Hoppa till innehåll

En minnesvärd cykeltur i december 2020

Det hände sig en mörk morgon i december 2020, att jag som vanligt blev omcyklad. Det är inget jag tar lätt på, som den tävlingsmänniska jag är.

Jag har en mycket välfungerande skitcykel med tre växlar och massa korgar på. Om jag cyklar i kyla och mörker, är jag utrustad som en julgran med lampor och reflexer, överdragsbrallor, skyddsglasögon, fulhjälm och jag vet inte allt.

Med andra ord är det ett himla bök och stök och fix innan jag kommer iväg. Jag söndagscyklar inte, utan ligger på för allt jag har emedan jag njuter av att bli trött och svettig.

Just denna morgon för tre månader sedan blev jag omcyklad av en ovanligt irriterande figur på en skranglig damcykel med tydligt kedjeproblem. Killen var komplett svartklädd från topp till tå, kom som en gäckande skugga och gled förbi mig helt utan problem.

Julgranen som var jag, tog i lite extra. Gäckande skuggan cyklade obekymrat mitt i bilvägen – till synes helt utan ansträngning – och drog dessutom ifrån. Jag kämpade, flåsade, svor lite och var i största allmänhet väldigt irriterad där jag hölll mig till vägrenen.

Vid ett rödljus hann jag ifatt honom, men det enda jag egentligen hann urskilja i morgonmörkret var att han hade hörlurar och att han flipprade med sin mobil. När det blev grönt, satte han iväg – lätt som en fjäder. Själv huffade jag och puffade och tog i så att det immade bakom skyddsglasögonen och brände av mjölksyra i låren.

Nu var vi inte längre på en bilväg, utan på ett cykelstråk. Han drog ifrån igen. Jag kämpade, flåsade och svor lite än en gång. Men då hände det! Killen tappade något! Detta gjorde mig ännu mer bestämd att kämpa ända in i kaklet; jag skulle släppa all irritation och förvandlas till en räddande ängel och barmhärtig samarit! Skulle jag ropa på honom? Nej, han var för långt bort och de många bilarnas motorer och dubbskrammel mot asfalten skulle dränka mitt eventuella ”hallå”. Och grabben hade ju hörlurar i öronen.

När jag närmade mig det lilla som han tappade, anade jag att det nog var en legitimation: litet och rosa. Jag stannade. Men se på fan. Med darrande händer vecklade jag upp det tappade …

WOW! Fyra 500-lappar!

Snabbt satte jag iväg på cykeln igen. En god gärning hägrade i fjärran! Men tyvärr hägrade inte den svartklädde killen i någon som helst fjärra där på cykelvägen. Han var puts väck!

(Språklig fotnot till dagens ungdom: ordet ”fjärra” finns inte som ord. Jag tog mig samaritisk och poetisk frihet.)

Väl framme på mitt vikariejobb på Mälardalens högskola (se pilen) en stund senare, berättade jag om mina äventyr.

Adjunktkollegerna gratulerade mig till det extra tillskottet i kassan. Jag berättade samma historia för några basketkompisar, som rådde mig att köpa nya basketskor. Jag berättade faktiskt för alla människor som jag träffade hela dagen, och alla gladdes med mig. Men det skavde lite. Så jag tog tjuren vid hornen och berättade för de fem barnen vad som hade hänt. De sa förstås med en mun:

– Du måste lämna in pengarna.
– Ja. Till polisen.
– Det är ju killens pengar.
– Självklart måste du åka till återvinningen.
– Ja, fast det heter hittegods.

Så det gjorde jag.

”Vänta, jag måste ta en bild.”

Tre månader senare – i måndags – kom ett pappersbrev med informationen att pengarna nu var mina! Jag skulle hämta dem i …

… i Eskilstuna som ligger i Linköping.

Men oj, vad gratis det var!

Man är ju liksom inte van vid noll-kronorsinformation.

Nu skaver det inte. Nu bränner sedlarna i fickan! Två pengarelaterade minnen:

När jag åren 1990–93 redigerade ett danskt livsmedelstekniskt trebandsverk, drog det ut på tiden så till den milda grad att jag höll på att bli komplett tokig av pur tristess. När jag äntligen var färdig och fick min lön, bestämde jag att pengarna skulle gå raka vägen till något som var för evigt minnesvärt eller bra att ha. Det blev en symaskin – som jag fortfarande dyrkar.

När jag i höstas fick ett stipendium på 36 000 kronor, gick det raka vägen ner i det coronarelaterade skuldhålet och till inköp av mjölk och fil. Ack.

Men de här 2 000 kronorna ska banne mig användas på symaskinssättet! Ett dyrt tyg kanske? Ett par gummistövlar? Löjrom?

Sensmoral:
Lämna in upphittade pengar till polisens hittegodsavdelning – annars kan du inte blogga om det.

 

Share
Publicerat iBloggen

24 kommentarer

  1. Grattis!

  2. Skogsgurra

    Rekommenderar Kalix Löjrom!

  3. Agneta uti Lund

    Grattis!

    För många, många år sedan hittade yngste sonen en silverbrosch i gruset på lekparken.
    Den lämnades in till hittegodset och tre månader sedan fick vi den. Det var en Wiven Nilsson-brosch i silver i form av en tupp. Någon gång har jag använt den, men mest ligger den i ett skrin.

  4. Ökenråttan

    AuL: Sälj broschyren och köp en symaskin! Eller nåt.

  5. Där ser man – en etymologi kommer sällan ensam. Brosch, broschyr, broccoli och brokad, har samma ursprung i det franska ’broche’, men spretar betänkligt när orden ska härledas längre bak i tiden eftersom t.ex. broschyren kommer från franskans brocher (’häfta’) medan broschen bor i Italien: brocco (hej broccoli!) betyder där ’spetsig pinne’.

    Och om jag hade talat latin, hade jag om mig själv kunnat säga broccus, som betyder ’ut­stående’ (om tänder).

  6. Dina

    Hatten av för de Bergmanska barnen!
    Och hatten av för de Bergmanska föräldrarna som uppfostrat de Bergmanska barnen!

  7. Ökenråttan

    Broscherat tyg har dyrbart inslag som silver eller guld. T.ex. visades drottning Kristinas kröningstron av silver, draperad med silverbroscherat, tunt tyg, på en utställning på Nationalmuseum för rätt så länge sen. Effektfullt. Franska ’brocher’ betyder just väva med inslag av dyrbart material.
    Men vad har jag skrivit däruppe? Eller stavningsh*tler. Agneta ska väl sälja broschen, inte broschyren, i allsin dar.

  8. Båthuspernilla

    När jag var i nedre tonåren räddade jag en handväska som ägarinnan glömt på biltaket när hon körde iväg. Jag tog med den hem , slog upp numret till vår lokala polisstation och ringde för att fråga vad jag skulle göra med hittegodset. Fick ett snäsigt svar i stil med ”Det struntar väl vi i.”, vilket gjorde mig klart störd. Envis och rättrådig tog jag upp Lokaldelen (Minns någon den extra telefonkatalogen som hette så?) och lyckades hitta ägarens telefonnummer. Ringde upp och fick tag på sambon som kom och hämtade väskan. Hittelön fick jag av honom i form av de kontanter som fanns i plånboken.

    Min besvikelse över polisens bemötande var stor.

  9. Jag hittade en gång en plånbok på gårdsplanen. Öppnade den och fann att den innehöll ett körkort tillhörigt en granne. Kilade upp, ringde på, frågade ”Saknar du nåt?” vilket hon inte hade hunnit göra ännu. Men hon blev glad, och kom med blommor dagen därpå. (Det här har jag nog berättat förut.)

    Har också lämnat in ett upphittat frikort på vårdcentralen.

    Inga pengar större än 20 kronor upphittade. Hittills. Och det kontantlösa samhället breder ut sig.

  10. PK - oelcyklist

    Eftersom sedeltapparen cyklade från dej så enkelt så körde han nog elcykel. Jag har läst många historier om hur elcyklisters snabba framfart driver tävlingsinriktade oelcyklister till vansinne med sitt ”fusk”. Jag tycker att man kan välja att se det som att man får en tuff sparringpartner som hjälper mej till att förbättra min kondition. I den mån jag nu är en tävlingsmänniska.

  11. Ja, PK, så var det säkert! Det finns elcyklar i tantmodell som ser väldigt osnabba ut. Med en sådan kör jag lätt om unga killar på spinkiga snabbcyklar med tjugofyra rasslande växlar.
    I början kunde jag höra ett dämpat ”Men vaf …” bakom mig när jag seglade förbi i branta uppförsbackar, men nu har dom antingen vant sig eller genomskådat mig.

  12. Ökenråttan

    Nu är vi besprutade! Pfizer. Ska rädda oss tills vidare från att bli allvarligt sjuka.Gott så!

  13. Ninja i Klockrike

    Gud så roligt, det hade jag velat se.
    En annan nöjsam cykeltur är den här;
    https://www.youtube.com/watch?v=gQMtZcx9bTw

    I kollektivtrafiken hittar man ofta diverse mystiska saker, förutom alla vanliga paraplyer, handskar, matkassar och tocke. Jag hittade en gång ett månadskort, och detta utspelade sig på den tid när sådana hade plastfodral. I dem kunde man förvara allt möjligt förutom sagda färdbevis, lite pengar, legamitationen osv.
    Detta färdbevis, som då upphittades av mig på en 55:a, som hade ändhållplats på Blekingegatan, strax innan korsningen med Götgatan, och ungefär ett kvarter från Ringvägen där Södertörnsbussarna hade ändhållplats, visade sig tillhöra Ingrid Carlsson.
    Detta skulle ju normalt inte föränlett någon som helst uppmärksamhet, om inte Ingrids hulda make hetat Ingvar och tjänte sin brödföda som landets statsminister.
    Bakom kortet hade nämligen Ingrid en praktiskt telefonlista, med nummer, inte bara till regeringskansliet, tjänsterum på andra departement där större delen av regeringen huserade, jämte de privata hemnumren till ledmötterna, Säpos avdelning för personskydd, dess chef, Harpsund, husfru och säkerhetschef.
    Jag hasade ner till en närbelägen tefelonkiosk och ringde till den säkerhetsavdelningen, och ta mig mårran så kom det en bil och hämtade kortet på ungefärligen fyra sekunder.
    Detta, eftersom året var 1987, och nervositeten fortfarande var påtaglig. Sen vbet jag inte mer, om vad som hände med det där månadskortet.
    Det är i alla fall det märkligaste jag hittat.

    Efter ett kvällspass, dan före nyårsafton fanns det en rätt rekorderlig kasse delikatesser längst bak i en buss när jag körde in den i garaget.
    Den hade antingen blivit stående i garaget till dan efter nyårsdagen, ELLER hemtagen och uppäten av tjänstgörande chaufförska.
    Ety och emedan den innehöll två färska humrar besparades kollegorna doften av förfaren hummer. Ja, för att inte tala om hur de aromtiska ostarna hade luktat!
    Men gott var det.

  14. Skogsgurra

    Klokt, hänsynsfullt och resolut handlat! Och så slapp du ju handla, också 🙂

  15. Allmänheten anser att Ninja omedelbart bör återinsättas i busstjänst eftersom man ju då serveras så fantastiskt roliga busschaufförsanekdoter!

    Vi ber att få gratulera till besprutningen, Ökenråttan och Lille Maken! Går myndigheterna i strikt åldersordning eller får makar av olika ålder komma in samtidigt?

  16. Pssst. Ikväll äre fopoll med han den däringa Zlatan i gulblått. Finns intresse för en rapport eller ska jag låta bli?

  17. Ökenråttan

    Allmänheten anser att Ninja borde skriva sina memoarer. ’Buss på villovägar’ är ju upptaget som titel, men det ska nog gå bra att hitta på nåt nytt. Seså, Ninja, hop to it!

    Lille M och jag fick komma hand i hand tillsammans till syrran. Iförda munskydd, det tyckte dom att vi skulle ha. Lille M:s glasögon immade genast igen, så det var tur att jag var med och kunde leda honom vid handen.

  18. Ninja i Klockrike

    Intresse finns alltid för dina rappoter för det är enda sättet att liksom stå ut. Vilket låter illa men är väldigt väl menat.

    Jag saknar faktiskt busskörandet, men absolut inte bolaget jag körde för, Keolis.
    Det var de som satte in den halvtrasiga ledbussen som sen blev påkörd av ett pendeltåg på Hisingen. Jag vet precis vad det var för fel på kärran, och det är ett fel som är otroligt vanligt. Innanför luckan alldeles framför förardörren sitter huvudströmbrytaren. Därför finns det en kännande punkt som ska slå av motorn om luckan öppnas och bussen inte kör över en viss hastighet. En hastighet som det är vanligt att man håller på en knögglig järnvägsövergång. Nu är det bara det att låset som håller luckan på plats inte är helt tillfyllest om man så säger. Så luckjäveln åker titt som oftast upp. Om då verkstan drar till låsbygeln så kan den klena delen av förarkåren inte få upp luckan, och då kan de inte starta bussen som då blir sen och då får Keolis böta. Så lucklåset blir lagom hårt åtdraget, och si, si då stänger den inte som den ska i alla lägen.
    Man kan få Stagnelli fulslag för mindre.

    Oj, hoppsan, ljög informationschefen på Keolis, vi som har som motto att sätta säkerheten främst, och det GÖR vi, faksiskt. Inte fan gör ni det, ni gör som alla vinstdrivande företag i samhällsnyttan, sätter profiten främst. Keolis moderbolag i Frankrike har skulder till franska staten så de slussar vinsten från Sverige för att betala skatteskulden i Frankrike.
    Så blir svenska skattepengar franska dito, bara så där, hoppalanta. Liksom.

    Det är också Keolis som har kört alla de bussar (utom en, en turistbuss) som försökt penetrera Klaratunneln ett antal gånger. Det tyder på ett metodfel i utbildningen av förarna, liksom också i den informationsinhämtning som förarna bör genomgå. Samt att man med förkärlek anställer arbetskraft vars färdigheter i ärans och hjältarnas vilda tungomål ställer till en del problem vid den däringa informationsinhämtningen. För de blir ofta så glada över att äntligen få ett jobb att de gärna går med på att bli timanställda och därmed inte behöva stå ut med de förmåner facket slagits för under de sista 12 decennierna. Timanställda har inte fri läkarvård, semester i laga ordning, exemplen kan göras legio. Anställningsformen benämnes officiellt som behovsanställd, och den förekommer rilkigt även inom vård och omsorg. Det gäller då att vara på pass när arbetsgivaren ringer, vilket kan ske med ungefär hur kort varsel som helst.

    Nä, Keolis et consortes kan dra käpprätt åt helvete vad mig anbelangar. Men gif mig gärna en buss.

    Och om nån ändå undrar varför jag slutade köra buss, så var det inte frivilligt, utan berodde på att dåvarande VD trodde sig sparkad på. Sparkar man i högen så skriker som bekant den som känner sig träffad.
    Här är en liten film som förklarar orsaken;
    https://www.youtube.com/watch?v=K5yIQxs7C54

  19. Agneta uti Lund

    Jag fick min första Pfizerspruta i tisdags. Nummer två får jag först 4 maj.
    Ökenråttan, har ni lika långt mellan sprutorna?

  20. Skogsgurra

    Kolla Ninjas länk!

    Jag har varit med om liknande. Ine som den med Führern utan industrier med ”problem”. Där har det ena brainstormingmötet efter det andra lett till – ingenting. Vid ett tillfälle gick jag ner till maskinen och pratade med operatörerna medan hjärnstormen pågick för fullt. En pressfilt hade töjt sig så den inte lirade med och i ett annat fall var det taskigt utförda kabelskarvar (SL, Gröna linjen).
    Att E4-bron över Södertälje kanal rasade hade liknande orsaker. Inte tekniskt, men den ursprungliga organisationen vid nödsänkning hade reducerats från sju man till tre. Plus att underhållet av bromshydrauliken ”glömts bort”. Så killen i norra bropelaren fick inte stopp på bron när han sakta och försiktigt skulle ta ner den i nivå.
    Mera? Gärna. I en pappersmaskin slirade övre pressvalsen i pappersmassan och efter många om och men tyckte nån att jag skulle åka ner och kolla/justera hastigheten på valsen. Men där fanns inget att justera! Ingen motor.
    Det var först när en operatör nämnde att det gick åt väldigt mycket retentionsmedel (ungefär som tapetklister) som vi fattade. Flödesmätaren hade programmerats så den visade en tiondel av vad den skulle. Blev halkigt i banan, kan man säga.
    Rulltrapporna vid Odenplan? Klena splines på axlarna. Plus lösa toleranser och momentstötar från det grova grus man börjat strö ut. Klena splines och otillförlitlig bromsverkan var inte okänt. Halkbekämparnas idé med grovt grus var jobbig i sig. Gjorde ont i fötterna när man gick på det.

    Och så vidare. Fantasier, vilda idéer, okunnighet, lättja, övertro på auktoriteter och organisationsplaner.

    Men framför allt MBA:er och ekonomer som aldrig varit ute i verkligheten. Och kids som inte praktiserat utan simulerat.

  21. Ökenråttan

    Agneta, vi får nästa spruta den 10 april. Dom vill nu ge så många som möjligt den första sprutan , berättade syster.

  22. Ninja i Klockrike

    Jag brukade säga att det satt alldeles för mycket outbildat folk på Keolis HK, som dessutom hade alldeles för mycket tid att implementera sina idéer.
    Sånt folk finns det alldeles för gott om överallt.

  23. Magganini

    Intresset för matchrapporter är alltid stort, men jag kommer ju att titta på det hela på teven själv… Jag kan ju inte med att kräva att nån annan ska sitta och jobba en massa bara för att jag ska få ha lite lajban.

  24. Äh, det måste bli rapport. Jag har nämligen precis lyckats sätta på tv:n. Det tog bara 22 minuter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.