När ytlänningar (skrev Lotten med ett kärleksfullt leende på läpparna och ormet krüper i tankarna) kommer till oss, drar vi alltid med dem på ett besök i Stockholm, med regalskeppet Vasa som första mål. Har man inte varit där, måste man åka dit. Jag var där redan 1975, lite ämlig med getingstick i armhålan och konvalescent efter påssjuka. Och det var underbart.
Då – man gick på de där rangliga gångarna runt om och allt luktade hund och var blött.Nu – man tar en latte, åker hiss, njuter av stillheten och värmen.
Därför är det inte alls konstigt att man känner lite extra för stackars Mary Rose, som sjönk nästan på dagen för 470 år sedan (19 juli 1545), försökte hivas upp direkt efter förlisningen, hittades igen 1971 och plockades slutligen upp 1982. Men medan Vasa numera ju faktiskt är en hel båt (om än på land), ligger Mary Rose som ett för vågor spritt skelett där styrbordssidan är … borta. Puts väck. Till skillnad från Vasa, lade hon sig på ena sidan, varför den övre halvan som inte låg i dy helt enkelt ruttnade bort.
En halv båt, ba.
Varför Mary Rose sjönk, vet man inte riktigt, men en teori från 1548 är att förlisningen berodde på allmän instabilitet efter en ombyggnation och bristande disciplin bland besättningen (”han hade en typ av hjon som han inte kunde styra”) och därav följde:
” … för mycket dårskap eftersom hon hade för stor bestyckning och att kanonportarna, som satt lågt, lämnats öppna, samt att de stora styckena varit oriktigt surrade, så att när skeppet skulle vända, rusade vattnet in och hon sjönk plötsligt.” (Läs mer.)
Precis som Vasa runt 1975: blött och oåtkomligt. (Bild från Wikipedia.)Detta ser man genom små fönster i en lång vägg: nästan ingenting. ”Vasa är finare” sa kusin Ann.
För att kompensera för det bristande skeppet på museet, är montrarna med prylar helt fantastiskt fyllda med allsköns ting. Där finns förstås en och annan kanon (vilka jag inte finner särskilt intressanta), men även kammar, skor, rakhyvlar, kirurgiska sågar, spel, guldmynt, kokkärl, kläder, spännen och ungefär 19 000 andra ting.
Man fick ta bilder inne på det extremt illa upplysta museet, men inte med blixt. Här kommer några av mina suddiga försök:
Inne hos doktorn på skeppet fanns det en kalebass-flaska som funkade lite som en vällingflaska för patienter som inte kunde sätta sig upp för att äta. Likadant funkade den ”vridna skeden”, som alltså var bra att ha om man åt liggande. De två små utsirade pinnarna av elfenben (som jag kallade ”eiffelben” när jag var liten) är öronvaxutkrafsare.Med den där sprutan kunde man antingen suga ut var eller spruta in kvicksilver. Yay.Här har de satt upp saker som de hittade under de olika lagren som täckte Mary Rose.
Det här är HMS Victory … den båt som Lord Nelson dog på. Om man vill, kan man hääär läsa om Skogsgurras minnen av …… den här lilla mässingsskylten på båten.
Vad händer annars i England, undrar ni? Jo, jag går på pub, dansar zumba, dricker te, njuter av matbutikerna, tittar på roliga tv-program, pratar engelska utan amerikansk brytning och fotograferar lite allt möjligt.
En rolig boktitel.En inte jättevacker husfärg.En tvättlina i tågfönstret. Mannen i förgrunden trodde att jag fotograferade honom och vinkade glatt. Sedan började han prata om John Cleese.Mr Walker, som satt bredvid oss i museicaféet visade sig ha varit gift med en svenska och var i rakt nedstigande led släkt med Francis Beaufort. Sedan började han också prata om John Cleese.En smutsig toa. (Men alla offentliga toaletter är gratis. Överallt. Tack, tack.)En väldigt vacker entré till ett vanligt hus.
Men nu måste vi återvända en stund till Mary Rose. När vi tittade på olika dryckeskärl och öltunnor samt ätskålar, lärde vi oss nämligen detta:
Den dagliga ölransonen var uppåt en halv skurhink.
Jag är nu i södra England på mitt andra brittiska bröllop – förra året gifte sig årets brudgums syster. Kusin Ann (hon som äger Paul McCartneys glasögon) har nu bara ett ogift barn kvar, så jag har sagt att vi väl tar det bröllopet nästa år.
Som jag berättade förra året, är ”signeringen” det näst efter ”I do” viktigaste momentet i vigseln. Årets brudpar tar inte så seriöst på gamla traditioner och är befriande opretentiösa vad gäller allt.
Mitt kusinbarn John Hinton och hans numera fru Jo Eagle.
John och Jo håller på att ladda för en landsomfattande turné med en pjäs om Marie och Pierre Curie. (Där John är Marie och Jo är Pierre.) De gifte sig på dagen 130 år efter paret Curie och enligt inbjudan skulle vi gäster lyda denna dress code:
”In your element, or as an element.”
Alltså kom några i gympadojor eller högklackat, några som silver eller neon. Och en som Freddie Mercury.
Regnet fullkomligen öste ner hela dagen, varför alla mumlade ”lite regn i brudslöjan betyder tur” som ett mantra. Anns brittiske make Mike (som i sin ungdom var ihop med en tjej som var syster till Paul McCartneys dåvarande flickvän Jane Asher) översatte detta snabbt till ”Wet Wife, Happy Life”.
Kusin Ann, iklädd i folkdräkt från Dalarna, hade ett oerhört omatchande paraply.
Bröllopet skulle äga rum i Brighton Town Hall …
… som såg ut så här i slutet av 1800-talet (med upprest stege till vänster) …
… där vi alla samlades, fulla av förväntan och plaskblöta av regnet. Då upptäckte brudparet att något saknades.
– Ringarna!
– The rings?!
– Mamma! Ringarna är kvar i taxin!
– What’s happening?
– We forgot the rings in the taxi!
– Call the taxi! The driver gave dig ju kortet!
– Telefonen is not working!
– Numret är totally wrong!
– Let me try!
– I can’t hear anything!
– You can use min telefon!
Denna panik såg i kronologisk ordning ut så här.Men titta! Allt löste sig och vår hjälte taxichauffören blev hyllad hela kvällen.Inte blott Stockholm smala gränder har. (Bröllopsparet smet verkligen in i den här gränden för att komma undan en stund. Å ja ba jättediskret: TITTA HIIIT!)
Efter vigseln spelades det musik av olika slag hela kvällen lång. Det var enmannaband, en blåsorkester på uppåt 20 personer, brudgummen och hans två systrar, pappa Mike, en och annan trubadur och så var det ju en av Mikes bästa kompisar – basisten Herbie Flowers.
Alla bilder som togs på scenen blev alldeles bedrövliga. Men jag manglade dem genom svartvitmaskinen, så nu kan man i alla fall se vad de föreställer. Här repar Herbie lite.
Det var Herbie Flowers som spelade ståbas och elbas på det här lilla örhänget:
”Not that the modest musician will himself blow his own trumpet. ’You do the job and get your arse away,’ he once said, humbly, of his vital contribution to one of the best-known songs in rock. ’You take a £12 fee, you can’t play a load of bollocks. Wouldn’t it be awful if someone came up to me on the street and congratulated me for Transformer?’ In fact, Flowers received the grand sum of £17 for his now legendary work.” (Källa.)
Men allt det där visste ju inte jag.
Jag stod där och pladdrade på som vanligt med vilken gammal man som helst. Vi pratade om väder och vind och bröllop och andra ganska banala ting och skrattade åt än det ena, än det andra. Herbie ville prompt att vi skulle ta en selfie med min stora kamera, så det gjorde vi.
Herbie Flowers och jag försöker få till en selfie, men kameran är så himla tung att jag faktiskt inte kan se normal ut.
Och sedan sa han lugnt ”Excuse me, Lotten, I have to …” och klev upp på scenen.
Visserligen befinner jag mig i Brighton (eller Ditchling om man ska vara noggrann, vilket man ska) och visserligen ligger jag lite efter med allt som det ska berättas om (de nio översovande gatuartisterna skulle ju kunna fylla fem–sex inlägg), men jag har faktiskt lovat att berätta om min nya åkomma. Likt en av Askungen styvsystrar är jag beredd att med min moders finaste knic kniv hugga av ena hälen.
”Den andra styvsystern fick därefter skon, men den var för trång i hälen. Så modern gav henne en kniv, för att hon skulle kunna skära av en bit av hälen. Modern sade: ’Du kommer hela kungariket få – då du aldrig mer behöver gå.’ Flickan skar av en bit av hälen och tvingade ned foten i skon, och prinsen tog henne med på sin häst.”
Tidigare i vår trodde jag – och ställde denna diagnos som ett proffs – att jag än en gång hade drabbats av hälsporre. Ont under hälen. Lång rehabilitering, mycken smärta, många inlägg i de av inlägg redan fyllda skorna.
Meeeen … Dr Bergman (jag, alltså, vilket måste klargöras eftersom det kryllar av läkare i den bergmanska sidan av släkten – på min sida är vi bara veterinärer, och mul- och klövsjuka kan jag ju inte ha) kom på nya tankar.
Hälkuddesinsufficiens. Jävlar: ”Tillståndet är icke-reversibelt, det vill säga, har man väl fått problem med fettet i hälkudden så går det inte att få tillbaka det normala tillståndet.”
Det är samma ben som det trassliga knäet, så sammanfattningsvis: jag mår jättebra på höger sida av kroppen!
Detta pga. att vi igår körde de 60 milen mellan Sörmland och Skåne för att fira 80-årsdag och halva min läsekrets är engagerad i HEJ-bilens väl och ve. Men den andra – ”Meduzas Chevrolet” (Saaben som heter så enligt Spanjoren) – är det ingen som bryr sig om. Den puttrar på och sköter sig trots att displayen fortfarande är svart och handbromsen är mer än sladdrig.
HEJ-bilen kördes av mig med de tre yngsta barnen i, sovande som gamla potatissäckar. Den andra kördes ibland av Tjugotreåringen, ibland av Tjugoettåringen, och med min djefla man och Spanjoren som underhållning i baksätet. Vi körde bilarna lite huller om buller och hade dålig koll på varandra och åt matsäck inne i bilen för att inte slösa tid eftersom vi ju skulle kolla in några kyrkor på vägen.
Kaga kyrka hade liksom fantastiskt telefonklotter som pynt!Titta, en bil som hade Kalle Anka-packning!
Ibland låg vi så mycket som tio mil före den andra bilen, ibland låg de framför oss. I vår lite barnsligare bil spelade vi larvig musik och lekte lekar.
Kolla! HEJ körde bakom BYE!!!
Plötsligt såg jag i ögonvrån, vid vägrenen, den gänglige Tjugotreåringen. Näe …? Va …? Utanför en bil som såg ut som Meduzas Chevrolet. Hur …? I samma ögonvrå såg jag en liten stund senare en orange tröja som vanligtvis sitter på min djefla man. Han gick längs vägrenen!
– Jag såg dom andra! Och bilen! De stod stilla! Ring pappa! Nej, han har säkert glömt telefonen! Ring Tjugoettåringen! Nu! ropade jag till den yrvakne Sjuttonåringen.
– Hallå? Har ni stannat?
– Va?
– Mhm. Jaha.
– VA?
– Hm. Va? Näe! Näe? Va? Ojojoj.
– VAD SÄGER HON? TA MÅNGA BILDER VAD SOM ÄN HAR HÄNT! skrek jag, som ju förstod att det förmodligen var något synnerligen intressant och inte särskilt farligt eller upprörande som hade skett.
Tjugotreåringen hade kört så fint så. På den lilla hyllan framför hastighetsmätaren och bensinmätaren och allt annat viktigt finns, stod två söta plast-pokémon och tittade på honom. När han körde, sneglade han på bensinmätaren och konstaterade att Saab-Meduza var en hyvens bil som drog så lite bensin att mätaren nästan hela tiden visade halv tank.
Hosthost, sa bilen. Och tappade fart. Och stannade. För det var ju inte bensinmätaren utan den som visar hur varmt det är i motorn (eller var det nu är varmt) som han hade tittat på. Bensinmätaren skymdes ju av två pokémoner.
Här på vägrenen stod Meduzas Chevrolet och blinkade till alla förbipasserande.
Det var dock bara en kilometer till nästa bensinmack, så vi fick order om att köra vidare eftersom de klarade sig själva. När min djefla man och Tjugoettåringen kom tillbaka till den törstiga bilen med sin fyllda bensindunk, höll de på ett ovanligt stillsamt sätt på att bli överkörda av en bil som plötsligt bara hade tre fungerande hjul. Slidderisladd, stod den med nosen mot annalkande trafik och brummelibrum lyckades kvinnan i bilen svänga bilen rätt och in på samma vägren som vår Meduza. De strandade pratade med varandra en stund och kom överens om att allt var okej.
Allt detta fixande och trixande och tankande och pratande tog nästan 90 minuter – under tiden som vi andra fyra körde vidare, trallande och ätande. Ja, och så tankade vi förstås den utmärkta HEJ-bilen och skickade så vänligt en liten film till alla i den andra bilen.
– Din kamera är för stor att bära omkring på! sa min djefla man och köpte en liten skruttkamera som tog finfina bilder.
– Den nya kameran är för liten! sa jag och plockade fram det gamla härket som är för stort att packa ner och därför hänger och slänger så att jag faktiskt kommer ihåg att fotografera.
(”Det gamla härket” skriver jag mest för att tala om för alla som vill köpa nya kameror åt mig att nu är det dags. Jag behöver ett objektiv som både kan zooma in stillastående rumpor på 300 meters avstånd och fotografera folk som springer 3 000 m hinder. Sisådär en 30 000 kr tror jag räcker.)
Nä. Ungefär så här stor kamera vill jag då rakt inte ha.
Det är alltså så att junior-EM i friidrott pågår i Eskilstuna – staden som än så länge inte har någon megaarena som alla andra 100 000-invånarestäder. Vi har däremot ett Parken Zoo som rymmer en Carola eller två Måns, en fotbollsplan med höghus vid hörnflaggorna och vi har en friidrottsarena med prispall och allt. Melodifestival, sim-VM och Paul McCartney får däremot inte plats någonstans.
Friidrott på den här nivån är en fantastisk publiksport – man kan sitta, man kan stå, man kan som publik gå runt arenan och fokusera på längdhoppet i ena änden för att sedan vandra iväg till höjdhoppet i andra änden.
Spanjoren hejade mest på spanjorerna.Typiskt dammiga längdhoppare.
Och apropå längdhopparna. Nu behöver jag argument här: varför har de så små brallor och inte t.ex. galonbyxor? (Jaja. Det finns säkert stretchgalon numera.) Erica Johansson (6,99 m) skrev en gång: ”Hur många gånger har jag inte rättat till bikinibyxorna efter jag har gått upp ur sandgropen och hur många gånger har jag inte vänt ut och in på trosorna för att diskret tömma ut all sand?”
Här har vi två olika varianter: liiiiite mer sandskydd till vänster och väldigt lite till höger. (Samt en skadad fot och en skadad vad.)
Det finns ju även cykelbyxvarianten som killarna har …
Nu när jag tittar på de bilder som jag tog med baktanken (höhö) att kunna skriva just detta om de alltför små tjejbrallorna, ser jag att jag nog hade legat risigt till om polisen hade rusat in och beslagtagit min dator. Fast det hade varit ännu värre om jag hade haft en bättre kamera, förstås. Om man står på fel långsida och zoomar och håller andan och inte blir knuffad, kan man nästan fotografera hur byxorna ser ut på andra sidan. Eller, förlåt, jag menar ju ”fotografera vad de tävlande gör”.
Men inte ens när atleterna är alldeles nära, blir det riktigt bra bilder. Ni vet hur fotona såg ut när Ludmila fortfarande var vår odopade hjälte? Hon flög över häckarna och inspirerade nästa generation till stordåd
Lottensk häckbild …
När damernas (tjejernas? kvinnornas?) häcklöpning var avklarad, sprang funktionärerna (med tydlig medelålder på runt 70) in och gjorde om så att herrarnas (killarnas? männens?) final också kunde avgöras. Väldigt snabbt gick det, men bängligt var det. Jag vet inte hur gammal den här konstruktionen är eller hur det ser ut på t.ex. OS-arenor, men det här var trixigt. Om det hade varit en tecknad film, hade man tryckt på en knapp, och så hade allt skett som av magi.
Flytta, flytta, höja, höja, flytta tyngpunkt, bängel, bängel.
När alla häckarna var på plats, började de tävlande testa genom att explosionsstarta ur blocken och springa (man hoppar inte över häckar, man bara lyfter ena benet som en kissande hund och flyyyyter över) över tre stycken. Men redan då var de ju uppe i så hög fart att de inte kunde stanna före nästa häck, som de sprang in i. Himla opraktiskt. Pang, aj, tjoff, en funktionär stod visst i vägen, hoppsan.
Här har vi en listig en. Han tog sig till fjärde häcken och lade den ner. Sedan gick han till startblocken, sprang över sina tre träningshäckar och slapp krocka med den fjärde! (Alla funktionärer såg på med trötta blickar. De hade ju precis placerat häckarna korrekt. Och nu låg de ner igen. Suck.)
Prisutdelningen hade arrangörerna gömt bakom släggburen så långt bort och på en mörk scen – helt omöjligt att se något. Det beror säkert på något i tidsschemat: man hinner inte släpa fram och bort en prispall mitt på innerplanen när det ideligen kastas slägga, spjut och kula där.
När finalen på 3 000 meter hinder kom ur kurvan med vattengraven, tog jag denna bild. Ser ni holländskan näst sist?Hon har tappat en sko!
Men gav hon – Verlee Bakker – upp? Nope, hon sprang tappert vidare varv efter varv, ner i vattengraven, över alla hinder, kämpande som en Gunde Svan med ont i axeln.
Här ligger alla efter målgång, även holländskan. Men vad gör fotograferna i sina blåa västar? HALLÅ, ta en bild på foten!Efter en stund kom en funktionär med en blöt, liten ensam sko i handen.
Jag var så upptagen med Bakkers fot och målgång som fantastisk fyra att jag inte tänkte eller hejade på svenska Carolina Johnson, som kom tvåa …
Upplyfta av friidrottsäventyret gick vi på lätta fjät, lite som längdhoppare mot bilen.
Tjugoettåringen och Tolvåringen tar hoppsasteg på väg hem från friidrottsarenan.
Vi körde till en affär, gick in och handlade, insåg att vi inte var med i bonusextraprismedlemsklubben och alls inte köpte köttfärs och läsk för nästan inga pengar som helst utan ganska dyrt, gick besvikna tillbaka till bilen … som var helt död. HEJ! ropade jag till den, men … nada. Jag ringde utan att få svar till vår unge bilmek, jag ringde hem, jag letade efter bilkunniga i varenda buske, och hittade till slut en ute i skogen: den (inte särskilt bilmeckiga) djefla mannen på orienterarstråt.
Under vår väntan, blev vi under stoj och stim och halva butikspersonalens engagemang medlemmar och fick rabatter så det stod härliga till. Jag pratade med bilkunniga i telefonen samtidigt som jag skrev personnummer och under mystiska avtal samt försökte arrangera en pizzaleverans. Vi blev plötsligt approcherade av massa människor som ville titta på motorn, men inget hjälpte förrän orienterar-mannen kom och trollade med knäna. Och en startkabel.
Sent i kvällningen satte vi oss alla att titta på en film. Jag hällde upp en halvliter nygjort te i en mugg, och hällde den sedan raskt över hela mig. Det gjorde ont.
På ena armen och på halva magen har jag nu oerhört snygga blåsor som inte längre gör det minsta ont, utan som bara ska ses på med beundran.
Jag snubblade över en länk. Och råkade klicka. Nej, jag vet, sorry – man ska inte göra det, man blir bara besviken. (Jag klickade häromdagen på en länk till en katt som sades vara ”ett geni”. Den kissade nämligen i en toalettstol. Det gäller att inte ha höga krav när man genistämplar ett djur, så är det nog.) Hur som helst: länken som jag klickade på, ledde mig till en intressant konstnär.
När Bryan Lewis Saunders var 26 år, bestämde han sig för att rita ett självporträtt varje dag, resten av livet. Då hade han varit kriminell i 16 år, suttit i fängelse, testat allsköns droger och i faktiskt umgåtts i helt fel kretsar, som den äldre generationen plägar säga.
Alla mer än 10 000 självporträtt finns i inbundna skissböcker.
Om dessa självporträtt skriver han:
”Like fingerprints, snowflakes and DNA they are all different, no two of them are the same. For hundreds of years, artists have been putting themselves into representations of the world around them. With this work I am doing the exact opposite. I put the world around me into representations of myself as I find this more true to my CNS (Central Nervous System) and how I experience, process and interpet sensory phenomenon.”
År 2011 blev hans självporträtt kända eftersom de marknadsfördes som ”30 självporträtt – ett per drog”. (Liksom. Det där vara bara min formuleringstolkning.) Men inte såg jag dem då eftersom jag alltid är sist med det senaste. Nu har jag däremot tittat en bra stund, och funnit det nödvändig att blogga om just drogporträtten – sådana som Bryan gör under the influence of. (Det finns ju andra självporträtt, men de drogrelaterade var det som fick mig att fastna.)
Valium.Hostmedicin. (Två hela flaskor.)
Nu vet jag inte riktigt hur det är med rättigheterna, men jag tar mig friheten att lägga ut några av hans porträtt här och nu. För de är oerhört fascinerande; på vissa droger kan han skriva och rita alldeles utmärkt, på andra är han helt väck.
LSD av dålig kvalitet.
Vissa bilder är tillrättalagda och lite flower power-mässiga, känns det som – de passar alltför väl in i gemene mans bild av drogeffekterna. Andra är ruskigt skrämmande eftersom teckningarna ser ut som om de har gjorts efter att hjärnan har packat ihop och åkt hem till mormor.
Man kan alltså sniffa badsalt och datorrengöringsprylar och verkligen klunka i sig hostmedicin; det är mycket jag inte vet. Jag vet däremot att det inte är okej att vara fascinerad av drogernas verkningar utan att påtala det olämpliga i dem och att droger inte är något att skoja om – men bilderna här talar sitt tydliga språk, så jag behöver nog inte trycka extra på detta faktum.
Opium (rökt).Nikotintuggummi.
Nedan finns även en liten videosnutt med Bryan Lewis Saunders.
Om ni är stressade eller inte vill titta, kan ni spola fram till 2:13 för att kolla på självporträttet som han gjorde den 11 september 2001.
Brasklapp här och nu: de enda droger jag vet något om av egen erfarenhet är lustgas och alkohol. Inte ens under mitt år i USA råkade jag trilla över en joint.
Lustgas.Alkohol.
En gång tittade jag förresten på en brun klump i en tändsticksask. Det påstods vara hasch, men åsynen gav inget annat rus än wow-känslan.
• Bryan Lewis Saunders sajt.
• Enbart drogbilderna.
• Intervju med beskrivning av hur de olika drogerna kändes. PCP: ”I thought my brain was hemorrhaging, but it turned out it was just tomato from my sandwich.”
Det händer förvisso mer spännande ting än att jag ibland äter en skål fil efter basketträningen. Man håller t.ex. precis exakt nu på att tolka signalerna från Pluto-resan och Nasa delar med sig av allt och forskarna grälar fortfarande om Plutos status som planet eller inte planet. Och i SvD har jag hittat en skribent som läser skönlitteratur som fan och jag själv gör det: med oerhört skeptisk lupp. Dessutom kan man i de s.k. kvällstidningarna läsa så mycket dumheter (en familj hittade tydligen ett klotrunt ägg i en äggkartong och det är minsann jättechockerande) att man nästan glömmer bort att kvällsfika.
Och där är vi tillbaka till startpunkten: kvällsfika.
– Oh, nej, jag äter inte efter klockan 18.
– Neeeej, det får man inte, för då blir man TJOCK.
– Kvällsfika? Vaddå? Macka? Kolhydrater, äru inte klok?
När jag var liten åt vi alltid kvällsfika. Om vi inte kokade te och drog fram mackor, smör, ost, sladdriga salladsblad, paprika och gurka vid 21-tiden på kvällen, var vi förmodligen inte hemma. Eller döda. Inget – inget – kunde hindra oss från att kvällsfika.
Den där tekannan längst till höger hade vi.Precis sådana här mackor åt vi.
Vi sparkade av oss träskorna, samlades i köket, någon läste högt ur Röster i radio/TV och så satte vi oss att titta på något alldeles jättespännande på tv.
(Och på sommaren lyste solen hela tiden och mitt minne är alltid till 100 % korrekt.)
Men hur är det med mina stackars barn? Får de något att äta strax innan de går och lägger sig? Näe. Och känner jag månne att jag behöver äta något ett par timmar efter kvällsmaten? Näe … Jag är för tusan mätt.
Det här är ju jättetrist. Nya forskarrön påpekar dessutom att det inte alls är döden i grytan och en förbannelse, utan att det faktiskt kan vara snudd på sunt att inte gå och lägga sig på tom mage.
Är kvällsfikat på utdöende eller är det bara jag som har tappat fikagnistan? Äter vi sådan ohemult stora portioner till kvällsmat att det inte känns befogat att fylla på lite? Jag saknar kvällsfikat …
… och då, kan du tänka dig, mötte jag min gamla mattelärare!
… och utan att jag fattade hur det gick till, lyckades jag välja precis exakt den film som han hade valt!
… och fastän ingen av oss hade bestämt det i förväg, hade vi på oss likadana skor!
Mjaeeh. Jag tror ju inte på en högre makt och finner det heller inte så konstigt att sammanträffanden sker.
Vi letar efter mönster och när vi finner dem är det ju oftast positivt: man blir glad över det konstiga som egentligen inte borde kunna ske och skrattar och pratar om det en stund. ”Det var ödet!” säger någon och så trampar man vidare i livet – kanske i likadana skor. De med varandra gifta kommentatörerna Pysseliten och PK har osannolikt nog hittat varandra på en bild som togs innan de träffades och Ninja förföljs av sin barndomsadress. (Det mesta kan dock förklaras med att ”Det var ödet!”.)
Men ibland är det verkligen underligt. I torsdags skulle jag ju på Paul McCartney-konserten. Det skulle även lillasyster Orangeluvan och hennes man (om de hade varit gifta), som vi kan kalla Svågern. Orangeluvan och Svågern, som träffades i en sovaöver-biljettkö på 1980-talet har varit på så många konserter att de numera beställer biljetter med ryggmärgen. Själv sitter jag med klickångest och väljer fel och ibland för dyrt, men oftast för billigt eftersom jag från gång till gång inte kommer ihåg hur roligt det är att sitta nära och hur lite man ser av en artist på en scen från 200 meters håll.
– Var ska du sitta? sa Orangeluvan i torsdags när vi gjorde oss iordning.
– Öh, längst bak i ena hörnet. Och ni?
– Vet inte, på parkett tror jag. Svågern har fixat.
– Oj. Ni kommer att kunna se Pauls näshår.
– Byt genast dina biljetter!
– Va? Kan man det?
– Javisst! Man betalar en mellanskillnad, men det ska du. Kolla här …
Sa Orangeluvan och knappade och klickade och fann att det fanns några parkettbiljetter kvar – enstaka här och där. Eftersom det inte var jag som hade köpt biljetten, blev jag tvungen att leta reda på min djefla man som satt i ett jobbmöte och inte alls hade tid att lyssna på mig.
– Bokningsnumret är 12345678900 och jag har plats 98-78-6534 och du ska ringa till 08-987654321 och du måste göra det nuuuuu innan biljetterna försvinner och jag får inte göra det eftersom det står ditt namn på beställningen och ditt betalko…
Sa jag till den inte alls biljettfokuserade djefla mannen. Tio minuter senare var det fixat: rad 25, plats 31. Yes!
Så åkte vi till Globenområdet. Tunnelbanetågen var alla sådär fullproppade att ingen ens var irriterad: alla bara fnissade av ett paraply i ögat eller en känga på pumpsen eller glassklet i örat.
Eller ett mord. (Skoja ba. Det är en utspilld smothie, som syntes först när alla gick av vid Globen.)
Vi pratade om hur trångt det var och jag berättade en lustiger historia om barnens kusin Johan som bor i Uppsala och som jag var dagmamma till runt 1987 men som jag numera inte träffar mer än en gång på sommaren när släktens Farmor har kalas och … och … och …
Orangeluvan tittade på mig eftersom jag tydligen hade hakat upp mig på ett och, och inte verkade kunna hitta rätt igen.
– Och …? sa hon.
– Och han står ju där! JOHAN!!!
Där, i tunnebanetåget, fem meter ifrån mig stod denne Johan som jag aldrig förut hade talat med Orangeluvan om. Att han gillade Paul McCartney hade jag ingen aning om – men visst hade jag spelat Beatles för honom 1987, jo, det hade jag ju.
Efter kramar och glada skratt och det obligatoriska ”Det var ödet!”, skildes vi åt och ägnade den närmaste halvtimmen till att försöka hitta Svågern och ta oss in på arenan. Och se på fan:
– Jag sitter på rad 25, plats 31. Och ni? sa jag.
– Eh. Va? Näe. Hur …? Vi sitter också på rad 25 – plats 27 och 28!
Vi enades om att ”Det var ödet!” and the rest is history. Att kommentatorn Magnus A. råkade se de två av regnet dränkta systrarna på väg hem från konserten är däremot inte så konstigt.
Vi syntes nämligen väldigt tydligt där vi stod i 20 minuter och försökte se ut som människor trots hackande tänder och plaskblöta kläder.
Jag har i min ägo Beatles samlade produktion i mono (en gåva som jag är enormt tacksam för), för det är i mono man ska lyssna på Beatles.
Om man inte lyssnar på Beatles live på konsert, förstås. Och då måste jag säga att i brist på de andra, räcker det med 1/4 – Paul McCartney. Nu är det ju så att jag inte är en van konsertbesökare – vilket jag har nämnt förut – men så lycklig som jag ser ut att vara i klippet här nedan är jag vanligtvis bara i basketsammanhang eller när jag föder barn. (Den som inte tycker riktigt likadant alldeles i slutet här, är min svåger.)
Paul McCartney inleder naturligtvis med att säga ”Hur är läget?”.
Konserten ägde rum i den nyaste av Stockholms megalomaniska arenor. Den heter inte Tre-, Telenor- eller Telia-arenan utan ”Tele2 Arena”.
Tele2-arenan (usch, vad jag inte gillar det namnet) har plats för 40 000 människor; Globen rymmer 16 000 medan Friendsarenan (inge vidare namn det heller) kan klämma in hisnande 65 000.
Som vanligt är sådana här arrangemang svåra att hantera för omkringliggande restauranger, bussar, tunnelbanor och korvgubbar: det kommer ju en sån helsickes massa människor. De 37 000 som kom igår, fick dra in magen, hålla sig i okända människor, säga förlåt och ursäkta och på det hela taget faktiskt ha tålamod.
”Nästan som Tokyo” sa vi gång på gång.”Ja, jag är VIP”, sa alla och ställde sig här.
Väl inkommen fick jag dock bannor för min stora kamera och fick gå ut igen, trampa ner allmänheten på min väg till Globen, lämna in kameran där och för denna ynnest betala 50 kr i förvaringsavgift. På väg in igen (samma VIP-ingång), höll vi alla på att halka omkull eftersom avrinningen i duggregnet inte alls funkade:
Tele2-plaskeliplask.
Och hur var nu konserten? undrar ni som alls inte bryr er om blöt betong eller effektförvaring eller för den skull antal besökare.
Svar: alldeles, alldeles underbar. Och den blir bara bättre ju mer jag tänker på gårdagskvällen.
Den började stillsamt med ”Eight Days a Week”, fortsatte med än det ena, än det andra och en helt galen, olyssnad gammal syntlåt från 1980: ”Temporary Secretary”.
”Det är första gången jag sjunger den här låten i Sverige.”
Ja, Paul McCartney pratade svenska – ”Tjena Sverige” – och berättade anekdoter ur livet, tillägnade fruarna Linda och Nancy (inte Heather) och de gamla Beatlespolarna varsin låt och tackade oss i varje paus. (Visserligen hade vi betalat en massa pengar för upplevelsen, men varje gång han sa ”tack” ropade vi ”thank you!”.) Historien om Jimi Hendrix får ni här:
”Can you tune my guitar?”
Jag läser nu en recension i SvD, där Dan Backman tycker lite annorlunda, nämligen att ”ljudbilden är fläskrockig där den borde vara popspinkig”. Han saknar också ”[McCartneys] samarbeten med världskända namn, det var ju inte länge sedan han fick rubriker för en låt med Rihanna och Kanye West” – men hur skulle han kunna spela den, där han ju faktiskt inte sjunger utan bara var med och skrev och lirade?
Och klagomålet ”Paul McCartneys avantgardistiska och experimentella sida får vi tyvärr inte höra något av” blir rent löjligt om man lyssnar på den där ”Temporary Secretary” igen (originalinspelningen här).
Bild från ett soundcheck före en annan konsert: gitarristen Rusty och Paul samt gitarristen Brian.
Paul McCartneys övriga bandmedlemmar är enligt Backman ”svårartat anonyma”, vilket inte gör det minsta lilla. Gitarristen Rusty Anderson (56 år) ser ut som pappan i ”Modern Family” och gitarristen Brian Ray (60 år) ser ut som en blond Steven Tyler och alla på scenen vet precis vad de gör. Tydligt är att rock håller en ung. (Eller om det kanske är botox, operationer, hårpluggar och dito färg samt en och annan öl.)
Paul hade ett jättefint piano.
”Live and Let Die” förärades eldsprutor och smällar så att Paul när låten var färdigspelad sa ”ouch” och stoppade fingrarna i öronen. Hans röst håller inte för de allra skrikigaste och vråligaste partierna i de allra rockigaste låtarna och han skuttar inte längre fram på scenen, men han är en ödmjuk, pigg 73-åring som verkar kunna lira brallorna av månget annat ungt band.
När konserten var ”slut”, klappade vi in honom två gånger och fick tio extralåtar, där den näst sista förvånade mig storligen: ”Helter Skelter” måste vara jättejobbig efter nästan tre timmars spelning (40 låtar).
Paul hade dessutom en väldigt färgglad gitarr.
Avslutningsvis vill ni förstås höra lite av Paul McCartneys variant på Jimi Hendrix-schwung?
Det är så mycket man måste tänka på. Skavsår, internetaccess, rabattkuponger och gardinstänger. Men vi glömmer ju bort de små locken! Och de stora! Locken måste har droppstoppskant och inte knoppskruvar som kan rosta på insidan samt ett greppvänligt handtag som inte leder värme, men detta tänker man sällan på vid inköpen – och sällan får man då prova värmeledningsförmågan.
Igår i kommentatorsbåset undrade Ökenråttan lite försiktigt:
– Hur förvarar ni era kastrull- och stekpannelock?
Jag tog mig åt hjärtat, där det dåliga samvetet för världens barn och flyktingläger sitter, och tänkte:
– Ack! Locken! Någon måste ta hand om och ordna upp locken! Jag tillsätter härmed en lockutredningskommitté.
I vårt kök är det nämligen så att locken har hamnat på undantag. De ligger huller om buller utspridda på tre ställen – bl.a. i hörnskåpet – bara för att de inte ska känna sig så ensamma utan sina kompisar.
Bergmans lockmisär.
PK och Pysseliten har ordning på nästan allt, har vi förstått. Så även locken i köket, vilket jag nu vet eftersom de på uppmaning skickade in bildbevis:
En grytlåda. Himla tur att vi inte har en sådan – på all den där tomma ytan hade jag säkerligen placerat galoscher eller plåster.
Man kan ju vara fiffig och sätta upp locken på insidan av en skåpsdörr med hjälp av en lockhållare också. Men när jag hade det en gång i ungdomen, föll locken ur varje gång jag med emfas öppnade skåpen. Så här kan man också göra med dessa hållare:
Pysseliten och PK:s lektyrtoalett.
Ordning och reda är det punktvis hemma hos Skogsgurra och Hyttfogden, som har en jähättemegaenorm spiskåpa med fris:
Lägg gärna märke till Trabanten.
LarsW skickade en synnerligen intressant bild på sitt favoritlock (?) – ett konstverk som han kallar …
… ”UFO i köket”.
Att bilden är intressant beror på att vi i familjen Stenson (när jag var liten) gjorde den magiska köttfärssåsen som är godare än alla andra köttfärssåser i en traktörpanna med ett handtag som hela tiden lossnade – och som hade ett rött lock. Lillasyster Orangeluvan gav mig på julafton för ett par år sedan en exakt kopia av detta lock, vilket beror på att vi är ena blödiga suckers for allt som är som det var när vi var små. Och hur ser detta lock ut?
Som rött UFO?
Hur som helst är locktrubblet i världen stort och stökigt – och jag måste faktiskt ta mig i kragen och göra något åt saken på min lilla nivå. Men vad?
Uppdatering!
Jag har varit på vift (rapport kommer) medan ytterligare två lockrop inkom i mejlen.
En fullständigt förtjusande, gröntintad 40-talslockhållare ur Hyttfogdens och Skogsgurras sekrutthussamlingar!Men Skogsgurras syster Karin har också ett bidrag! (Det var så här jag hade mina lock när de for all världens väg och rullade omkring som mynt ur en uppånervänd börs.)
Men frågan kvarstår faktiskt: jag kan inte sätta upp lockhållare på vägg och skåp, för det finns varken väggar eller skåp kvar att sätta upp saker på eftersom köket är så belamrat med foton, kokböcker, Tardis och piano. Kan man kanske be om ett uppblåsbart lock som passar till alla storlekar?
Vi letar efter mönster och när vi finner dem är det ju oftast positivt: man blir glad över det konstiga som egentligen inte borde kunna ske och skrattar och pratar om det en stund. ”Det var ödet!” säger någon och så trampar man vidare i livet – kanske i likadana skor. De med varandra gifta kommentatörerna Pysseliten och PK har osannolikt nog hittat varandra 
