Japp, det har jag: en spik i foten. Eller om det är en trästicka. Nubb kanske? Det skulle kunna vara barnkritan som jag trampade sönder med hälen för en månad sedan – kanske den borrade sig in i hälen och nu ligger och jäser för att i ett obevakat ögonblick ta sig in i en ven för att få skjuts ända in i hjärtat och skapa oreda?
Obevakat, förresten? Spiken/stickan/kritan eller det förnicklade nubbet är ju så oerhört obevakat som det någonsin kan vara.
Kolla på det diskreta krysset. När såg ni senast denna del av kroppen? [Foto: Danie Franco,Unsplash]Den djefla mannen här hemma må vara civilingenjör, men båda hans föräldrar var läkare och förtjusta i karvande av människor. Denna ådra har gått i arv, så med yxa och hacka samt krats har DDM under förtjusta utrop och över förstoringsglas krafsat ut … ingenting.
– Nej, den är kvar. Det är kvar. Vad det än är, är det kvar. Kan du gå?
– Va, ska jag gå?
– Nej, kan du gå?
– Ja, det går bra.
– Gör det ont?
– Javisst.
– Hm. Vi försöker igen imorrn.
– Okej! Spik i foten, knak i revbenet, trallalaaa.
För övrigt är jag inne på tredje veckan med covid/virus/novembersjuka som har satt sig som en spik i foten fast som knäck i lurarna, skallebang och rivjärnshals. Blott chili och socker smakar något, och inget luktar något alls. Vårdcentralen suckade bara och sa att jag mår precis lika dåligt som alla andra och att jag skulle gå hem och sova.
Det var då jag kom på att jag helt har glömt bort att det snart är december och att skapandet av en litterär julkalender ju borde pigga upp oss alla i denna mörka säck som heter november. Nu jävlar!
Fast jag måste ju tillstå att även november bjuder på lustifikationer som t.ex. nattorientering med barn och barnbarn.
En gång på våren 1985 såg jag Björn Borg i en butik med papper, affischer och pennor (på Ringvägen i Stockholm). Han köpte något, och krånglade i kassan upp två 500-lappar ur jeansfickan. Det var så tidigt i 500-lappens historia att jag var mer fascinerad av själva sedlarna än inköpet, jeansen och tennisspelaren.
Nästan samma sak ägde rum 1990, fast tvärtom. Jag fick i två 500-lappar betalt för något. Jag lade dem precis som Björn Borg i jeansfickan, och såg dem sedan aldrig mer. Teorierna är många, men pengarna är och förblir puts väck.
I september fick jag ett mejl från en av mina bekanta i en basketdristiktsförenings styrelse. Han är ordförande, 83 år, inte särskilt van vid tekniska prylar och uttrycker sig i skrift på ett sätt som är lätt att känna igen. Han bad mig gå in på sajten startselect.se och köpa två presentkort à 500 kr för han lyckades inte själv lista ut hur man skulle göra.
Javisst, det kan jag ju göra tänkte jag och kollade … och lyckades inte heller lista ut gången. Jag skrev till honom – vi kan kalla honom CG – att jag inte klarade av det, och var nyfiken på orsaken till presentkorten; hade det månne något med vårt styrelsearbete att göra? CG svarade på sitt karakteristiska sätt att det var privat, och inte hade med styrelsen att göra.
Sedan glömde jag helt bort det och åkte till Öland, redigerade texter, föreläste i Gävle, lagade köttfärssås, cyklade till träningen och dammsög hallen. Sånt där som man gör. Men i fredags kom ännu ett mejl från CG om dessa två presentkort, så jag tänkte ”jamen självklart: man ska ju vara snäll”. Jag kollade för säkerhets skull mejladressen, som inleddes med ”ordforandesve@”, vilket ju var helt logiskt. Att ett annat namn – Anders Bohman – stod med som CC-adress tänkte jag inte det minsta på.
Kommen så här långt i denna story, måste jag gå ut och ta en snabb promenad runt huset eftersom det är SÅ frustrerande att man som någorlunda smart människa ändå kan vara så ini helskotta godtrogen och rent av pantad.
Nu lyckades jag lista ut hur jag skulle göra, fixade och donade och skickade sedan svar till CG och Anders Bohman med alla koder som han skulle behöva. Och tillade: ”Jag har i denna minut blott 323 kr kvar på kontot, så det skulle vara jättebra om jag kan få pengarna via Swish så fort som möjligt!”
Men … inte kom det några pengar. Däremot skrev CG att han inte alls hade bett mig om denna tjänst.
Lurad igen.
Koderna var förstås snabbt förbrukade, banken beklagar det som skedde, polisanmälan är gjord av både mig och CG – men de två digitala 500-lapparna är och förblir puts väck precis som 1990. Och hur tror ni att det gick att kommunicera via mejl med startselect.se om detta debacle?
Först gav de ett gott råd, sedan blev de repetetiva, sedan ryckte de på axlarna:
– Begär återbetalning.
– Det försökte jag, men det gick inte eftersom det inte var jag som köpte presentkorten var den som löste ut dem.
– Vi har kunnat spåra beställningen som gjordes på vår webbplats. Tyvärr har beställningen redan levererats och lösts in framgångsrikt.
– Framgångsrikt för boven, ja. Hur gör jag nu?
– Vi har kunnat spåra beställningen som gjordes på vår webbplats. Tyvärr har beställningen redan levererats och lösts in framgångsrikt.
– Ja, du skrev det nyss. Hur jobbar ni för att förhindra att sådant här sker i framtiden?
– När en kod har lösts in kan vi inte initiera en återbetalning av din betalning.
– Ja, just det, jag har förstått det. Men hur jobbar ni för att förhindra detta i framtiden?
– Vi har blockerat användarkontot och betalningsmetoden så att de inte längre kan användas på vår webbplats.
– Men … det är ju JAG. Det var ju jag som betalade!
– Vi vidtar faktiskt många åtgärder för att förhindra bedrägerier så mycket som möjligt, vi har heltidsanställda bedrägerispecialister och team som arbetar med det. **Jag har skrivit detta meddelande med hjälp av en översättningstjänst. Om något är fel, vänligen meddela mig.**
Då försökte jag kommunicera på engelska istället, och fick ungefär samma svar:
– Unfortunately there’s not much more to tell, we do have full-time fraud specialists and a support team working to stop as much fraud as possible.To go into the details of programs, ai, rules etc.. would be counter-productive, as these details are guarded to keep them productive.
Skrrrrnnnnfffffff.
Så här sitter jag och funderar över allt som är frustrerande. Eller så poserar jag bara för att få i alla fall en vettig bild till detta inlägg.
Grisen gal i granens topp, världens politiker och ledare är komplett galna, pappa har alzheimer, tekniken stjälper mer än den hjälper, alla hus är fula och kostymerna för små – men det brutna revbenet läker precis sådär långsamt som alla sa att det skulle.
Nästan allt är alltså uppåner eller tvärtom just nu. Om vi börjar i teknikänden … Jag har gått från att vara först med det senaste och bäst på att lösa problem som har med både hårdvara och mjukvara att göra, till att slita mitt hår för att betalningar inte går igenom av ingen anledning alls och för att mobilen precis som pappa har tappat allt minne. (Förmodligen för att bilparkeringsapparna tar all plats och för att jag ju måste ta massa bilder på alla tokerier.)
Vi fortsätter med estetiken.
Ni minns – och skrattar teet ur näsan – när ni ser detta 1970-talsmode.Denna bild kommer från en modesajt som alltså tycker att det är så här kostymen ska sitta 2023. Gå och snyt er nu.Gångtunneln på Centralen har sladdpyntats så här sedan flera år. Sådana här bilder på elhärvor brukar jag ju ta utomlands och skratta rått åt fulheten.De små, runda nätkorgarna som hängde på lyktstolpar förr (och faktiskt tömdes emellanåt), har ersatts av svarta monstersoptunnor som helt klart är för små.Och nej, bilden ovan var inget undantag. Så här ser det ut längs hela Drottninggatan i Stockholm. (Men va? Kolla – det finns en pedal där nere! Det har jag inte lagt märke till tidigare! Den måste jag testa. Tänk om den funkar som en spolknapp och allt bara SLUUUURRPPP åker ner i underjorden när man trampar …)
Mitt senaste Stockholmsbesök innehöll champagnedrickning i glada vänner lag. Men Stockholm vore ju inte Stockholm om man inte måste beställa plats – boka en barstol – för att få sittplats. Efter att ha nekats plats och irrat runt ett tag, hittade vi ett nästan tomt ställe som inte serverade de vanliga tilltuggen till denna ädla dryck, t.ex.
toast skagen med räkor i kors
ekologiska chips med naturdipp
rysk kaviar med klegg & Skogaholms rostebröd
bruschetta [brusketta] med bufflig mozzarella och dyrtomater.
Nä. Påmmfritt är grejen! (Det var utmärkt gott.)
Mer galenskaper: det ska vara svårt att handla idag. Inne på NK släpps man tydligen inte in i butikerna utan att extremt uttråkade vakter först släpper på kravallsnöret.
En stor skylt deklarerade att nåt sminkrelaterat som hette CAIA kunde skapa köer idag. Just den här butiken påverkades tydligen inte nämnvärt.
Vi tar några galenskaper till! Skönhetsrådet i Stockholm måste slita sitt hår och förtvivla, för det är detta Kungsträdgårdspalats som vetter mot Hamngatan.
Jag skriver ”palats” för att ni ska associera till de palatsliknande Sagerska husen som faktiskt låg mittemot Kungsträdgården före 1970. Och som syns i högerkant på bilden allra längt upp i bloggen idag. Ack.
Men nu är det dags att avsluta lite positivt! Men uppånertemat fortsätter, för så här kul ser det ut i skyltfönstret med reklam för Stadsteaterns uppsättningar.
En vacker eka i taket!
Efter att ha tagit bilden på båten i betonghuset, förlåt Kulturhuset, gick jag ungefär 20 steg och svängde till höger. Och tvärnitade. Heureka och hurra! Galenskaper som denna får gärna fylla mitt liv!
Utanför Åhléns hänger ett träd uppåner! UPPDATERING: Konstnären heter Charlotte Gyllenhammar (havregryn & Pehr) och det träd som hon 1993 fick hänga upp på samma plats kan man se häääär!Med rötter och allt!
Jag tog mig åt hjärtat och sörjde det vackra trädet som fick sätta livet till för att stockholmarna ska få en cool upplevelse, samtidigt som jag log och njöt. Det ser så ballt ut att jag nu funderar på att hänga upp vår julgran i taket i år. Himla praktiskt med tanke på de två ettåriga barnbarnen också, ju.
Sista uppånerbilden kommer från champagneavdelningen.
Nu ska jag radera 20 appar i mobilen och laga bilens avgasrör, redigera en relativt bra bok samt renovera hallen. Tjing!
