektroniskt brev” (ergo mejl) borde ha teleskopats ihop till elbrev istället för de snart utdöda e-post och e-brev. (Min egen, bestämda uppfattning som inte har stöd av någon som helst forskning.)

Anywhooooo. (Ska läsas lite avmätt och samtidigt coolt.)

På engelska heter teleskopord portmanteau, som ju förstås är franska för ’klädhängare'(men som på gammalfranska betyder väska). På franska heter teleskopord däremot mot-valise, vilket betyder ’väsk-ord’ (en väska är som ni alla vet något som man kan stoppa något annat i). Ja, så underligt funkar det med språk som byter uttryck kors och tvärs med varandra, varför vi t.ex. säger orolig om någon som är nervös snarare än tråkig.

Okej, tillbaka till teleskoporden, där jag pga. bränderna i Salaskogarna kom på att smog ju är en kontaminasammanblandning av smoke & fog på samma sätt som spork är en sked-gaffel och infotainment är informationsunderhållning. Jättekul! Wikipedia har en lista på svenska teleskopexempelord, där de mest kända är

burkini
Friggebod
infotainment
svengelska.

På tyska finns det tydligen ett roligt ord som i sig har inbyggt stånket ”fan, vad skulle vi tvunget byta valuta, nu är allt ju jättedyrt”: Teuro av ’teuer’ (dyrt) & ’Euro’ (de där pengarna som vi inte har i Sverige). Och i världens alla djurparker pågår genetiska experiment när man föser ihop kattdjur som annars inte rör sig i samma kretsar (ungefär som när jag hamnar på cocktailparty, premiärer och boksläpp i Stockholm) så att deras avkomma blir

lejpard (lejonhane & leopardhona)
lejuar (lejonhane & jaguarhona)
jaguon (jaguarhane & lejonhona
leopon (leopardhane & lejonhona)
liger (lejonhane och tigerhona)
tigon (tigerhane och lejonhona).

Fast mina stockholmsäventyr resulterar ju sällan i en avkomma.

Kolla nu på ligern där uppe i punktlistan – den är gigantisk till skillnad från tigonen eftersom generna som styr och bromsar tillväxten finns hos lejonhonan och tigerhanen!

Och nu till den stora poängen som jag har gått en milslång omväg runt: svenskans ”teleskopord” är ju såååååå mycket lämpligare än alla andra språks uttryck som handlar väskor. Pfah!

95 kommentarer

Mitt första engelska bröllop

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2014 00:16

Drygt 60 britter och tiotalet svenskar är komplett omöjliga att få ordning på när det gäller gruppfoto. Alla vill stå längst bak och inte synas! Jag ryade, domderade, pekade, gestikulerade och hade mig – men alla bara gömde sig. Nåväl, sa jag och tryckte på självutlösarknappen och sprang.

Visste ni att ett väldigt viktigt moment under själva ceremonin här är att brudparet och två vittnen skriver på vigselattesten? (Hm. Det kanske inte är det det heter? Nåväl.) Vi sjöng först ”I’m a Believer” och lyssnade sedan på de unga tus löften till varandra, såg ringpåtagning och lyssnade noggrant på allt som sades. Under hela akten satt en allvarlig man i ena hörnet av lokalen och bläddrade bland sina papper medan vigselförrättaren förättade det som förrättas skulle.

mannenikyrkan — Som en dag på kontoret, liksom.

Plötsligt var det dags att samlas runt skrivbordet. De fyra som skrev under, gjorde det långsamt med darrig hand på två olika ställen, så under tiden tappade vi åskådare fokus och började mumla och fnittra så att stämningen blev fantastiskt uppsluppen och trevlig. Nu planerar jag visserligen inte att gifta mig igen, men om jag gör det, så ska vi göra precis så här.

malinsign — Bruden och allvarlige mannen.

Och hur det nu gick till, så blev det sedan med de på bilden ovan ytterst städade gästerna ett jädra röjarparty med sönderslagna glas, vrickade fötter, en blodig tå, en skotte i kilt, vegetarisk barbecue och den svettigaste cateringpersonal jag någonsin har sett. (Deras två jättegrillar klappade ihop så att de fick värma nötbiffarna [inte som i ko-nöt] i en pytteliten, vanlig köksugn.) Jag pratade mig hes, dansade, puttade ner en man i en frysbox, skrämde en svensk och kom via en becksvart kyrkogård hem vid halvtretiden på natten.

morgonen_efter — Och idag har vi städat!

Om en vecka ska jag på nästa bröllop, men det är i Sverige och då är jag bara ingift faster och kommer säkerligen inte att snubbla över gravstenar, svära på engelska, pussa okända män på kinden, få en frisbee i pannan eller klättra omkring bland bjälkar för att riva ner ljusslingor.

37 kommentarer