Hoppa till innehåll

Månad: september 2015

Stadshotellet i Laholm har ett 50-talsrum! Med fel!

Lahom är en av de underliga städerna i Sverige där tågstationen ligger långt bortom all ära och redlighet –3 km västerut. Falkenberg, Söderhamn, Landskrona, Kristianstad och Uddevalla är andra sådana städer, där man kliver av tåget i en mörk säck och får treva sig fram till en buss som tar en till centrum. Hur är det i Linköping, skulle inte den stationen flyttas? (Fyll gärna på med fler järnvägsstationer som är placerade bortitok.)

lahomsstation
Stackars stationen känner sig ju alldeles utanför!

Resan hit tog nästan sju timmar på tre olika tåg där den mat som jag serverades i första klass (dagens i-landsproblem) var under all kritik. Så kass var den, och så förvånad över detta faktum var jag, att jag inte ens tog en bild på den iskalla, stenhårda, sura kycklingen och det iskalla riset. Knäckebrödet var dock okej, men det vill man ju inte betala 145 kr för. (Oj, ser nu att min rätt hette ”Svensk kyckling med Västerbottenrisotto gjord på risoni”. Ha! Så fel!)

Jag är här hela veckan för att föreläsa om svenska skrivregler, klarspråk, kanslisvenska och kommunlingo, och då gäller det att trivas på sitt hotellrum. Eller stortrivas kanske? Jag bor nämligen på ett familjeägt stadshotell med temarum – och jag har hamnat i 50-talsrummet! (Med ett skandalstort fel … Jag återkommer till det.)

skrivplats
Skrivplatsen i teak är från slutet av 1950-talet och man kan naturligtvis dra ut bänkskrivan och sitta mer bekvämt. Jag tror att jag ska lägga mina underkläder där i lådorna.
bakelitplast
Vägguttag och lampknappar ser ut som bakelit! (Men är det inte pga. moderna elkrav.)
stringhylla
Stringhyllan började tillverkas 1950, och fick sitt genombrott under H55.
lamino
Får-Lamino-fåtöljen där fick 1999 pris som ”århundradets svenska möbel”. (Innehåller i den där godisskålen fick bli min kvällsmat.)
kobra
Iiiih! En kobra! (Som tillverkades i 2 510 000 ex 1956–82.)
lampa_50t
Undrar jag, om den här lampan är fastlödd eller om den är lätt att ta ner.
sang_40t
Sänggavlarna är från sent 1940-tal och bilden gör dem inte rättvisa: de är fantastiskt vackra. (Själva madrassen som jag sover på är modern.)
filmisar
Inramade filmisar! Så kan man ju göra! (Jag har en samling med 80 filmisar so alla föreställer Doris Day.)
klanning_50t
När jag öppnade garderoben började jag akutfnittra: där hängde ju en 50-talsklänning! Och där stod en grön fläkt! Och där låg ett skohorn av horn!

Men nu till dagens skandal. Jag vet inte om jag kan bo kvar i ett rum med ett såpass gravt faktafel att jag började prata högt för mig själv, skaka på huvudet och säga ”snart säger de väl att månlandningen aldrig ägde rum också”.

50-talet
Några viktiga händelser under 1950-talet. Mycket trevligt. Hm. Skulle kunna redigeras här och där … hm. VANUDÅ? VABAHA???
fel
Fel, fel, fel!
Swedish_squad_at_the_1958_FIFA_World_Cup_(2)
Silvermedaljörerna i fotbolls-VM 1958! Nedre raden: Kurre Hamrin, Reino Börjesson, Orvar Bergmark, Kalle Svensson, Sven Axbom och Sigge Parling. Övre raden: Nacka Skoglund, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Julle Gustavsson och Nisse Liedholm.

Nej, jag får ta och gå med rynkad panna ner till receptionen imorrn.

Share
64 kommentarer

Troglodyter i trafiken

Numera är jag Gun Hägglund, Bernt Johansson och Bröderna Fåglum hela tiden för jag cyklar, cyklar och cyklar. Vi sparar bensinpengar, mina knän och fötter gör inte det minsta ont och så får jag rosor på kind och solsken i blick.

Och nu undrar jag: är det helt klarlagt när man som bilist ska släppa cyklister över övergångsställen? Gångtrafikanter ska alltid släppas över – även om det innebär att 17 puttrande bilar väntar på en ensam gångare – men när får jag som cyklist vina över ett övergångsställe?


Bernt Johansson i Montreal 1976. (Loppet kommenterades av en slump av en nybörjade vid namn Arne Hegerfors, som egentligen bara skulle kommentera mer perifera bollsporter.)

Eskilstuna är inte en cykelstad, fast jag gör mitt bästa och cyklar bara på trottoarerna när det är fullkomligt livsfarligt att vingla omkring ute bland bussar och lastbilar. Men när har jag då företräde framför bilarna på övergångsställen? Transportstyrelsen meddelar:

cykeloverfart

Bra, utmärkt. Ibland ska man släppa fram bilarna, ibland inte.

Nu ser ni framför er hur jag far fram dagarna i ända? Jag har hjälm, reflexväst, lampor och tre lås; att cykla är fantastiskt när man väl sätter igång men det är ett himla bänglande med alla attiraljer. Min cykel har en sadel som är kamouflagemålad med fågelbajsfärg (tack för presenten Pysseliten!) och är dessutom spraymålad orange på ett flammigt, fult sätt för att tjyvar och banditer ska avskräckas. (Jag har dock ingen plinga, för den har rostat sönder. Måste fixas, även om PLING! PLING! med magstödsrösten brukar funka bra.)

Okej, nu cyklar jag i en behaglig, lätt nedförsbacke. Jag närmar mig en cykelöverfart ganska fort, ser en bil komma krypkörande från höger, och bestämmer mig för att mannen i bilen är en snäll hantverkare med full koll. Men ack!

lottencyklar
Antingen är jag en femarmad bläckfisk eller så gestikulerar jag lite yvigt. (Bilden föreställer inte det riktiga övergångsstället, men symboliserar det.)

Och ve! Bilen stannar inte! Den nästan gasar på och jag får nu fatta snabbt beslut om att tvärnita eller trycka på ordentligt. Jag väjer undan lite samtidigt som mina finfina lårmuskler (jag går ju på gym gubevars) tar i. Och jag hinner!

Men [plats för svordomar som t.ex. %&&¢&%€&”}¶¥¢‰”&!] vad arg jag är nu. Svettig, ilsken och uppskrämd. Jag blänger mot chauffören som … som … hötter med näven åt mig! Nä nu! En troglodyt! Screeeeeetch! så bromsar jag cykeln och gestikulerar mot bilisten i bilen som sakta kommer emot mig. Han öppnar bilfönstret å ja ba:

– Det där är en cykelöverfart! Du ska lämna företräde! Det där var livsfarligt! vrålhojtar jag med bistra, blängande ögon.
– Ja, jag vet! säger mannen i bilen.
– Du får faktiskt int… huh?
– Jag vet. Jag vill be så väldigt mycket om ursäkt, jag såg dig helt enkelt inte.
– Oj, förlåt, jag trodde att du hötte med näven åt mig! Efter att du hade tänkte köra över mig!
– Nejnej, förlåt att jag skrämde dig! Jag vinkade så att du skulle stanna.
– Men jösses. Förlåt att jag blev arg! Här borta finns en till cykelöverfart – du kan få köra först över den! säger jag och pekar.
– Åååå, så snällt! Då tackar jag för företrädet! Ha en trevlig dag! säger bilisten och puttrar iväg.
– Hejhej! piper jag och önskar mig en näsduk för att först torka ögonen och sedan vinka adjö med.

hanky
Min cykel har jag gömt i klänningen.

Sensmoral: 
Ta det lilla lugna, både vad gäller cyklandet och utskällandet. Tids nog kommer du fram och kan skälla på någon som verkligen är värd det.

Share
37 kommentarer

Nya pengar – med snus och lockar

Om en månad kommer vi (om vi vill ha prassel i plånboken och kling och klang i börsen) att njuta av nya sedlar och slantar. Det är på det viset att:

sedel20
Selma byts till Astrid Lindgren med Småland på baksidan.
sedel50
Jenny byts till Evert Taube med Bohuslän på baksidan.
sedel100
Linné byts till Greta Garbo med Stockholm på baksidan.
sedel500
Karl XI byts till Birgit Nilsson med … oj! På baksidan syns repetitionen av första akten av Valkyrian i Jan Brazdas uppsättning 1968!
sedel1000
Vasa byts till Dag Hammarskjöld med Lappland på baksidan.

Det är proppfullt med finesser som mikrotext och säkerhetsdetaljer som byter färg och motiv om man vickar lite på den. På Birgits sedel kan man med lupp läsa:

Agathe, Aida, Amelia, Ariadne, Brünnhilde, Donna Anna, Elektra, Elettra, Elisabeth, Elsa, Fältmarskalkinnan, Färgarfrun, Isolde, Judith, Lady Macbeth, Leonore, Lisa, Minnie, Ortlinde, Penelope, Rezia, Salome, Senta, Sieglinde, Sigrun, Tosca, Turandot, Ursula, Venus, Woglinde

På Gretas sedel lyder mikrotexten:

Karin, Ninotchka, Marie Walewska, Anna Karenina, Katrin, Christina, Mata Hari, Susan Lenox, Yvonne, Anna Christie, Irene, Arden Stuart, Lillie, Diana Merrick, Tania, Marianne, Felicitas von Rhaden, Elena, Leonora, Grevinnan Dohna

Fast vi får vänta i ett helt år på Greta Garbo och Birgit Nilsson, för de är inte färdigsminkade än. Det nästan mest spännande är att vi ska få en helt ny 200-kronorssedel med …

200_new_sedel_specimen_fram
… en underläppssnusande Ingmar Bergman med Fårö på baksidan …

… och en tvåkrona med …

new_mynt_2_krona_framobak
… kungen som har små söta lockar i nacken!

De nya mynten kommer att vara nickelfria – och väga nästan hälften av de gamla! Det är kanske lite underligt att en- och tvåkronorna kommer att vara så rysligt lika varandra. Vi kommer alla att stå och leta efter läsglasögonen som vore vi utomlands. (Jodå, tvåkronan är lite större och tyngre en än enkronan. Men den har likadana lockar i nacken.)

mynten
Aha! Ted Gärdestads sol, vind och vatten! Enkronan har på baksidan små streck, som är “stiliserad solkorona”. Tvåkronan har en ”stiliserad virvelvind”. Femkronan har ”stiliserade vågor”. Stackars tiokronan får inga nya kläder och saknar därmed helt stilisering.

Och nu till det ytterst sorgliga i att jag ju inte brukar ha pengar på mig. Det är säkert 20 år sedan jag höll i en tusenlapp, och då var den inte ens min. Vi betalar allt med kort, swishar fram och tillbaka, har autogiro och måste förmodligen gå till en bank och växla till oss de gamla sedlarna och mynten som kommer att bli ogiltiga nästa sommar eftersom man ju måste ha kvar ett minne eller två av flydda tider.

sedlaromynt_ogiltiga_mynt_480x395px_120924

Jorå, jag har gamla, stora femöringar och de pluttesmå tioöringarna i en burk nånstans. Ena halvan av en sönderriven femkronorssedel har jag också. (Jag och en killkompis från Luleå hade en mystisk deal som innebar att vi gick omkring med varsin halva i plånboken. Nu minns jag inte alls varför vi gjorde så.)

Tänk om jag vore Riksbankschef. I så fall hade det stått LB på baksidan av de nya mynten. Nu står det SI för Stefan Ingves istället. Tänk om Riksbankschefen hette Ärlig Håkansson. Eller Nora Yngves. Malin Ulvesson?

Ni minns väl att om ni ska singla slant gäller detta:
Kronan är framsidan med en bild på kungen. Den sidan kan också kallas för ”gubbe”, för det är han ju en. (Problematiskt när [om] Victoria blir drottning.)
Klaven är baksidan med t.ex. riksvapnet (eller en stiliserad solnedgång). Den kan oavsett om det finns pilbågar eller pilträd på, kallas för pil.

Alltså är sidan med ”Tre kronor” inte sidan som heter krona. Solklart!


Uppdatering
Jag har blivit tillsagd att inte gömma de ”osynliga” texterna i kommentatorsbåset, så nu kommer de här också! Astrids mikrotext:

Om ni skulle ta och gå hem nu, sa Pippi, så att ni kan komma tillbaka igen i morgon. För att om ni inte går hem så kan ni ju inte komma tillbaka. Och det vore ju synd.

Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.

En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.

Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel när de läser. Därför behöver barn böcker.

Evert Taube:

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå. Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner. Sällan får han rasta – han får slita för två. Hur han klarar skivan kan ingen förstå.

Ingmar Bergman:

Jag vet nämligen att vi med filmens hjälp kan tränga in i hittills obesedda världar, verkligheter utanför verkligheten.

Den tillhör er, världens dyrbaraste stol, var rädda om den. Den är mycket ömtålig, den går lätt sönder, metallen som levat i milliarder år, femtioniotusen meter under jorden har tröttnat på mänskorna, den kan falla sönder i stoft och damm precis som kejsarinnan om ni inte är rädda om den.

Dag Hammarskjöld:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Uppdatering igen!
Niklas i kommentatorsbåset har ju ett förflutet inom filmbranschen. Därför sitter han på dyrgripar som denna …

sickandollar

Share
60 kommentarer

Framtida kvinnoyrken, uttänkta 1902

Det fanns en tid när kvinnor varken kunde rösta, jobba som normalt folk eller gå på stan utan korsett. Någon hade exlibris, en annan köpte vårhatt och åter andra bodde på stampat jordgolv och åt mest potatis. Eller så gjorde man något annat, precis som att världens befolkning idag lever olika liv.

ex_librisbergeret

Den som ägde exlibriset ovan var den franske vykortsgiganten Albert Bergeret (1859–1932), som 1902 funderade på det här med det täcka könet och hittade på något så vansinnigt tokigt och fantastiskt som ”kvinnor i mansyrken”. Han tryckte upp några guldkorn, som jag tycker är vansinnigt vackra. (Jag har dock inte riktigt förstått om de är vykort, byteskort eller samlarkort.)

journalist
En kvinnlig journalist med Tintin-feeling.
general
Kvinnlig general, naturligtvis både bararmad och urringad.
politiker
Kvinnlig politiker – med vin?
doktor
Kvinnlig läkare i hög hatt.
soldatifranskaarmen
Kvinnlig soldat med pösbrallor.
brandman
Kvinnlig brandman med bara armar och medalj.
konstnarpipa
Kvinnlig konstnär med pipa.

Men … var är grabbarna?

langtskagg
Här! En gubbe med tre meter långt skägg!

Här kan ni botanisera bland fler kort – det är faktiskt som en liten tidsresa till 1902, när vi svenskar demonstrerade för rösträtt, grunden för det svenska skattesystemet lades och man i södra Sverige anordnade välgörenhetsinsamlingar som skickades norrut för att lindra effekten av missväxten där. (Säga vad man vill om dagens samhälle; vi slipper numera svälta för att skörden slog fel.)

Share
48 kommentarer

Först kommunala musikskolan – sedan kommunala idrottsskolan?

Som liten palt i Lund gick jag hos en privat pianolärarinna under två år, men bytte sedan till kommunala musikskolan när vi flyttade till Luleå. Jag var sannerligen inte någon tangenttalang och när väl basketen kom in i mitt liv (relativt sent), blev det allt längre mellan pianospelningarna.

Flera gånger har jag nu sett att Max Martin och alla andra svenska popvidunder som skriver musik till alla stora artister i världen sägs ha sprungit ur kommunala musikskolans sköte. (Hej metafor.)

tuuuut
TUUUUUT!

Det ”svenska musikundret” inkluderar multiindustrier som ABBA, Roxette, The Cardigans, producenter Max Martin eller om gitarristexporter som Georg Wadenius och Yngwie Malmsteen. (Alla som vill att jag också rabblar Ace of Base, Europe, Neneh, Robyn, Tove Lo och Avicii samt Sveriges Musik- och Kulturskoleråd får härmed sin vilja igenom, men jag har inte faktakontrollerat deras musikskolenärvaro eller faktiska påverkan på musikvidundret.)

Av Sveriges 290 kommuner har nästan alla någon form av kommunal kulturskola. Arjeplog, Laxå, Sorsele, Surahammar, Torsås och Överkalix har det inte. Jokkmokk sägs ha startat en musikskola 2013, men jag kan inte hitta någon. (Aha, det finns en kulturskola, får jag lära mig i komentatorsbåset!)

karta_musikskolor
I de fyra jättestora musikskolelösa kommunerna norrut bor 13 950 personer. I de tre södra pyttekommunerna bor 17 450. (Back to nature: flytta norrut!)

Till de kommunala kulturskolorna är 5 000 lärare och 200 000 elever (64 % tjejer, 36 % killar) knutna, och dessa elever betalar 600–1 600 kr per termin (det är dyrare i höginkomstkommuner som Danderyd). Varför har jag snöat in så brutalt på siffror och fakta idag? Hm, jag vet inte – allt fanns liksom så tillgängligt och det blir så tydligt.

Nu kan vi nog enas om att de kommunala musikskolorna har en finfin påverkan på barn och blivande musiker. Även uttalanden som antyder tvärtom finns naturligtvis:

– Nejnejnej, ty de små stöps alla i en och samma form!
– Det är blott de priviligierade som spelar!
– Min son har stått i gitarrkö i tre år!

Well. Alla kan inte vara nöjda med allt.

Musikskolan tillkom någon gång på 1940-talet som en utveckling av ”Hagström Musikskola” (intressant läsning här) och nu tror jag banne mig att jag ska börja propagera för … kommunala idrottsskolor!


Här får ni en pausfågel i form av pingiskvitter.

Ordet ”idrott” inkluderar just här – i min värld – all form av rörelser som påverkar andhämtning och svettkörtlar. Det finns så många barn som slutar idrotta för att det inte finns någon som helst pedagogisk tanke bakom coachandet och tränarna faktiskt inte ser att olika barn är … olika. Alternativet är förstås att tvinga alla ungdomstränare som brinner för sin sport att följa mina råd och skippa kollektiv bestraffning, toppning och utskällningar tills barnen är tillräckligt … fokuserade?

olikastora
Bilden symboliserar ”alla har olika förutsättningar”. (Källa.)

Ja, som ni märker har jag inte tänkt längre än så. Men i min kommunala idrottsskola får man hålla på med massa idrotter och vara hur långsam som helst, bara man vill vara där.

idrottskroppar
Idrott för liten och för stor och för kort och lång från lattjo-bolaget …

Man måste underligt nog inte fokusera på att spela basket, utan kan kanske dela in den kommunala idrottsskolan i (se nu hur jag tittar snett uppåt vänster och hittar på)

  • bollsporter
  • styrkesporter
  • konditionssporter
  • tekniksporter
  • gymnasistiska sporter
  • verktygssporter.

Oj, hoppsan, vad de överlappar varandra. Alla som tycker om idrott men inte kan röra på sig, kan välja teoretisk idrottsutbildning som inbegriper hur man t.ex. är

  • funktionär
  • klubbledare (Lotten Bergman gästföreläser om kommunikation)
  • coach
  • specialist på skador & kost.


En annan pausfågel: Lisa Nordén.

Inte nog med att man bygger upp de unga – avdankade elitidrottare kan ju specialdrillas i pedagogik och bli lärare! Kommunala idrottsskolan go-go-go!!!

Förtydligande!
Min kommunala idrottsskola ska inte ersätta de befintliga klubbarna utan vara ett komplement som på sikt gör att fler ungdomar idrottar och att idrottsklubbarna blir lika stora som de fordom var.

Share
50 kommentarer

Träskor, tofflor, tollor …

Jag minns klappret av 30 klasskompisars träskor mot de kullerstensbelagda gatorna i Lund i början av 1970-talet. Om vi av någon anledning fick för oss att springa, hände det att ett eller annat barn tappade en toffla eller att någon föll omkull och skrapade knät.

Inget konstigt alls. Jösses vad vi trillade, föll, stukade fötterna och skrapade knäna eller fick en toffla i huvudet under fotbollsspel eller häng i klätterställning.

gamlatraskor
Kolla, blankslitna och breda, jättesköna!

Men så flyttade jag till Luleå, där träskobruket var likadant – om än inte på kullersten utan på asfalt. Plötsligt kom snön förvånansvärt tidigt: redan i november! Jag hängde inte riktigt med i svängarna utan kom som vanligt till skolan, iklädd trätofflor med snöklumpar i hålfoten.

Lopp-Loella! skrek en elaking som hette Anders och så var den månaden förstörd.

Man tror (vilket betyder att ”jag har läst det nånstans”) att vi här uppe i Norden började använda träskor på 1500-talet, med en hysterisk kulmen under 1970-talet. Jag bad kommentatorsbåset om lite bilder och info, och fick det:

annikasskor
Annika: “Fotot är taget hösten 1977 och vi i min gymnasieklass tyckte att det var roligt att vädret var varmt och att vi allihop hade träskor. Så vi klev ur skorna och lät dem stå för sig själva, liksom.” Observera: man hade alltså normalt sett strumpor till träskorna.
agnetastraskor
Agneta Uti Lund: ”Jag sitter i träskor på en terass i Sydtyskland och klappar hunden Dixie. För övrigt är jag klädd i tämligen smala jeans, vit skjortblus och en brittisk ylleväst – jag tror att den var mörkgrön. År 1962 liftade jag från Paris till Frankfurt i träskor. Resten av sextiotalet och sedan sjuttiotalet hade jag träskor framförallt på landet.”
niklastraskor
Niklas: “Mina senaste träskor har tyvärr förkommit, ivrigt påhejat av H som tyckte de var avskyvärt fula. De kan dock beskådas HÄR, strax efter 8.00 och bärs då av besökarna, de tuffa pojkarna från Vargvallen.” (Obs: det är koskinnsträskor.)

Skogsgurra har ljuva minnen:

”Räskor! Det var vad barna kallade dem innan de lärde sig att snabbt växla mellan T och R, något som våra östra bröder har problem med även i vuxen ålder. Att ‘rycka nappen’ betyder oftare ‘trycka knappen’ än att vara grym mot småbarn.

Ännihau, räskor är en styggelse som varken är bra för fötter eller rygg. Dessutom för de ett jävla liv och rekommenderas inte på branta hällar. Ett tag fanns det en varning någonstans på västkusten, den finns kanske fortfarande kvar, där det varnades för halkolyckor på hällarna om man bar träskor.

Räskor är slutpunkten i det dimmiga späkningstänk som gett upphov till munkarnas smälta vax, piskrapp och tagelskjortor. Men munkarna var ändå ärliga med sitt syfte. Det var/är inte de hälsoprofeter som slog i flera generationer att de var bra för fötterna, ryggen, matsmältningen, sexlivet, andningen, blodtrycket och i stort sett vafan som helst. Allt som är smärtsamt, obekvämt, ovackert och åt helskotta rent allmänt anses av dem vara nyttigt.

Nej, det enda träskor duger till är att hålla varmt i vedspisen.”

pysselitens
Pysseliten har kvar sina Trälett-tofflor, som var hennes allra första skor. Tändsticksasken på bilden är alltså av den minsta sorten. (Hm. Vi borde sätta träskor på en stapplande ettåring 2015 och se vad som händer.)

Nu lite historia! Bondeledaren Nils Månsson uppmanade 1834 alla Sveriges landshövdingar att propagera för svenskproducerade träskor istället för importerade läderskor. I Skåne tyckte man att kampanjen var onödig eftersom alla redan gick i träskor, medan t.ex. dalfolket krävde varuprov om de skulle gå med på dessa stolleprov. I Norrbotten var ingen över huvud taget intresserad av att påtvingas träskor. (Källa.)

skoimport
Och den 5 november 1976 hade man samma idé … ”av beredskapsskäl”.

sockiplastErfarenheterna från 1834 stämmer nästan med mina erfarenheter. Jag ägde före Luleåflytten 1973 inte andra skor än träskor, gummistövlar och förstås sockiplast till gympalektionerna. Träskor att promenera i, sockiplast att springa i. Alltså lade jag redan i barndomen grunden för ortopedernas framtid.

 

promenadsko
Okej, de bruna promenadskorna som jag vägrade ha på mig stod också i hallen hemma hos familjen Stenson. De såg ut lite så här.

Jag har nu pratat med en ortopedtekniker – Stefan Johnsson – med fullt fokus på fötter, och av honom lärt mig att vårt 70-tal med träskor faktiskt kan vara en av orsakerna till dagens fotkollaps. Samt att dagens vansinne dels är pumps (tror fan det), dels platta Converse (som tyvärr är så himla coola). Och att det ska ni veta, alla som trampar omkring med stötdämpade joggingskor med support och pronation och hålfotsinlägg; ni kanske klarar er utan värre fottrubbel när ni blir gamla!

Min ortopedtekniker visade sig förresten ha en dansbandskarriär i ryggsäcken.

lenareflex
”Lena & Reflex”! Längst ut till höger står Stefan Johnsson med något intressant på fötterna. Hans tvillingbror intill har likadana platåstövlar …
plataskor
… och här står jag och håller i dem! De är från 1974 och eftersom jag fick prova dem kan jag tala om att det inte finns någon som helst dämpning i den där platån.
traskostovlar
Men det var ju träskor vi skulle fokusera på, så Stefan plockade fram även sina sanslösa träskostövlar från 1970. (Man anar en inte helt nykter skomakare.)

Själv brukar jag skryta med att Plannja 1978 hade en amerikansk basketspelare som jag kände (Ray Tarnowski) och att han specialbeställde sina träskor från Småland eftersom han behövde storlek 53. Well, pfah – det finns större: stl 58!

Och hur ser det ut i vår hall i detta nu?

hallskor
Se … obekväma tollor (med damm på) som vi använder när vi går ut till spotunnan eller brevlådan …

Uppdatering
I Nordiska museets digitala samlingar på träskobilder finns den här pärlan!

urgropt tolla
Tofflan ingår i en större samling saker från svenska fängelser och är alltså urgröpt både fram och bak för att t.ex. kanyler skulle få plats.

Och nu har jag hittat ett par snedslitna! Yes!

slitnatollor
Tyvärr är de från 1944, och jag ville ha bildbevis på att vi stollar på 1970-talet gick omkring med lika slitna saker på fötterna trots att vi inte jobbade som pigor och drängar hemma hos Emil i Lönneberga.

På allmän begäran:

platadojor
Ortopedteknikern Stefan Johnsson fotograferade mig förstås när jag struttade omkring i hans gamla dojor …
Share
100 kommentarer

skriva kort

Nu griper jag in eftersom jag under tio år på NE fick i runda slängar 500 brev med lydelser som:

– Det finns inte någon som helst möjlighet att denna kanotistfamilj kan avhandlas på blott 20 rader. Jag har därför tagit mig friheten att öka omfånget till 921.

– Hur ska jag kunna skriva om världens mest spännande kemist på 25 rader? Inte ens det faktum att han hade 37 kusiner får ju plats!

– I dagens bedrövliga samhälle måste det finnas mer plats än 40 rader (som jag misstänker att ni klåpare till redaktörer har svängt ihop på en höft) till världens mest kända författarinna från Oceanien! Går ni inte mig till mötes skriver jag en Understreckare om skandalen!

Mitt svar var alltid något i stil med att jag 
• förstår
• inser problemet 
• som redaktör hemskt gärna redigerar den för långa texten så att den stämmer överens med beställningen. 

Och så gav jag skribenten en eller två extrarader som vore jag en slipad försäljare på Stortorget i Istanbul.

Poängen med ”Minnesvärt” är förstås att vi skribenter ska ha kul och få beröm samt applåder – men främst att vi ser till att de begåvade människor (eller företeelser?) som håller på att glida ur den yngre generationens eventuella allmänbildning ska få en chans till. (Eller om det kanske är den yngre generationen som ska få en chans till?) Det är därför texterna ska vara kortare än vi egentligen vill ha dem. 

Vi ska inte skriva
• fullständiga och uttömmande rapporter 
• halva avhandlingar
• på ett komplicerat sätt.

Vi ska
• se till att fånga läsarens intresse 
• vara spirituella
• kanske, kanske, kanske skapa ett sug efter mer information.

Mitt tips till er som skriver är att 
• länka mycket (t.ex. ”en mycket längre version av denna text finns häääär”)
• använda etablerade förkortningar – närmare bestämt dessa: bl.a., ca, dvs., etc., fr.o.m., jfr, m.fl., m.m., nr, osv., pga., s.k., t.ex., tfn, t.o.m.
• utnyttja punktlistans effektivitet (se ovan)
• killa darlingar på löpande band
• be mig redigera.

Men för att visa vår fantastiska goda vilja, höjer vi antalet tecken (inklusive blanksteg!) till 2 100. Vilket ju är det exakt antalet i denna kommentar.

Share
2 kommentarer

Normalt idag, galet imorrn …?

elbelysning
Skylt fotad på Pelles Lusthus i Nyköping.

Om man som jag är förtjust i dåtiden och suckar nostalgiskt av pur glädje när skyltar som den här ovan dyker upp från dåtiden, är man ofta även förtjust i framtiden.

– Men nuet då? säger alla som vet hur man ju lever i just detta.
– Pffffft, svarar jag eftersom jag inte har något vettigare att säga.

Quora har jag hittat intressanta tankar om vad vi idag finner normalt, men som man i framtiden kommer att skaka på huvudet åt och tänka: ”Hur dum kunde man egentligen få vara 2015 utan att spärras in?” Jag funderade lite som professor Balthazar och har nu kommit fram till vad jag själv tycker.

Men vi börjar med sådant som vi idag finner galet, men som var normalt för 50 eller kanske 100 år sedan. Hint:

puffande
Puff, puff, jättetuff.

Några exempel bara!

  1. Att mamma och pappa hade säkerhetsbälte när vi åkte på Autobahn, medan jag och mina syskon skramlade runt bäst vi ville i baksätet.
  2. Rökning. Gärna rökning i bil eller rökning under amning, förstås.
  3. Att kanariefåglar och barn fick jobba i de farligaste delarna av gruvorna.
  4. Den obefintliga sophanteringen och den så överraskande latrintömningen på offentliga platser.
  5. Det faktum att motorvägarna drogs rakt genom stadskärnor (hej Karlskoga!).
  6. Att kvinnor inte fick rösta.
  7. Demonstrationstågstvånget för barn i skolorna i Luleå på 1970-talet. (Nej, jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt detta.)

Och nu då? Vad gör vi nu som i framtiden kanske kommer att uppfattas som barockt, dumt, onödigt eller bara lite fånigt? Hint:

Old_car 1920
Redan här var bensinmotorn 40 år gammal …
  1. Ålderdomshem? Borde vi inte egentligen ta hand om våra gamlingar istället för att institutionalisera dem? (Skriver jag som verkligen inte har planerat att upplåta mitt gästrum till mina föräldrar.)
  2. Explosionsmotorn – eller heter det förbränningsmotorn? Det är ju rent ut sagt löjligt att vi sedan 1880-talet har kört omkring i fordon med denna omoderna grej, i fordon som dessutom väger ett ton och inte kan krympa fastän man rätt ofta kör bilen helt ensam. (Rätta mig gärna om jag har fel, för jag anser ju att Uppfinnar-Jocke redan på 1950-talet borde ha hittat på en ny motor gjorde att den gamla maskinen blev obsolet.)
  3. Silikontillägg i kroppsdelar som befinns vara för små.
  4. Vattentoaletter. Sicket slöseri på perfectly fine dricksvatten. (Åh! Minns ni Klosettpalatset?)
  5. The second amendment i USA:s konstitution.

Och därmed är vi framme vid ännu en ståuppare: den australiensiske Jim Jeffries, som här talar inför en amerikansk publik.

Nu har jag verkligen försökt tänka utanför min egen begreppsvärld för att komma på dagens absurditeter, men kan inte säga att jag är riktigt nöjd. Vad säger ni? Alkoholen? Facebook? Gympadojor? Cellgifter? Amerikansk fotboll?

Share
75 kommentarer

”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz

Vanligtvis när jag läser en bok, sitter jag med notisar och penna och antecknar allt som jag tycker är irriterande. Sedan gör jag inget med anteckningarna. Jag bara drar loss notisarna och slänger dem och lämnar tillbaka boken på biblo.

(Läsekretsen skakar på huvudet och muttrar att jag är sjuk och måste kliva ner från mina höga hästar och istället bara låta mig sugas in i historierna. Men si, det går faktiskt inte. Och nu ska jag försöka förklara varför. Utan spoilers eller extralysen.)

lagercrantz

Stieg Larssons Millennium-trilogi har som bekant fått en fjärde del (liksom), skriven av kameleonten David Lagercrantz som (verkar det) kan anamma vilken stil som helst. I hans Zlatan-bok hörde man verkligen Zlatans röst bland bokstäverna. På ungefär samma sätt har han lyckats skriva en hel bok på ett Stieg Larssonskt sätt med allt vad det innebär, t.ex.

  1. sömnlöshet
  2. litanior om rollkaraktärers liv och leverne
  3. smärta
  4. eviga diskussioner och teorier samt idéer om oförklarliga skeenden som läsaren redan har fått förklarade för sig till, men som rollkaraktärerna inte förstår (var inte oroliga: jag förklarar nedan)
  5. obesvarade frågor
  6. en verklig person mitt i allt det fiktiva
  7. telefoner, telefoner och telefoner
  8. lättläst stil, om än inte särskilt välformulerad.

1. Sömn.
Varken Lisbeth Salander eller Mikael Blomkvist (de två huvudpersonerna) får sova. De är hela tiden intill döden trötta och när de väl får sova en stund, vaknar de av konstiga ljud, onda aningar eller smärta. De andra rollfigurerna är också trötta och har svårt att tänka klart eftersom de inte heller får sova. Kanske är detta ett berättartekniskt trick: ingen är särskilt snabbtänkt, rolig eller välformulerad eftersom de alla är så ini bänken trötta?

2. Litanior.
En gammal advokat (som inte är trött eller skjuten, men som ändå lider eftersom han har drabbats av stroke) får äran att för oss läsare berätta om Lisbeth Salanders onda tvilling, som heter Camilla. Och soooom han pratar. Sida upp och sida ner sitter han och berättar för Mikael som funnes det ingen morgondag; Mikael som ju hade behövt sova istället för att sitta där och lyssna. Se här hur advokaten mal på:

lagercr

En taxichaufför som swischar förbi i handlingen och som inte berättar något om sig själv, får av berättarrösten lite blod och själ i en inskjuten bisats  … men jag förstår inte riktigt varför:

lagercrantz

3. Smärta.
Ajajajaj. AJAJAJ! Lisbeth blir skjuten och kan varken gå eller tänka klart, men häller bara lite whisky i såret och lägger sig att sova. (Men vaknar förstås av smärtan eller mystiska ljud.) Även sömnlösheten gör ont, för den ”bultar i pannan”. Andra blir torterade av bovarna eller nerslagna av Lisbeth. Det gör helt enkelt väldigt ont på alla hela tiden.

lagercrantz
Släng dig i väggen. Bruce Willis.

4. Läsaren vet redan
Det coolaste avsnittet i boken är när ett barn som heter August räddas av Lisbeth, som har hackat sig in i en dator där bovarnas planer avslöjas. Detta får vi läsare ta del av. Men sedan måste vi genomlida polisernas funderingar om vem det är som har gjort vad och hur denna kunde göra det och kanske var det si, kanske var det sååå? Men vi vet ju allt redan – hade det inte varit mer spännande för oss om vi var lika ovetande som poliserna? Aha, det är ett berättartekniskt knep som ska få oss att … eh. Hm. Öh.

5. Obesvarade frågor
Folk svarar inte när de pratar med varandra. ”Hon svarade inte” och ”Han svarade inte” är så vanligt att man börjar misstänka att de är döva och helt enkelt inte hör varandra. Dessutom svarar de inte i telefonerna – ganska ofta för att de inte orkar. Ibland mot sitt bättre förstånd och de har inte ens vett att kolla vem det är som ringer … Grrrrr.

lagercrantz
6. Verklig person
Paolo Roberto dök plötsligt upp och var stor hjälte i ”Flickan som lekte med elden”, vilket då var både jättehäftigt och obegripligt. David Lagercrantz instoppande av en verklig person i ”Det som inte dödar oss” är fullständigt barockt eftersom Johan Norberg inte fyller någon som helst funktion för handlingen och bara nämns en gång.

lagercrantz

Uppdatering!
I det allvetande båset vet man besked: Lagercrantz och Norberg har lämnat sina respektive (olika) barn på ett och samma dagis i under 20 år … Slut på uppdatering.

 7. Telefoner.
Det är ett evigt ringande. Alla ringer till alla. Ideligen. Hela tiden. Mikael och Lisbeth träffas fysiskt inte förrän på bokens sista sida …

8. Lättläst.
Språkligt är det alltså enkelt på gränsen till simpelt och ganska ofta lite svengelskt, ibland till och med slarvigt. Vi får av okänd anledning två gånger höra om en viss man som har varit gift två gånger och vars båda fruar har dött. För det är för själva historien inte alls viktigt.

lagercr
Kapitel 20. Okej, han är mysko.
lagercr
Kapitel 28. Okej, vi har förstått att han är mysko.
lagercr
En man som heter Ed nämns vid namn så många gånger att man blir snurrig.

Men svårläst är det icke.

Såja. Det var det. Nu kan jag riva bort alla notisar och slänga dem för nu har jag fått ur mig några av åsikterna som brände hål i min själ.

Jag läste förresten boken på padda, vilket är både praktiskt och smidigt samtidigt som det är opraktiskt (urladdning) och … fult. Den kostade närmare 200 kr och nu kan jag inte ens ge bort den till en loppis.

mellanrum
Att läsa digitala böcker är en mardröm när det är rak högermarginal. (Kan man kanske ändra på det i inställningarna?)

Och är det då en bok som jag kan rekommendera? Nej. David Lagercrantz är som skribent alldeles förträfflig och som imitatör fantastiskt duktig. Däremot är han inte någon deckarförfattare, vilket jag nog får säga att Stieg Larsson var eftersom de böckerna funkade som knark på mig: ”Bara en sida till, bara ett kapitel till, bara en liten stund till …”

Är jag då upprörd över att Stieg Larssons minne vanhedras och att man trampar på hans grav genom att man inte frågade honom om lov innan han dog?

Neeeeej.

Det här är precis som i alla andra branscher där det ena följer på det andra och sequels skrivs av nån annan än prequelen och melodislingor av ABBA hamnar i Madonnas låt och Stella McCartneys klädkollektion ser ut nästan som alla andra klädkollektioner och Ikeas möbler liknar möbler från finbutikerna. Jag tycker nog att det hade varit värre om Lagercrantz’ bok faktiskt hade haft ”Stieg Larsson” på omslaget eftersom Stieg Larsson verkligen inte har ett endaste dugg med boken att göra.

Nu ska jag läsa Jo Nesbø.

Share
86 kommentarer

Rutiga galonbyxor

Det är roligt att med jämnåriga prata barndomsminnen.Våra barn berättar också om vad de minns – hiskeligheter som att alla andra hade Pokémonkort och Gogos.

gammalsko

Våra föräldrar pratar om

  • vargavintrar
  • primitiva toaletter
  • baddräkter utan resår.

Jag brukar själv dra upp vedermödor som

  • Niveasalva på kinderna
  • stickiga strumpbyxor med häng i grenen
  • tunga, bruna ”promenadskor”.

Dessutom kunde dessa tre tortyrinstrument kombineras fritt med varandra så att det blev obekvämt att bara tänka på att ta några steg framåt.

Och så har vi ju den fullständigt fantastiska ”fastna med låren på stolen-känslan”. Det var nämligen galon på bilsätena och på varenda konditoristol i hela Sverige, samtidigt som kjolarna slutade strax nedanför midjan. Man tog en tugga på lilla syltkakan, drack lite ur muggen med varm choklad, lyfte med ett sklisschhh-ljud på ena låret som satt fast på stolen. Så sög man lite på ena flätan, tittade på kakan som nästan var slut och så lyfte man på andra låret som satt lika fast som det första. Sklisschhh.

Det var tider, det.

Galon var för övrigt inte alla galontyger i världen utan faktiskt bara just den galonen som tillverkades i en speciell fabrik: Gamlestadens Konstläderfabrik. Om man tar de festilade två förstabokstäverna i fabriksnamnet och sedan klistrar ihop dem med de tre sista i ordet nylon, har man vips en etymologi.

galonreklam
Säten av galon. OCH VERSALER!

Någon reklammakare har helt klart suttit med synonymlexikon:

”Varför kan inte en elegant sak få vara praktisk? Jovisst – GALON! Mjukt och lent i handväskor, robust och tåligt i barnbyxor, lättvättat (och snyggt) som möbel- och bilklädsel. Färgvackert och följsamt i damjackor, stryktåligt och aptitligt som bordbeklädnad. Frappant och lätt i damers regnkappor, vattentätt och smutståligt i – damers regnkappor … därför väljer även damerna … GALON.

Bilden visar en interiör från SAS nya Caravelle-plan med distingerad GALON-klädsel. Den oömma och eleganta resväskan är också i GALON. Alla dessa GALON-varor (och många därtill) finns i affärerna. Men kom ihåg, att GALON® är ett inregistrerat varumärke och tillverkas endast av en enda fabrik, GALON AB, Gamlestadsvägen 14, Göteborg, tel (031) 25 02 20, Stockholm (010) 10 85 40.”

Eftersom Stockholm har 010 och inte 08 som riktnummer, är texten skriven före 1962.

galonfabrik_jornmark.se
Och så här såg Galonfabriken ut 1969. (Bild från jornmark.se.)

Men nu till mitt allra starkaste minne av galon:

rutiga galonbrallor
Rutiga galonbyxor från runt 1965.

Mitt allra, allra första minne är alltså galonrelaterat. Jag var tre år och stod iklädd rutiga galonbyxor och tittade snett uppåt, och där i ett fönster satt en flicka med rött hår. Hon tittade tillbaka, ner på mig. Sedan gick jag vilse, men det minns jag inte ett dugg av.

Uppdatering
Kommentatorskan Pysseliten skickade nyss en fantastisk bild på det som hon var klädd i när det begav sig.

rutig galon
Har ni sett något blankare? Rena rama underverket!
Share
85 kommentarer