I Laholm finns inte bara ett stadshotell med temarum och drygt 23 000 invånare (ungefär lika många som t.ex. Kiruna, Avesta och Härnösand), utan Sveriges kanske trevligaste människor.
Jag bara gick omkring som en helt vanlig brud i stan och tyckte att jag inte på något sätt signalerade ”tala med mig”. Men vad hände? Jag blev attackerad – gång på gång!
– Jag undrar så vart sybehörsbutiken har tagit vägen. Syr du?
– Är du vilsen?
– Var det dig jag pratade med förut? Jag hittade sybehörsbutiken!
– Ska du möjligtvis till Stadshotellet? Gå ner där och till vänster!
– Meeeen vilket väder vi har!
– Har du sett därborta, rosen blommar igen!
– Nämen där är du ju igen! Jag köpte blå sytråd!
Centrum är helt tomt på stora klädkedjor, men fyllt av sådana där butiker som heter som de hette förr. (I neon.)
Frummerins!Fönsterspröjsmålarna har inte skyddspapp utan skyddar trottoaren (bara det!) med gamla trasmattor.De offentliga toaletterna är hur gedigna som helst.Bokhandeln heter ”Bokhandel”. (I guld!)Laholm har kvar den vackra Rikstelefon-kiosken från början av förra seklet. Med telefon i.Laholm har naturligtvis en sån här institution.I Laholm har man gärna Skeppshultscykel, för det är bra att investera i en rejäl cykel och den kan man ju dessutom ha resten av livet fastän man bara låser den med ett enda litet lås eftersom landets alla cykeltjuvar är och stjäl cyklar hos Lotten i Eskilstuna.På gymmet i Laholm låser man inte in sina kläder om man inte har lust, eftersom de ju alltid hänger kvar där man lämnar dem.Och minsann: i Laholm kostar en räkmacka inte 290 kr som i Göteborg, utan 70. Sjuttio kronor. Sjua nolla.
Men främsta anledningen till att man kanske skulle vilja bosätta sig i just Laholm, måste vara att man då har ett brandförsvar som leds av fantastiskt trevlig personal. (Som alltså har gått kurs för mig och nu skriver den bästaste svenskan av alla, och – utgår jag från – släcker bränder lika väl som de skriver.)
En av brandmansgrabbarna fann i inlägget om pengarna häromdagen ett pinsamt slarvfel …
… som jag har korrigerat nu, förstås.
Men han skrev inte en kommentar i båset, utan mejlade följande till mig:
En en är en en En ätt är en ätt Ett fel är ett fel Ett rätt är ett rätt På sin blogg kan man skriva att tvåkronans vikt är större en enkronans och få sig en dikt.
Det är ju det jag säger. Laholm is da shit!
Om det bara inte vore för den här skylten …
… med den där accenten … hade allt varit perfekt …
Numera är jag Gun Hägglund, Bernt Johansson och Bröderna Fåglum hela tiden för jag cyklar, cyklar och cyklar. Vi sparar bensinpengar, mina knän och fötter gör inte det minsta ont och så får jag rosor på kind och solsken i blick.
Och nu undrar jag: är det helt klarlagt när man som bilist ska släppa cyklister över övergångsställen? Gångtrafikanter ska alltid släppas över – även om det innebär att 17 puttrande bilar väntar på en ensam gångare – men när får jag som cyklist vina över ett övergångsställe?
Bernt Johansson i Montreal 1976. (Loppet kommenterades av en slump av en nybörjade vid namn Arne Hegerfors, som egentligen bara skulle kommentera mer perifera bollsporter.)
Eskilstuna är inte en cykelstad, fast jag gör mitt bästa och cyklar bara på trottoarerna när det är fullkomligt livsfarligt att vingla omkring ute bland bussar och lastbilar. Men när har jag då företräde framför bilarna på övergångsställen? Transportstyrelsen meddelar:
Bra, utmärkt. Ibland ska man släppa fram bilarna, ibland inte.
Nu ser ni framför er hur jag far fram dagarna i ända? Jag har hjälm, reflexväst, lampor och tre lås; att cykla är fantastiskt när man väl sätter igång men det är ett himla bänglande med alla attiraljer. Min cykel har en sadel som är kamouflagemålad med fågelbajsfärg (tack för presenten Pysseliten!) och är dessutom spraymålad orange på ett flammigt, fult sätt för att tjyvar och banditer ska avskräckas. (Jag har dock ingen plinga, för den har rostat sönder. Måste fixas, även om PLING! PLING! med magstödsrösten brukar funka bra.)
Okej, nu cyklar jag i en behaglig, lätt nedförsbacke. Jag närmar mig en cykelöverfart ganska fort, ser en bil komma krypkörande från höger, och bestämmer mig för att mannen i bilen är en snäll hantverkare med full koll. Men ack!
Antingen är jag en femarmad bläckfisk eller så gestikulerar jag lite yvigt. (Bilden föreställer inte det riktiga övergångsstället, men symboliserar det.)
Och ve! Bilen stannar inte! Den nästan gasar på och jag får nu fatta snabbt beslut om att tvärnita eller trycka på ordentligt. Jag väjer undan lite samtidigt som mina finfina lårmuskler (jag går ju på gym gubevars) tar i. Och jag hinner!
Men [plats för svordomar som t.ex. %&&¢&%€&”}¶¥¢‰”&!] vad arg jag är nu. Svettig, ilsken och uppskrämd. Jag blänger mot chauffören som … som … hötter med näven åt mig! Nä nu! En troglodyt! Screeeeeetch! så bromsar jag cykeln och gestikulerar mot bilisten i bilen som sakta kommer emot mig. Han öppnar bilfönstret å ja ba:
– Det där är en cykelöverfart! Du ska lämna företräde! Det där var livsfarligt! vrålhojtar jag med bistra, blängande ögon.
– Ja, jag vet! säger mannen i bilen.
– Du får faktiskt int… huh?
– Jag vet. Jag vill be så väldigt mycket om ursäkt, jag såg dig helt enkelt inte.
– Oj, förlåt, jag trodde att du hötte med näven åt mig! Efter att du hade tänkte köra över mig!
– Nejnej, förlåt att jag skrämde dig! Jag vinkade så att du skulle stanna.
– Men jösses. Förlåt att jag blev arg! Här borta finns en till cykelöverfart – du kan få köra först över den! säger jag och pekar.
– Åååå, så snällt! Då tackar jag för företrädet! Ha en trevlig dag! säger bilisten och puttrar iväg.
– Hejhej! piper jag och önskar mig en näsduk för att först torka ögonen och sedan vinka adjö med.
Min cykel har jag gömt i klänningen.
Sensmoral:
Ta det lilla lugna, både vad gäller cyklandet och utskällandet. Tids nog kommer du fram och kan skälla på någon som verkligen är värd det.
Om en månad kommer vi (om vi vill ha prassel i plånboken och kling och klang i börsen) att njuta av nya sedlar och slantar. Det är på det viset att:
Selma byts till Astrid Lindgren med Småland på baksidan.Jenny byts till Evert Taube med Bohuslän på baksidan.Linné byts till Greta Garbo med Stockholm på baksidan.Karl XI byts till Birgit Nilsson med … oj! På baksidan syns repetitionen av första akten av Valkyrian i Jan Brazdas uppsättning 1968!Vasa byts till Dag Hammarskjöld med Lappland på baksidan.
Det är proppfullt med finesser som mikrotext och säkerhetsdetaljer som byter färg och motiv om man vickar lite på den. På Birgits sedel kan man med lupp läsa:
Karin, Ninotchka, Marie Walewska, Anna Karenina, Katrin, Christina, Mata Hari, Susan Lenox, Yvonne, Anna Christie, Irene, Arden Stuart, Lillie, Diana Merrick, Tania, Marianne, Felicitas von Rhaden, Elena, Leonora, Grevinnan Dohna
Fast vi får vänta i ett helt år på Greta Garbo och Birgit Nilsson, för de är inte färdigsminkade än. Det nästan mest spännande är att vi ska få en helt ny 200-kronorssedel med …
… en underläppssnusande Ingmar Bergman med Fårö på baksidan …
… och en tvåkrona med …
… kungen som har små söta lockar i nacken!
De nya mynten kommer att vara nickelfria – och väga nästan hälften av de gamla! Det är kanske lite underligt att en- och tvåkronorna kommer att vara så rysligt lika varandra. Vi kommer alla att stå och leta efter läsglasögonen som vore vi utomlands. (Jodå, tvåkronan är lite större och tyngre en än enkronan. Men den har likadana lockar i nacken.)
Aha! Ted Gärdestads sol, vind och vatten! Enkronan har på baksidan små streck, som är ”stiliserad solkorona”. Tvåkronan har en ”stiliserad virvelvind”. Femkronan har ”stiliserade vågor”. Stackars tiokronan får inga nya kläder och saknar därmed helt stilisering.
Och nu till det ytterst sorgliga i att jag ju inte brukar ha pengar på mig. Det är säkert 20 år sedan jag höll i en tusenlapp, och då var den inte ens min. Vi betalar allt med kort, swishar fram och tillbaka, har autogiro och måste förmodligen gå till en bank och växla till oss de gamla sedlarna och mynten som kommer att bli ogiltiga nästa sommar eftersom man ju måste ha kvar ett minne eller två av flydda tider.
Jorå, jag har gamla, stora femöringar och de pluttesmå tioöringarna i en burk nånstans. Ena halvan av en sönderriven femkronorssedel har jag också. (Jag och en killkompis från Luleå hade en mystisk deal som innebar att vi gick omkring med varsin halva i plånboken. Nu minns jag inte alls varför vi gjorde så.)
Tänk om jag vore Riksbankschef. I så fall hade det stått LB på baksidan av de nya mynten. Nu står det SI för Stefan Ingves istället. Tänk om Riksbankschefen hette Ärlig Håkansson. Eller Nora Yngves. Malin Ulvesson?
Ni minns väl att om ni ska singla slant gäller detta: Kronan är framsidan med en bild på kungen. Den sidan kan också kallas för ”gubbe”, för det är han ju en. (Problematiskt när [om] Victoria blir drottning.) Klaven är baksidan med t.ex. riksvapnet (eller en stiliserad solnedgång). Den kan oavsett om det finns pilbågar eller pilträd på, kallas för pil.
Alltså är sidan med ”Tre kronor” inte sidan som heter krona. Solklart!
Uppdatering
Jag har blivit tillsagd att inte gömma de ”osynliga” texterna i kommentatorsbåset, så nu kommer de här också! Astrids mikrotext:
Om ni skulle ta och gå hem nu, sa Pippi, så att ni kan komma tillbaka igen i morgon. För att om ni inte går hem så kan ni ju inte komma tillbaka. Och det vore ju synd.
Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.
En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.
Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel när de läser. Därför behöver barn böcker.
Evert Taube:
Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå. Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner. Sällan får han rasta – han får slita för två. Hur han klarar skivan kan ingen förstå.
Ingmar Bergman:
Jag vet nämligen att vi med filmens hjälp kan tränga in i hittills obesedda världar, verkligheter utanför verkligheten.
Den tillhör er, världens dyrbaraste stol, var rädda om den. Den är mycket ömtålig, den går lätt sönder, metallen som levat i milliarder år, femtioniotusen meter under jorden har tröttnat på mänskorna, den kan falla sönder i stoft och damm precis som kejsarinnan om ni inte är rädda om den.
Dag Hammarskjöld:
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Uppdatering igen!
Niklas i kommentatorsbåset har ju ett förflutet inom filmbranschen. Därför sitter han på dyrgripar som denna …
Det fanns en tid när kvinnor varken kunde rösta, jobba som normalt folk eller gå på stan utan korsett. Någon hade exlibris, en annan köpte vårhatt och åter andra bodde på stampat jordgolv och åt mest potatis. Eller så gjorde man något annat, precis som att världens befolkning idag lever olika liv.
Den som ägde exlibriset ovan var den franske vykortsgiganten Albert Bergeret (1859–1932), som 1902 funderade på det här med det täcka könet och hittade på något så vansinnigt tokigt och fantastiskt som ”kvinnor i mansyrken”. Han tryckte upp några guldkorn, som jag tycker är vansinnigt vackra. (Jag har dock inte riktigt förstått om de är vykort, byteskort eller samlarkort.)
En kvinnlig journalist med Tintin-feeling.Kvinnlig general, naturligtvis både bararmad och urringad.Kvinnlig politiker – med vin?Kvinnlig läkare i hög hatt.Kvinnlig soldat med pösbrallor.Kvinnlig brandman med bara armar och medalj.Kvinnlig konstnär med pipa.
Men … var är grabbarna?
Här! En gubbe med tre meter långt skägg!
Här kan ni botanisera bland fler kort – det är faktiskt som en liten tidsresa till 1902, när vi svenskar demonstrerade för rösträtt, grunden för det svenska skattesystemet lades och man i södra Sverige anordnade välgörenhetsinsamlingar som skickades norrut för att lindra effekten av missväxten där. (Säga vad man vill om dagens samhälle; vi slipper numera svälta för att skörden slog fel.)
Som liten palt i Lund gick jag hos en privat pianolärarinna under två år, men bytte sedan till kommunala musikskolan när vi flyttade till Luleå. Jag var sannerligen inte någon tangenttalang och när väl basketen kom in i mitt liv (relativt sent), blev det allt längre mellan pianospelningarna.
Flera gånger har jag nu sett att Max Martin och alla andra svenska popvidunder som skriver musik till alla stora artister i världen sägs ha sprungit ur kommunala musikskolans sköte. (Hej metafor.)
TUUUUUT!
Det ”svenska musikundret” inkluderar multiindustrier som ABBA, Roxette, The Cardigans, producenter Max Martin eller om gitarristexporter som Georg Wadenius och Yngwie Malmsteen. (Alla som vill att jag också rabblar Ace of Base, Europe, Neneh, Robyn, Tove Lo och Avicii samt Sveriges Musik- och Kulturskoleråd får härmed sin vilja igenom, men jag har inte faktakontrollerat deras musikskolenärvaro eller faktiska påverkan på musikvidundret.)
Av Sveriges 290 kommuner har nästan alla någon form av kommunal kulturskola. Arjeplog, Laxå, Sorsele, Surahammar, Torsås och Överkalix har det inte. Jokkmokk sägs ha startat en musikskola 2013, men jag kan inte hitta någon. (Aha, det finns en kulturskola, får jag lära mig i komentatorsbåset!)
I de fyra jättestora musikskolelösa kommunerna norrut bor 13 950 personer. I de tre södra pyttekommunerna bor 17 450. (Back to nature: flytta norrut!)
Till de kommunala kulturskolorna är 5 000 lärare och 200 000 elever (64 % tjejer, 36 % killar) knutna, och dessa elever betalar 600–1 600 kr per termin (det är dyrare i höginkomstkommuner som Danderyd). Varför har jag snöat in så brutalt på siffror och fakta idag? Hm, jag vet inte – allt fanns liksom så tillgängligt och det blir så tydligt.
Nu kan vi nog enas om att de kommunala musikskolorna har en finfin påverkan på barn och blivande musiker. Även uttalanden som antyder tvärtom finns naturligtvis:
– Nejnejnej, ty de små stöps alla i en och samma form!
– Det är blott de priviligierade som spelar!
– Min son har stått i gitarrkö i tre år!
Well. Alla kan inte vara nöjda med allt.
Musikskolan tillkom någon gång på 1940-talet som en utveckling av ”Hagström Musikskola” (intressant läsning här) och nu tror jag banne mig att jag ska börja propagera för … kommunala idrottsskolor!
Här får ni en pausfågel i form av pingiskvitter.
Ordet ”idrott” inkluderar just här – i min värld – all form av rörelser som påverkar andhämtning och svettkörtlar. Det finns så många barn som slutar idrotta för att det inte finns någon som helst pedagogisk tanke bakom coachandet och tränarna faktiskt inte ser att olika barn är … olika. Alternativet är förstås att tvinga alla ungdomstränare som brinner för sin sport att följa mina råd och skippa kollektiv bestraffning, toppning och utskällningar tills barnen är tillräckligt … fokuserade?
Bilden symboliserar ”alla har olika förutsättningar”. (Källa.)
Ja, som ni märker har jag inte tänkt längre än så. Men i min kommunala idrottsskola får man hålla på med massa idrotter och vara hur långsam som helst, bara man vill vara där.
Idrott för liten och för stor och för kort och lång från lattjo-bolaget …
Man måste underligt nog inte fokusera på att spela basket, utan kan kanske dela in den kommunala idrottsskolan i (se nu hur jag tittar snett uppåt vänster och hittar på)
bollsporter
styrkesporter
konditionssporter
tekniksporter
gymnasistiska sporter
verktygssporter.
Oj, hoppsan, vad de överlappar varandra. Alla som tycker om idrott men inte kan röra på sig, kan välja teoretisk idrottsutbildning som inbegriper hur man t.ex. är
funktionär
klubbledare (Lotten Bergman gästföreläser om kommunikation)
coach
specialist på skador & kost.
En annan pausfågel: Lisa Nordén.
Inte nog med att man bygger upp de unga – avdankade elitidrottare kan ju specialdrillas i pedagogik och bli lärare! Kommunala idrottsskolan go-go-go!!!
Förtydligande!
Min kommunala idrottsskola ska inte ersätta de befintliga klubbarna utan vara ett komplement som på sikt gör att fler ungdomar idrottar och att idrottsklubbarna blir lika stora som de fordom var.
Nu griper jag in eftersom jag under tio år på NE fick i runda slängar 500 brev med lydelser som:
– Det finns inte någon som helst möjlighet att denna kanotistfamilj kan avhandlas på blott 20 rader. Jag har därför tagit mig friheten att öka omfånget till 921.
– Hur ska jag kunna skriva om världens mest spännande kemist på 25 rader? Inte ens det faktum att han hade 37 kusiner får ju plats!
– I dagens bedrövliga samhälle måste det finnas mer plats än 40 rader (som jag misstänker att ni klåpare till redaktörer har svängt ihop på en höft) till världens mest kända författarinna från Oceanien! Går ni inte mig till mötes skriver jag en Understreckare om skandalen!
Mitt svar var alltid något i stil med att jag • förstår • inser problemet • som redaktör hemskt gärna redigerar den för långa texten så att den stämmer överens med beställningen.
Och så gav jag skribenten en eller två extrarader som vore jag en slipad försäljare på Stortorget i Istanbul.
Poängen med ”Minnesvärt” är förstås att vi skribenter ska ha kul och få beröm samt applåder – men främst att vi ser till att de begåvade människor (eller företeelser?) som håller på att glida ur den yngre generationens eventuella allmänbildning ska få en chans till. (Eller om det kanske är den yngre generationen som ska få en chans till?) Det är därför texterna ska vara kortare än vi egentligen vill ha dem.
Vi ska inte skriva • fullständiga och uttömmande rapporter • halva avhandlingar • på ett komplicerat sätt.
Vi ska • se till att fånga läsarens intresse • vara spirituella • kanske, kanske, kanske skapa ett sug efter mer information.
Mitt tips till er som skriver är att • länka mycket (t.ex. ”en mycket längre version av denna text finns häääär”) • använda etablerade förkortningar – närmare bestämt dessa: bl.a., ca, dvs., etc., fr.o.m., jfr, m.fl., m.m., nr, osv., pga., s.k., t.ex., tfn, t.o.m. • utnyttja punktlistans effektivitet (se ovan) • killa darlingar på löpande band • be mig redigera.
Men för att visa vår fantastiska goda vilja, höjer vi antalet tecken (inklusive blanksteg!) till 2 100. Vilket ju är det exakt antalet i denna kommentar.
Om man som jag är förtjust i dåtiden och suckar nostalgiskt av pur glädje när skyltar som den här ovan dyker upp från dåtiden, är man ofta även förtjust i framtiden.
– Men nuet då? säger alla som vet hur man ju lever i just detta.
– Pffffft, svarar jag eftersom jag inte har något vettigare att säga.
På Quora har jag hittat intressanta tankar om vad vi idag finner normalt, men som man i framtiden kommer att skaka på huvudet åt och tänka: ”Hur dum kunde man egentligen få vara 2015 utan att spärras in?” Jag funderade lite som professor Balthazar och har nu kommit fram till vad jag själv tycker.
Men vi börjar med sådant som vi idag finner galet, men som var normalt för 50 eller kanske 100 år sedan. Hint:
Puff, puff, jättetuff.
Några exempel bara!
Att mamma och pappa hade säkerhetsbälte när vi åkte på Autobahn, medan jag och mina syskon skramlade runt bäst vi ville i baksätet.
Rökning. Gärna rökning i bil eller rökning under amning, förstås.
Att kanariefåglar och barn fick jobba i de farligaste delarna av gruvorna.
Den obefintliga sophanteringen och den så överraskande latrintömningen på offentliga platser.
Det faktum att motorvägarna drogs rakt genom stadskärnor (hej Karlskoga!).
Att kvinnor inte fick rösta.
Demonstrationstågstvånget för barn i skolorna i Luleå på 1970-talet. (Nej, jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt detta.)
Och nu då? Vad gör vi nu som i framtiden kanske kommer att uppfattas som barockt, dumt, onödigt eller bara lite fånigt? Hint:
Redan här var bensinmotorn 40 år gammal …
Ålderdomshem? Borde vi inte egentligen ta hand om våra gamlingar istället för att institutionalisera dem? (Skriver jag som verkligen inte har planerat att upplåta mitt gästrum till mina föräldrar.)
Explosionsmotorn – eller heter det förbränningsmotorn? Det är ju rent ut sagt löjligt att vi sedan 1880-talet har kört omkring i fordon med denna omoderna grej, i fordon som dessutom väger ett ton och inte kan krympa fastän man rätt ofta kör bilen helt ensam. (Rätta mig gärna om jag har fel, för jag anser ju att Uppfinnar-Jocke redan på 1950-talet borde ha hittat på en ny motor gjorde att den gamla maskinen blev obsolet.)
Silikontillägg i kroppsdelar som befinns vara för små.
Vattentoaletter. Sicket slöseri på perfectly fine dricksvatten. (Åh! Minns ni Klosettpalatset?)
Och därmed är vi framme vid ännu en ståuppare: den australiensiske Jim Jeffries, som här talar inför en amerikansk publik.
Nu har jag verkligen försökt tänka utanför min egen begreppsvärld för att komma på dagens absurditeter, men kan inte säga att jag är riktigt nöjd. Vad säger ni? Alkoholen? Facebook? Gympadojor? Cellgifter? Amerikansk fotboll?
Vanligtvis när jag läser en bok, sitter jag med notisar och penna och antecknar allt som jag tycker är irriterande. Sedan gör jag inget med anteckningarna. Jag bara drar loss notisarna och slänger dem och lämnar tillbaka boken på biblo.
(Läsekretsen skakar på huvudet och muttrar att jag är sjuk och måste kliva ner från mina höga hästar och istället bara låta mig sugas in i historierna. Men si, det går faktiskt inte. Och nu ska jag försöka förklara varför. Utan spoilers eller extralysen.)
Stieg Larssons Millennium-trilogi har som bekant fått en fjärde del (liksom), skriven av kameleonten David Lagercrantz som (verkar det) kan anamma vilken stil som helst. I hans Zlatan-bok hörde man verkligen Zlatans röst bland bokstäverna. På ungefär samma sätt har han lyckats skriva en hel bok på ett Stieg Larssonskt sätt med allt vad det innebär, t.ex.
sömnlöshet
litanior om rollkaraktärers liv och leverne
smärta
eviga diskussioner och teorier samt idéer om oförklarliga skeenden som läsaren redan har fått förklarade för sig till, men som rollkaraktärerna inte förstår (var inte oroliga: jag förklarar nedan)
obesvarade frågor
en verklig person mitt i allt det fiktiva
telefoner, telefoner och telefoner
lättläst stil, om än inte särskilt välformulerad.
1. Sömn.
Varken Lisbeth Salander eller Mikael Blomkvist (de två huvudpersonerna) får sova. De är hela tiden intill döden trötta och när de väl får sova en stund, vaknar de av konstiga ljud, onda aningar eller smärta. De andra rollfigurerna är också trötta och har svårt att tänka klart eftersom de inte heller får sova. Kanske är detta ett berättartekniskt trick: ingen är särskilt snabbtänkt, rolig eller välformulerad eftersom de alla är så ini bänken trötta?
2. Litanior.
En gammal advokat (som inte är trött eller skjuten, men som ändå lider eftersom han har drabbats av stroke) får äran att för oss läsare berätta om Lisbeth Salanders onda tvilling, som heter Camilla. Och soooom han pratar. Sida upp och sida ner sitter han och berättar för Mikael som funnes det ingen morgondag; Mikael som ju hade behövt sova istället för att sitta där och lyssna. Se här hur advokaten mal på:
En taxichaufför som swischar förbi i handlingen och som inte berättar något om sig själv, får av berättarrösten lite blod och själ i en inskjuten bisats … men jag förstår inte riktigt varför:
3. Smärta.
Ajajajaj. AJAJAJ! Lisbeth blir skjuten och kan varken gå eller tänka klart, men häller bara lite whisky i såret och lägger sig att sova. (Men vaknar förstås av smärtan eller mystiska ljud.) Även sömnlösheten gör ont, för den ”bultar i pannan”. Andra blir torterade av bovarna eller nerslagna av Lisbeth. Det gör helt enkelt väldigt ont på alla hela tiden.
Släng dig i väggen. Bruce Willis.
4. Läsaren vet redan
Det coolaste avsnittet i boken är när ett barn som heter August räddas av Lisbeth, som har hackat sig in i en dator där bovarnas planer avslöjas. Detta får vi läsare ta del av. Men sedan måste vi genomlida polisernas funderingar om vem det är som har gjort vad och hur denna kunde göra det och kanske var det si, kanske var det sååå? Men vi vet ju allt redan – hade det inte varit mer spännande för oss om vi var lika ovetande som poliserna? Aha, det är ett berättartekniskt knep som ska få oss att … eh. Hm. Öh.
5. Obesvarade frågor
Folk svarar inte när de pratar med varandra. ”Hon svarade inte” och ”Han svarade inte” är så vanligt att man börjar misstänka att de är döva och helt enkelt inte hör varandra. Dessutom svarar de inte i telefonerna – ganska ofta för att de inte orkar. Ibland mot sitt bättre förstånd och de har inte ens vett att kolla vem det är som ringer … Grrrrr.
6. Verklig person Paolo Roberto dök plötsligt upp och var stor hjälte i ”Flickan som lekte med elden”, vilket då var både jättehäftigt och obegripligt. David Lagercrantz instoppande av en verklig person i ”Det som inte dödar oss” är fullständigt barockt eftersom Johan Norberg inte fyller någon som helst funktion för handlingen och bara nämns en gång.
Uppdatering!
I det allvetande båset vet man besked: Lagercrantz och Norberg har lämnat sina respektive (olika) barn på ett och samma dagis i under 20 år … Slut på uppdatering.
7. Telefoner.
Det är ett evigt ringande. Alla ringer till alla. Ideligen. Hela tiden. Mikael och Lisbeth träffas fysiskt inte förrän på bokens sista sida …
8. Lättläst.
Språkligt är det alltså enkelt på gränsen till simpelt och ganska ofta lite svengelskt, ibland till och med slarvigt. Vi får av okänd anledning två gånger höra om en viss man som har varit gift två gånger och vars båda fruar har dött. För det är för själva historien inte alls viktigt.
Kapitel 20. Okej, han är mysko.Kapitel 28. Okej, vi har förstått att han är mysko.En man som heter Ed nämns vid namn så många gånger att man blir snurrig.
Men svårläst är det icke.
Såja. Det var det. Nu kan jag riva bort alla notisar och slänga dem för nu har jag fått ur mig några av åsikterna som brände hål i min själ.
Jag läste förresten boken på padda, vilket är både praktiskt och smidigt samtidigt som det är opraktiskt (urladdning) och … fult. Den kostade närmare 200 kr och nu kan jag inte ens ge bort den till en loppis.
Att läsa digitala böcker är en mardröm när det är rak högermarginal. (Kan man kanske ändra på det i inställningarna?)
Och är det då en bok som jag kan rekommendera? Nej. David Lagercrantz är som skribent alldeles förträfflig och som imitatör fantastiskt duktig. Däremot är han inte någon deckarförfattare, vilket jag nog får säga att Stieg Larsson var eftersom de böckerna funkade som knark på mig: ”Bara en sida till, bara ett kapitel till, bara en liten stund till …”
Är jag då upprörd över att Stieg Larssons minne vanhedras och att man trampar på hans grav genom att man inte frågade honom om lov innan han dog?
Neeeeej.
Det här är precis som i alla andra branscher där det ena följer på det andra och sequels skrivs av nån annan än prequelen och melodislingor av ABBA hamnar i Madonnas låt och Stella McCartneys klädkollektion ser ut nästan som alla andra klädkollektioner och Ikeas möbler liknar möbler från finbutikerna. Jag tycker nog att det hade varit värre om Lagercrantz’ bok faktiskt hade haft ”Stieg Larsson” på omslaget eftersom Stieg Larsson verkligen inte har ett endaste dugg med boken att göra.
Det är roligt att med jämnåriga prata barndomsminnen.Våra barn berättar också om vad de minns – hiskeligheter som att alla andra hade Pokémonkort och Gogos.
Våra föräldrar pratar om
vargavintrar
primitiva toaletter
baddräkter utan resår.
Jag brukar själv dra upp vedermödor som
Niveasalva på kinderna
stickiga strumpbyxor med häng i grenen
tunga, bruna ”promenadskor”.
Dessutom kunde dessa tre tortyrinstrument kombineras fritt med varandra så att det blev obekvämt att bara tänka på att ta några steg framåt.
Och så har vi ju den fullständigt fantastiska ”fastna med låren på stolen-känslan”. Det var nämligen galon på bilsätena och på varenda konditoristol i hela Sverige, samtidigt som kjolarna slutade strax nedanför midjan. Man tog en tugga på lilla syltkakan, drack lite ur muggen med varm choklad, lyfte med ett sklisschhh-ljud på ena låret som satt fast på stolen. Så sög man lite på ena flätan, tittade på kakan som nästan var slut och så lyfte man på andra låret som satt lika fast som det första. Sklisschhh.
Det var tider, det.
Galon var för övrigt inte alla galontyger i världen utan faktiskt bara just den galonen som tillverkades i en speciell fabrik: Gamlestadens Konstläderfabrik. Om man tar de festilade två förstabokstäverna i fabriksnamnet och sedan klistrar ihop dem med de tre sista i ordet nylon, har man vips en etymologi.
Säten av galon. OCH VERSALER!
Någon reklammakare har helt klart suttit med synonymlexikon:
”Varför kan inte en elegant sak få vara praktisk? Jovisst – GALON! Mjukt och lent i handväskor, robust och tåligt i barnbyxor, lättvättat (och snyggt) som möbel- och bilklädsel. Färgvackert och följsamt i damjackor, stryktåligt och aptitligt som bordbeklädnad. Frappant och lätt i damers regnkappor, vattentätt och smutståligt i – damers regnkappor … därför väljer även damerna … GALON.
Bilden visar en interiör från SAS nya Caravelle-plan med distingerad GALON-klädsel. Den oömma och eleganta resväskan är också i GALON. Alla dessa GALON-varor (och många därtill) finns i affärerna. Men kom ihåg, att GALON® är ett inregistrerat varumärke och tillverkas endast av en enda fabrik, GALON AB, Gamlestadsvägen 14, Göteborg, tel (031) 25 02 20, Stockholm (010) 10 85 40.”
Eftersom Stockholm har 010 och inte 08 som riktnummer, är texten skriven före 1962.
Och så här såg Galonfabriken ut 1969. (Bild från jornmark.se.)
Men nu till mitt allra starkaste minne av galon:
Rutiga galonbyxor från runt 1965.
Mitt allra, allra första minne är alltså galonrelaterat. Jag var tre år och stod iklädd rutiga galonbyxor och tittade snett uppåt, och där i ett fönster satt en flicka med rött hår. Hon tittade tillbaka, ner på mig. Sedan gick jag vilse, men det minns jag inte ett dugg av.
Uppdatering
Kommentatorskan Pysseliten skickade nyss en fantastisk bild på det som hon var klädd i när det begav sig.
Har ni sett något blankare? Rena rama underverket!
Om man bor i Helsingborg åker man snabbt och lätt till Helsingør för att fylla på ölförrådet då och då. Man kan också med fördel ”tura”, och då sitta och åka fram och tillbaka på båten nästan hur länge som helst och dricka upp ölen på plats.
Öl.
Om man vill åka till t.ex. Åland, Finland, Ryssland eller Baltikum kan man också åka färja. Detta har jag gjort kanske 15 gånger i mitt liv, och det händer verkligen, verkligen inte något nytt på den fronten. Man dräller ombord på båten, lär sig på vilket plan restaurangerna är, försöker få plats i sin hytt, går och går och går tills man hittar överallt och sedan dricker man en öl. På kvällen kan man äta buffé och dricka mer öl och klämma på gosedjuren i tax-free-shopen, där det också finns mer öl. Sedan kan man roa sig medelst disco, karaoke och trubadurer eller vika ihop sig nere i hytten där det nog egentligen är meningen att man bara ska sova av sig ölen.
M/S Victoria, liten och smidig.
Kanske finns det modernare jättebåtar än dem som jag och Orangeluvan åkte till Estland med, men v… oj, nu ser jag att de ju inte är gamla! Vi tänkte liksom ”upphottade båtar från 1980-talet”, där vi tittade på trianglar och halvmånar, rökfärgat glas och pastellfärgade tavlor. Men … M/S Romantika är från 2002 och M/S Victoria från 2004!
Inredning på M/S Romantika.
Hur som helst borde vi anlitas som analytiker av alla passagerarfärjebolag. Vi vet ju nämligen vad dagens kräsna, presumtiva båtresenärer vill ha! (De som redan gillar att dricka öl, skräna, sjunga och dansa är nog nöjda. Vi tänker på alla som inte är kunder idag.)
Önskelista!
Wi-fi som funkar. (Det finns förvisso internetvågor, men de är ganska trassliga och funkar bara tidvis.)
Tysta avdelningar med bekväma mysmöbler och en sjuhelvetes massa eluttag.
Fler eluttag i hytterna – och då gärna på åtkomliga ställen.
Sittplats i fönstren!
Våra urladdade apparater på sängen och till vänster i bild det enda eluttaget just där.Orangeluvan kollapsar efter klättringen mot eluttaget.Lotten kravlar upp till eluttaget.Här har vi pallat upp oss med täcken och kuddar. (Rumpa, ben och fötter somnade därför snabbt.)Det skulle också vara trevligt med mer ordning och reda och mindre panik vid landgång. Det blev stopp i trappor och hissar och alla stod på varandra och stämningen var … mindre trevlig.
Avslutningsvis en inredningsdetalj i en av barerna. Det är nästan så att man får Ernst-vibbar:
De gröna citronerna som finner sig i att bli upphängda i taket på detta finurliga sätt, förtjänar verkligen vår respekt.
