Hoppa till innehåll

Etikett: pengar

Jag – en sabotör!

Jag har faktiskt svart snickarbälte. Jag har en miljard bits, två borrmaskiner och en geringssåg med sladd. Jag har byggt ett kök, kapat garderober på hälften, slitit upp säkert 300 kvadratmeter plastgolv och byggt fem kilometer bokhyllor, tapetserat halva Sörmland och nästan inte ens spikat mig på tummen.

Men ändå är jag en klåpare av rang. Nu ska ni få höra hur jag inte har hjälpt Tjugofyraåringen och spanjoren med hantverkartjänster sedan de för snart tre år sedan flyttade in i en lägenhet. Det är en trestegsraket.

1.

De unga tu konstaterade snabbt att den 1½:a  som de hade köpt faktiskt med en vägg kunde bli en tvåa.

– Ska jag hjälpa er? sa jag utan att tänka efter.
– Ja!

En vecka senare hade jag hittat en perfekt, gammal skjutdörr med karm och speglar och jag vet inte allt.

– Ska jag sätta in skjutdörren och bygga en vägg runtom?
– JA!
– Eh … jag måste ju … [bla bla bla, hösten 2016 hade jag massa föreläsningar utspridda i hela Sverige], så det kommer inte att bli av förrän kanske på jullovet!
– Gah.
– Jag kan leta upp en proffssnickare!
– Ja!

“Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen.”

Två dagar senare hade jag hittat en rysk snickare som var så trevlig att vi skickade sms till varandra lite då och då bara för att det var så kul. Han kom pronto och punktligt, han byggde väggen, han satte in skjutdörrarna och var nästan färdig när han bara skulle hämta en grej och försvann. Med dörrnyckeln.

Nyckeln var i Arboga med en polare, sedan var den på sjukhuset med en norrman vars son hade blivit sjuk, sedan skulle den levereras på en så konstig tid att den spanjoren fick älga hem från jobbet – men ingen kom.

Nyckeln kom till slut till lägenheten igen, men inte snickaren. På söndag ska jag förhoppningsvis snickra färdigt den där väggen …

2.

Spanjoren ringde.

– TOALETTEN ÄR SPRUCKEN!
– VA?
– Den är sprucken och allt vatten har runnit ut på golvet!
– Vad kul! Var det bajsvatten?
– Nejnejnej, det var den där, vahettere, cisterna de agua.
– Cisternen! Aha. Hur … eh, hur …?

Herr Toalett fick liksom en väldigt markerad rynka i pannan.

Det här kunde inte jag och mitt snickarbälte hantera, så medan de unga tu anmälde skadan till sitt försäkringsbolag, och vi hittade snabbt den trevligaste rörmokaren i världen. Allt var perfekt. Priset var okej. Toastolen var modern och snålspolande och dessutom tog rörkillen med sig det gamla porslinet.

– Hurra! sa jag.
– Hurra! sa spanjoren.
– Hurra! sa Tjugofyraåringen.
– Jag vill ha betalt svart, sa rörisen.

Och nu är det så att det faktiskt inte alls går att betala svart i den här familjen. (Det är bara jag som inte har något samvete eller känsla för lag och ordning, men vad har jag för det när jag inte bestämmer över just detta.)

Efter att ha förklarat för den synnerligen förvånade rörmokaren, sa han att han då aldrig hade hört på maken. Kvitto? Okej! Tjugofyraåringen och spanjoren betalade ett korrekt (högre) pris och fick ett med alla regler överensstämmande kvitto.

3.

I lördags hjälpte jag ungdomarna att skruva ihop en farlig massa Billy-bokhyllor. Schwupp, schwipp, stod de där mangrant och vinglade på det gamla parkettgolvet från 1927.

– Vi förankrar dem bara i väggen med de här blecken! tjoade jag och svingade mig upp i snickarlianen som heter trappstege.
– Zzzzzzzzzz sa min fina borr.
– Skrnfffff, sa väggen.
– Mamma, sa Tjugofemåringen. Eh. Alla lampor släcktes plötsligt.
– Hallå, det är släckt i kylskåpet! tjoade spanjoren från köket.
– Oh nooo, min mobil behöver laddas, sa kompisen Emma.

Jag hade helt klart borrat rakt in i en elledning. Det har jag aldrig gjort förut. Försäkringsbolaget kontaktades och jag ringde en jourhavande elektriker som först förklarade att det här ju skulle kosta skjortan exklusive moms, och så sa han ”exklusive moms” flera gånger. Jag kontrade med att säga ”försäkringsbolag” många gånger.

Han talade om att han satt och åt entrecôte (och jag tänkte på skånska att ”di rige di kan”), men att en av hans anställda strax skulle komma.

Detta är Hålet Hålberg, gjort av mig och en 10 mm-borr.
Detta är Hålet Hålberg en stund senare, utvidgat av en elektriker och hans morakniv. (1 = regel, 2 = röret med elledningar.)

Nu måste hela alltihopa draaaaaaaas ut ur röret. (Det påminner mycket om att tillverka en dragsko i en klänningsmidja eller en resår i en kjol från 1982.) Tyvärr tickade taxametern iväg någe alldeles förfärligt eftersom en klåpare (inte jag!) hade tapetserat över hålet där man draaaaar.

Alltså precis som om någon helt sonika hade sytt igen det där hålet.

Medan elektrikern klättrade på väggarna, spelade vi ett meme-spel. Och det visade sig att memesarna (bilderna dårå) illustrerade vår situation perfekt.

Den här symboliserar mitt deppiga jag, min elektricitetsångest (och mina väldigt snygga ben).
Grodan (jag) sabbar elen, alla blir bekymrade tills elektrikern kommer och tar alla våra pengar och då är vi glada och applåderar de lysande lamporna.

Efter två timmar, funkade allt som det skulle, och jag – sabotören – drog en lättnadens suck. Elektrikern vände sig till mig och artikulerade med ett stort leende:

– Du ska borra lite, lite. Och titta in i hålet. Sedan borra lite, lite. Och titta in i hålet. Då det inte aldrig blir så här. Du förstår?

Okej.
Share
13 kommentarer

En bedrövlig gympasal

Igår skulle jag ha föreläst för hundratals (om inte tusentals!) människor, men allt blev inställt för att för få hade anmält sig.

Igår skulle jag också ha cyklat kors och tvärs och fått rosor på kinden och solsken i blick, men PLOFFFFF, fick jag tvärpunka mellan två avlägsna punkter.

Igår skulle jag även ha tränat 15 små barn som vill lära sig att spela basket under skoltid – men pga. ett missförstånd från skolans sida, var det bara jag och dammråttorna närvarande.

OBS! Bilden är inte arrangerad.

Men då hade jag ju istället en hel timme på mig att bekanta mig med gympasalen som vi ska leka basket i resten av hösten. Nu heter skolämnet förvisso inte gympa längre, utan idrott – men inte med den godaste vilja i världen skulle jag kunna kalla detta skräp till lokal för en ”idrottshall”.

Förbered er nu på bedrövligheters bedrövlighet.

De svarta badmintonlinjerna är lite diffusa.
Den ena klockan is no more.
Den andra klockan står stilla sedan anno dazumal.

I den här miljön jobbar idrottslärare av idag. I den här miljön ska eleverna försöka uppbåda i alla fall ett litet ynka uns intresse för kroppslig aktivitet. I den här miljön spang barnen inte omkring i när skolan byggdes 1974, för då var allt fräscht och nytt. Den skulle ha renoverats ”redan” 2014, men projektet har lagts i långbänk och nu ser det alltså ut så här.

Rustik känsla.
Petskydd?
”Sesam” är ju ett jättekul namn på en vägg som kan öppna sig! (Jag skrev i brist på Gunnar Fredrikson AB till Tompas Service & Hantverk och frågade hur gammal de tror att den var, och Tompa själv svarade att den nog har suttit där sedan 1974.)

Nu ska mina 15 små barn ju lära sig att spela basket, och då är basketkorgarna, plankorna och nätet viktiga ingredienser. Nätet har vi inte för syns skull, utan för att bollen ska fara genom ringen lagom fort – och då kan man anpassa hoppet för att ta returen. Utan nät är det nästintill omöjligt att hinna ta returen; man får den oftast rakt i plytet.

Stackars näten på just denna skola hade varit med ett bra tag. (De kostar runt 50 kr styck.)

Skulle man inte kunna tänka om här?

  • Strunta i gympasalen – var bara  utomhus (rosor på kinden och solsken i blick!) på idrottslektionerna!
  • Skit i allt vad bollspel och allmän idrott heter och ställ bara in 30 olika gym- och styrketräningsapparater i hallen!
  • Städa.
  • Be de lokala idrottsföreningarna om hjälp.
  • Köp 100-kronorsklockor på Ikea.

Jag älskar idrott, jag noterar hälsobekymren hos barn och ungdomar – och det här ser ut som en total kollaps. Gå in i kommentatorsbåset och avreagera er. Sprid gärna mina bilder till maktens män. Protestera som man gjorde 1974!

Upp till kamp mot inställda föreläsningar, illa tajmade punkteringar, uppskjutna basketträningar och ickerenoverade idrottshallar! (Nu ska jag minsann slå näven i bordet, tror jag. Lite. Kanske.)

Share
42 kommentarer

Det här med att få lön …

… är jag ju inte van vid. När radiopratarna i reklamkanalerna liksom nästan varje vecka tjoar om lönefredag eller tidig utbetalning, har jag alltid känt ”pfffft, en annan har ju eget företag och är lite för fin för sånt därnt lönetjafs”. Pengar ska man ju slita ihop under mörka timmar, mot en deadline eller på en scen med kursutvärderingar väntande runt hörnet.

Men så blev jag ju anställd på en högskola, där de ger mig

  • massa råd om att det inte är bra att jobba övertid
  • inträde på badhuset
  • passerkort som även gäller som busskort
  • nycklar
  • arbetsrum
  • dator
  • mobiltelefon
  • lön.

Redan efter några veckors anställning damp det ner en sån där pengaavi som man kan lösa ut i mataffären – om det inte är för mycket pengar. Men den här var på 10 000 ljuvliga aprilkronor, vilket naturligtvis kräver ett besök på banken.

Vissel, vissel, visslade jag och fladdrade omkring med lappen här hemma och visade upp den både här och där. Kooooollaaaaaa, jag har peeeengar!

Banne mig gav jag inte lappen en liten puss också.

(Allmänheten undrar nu om jag inte förut har fått pengar som egenföretagare eller på det där extrainhoppet på basketkansliet. Jodå, men de pengarna fick jag liksom aldrig hålla i.)

– Hallåååå, jag lägger nu den här lilla avin i den här jackfickan och så åker jag till banken imorrn!!! skrek jag högt till alla som fanns i huset … utan att någon hörde det.

När majlönen nu kom, kände jag att det var dags att ta tag i aprillönen. Som naturligtvis var puts väck. Och bortglömd. Jag letade efter lappen, efter jackfickan – eller var det en ficka i en väska? – och fann blott fickludd och gamla tuggummin i vacker förening med gem. Jag ringde till löneavdelingen (DET FINNS EN LÖNEAVDELNING!) och förklarade problemet.

– Men … tappade du bort avin?
– Mhm.
– Utan att ens sakna din lön?
– Mhm. Jag har varit egenföretagare i 20 år och då är liksom normaltillståndet att sakna lön.
– Men har du letat efter lappen?
– Jaa.
– Jag ska se vad vi kan göra. Du kan ju inte vara utan lön!
– Tack!
– Och om du hittar den gamla avin måste du komma ihåg att inte försöka ta ut den, okej?
– Okej! Jag ska om avin hittas riva den i småbitar och elda upp den i min farfars gamla askfat!
– Det låter bra. Ojoj, du kan ju inte vara utan lön, ujujuj.

Ni hör så fint och trevligt de tar hand om mig? Omyndigförklaras har jag många gånger sagt att jag borde, och det är väl bara att fortsätta på den linjen? 

Share
38 kommentarer

Nya pengar – med snus och lockar

Om en månad kommer vi (om vi vill ha prassel i plånboken och kling och klang i börsen) att njuta av nya sedlar och slantar. Det är på det viset att:

sedel20
Selma byts till Astrid Lindgren med Småland på baksidan.
sedel50
Jenny byts till Evert Taube med Bohuslän på baksidan.
sedel100
Linné byts till Greta Garbo med Stockholm på baksidan.
sedel500
Karl XI byts till Birgit Nilsson med … oj! På baksidan syns repetitionen av första akten av Valkyrian i Jan Brazdas uppsättning 1968!
sedel1000
Vasa byts till Dag Hammarskjöld med Lappland på baksidan.

Det är proppfullt med finesser som mikrotext och säkerhetsdetaljer som byter färg och motiv om man vickar lite på den. På Birgits sedel kan man med lupp läsa:

Agathe, Aida, Amelia, Ariadne, Brünnhilde, Donna Anna, Elektra, Elettra, Elisabeth, Elsa, Fältmarskalkinnan, Färgarfrun, Isolde, Judith, Lady Macbeth, Leonore, Lisa, Minnie, Ortlinde, Penelope, Rezia, Salome, Senta, Sieglinde, Sigrun, Tosca, Turandot, Ursula, Venus, Woglinde

På Gretas sedel lyder mikrotexten:

Karin, Ninotchka, Marie Walewska, Anna Karenina, Katrin, Christina, Mata Hari, Susan Lenox, Yvonne, Anna Christie, Irene, Arden Stuart, Lillie, Diana Merrick, Tania, Marianne, Felicitas von Rhaden, Elena, Leonora, Grevinnan Dohna

Fast vi får vänta i ett helt år på Greta Garbo och Birgit Nilsson, för de är inte färdigsminkade än. Det nästan mest spännande är att vi ska få en helt ny 200-kronorssedel med …

200_new_sedel_specimen_fram
… en underläppssnusande Ingmar Bergman med Fårö på baksidan …

… och en tvåkrona med …

new_mynt_2_krona_framobak
… kungen som har små söta lockar i nacken!

De nya mynten kommer att vara nickelfria – och väga nästan hälften av de gamla! Det är kanske lite underligt att en- och tvåkronorna kommer att vara så rysligt lika varandra. Vi kommer alla att stå och leta efter läsglasögonen som vore vi utomlands. (Jodå, tvåkronan är lite större och tyngre en än enkronan. Men den har likadana lockar i nacken.)

mynten
Aha! Ted Gärdestads sol, vind och vatten! Enkronan har på baksidan små streck, som är “stiliserad solkorona”. Tvåkronan har en ”stiliserad virvelvind”. Femkronan har ”stiliserade vågor”. Stackars tiokronan får inga nya kläder och saknar därmed helt stilisering.

Och nu till det ytterst sorgliga i att jag ju inte brukar ha pengar på mig. Det är säkert 20 år sedan jag höll i en tusenlapp, och då var den inte ens min. Vi betalar allt med kort, swishar fram och tillbaka, har autogiro och måste förmodligen gå till en bank och växla till oss de gamla sedlarna och mynten som kommer att bli ogiltiga nästa sommar eftersom man ju måste ha kvar ett minne eller två av flydda tider.

sedlaromynt_ogiltiga_mynt_480x395px_120924

Jorå, jag har gamla, stora femöringar och de pluttesmå tioöringarna i en burk nånstans. Ena halvan av en sönderriven femkronorssedel har jag också. (Jag och en killkompis från Luleå hade en mystisk deal som innebar att vi gick omkring med varsin halva i plånboken. Nu minns jag inte alls varför vi gjorde så.)

Tänk om jag vore Riksbankschef. I så fall hade det stått LB på baksidan av de nya mynten. Nu står det SI för Stefan Ingves istället. Tänk om Riksbankschefen hette Ärlig Håkansson. Eller Nora Yngves. Malin Ulvesson?

Ni minns väl att om ni ska singla slant gäller detta:
Kronan är framsidan med en bild på kungen. Den sidan kan också kallas för ”gubbe”, för det är han ju en. (Problematiskt när [om] Victoria blir drottning.)
Klaven är baksidan med t.ex. riksvapnet (eller en stiliserad solnedgång). Den kan oavsett om det finns pilbågar eller pilträd på, kallas för pil.

Alltså är sidan med ”Tre kronor” inte sidan som heter krona. Solklart!


Uppdatering
Jag har blivit tillsagd att inte gömma de ”osynliga” texterna i kommentatorsbåset, så nu kommer de här också! Astrids mikrotext:

Om ni skulle ta och gå hem nu, sa Pippi, så att ni kan komma tillbaka igen i morgon. För att om ni inte går hem så kan ni ju inte komma tillbaka. Och det vore ju synd.

Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.

En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.

Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel när de läser. Därför behöver barn böcker.

Evert Taube:

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå. Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner. Sällan får han rasta – han får slita för två. Hur han klarar skivan kan ingen förstå.

Ingmar Bergman:

Jag vet nämligen att vi med filmens hjälp kan tränga in i hittills obesedda världar, verkligheter utanför verkligheten.

Den tillhör er, världens dyrbaraste stol, var rädda om den. Den är mycket ömtålig, den går lätt sönder, metallen som levat i milliarder år, femtioniotusen meter under jorden har tröttnat på mänskorna, den kan falla sönder i stoft och damm precis som kejsarinnan om ni inte är rädda om den.

Dag Hammarskjöld:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Uppdatering igen!
Niklas i kommentatorsbåset har ju ett förflutet inom filmbranschen. Därför sitter han på dyrgripar som denna …

sickandollar

Share
60 kommentarer

Ett liv som dumsnål

Jag har aldrig haft gott om pengar (be mig nu inte definiera ”gott om”), och har därför inte någonsin köpt dyrt för att det ju håller bättre eller faktiskt är mer estetiskt tilltalande.

Därför har jag och min dyre djefla make under våra 30 år tillsammans betalat en och annan extraslant för

  • billiga bilar som man kan köra knytnäven genom plåten på och som måste paniklagas inför besiktningen
  • billiga skor som orsakar hälseneknaster och hälsporreskit och i förlängningen kostsamma läkarbesök
  • billigt virke med kvisttrubbel och spiralfunktion som är omöjligt att använda
  • billig fasadfärg i tre olika färgbrytningar och fyra olika kvalitetsnivåer
  • billiga teflonstekpannor som flagar som en nysolad rödhåring.
lottenlagar
Att laga sekruttbil med silvertejp.

Å andra sidan har vi sparat pengar för att ha råd med dessa dumheter på att

  • låta mig klippa barnen hemma i köket med kökssaxen
  • sprida ett rykte att vi kan användas som klädåtervinningsstation
  • aldrig ens komma på tanken att åka till Thailand över jul
  • cykla så mycket som möjligt innan cykeltjuvarna kommer och tar skrällena vi har.
erik_94
Stackars, stackars Tjugotreåringen i tvåårsåldern.

Är ni lika dumma som vi?

Fotnot
Detta skrivs som en svidande påminnelse till mig själv att aldrig mer köpa billiga joggingskor och sedan ha på mig dem i fyra år, lagade med silvertejp ”för att de ju är så sköna”.

trasigaskor
Av dessa skor orsakad hälsporre all over again är min diagnos.
Share
46 kommentarer

Vilken bank är bäst? (Judgement Day: Skandiabanken & Handelsbanken & SEB)

Detta inlägg är en sequel, förstår ni. Här finns del 1. Och här finns förresten del 1,5 – när jag lyckades skapa ett konto på Skandiabanken, vilket bara tog drygt två år.


20kronor_astrid

Kort sammanfattning för konstigt folk som inte klickar på länkarna ovan:

Vi har sedan Eldkvarn var som mest poppis haft en och samma bank i Lund. Detta är extremt opraktiskt, men vår personliga bankman gav oss huslån trots våra bedrövliga finanser. Sedan jag vet inte hur många år har vi funderat på att byta bank men huuuuu vad svårt det har varit att

  1. bestämma sig för vilken bank vi ska välja
  2. de facto göra bytet.

200kronor_ibDetta har varit lika svårt som det var för Indiana Jones att hitta stentavlorna eftersom säkerheten är värre (eller bättre eller större eller starkare) än den runt Mona Lisa. På banksajterna står det att det är lätt som en plätt och bakom mig står Orangeluvan hela tiden och skriker att

– Skandiabanken är en jättebra bank! Det är VÄRT allt krångel! Man slipper dosa! Alla på supporten är jättesnälla!

1000kronor_hammarskjSlut på sammanfattningen.

I mellandagarna lyckades jag (till ingens förvåning) klanta mig och inte få ordning på alla pin- och sifferkombinationer och sabotera min inloggning till Bank-ID:t. Jag ringde till Skandia för att få en ny kod, men fick beskedet att jag skulle måsta skriva ett pappersbrev – som jag egenhändigt skulle skriva under – för att få en ny kod, men att det nog skulle gå jättebra. Sedan skulle Skandia skicka en ny kod till mig i ett rekommenderat brev. Eftersom jag förra gången fick brevet adresserat till ”Charlotte” trots att jag sedan flera år i folkbokföringen heter ”Lotten”, frågade jag om de hade rätt namn i sin dator för att slippa stå på Ica och skrika att jag heter LOTTEN OCH INTE NÅT ANNAT!

– Det får jag inte tala om.
– Jag ger dig mitt personnummer, mitt bankkonto, min själ och du kan inte tala om om det står rätt namn?
– Nej, banksäkerhe…
– Okej.

Idag bestämde jag mig för att krånglet med Skandiabanken skulle få ett slut. Jag låter bli att sätta in pengar på mitt konto där (det är fortfarande tomt, ja) och skaffar mig ett annat. En bank med kontor så att man kan gå in och göra sina ärenden fysiskt om man så vill!

100kronor_gg

– Hej! Jag vill öppna ett konto här på Handelsbanken! Och till min dotter! Vi har fyllt i den här blanketten och min man som ligger hemma med ryggskott har också skrivit under! Kolla!
– Är ni kund hos oss tidigare?
– Eh, nej, men jag vill bli!
– Oj. Ja, då måste jag gå och fråga min kollega här.

… visk visk visk skak på huvudet visk visk, mera skak på huvudet visk visk …

– Tyvärr kan din dotter inte få ett konto utan att ni har det, och för att få ett måste ni fylla i en blankett här. Våra rutiner …
– Helt okej, blanketter är roliga att fylla i!

Men hu, så svårt det var! Jag skulle ange min årsinkomst (omöjligt som egenföretagare), antalet gånger jag ville ta ut kontanter, hur många gånger jag skulle få eller föra ut pengar till utlandet – och i så fall hur stora summor det skulle vara – men det är som bekant svårt att sia, särskilt om framtiden.

– Kunde jag ha hittat den här blanketten på nätet och fyllt i den hemma där jag har tillgång till mina siffror?
– Jag tror det.
– Hm. Konstigt, för jag hittade den inte. Nåja.
– Våra rutiner är sådana att …

Och det var andra gången rutinerna drogs fram. Men inte sista. Fjortonåringen som var med mig stirrade och gapade och viskade ”men mamma!” ju längre jag stod där och ifrågasatte Handelsbankens rutiner. För när blanketten var ifylld, hade jag inte ett konto. Nej.

– Nu kommer vi att ringa till dig för att kalla dig till ett möte. Efter mötet kan du få ett konto.
– Men kan vi inte boka ett möte nu?
– Nej, våra rutiner är … och rutinerna … och … tidigast på torsdag nästa ve…
Varför måste jag komma på ett möte?
– Vi ser gärna att våra kunder … rutinerna … prata igenom … personlig kontakt …

50kronor_evertJag försökte förklara att jag bara ville ha ett enkelt sparkonto med kanske 500 kr på och att jag om allt funkade kanske skulle flytta över allt till just Handelsbanken men att jag ville prova först och att om Fjortonåringen skulle kunna få ett konto och prova hon också … bla bla bla.

Men nej. Jag fick inget konto och Fjortonåringens ansökan fick vi ta med oss hem för ”annars kanske den kommer bort här på banken”, sa banktjänstemannen.

– Så då ska jag ta hem den och slarva bort den istället? sa jag med ett snett leende.

Vi gick ut och lämnade Handelsbanken bakom oss och trampade in på SEB rakt över gatan istället.

– Hej! Jag tänkte öppna ett konto här!
– Jaha, det går bra. Personnummer?

Fem minuter senare hade jag – utan att ha angett något annat än mitt personnummer – ett sprillans nytt konto som jag kan flytta över 500 kronor till utan några som helst problem.

500kr

Fortsättning följer förmodligen …

Share
80 kommentarer

Med huvudet under armen i England

Ni vet hur man gör allt för att som gäst

  1. hjälpa till
  2. inte vara till besvär
  3. på något sätt betala maten
  4. vara välkommen tillbaka en annan gång.

Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.

Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, “2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att “även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.

Under tyngden av bautacips knäade barnen.
Under tyngden av bautachips knäade barnen.

Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.

Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.

– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.

Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.

– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.

Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!

Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.
Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.
Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.
Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.
Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.
Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.

Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!

– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?

Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.

– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!

Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.

– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.

Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!

Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Share
95 kommentarer

– Vad skulle du göra om du vann en miljon?

Så har man väl alltid sagt, eller hur? En miljon kronor var så överdrivet mycket t.ex. år 1976 att det inte riktigt gick att greppa. Nu känns det som om en miljonvinst snarare skulle få mig att säga:

– Va? Inte mer? Med en miljon kan jag inte ens betala tillbaka mina lån. Fnys! Pah! Du kan ta din gamla miljon och stoppa u…

Förlåt, jag blev lite till mig.

När jag nu kollar, visar det sig att en miljon 1976 bara motsvarar 4,6 miljoner kronor idag. Vad får man för en sådan liten slant då? En etta på Söder? Eller vänta, 400 jättefina, extremt stadiga utomhusbasketkorgar! Ja!

Fast gärna med den lilla fyrkanten på plankan så att den inte ser så naken ut.
Fast gärna med den lilla fyrkanten på plankan så att den inte ser så naken ut.

Faktum är att det är det enda jag känner att jag behöver (förutom nya gummistövlar) just nu: 399 basketkorgar till 399 skolor och en till mig. (Nej, jag har inte räknat fel: man måste inte ha två korgar och spela helplansbasket.) Sedan eftersom jag ju får grupprabatt pga. det stora inköpet, kommer jag att ha råd med några bollar också. Närmare bestämt 401. (Två till mig.)

Men okej, om jag nu vann en futtig miljon och inte fick ge bort något och heller inte betala tillbaka några lån, skulle jag ha köpt en friggebod full med sängplatser. Och satt en basketkorg på ena gaveln. Och sedan kokat jättedyr mat till alla gäster i den här som jag också skulle ha fått råd att köpa:

le-creuset_casserole

Er tur nu: slösa bort en miljon (nej, inte 4,6 – nån måtta får det vara på min givmildhet) på sådant som egentligen bara roar och gagnar just er. Ingen välgörenhet här inte!

Share
113 kommentarer

Reflektioner efter Strindbergsutställning

Blomman vid stranden.
“Blomman vid stranden.” Där står han. Ensam.

Jag funderar lite på det här med pengar eftersom jag igår var på Bukowskis utställning av Strindbergs målerier. I recensionerna och blogginläggen om det djefla målandet ingår det alltid en sur vinkling om att “tavlorna inte är värda sitt pris” och att han faktiskt inte alls var en fin bildkonstnär även om han skrev som vore han en nationalskald. Dessutom var han dum mot sina fruar. (Jodå, det är nästan alltid med.)

Den ensamma giftsvampen.
“Den ensamma giftsvampen.” Där står han igen. Ensam.

I en annan kulturyttring hade man häromdagen rea på inträdesbiljetterna eftersom publiken inte kom. Det handlar förstås om ishockey-VM där det hutlöst höga priset 1 300 kr sänktes till 400 kr, vilket fortfarande faktiskt är en rätt rejäl summa. Några av de förutseende som hade köpt de dyra biljetterna blev följaktligen kränkta och kände sig lurade och fick tillfälle att berätta om sina känslor i både tidning och tv.

Inte lika lättstötta danskar igår eftermiddag.
Inte lika lättstötta danskar igår eftermiddag.

Från Strindberg och hockey är steget inte långt till handväskor. För himmel och pannkaka vad det köps handväskor. En del är så fula att jag hellre hade släpat på ett kors än på en sådan. Vilket lustigt nog är precis vad handväskeägarna säger om min second handryggsäck begagnade ryggsäck som är bäst i hela världen och som inte tillverkas längre men som har alla fack en ryggsäck ska ha.

Som hittat: 700 000 kr.
Som hittat: 700 000 kr. (Ej ryggsäck.)

Alla som har råd att köpa fula tavlor, dyra hockeybiljetter och schabrak till opraktiska läppstifthållare får väl göra det. Vi kan inte ändra på det lika lite som de kan ändra på min fäblesse för gamla gympaskor och dammiga ryggsäckar.

Så hur var Strindbergsutställningen? Det var en sann happening! Först köpte alla varsin biljett på nätet, där man fick kryssa för att man förstod att man måste legitimera sig i entrén. Vi köade i god tid och fick visa upp legitimation och hade man inte leg med sig blev man avvisad med ett huvudet på sniskan medelst skak-beklagande. Väl inne i lokalen blev vi alla skannade och fick lämna ifrån oss allt av metall i små korgar medan personalen med ett fantastiskt tålamod sa:

– Lägg allt av metall i korgarna.
– Ja. Allt av metall.
– Om telefonen är av metall, ja.
– Har du nycklar i fickan? Ja, dom där, dom av metall.

Fotoförbudsskyltarna fick jag tyvärr inte ta bild på, men de såg ut såhär:

Så då gjorde jag inte det.

Tydligen ingen annan heller, för ingen såg när min telefon av misstag tog den här bilden.
Tydligen ingen annan heller, för ingen såg när min telefon av misstag tog den här bilden.

En man langade upp  fyra mobiler på ett fullständigt självklart sätt. En man i grön jaktväst fick lämna ifrån sig sin kniv. Tre olika damer klapprade med frenesi in bland tavlorna utan att plocka åt sig sina saker så att vakterna fick tjoa lite och kalla tillbaka dem. Vi tog oss alla åt hakan och hummade och tittade nära och tog steg tillbaka och allt var precis som på Louvren.

Slutsats:

  • Strindberg var en inte helt oäven målare som satt på kammarn och målade med bestick.
  • Säkerheten på Bukowskis är verkligen rigorös (alla som inte kunde legitimera sig blev verkligen avvisade). Till en början, i alla fall (se nedan).
  • Nu kommer alla tavlorna att vandra hem till de privata samlarna som äger dem och alla handväskförsedda utställningsbesökare likaså.
  • Faksimilen av Ockulta dagboken är helt fantastisk och alla som får en chans att bläddra i den kommer omedelbart att springa hem och börja skriva dagbok för hand. Igen.

Efter visningen puttades vi ut i trapphus och kringelikrokar … helt oövervakade! Här kunde vilka taveltjuvar som helst ha smitit in! Skandal! Ring polisen!

Bakdörren.
Bakdörren.

Nu ska jag trygga släktens monetära framtid genom att måla på mig ett litet lager som om 100 år kommer att ställas ut på Bukowskis. För att som Strindberg vara före min tid måste jag förstås måla på konstiga underlag och sedan odla krasse på alltihop för att stå ut i mängden.

Paddväska.
Paddväska.
Share
28 kommentarer

Nu ska vi lösa den ekonomiska krisen i Grekland

Det finns en gammal datorutvecklare, uppfinnare, föreläsare och allmän mentor som heter Werner Schneider. (Det finns många som heter just Werner Schneider, så han är lite svårgooglad. Länken ovan går till en artikel från 1994, där Werner berättar att han har ”svårt att hantera sin datorpost”. Jag ska fixa en Wikipediaartikel strax.) Werner är hur driftig och fiffig som helst och just nu sjösätter han ett projekt tillsammans med min pappa och den djefla mannen. Mellan driftigheterna, uppfinningarna och problemlösningarna smattrar lärorika samt sedelärande historier ur Werners mun.

Igår löste han på några få minuter Greklands små problem på detta vis (men här med mina många och långa ord):

En rödbrusig tysk vid namn Wolfgang på besök i Grekland tänker ta in på hotell i Aten eftersom han är trött och inte orkar åka hem till sin omysiga lägenhet. Han är inte bara petig med ölen och sauerkrautern utan även med rumskvaliteter, så han begär i hotellreceptionen att få kontrollera rummet innan han bestämmer sig.

– Javisst, men då måste jag först ha 100 euro som disposition deposition, säger den magre portieren Nicolas som just då står i receptionen.
– Aber jawohl, säger tysken och slänger upp en sedel som han haft med sig från München.

När tysken tar den skrangliga hissen upp till hotellets femte våning, tar portieren 100-lappen och springer på lätta steg till den svartmuskige slaktaren Vassilis, som han är skyldig 100 euro sedan han redan för tre månader sedan började handla på krita.

Den förvånade Vassilis – som är van vid att Nicolas inte alls betalar sina skulder när han ska – tackar och tar emot och tänker att jamen vad fint, då ska portieren få köpa souvlakispett av mig även nästa vecka. Sedan tar han samma gamla 100-lapp och går rakt över gatan till sin svåger med det stora, lockiga men numera gråa håret för det är han – Adonis – som sköter köttleveranserna i sin fina kylbil som han köpte på auktion år 2002.

Slaktaren har länge varit skyldig honom 100 euro, vilket har fått hans syster (som ju är gift med den skönlockige kylbilsmannen) att börja knorra och dra upp oförrätter från deras gemensamma barndom.

– Tssssst, mumlar slaktaren Vassilis, nu kommer kära syster inte att prata om hur jag drog henne i flätorna eller att hota med att berätta för mamma.

Kylbilsmannen Adonis tar cigarren ur munnen och skrattar ett bullrande skratt när han får den efterlängtade 100-lappen och han tänker att ”det var då på tiden”. När slaktarsvågern med lättat hjärta och små hoppsasteg har gått hem till sina skinkor och grisfötter, samlar Adonis sig och går till Sophia, som ju som vanligt står och hänger i gathörnet som hon kallar sitt.

– Pssst. Pengarna. Här, 100 jämnt. Närma dig inte min hustru – nu är vi kvitt!

Sophia stryker bort sin envisa hårslinga som har halkat ner och som vanligt kliar henne på näsan, ler mot Adonis och tar emot pengarna, som hon stoppar ner i dekolletaget. Visserligen har hon en fungerande handväska med portmonnä som hon fick av sin moster när hon fyllde 23 år, men det är så praktiskt med pengarna nära hjärtat. På höga klackar men med stadiga steg vandrar hon sedan iväg till det närbelägna hotellet, där hon brukar ta in på lunchen.

– Nicolas, säger hon. Jag hade inte glömt. Här är betalningen för rummet igår och förra veckan.

Och så lägger Sophia den vältummade 100-eurosedeln på disken och går iväg till sitt hörn igen. I samma ögonblick kommer den arge, ännu mer rödbrusige tysken Wolfgang ut ur hissen.

– Aber doch, den hissen schtannade halbwegs! Rummet var virkligen nicht in ordnung! Ich komme nicht här zu schlafen utan will istället gå till grannhotellet! Ge mig genast tillbaken alle meine pengar!

Tysken får sin hundring. Alla har fått sin hundring. Ingen har förlorat ett öre men alla har fått sina pengar och betalat sina skulder.

Häpp …?

– Nä, jag har inte gjort nåt! Vissel, vissel.
– Nä, jag har inte gjort nåt! Vissel, vissel.

Nu måste vi ju protestera mot diverse detaljer som att det faktiskt är väldigt besvärligt att samla alla som är skyldiga varandra exakt samma summa och att alla dessutom måste ha använda samma, smidiga betalningssätt som inte tar tre bankdagar att effektiviseras och att ingen får för sig att pruta eller lägga på ränta. (Brukar man förresten lämna deposition när man vill kolla på ett hotellrum?) Den lilla detaljen att den magre portieren Nicolas faktiskt använder pengar som han på inga villkor har rätt till och att han därför är kriminell får vi ju också ta med i bilden – men ponera att han först frågar den gode Wolfgang om han får låtsas att pengen är hans? Bara en liten stund? Är allt ok då?

Share
30 kommentarer