Jag har faktiskt svart snickarbälte. Jag har en miljard bits, två borrmaskiner och en geringssåg med sladd. Jag har byggt ett kök, kapat garderober på hälften, slitit upp säkert 300 kvadratmeter plastgolv och byggt fem kilometer bokhyllor, tapetserat halva Sörmland och nästan inte ens spikat mig på tummen.
Men ändå är jag en klåpare av rang. Nu ska ni få höra hur jag inte har hjälpt Tjugofyraåringen och spanjoren med hantverkartjänster sedan de för snart tre år sedan flyttade in i en lägenhet. Det är en trestegsraket.
1.
De unga tu konstaterade snabbt att den 1½:a som de hade köpt faktiskt med en vägg kunde bli en tvåa.
– Ska jag hjälpa er? sa jag utan att tänka efter.
– Ja!
En vecka senare hade jag hittat en perfekt, gammal skjutdörr med karm och speglar och jag vet inte allt.
– Ska jag sätta in skjutdörren och bygga en vägg runtom?
– JA!
– Eh … jag måste ju … [bla bla bla, hösten 2016 hade jag massa föreläsningar utspridda i hela Sverige], så det kommer inte att bli av förrän kanske på jullovet!
– Gah.
– Jag kan leta upp en proffssnickare!
– Ja!
Två dagar senare hade jag hittat en rysk snickare som var så trevlig att vi skickade sms till varandra lite då och då bara för att det var så kul. Han kom pronto och punktligt, han byggde väggen, han satte in skjutdörrarna och var nästan färdig när han bara skulle hämta en grej och försvann. Med dörrnyckeln.
Nyckeln var i Arboga med en polare, sedan var den på sjukhuset med en norrman vars son hade blivit sjuk, sedan skulle den levereras på en så konstig tid att den spanjoren fick älga hem från jobbet – men ingen kom.
Nyckeln kom till slut till lägenheten igen, men inte snickaren. På söndag ska jag förhoppningsvis snickra färdigt den där väggen …
2.
Spanjoren ringde.
– TOALETTEN ÄR SPRUCKEN!
– VA?
– Den är sprucken och allt vatten har runnit ut på golvet!
– Vad kul! Var det bajsvatten?
– Nejnejnej, det var den där, vahettere, cisterna de agua.
– Cisternen! Aha. Hur … eh, hur …?
Det här kunde inte jag och mitt snickarbälte hantera, så medan de unga tu anmälde skadan till sitt försäkringsbolag, och vi hittade snabbt den trevligaste rörmokaren i världen. Allt var perfekt. Priset var okej. Toastolen var modern och snålspolande och dessutom tog rörkillen med sig det gamla porslinet.
– Hurra! sa jag.
– Hurra! sa spanjoren.
– Hurra! sa Tjugofyraåringen.
– Jag vill ha betalt svart, sa rörisen.
Och nu är det så att det faktiskt inte alls går att betala svart i den här familjen. (Det är bara jag som inte har något samvete eller känsla för lag och ordning, men vad har jag för det när jag inte bestämmer över just detta.)
Efter att ha förklarat för den synnerligen förvånade rörmokaren, sa han att han då aldrig hade hört på maken. Kvitto? Okej! Tjugofyraåringen och spanjoren betalade ett korrekt (högre) pris och fick ett med alla regler överensstämmande kvitto.
3.
I lördags hjälpte jag ungdomarna att skruva ihop en farlig massa Billy-bokhyllor. Schwupp, schwipp, stod de där mangrant och vinglade på det gamla parkettgolvet från 1927.
– Vi förankrar dem bara i väggen med de här blecken! tjoade jag och svingade mig upp i snickarlianen som heter trappstege.
– Zzzzzzzzzz sa min fina borr.
– Skrnfffff, sa väggen.
– Mamma, sa Tjugofemåringen. Eh. Alla lampor släcktes plötsligt.
– Hallå, det är släckt i kylskåpet! tjoade spanjoren från köket.
– Oh nooo, min mobil behöver laddas, sa kompisen Emma.
Jag hade helt klart borrat rakt in i en elledning. Det har jag aldrig gjort förut. Försäkringsbolaget kontaktades och jag ringde en jourhavande elektriker som först förklarade att det här ju skulle kosta skjortan exklusive moms, och så sa han ”exklusive moms” flera gånger. Jag kontrade med att säga ”försäkringsbolag” många gånger.
Han talade om att han satt och åt entrecôte (och jag tänkte på skånska att ”di rige di kan”), men att en av hans anställda strax skulle komma.
Nu måste hela alltihopa draaaaaaaas ut ur röret. (Det påminner mycket om att tillverka en dragsko i en klänningsmidja eller en resår i en kjol från 1982.) Tyvärr tickade taxametern iväg någe alldeles förfärligt eftersom en klåpare (inte jag!) hade tapetserat över hålet där man draaaaar.
Medan elektrikern klättrade på väggarna, spelade vi ett meme-spel. Och det visade sig att memesarna (bilderna dårå) illustrerade vår situation perfekt.
Efter två timmar, funkade allt som det skulle, och jag – sabotören – drog en lättnadens suck. Elektrikern vände sig till mig och artikulerade med ett stort leende:
– Du ska borra lite, lite. Och titta in i hålet. Sedan borra lite, lite. Och titta in i hålet. Då det inte aldrig blir så här. Du förstår?
Men, borrat av elledning har vi (maken) också gjort. Fin ljusbåge blev det och från undervåningen hördes ”NEJ, Bolibompa!!!”
Borrade försiktigt upp ett större hål. Fotograferade och mms:ade elektrikern (min far). ”Sätt dit en sockerbit” sa han. Gjorde så. Fotograferade och skickade nytt mms. ”Ok” sa elektrikern. Det här var på den tiden då mms kostade skjortan, men det blev på det stora hela ganska billigt ändå.
Salig Maken gjorde aldrig så där.
Och om han gjorde i alla fulla fall, så kunde han laga det själv. Det hellelektriska också.
Själv gör jag, och har heller aldrig sånt där för det blir bara fel. Så tokigt så det är rakt svagsint.
Därför förfaller egendomen eftersom ingen nu finns som kan göra sånt där. På rätt sätt.
Ehuru jag nu vet, vem som kan stjälpa till med att lägga laminatgolv i hallen, och tapetsera i matrummet, där tapeten är från femtiotalet.
Då säger vi så?
Två borr-fadäser i familjen Bergman på två dygn. Fast jag kanske spojlar morgondagens blogg nu?
Snickra ord och snickra brädor – same same, but diffrent. Typ. När jag sågade upp ett hål för den blivande altandörren hde jag glömt att vi (nå, elektrikern) dragit en sladd ut till pumpen vid brunnen. Snygg ljusbåge blev det. Och ett prydligt hack i bladet på tigersågen (grrrr!).
När jag skulle sätta upp ett skötbord strax innan jag blev mamma så observerade jag att huslängans stora elskåp satt på utsidan den väggen. Så jag ringde och frågade om det var okej att borra där.
Det var det tydligen men de hade aldrig fått en sån fråga.
Jag får för mig att det är blyhölje runt elledningen istället för plast. Då antar jag att ledningen var sån där tjock, med något lindat runt den också. (Papper? Kan det vara bra?)
Hej Per Tedin! Välkommen in i båset! (Och avundsjuk blir jag: har önskat mig en tigersåg i flera år.)
Olle Bergman (aka DDM) talar i gåtor. Jag vet inte vad jag ska skriva om för borrfadäs imorrn!
Jag höll förresten också på att ta livet att dottern min genom att som ett pucko sätta i en ny propp precis när hon tittade in i hålet. Jag har resonerat med mig själv i två dagar för att förstå hur jag tänkte.
Men om jag får en tigersåg blir nog allt bra.
Du vet om att det finns en liten manick som känner av om det finns elledningar bakom väggen, va? Den har jag använt många gånger just för att slippa höra ”VAFFAN! Strömmen har gått! Igen!” i kör och korus i huset.
Hur toan sprack så där var ju lite … intressant …
Den manicken står numera högre upp på önskelistan än tigersågen!
Vi fortsätter att vänta på bygglov. Med ledning av a) när vi fick brev om att granngubben hade sökt bygglov och att vi kunde överklaga, b) när vi fick brev om att granngubben hade fått bygglov och att vi kunde överklaga och c) när jag fick brev om att groomen hade sökt bygglov och jag kunde överklaga (det är nämligen groomen och hans faster som äger skiftet som stugan stod/ska stå på, medan groomen och jag äger intilliggande obebyggda skifte) borde det inte dröja så länge. Vi har muntligt löfte om att det går igenom under omständigheterna, men det räcker ju inte riktigt.
Dock ska vi inte ha el. Alltid en felkälla mindre.
Brid: Så den nedbrunna stugan var bortom all räddning? Och Granngubben (som han fortsättningsvis heter) bökar?
Vår granne högg ner vår häck, större problem har vi inte stött på …
Granngubben är inget problem (mer än när han kör fyrhjuling onykter, men han kanske har slutat med det nu). Jag tror hans stuga kommer att vara utom synhåll för oss även nu när nästan alla träd är borta. Förresten har vi en liten trekant skog kvar mellan tre vägar mellan oss.
Av vår stuga är bara plåttaket kvar, och lite smält fönsterglas och krossat porslin och förvridna metallstommar. Vi har räddat järnspettet från boden (litet b, bästa stavningsjädervulen) och en timmersax och ett yxhuvud kanske också går att använda igen. Stekpannan hittade vi inte.
Vi har varit upp till vårt förråd i Ljusdal med lite bord och stolar och madrasser och lådor, och även farit till stugruinen och besett eländet igen. Det är inte bortröjt efter husen, vilket försäkringsbolaget lovade skulle vara klart för fjorton dagar sedan, men alla större träd som föll eller har avverkats sedan är borttagna. Fortsättning följer.
Vi får samla dina rapporter här i bloggen till en liten ”så här gick det”-story vad det lider, Brid. När ni sitter i en fin liten stuga igen, menar jag.