Hoppa till innehåll

Månad: maj 2019

Studiebesök: en rättegång med balloptikon

Jag var på studiebesök i tingsrätten. Det var ett misshandelsfall som jag inte hade någon som helst relation till. Målsägande och den anklagade var ett par, där mannen hade slagit kvinnan upprepade gånger. Vilket tydligen är vardagsmat i rättegångsvärlden.

Det såg verkligen ut precis så här. (Bildkälla.)

 

Precis som på tv visades bilder på blåmärken och sms-konversationer, uträkning av förlorad arbetsinkomst och uppskattning av hur mycket sveda, kränkning och annat lidande är värt i pengar. Mannen kom in i rättssalen i kraftiga bojor, arm i arm med en bister polis.

– Precis som förväntat, tänkte jag, fascinerad av bojorna som konstigt nog var brutalare än medeltida tortyrinstrument.

Pffft.

Men det jag inte hade förväntat mig var stämningen. Luften kändes som ärtsoppa, som rosbuskar, iskallt vatten och som dimma på en gång. Sammanlagt var vi 15 personer i rummet, där blott en person talade åt gången och där ingen ens skruvade på sig oombedd. Språket var förstås högtravande och alla läste innantill, hur lite som än sades. Och apropå papper, så fick jag för första gången på kanske 25 år se en balloptikon.

Men detta ord kom jag inte på då. När målsägarbiträdet först lade ett vanligt A4-papper på OH-apparaten tänkte jag snabbt ”oj, nu blir det ju svart”, och i nästa sekund ”nämen ooooooh, det är ju en sån där, en sån där, vahettere, en sån där”.

Episkop, balloptikon, opaque-projektor. Enbent och enögd.

Ett episkop eller en balloptikon kan man alltså köpa än idag! Och använda på allvar! Coolt, säger nostalgikern i mig, men tvivlaren undrar varför man inte använder en dator med kanon istället. Finns det något juridiskt hinder? Målsägarbiträdet sa flera gånger beklagande att blåmärkena ju syns bättre på papper.

Ett episkop från slutet av 1800-talet. Vi kanske ser på den idag som man ser på Nokia 3310 om 100 år? (GNU Free Documentation License)

Hur det gick i rättegången? Jag vet inte – det kändes lite som att spionera eller vältra sig i andras olycka att sitta där och lyssna. Jag gick hem i första pausen, då fortfarande inte säker på vad den där förnicklade apparaten hette.

Fotnot
Jag har kvar säkert 100 OH-bilder, som den lilla samlarråtta jag är. De ligger bredvid karbonpapperen och gnuggbokstäverna och tar ingen plats alls.

Share
22 kommentarer

Jag – en sabotör!

Jag har faktiskt svart snickarbälte. Jag har en miljard bits, två borrmaskiner och en geringssåg med sladd. Jag har byggt ett kök, kapat garderober på hälften, slitit upp säkert 300 kvadratmeter plastgolv och byggt fem kilometer bokhyllor, tapetserat halva Sörmland och nästan inte ens spikat mig på tummen.

Men ändå är jag en klåpare av rang. Nu ska ni få höra hur jag inte har hjälpt Tjugofyraåringen och spanjoren med hantverkartjänster sedan de för snart tre år sedan flyttade in i en lägenhet. Det är en trestegsraket.

1.

De unga tu konstaterade snabbt att den 1½:a  som de hade köpt faktiskt med en vägg kunde bli en tvåa.

– Ska jag hjälpa er? sa jag utan att tänka efter.
– Ja!

En vecka senare hade jag hittat en perfekt, gammal skjutdörr med karm och speglar och jag vet inte allt.

– Ska jag sätta in skjutdörren och bygga en vägg runtom?
– JA!
– Eh … jag måste ju … [bla bla bla, hösten 2016 hade jag massa föreläsningar utspridda i hela Sverige], så det kommer inte att bli av förrän kanske på jullovet!
– Gah.
– Jag kan leta upp en proffssnickare!
– Ja!

“Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen.”

Två dagar senare hade jag hittat en rysk snickare som var så trevlig att vi skickade sms till varandra lite då och då bara för att det var så kul. Han kom pronto och punktligt, han byggde väggen, han satte in skjutdörrarna och var nästan färdig när han bara skulle hämta en grej och försvann. Med dörrnyckeln.

Nyckeln var i Arboga med en polare, sedan var den på sjukhuset med en norrman vars son hade blivit sjuk, sedan skulle den levereras på en så konstig tid att den spanjoren fick älga hem från jobbet – men ingen kom.

Nyckeln kom till slut till lägenheten igen, men inte snickaren. På söndag ska jag förhoppningsvis snickra färdigt den där väggen …

2.

Spanjoren ringde.

– TOALETTEN ÄR SPRUCKEN!
– VA?
– Den är sprucken och allt vatten har runnit ut på golvet!
– Vad kul! Var det bajsvatten?
– Nejnejnej, det var den där, vahettere, cisterna de agua.
– Cisternen! Aha. Hur … eh, hur …?

Herr Toalett fick liksom en väldigt markerad rynka i pannan.

Det här kunde inte jag och mitt snickarbälte hantera, så medan de unga tu anmälde skadan till sitt försäkringsbolag, och vi hittade snabbt den trevligaste rörmokaren i världen. Allt var perfekt. Priset var okej. Toastolen var modern och snålspolande och dessutom tog rörkillen med sig det gamla porslinet.

– Hurra! sa jag.
– Hurra! sa spanjoren.
– Hurra! sa Tjugofyraåringen.
– Jag vill ha betalt svart, sa rörisen.

Och nu är det så att det faktiskt inte alls går att betala svart i den här familjen. (Det är bara jag som inte har något samvete eller känsla för lag och ordning, men vad har jag för det när jag inte bestämmer över just detta.)

Efter att ha förklarat för den synnerligen förvånade rörmokaren, sa han att han då aldrig hade hört på maken. Kvitto? Okej! Tjugofyraåringen och spanjoren betalade ett korrekt (högre) pris och fick ett med alla regler överensstämmande kvitto.

3.

I lördags hjälpte jag ungdomarna att skruva ihop en farlig massa Billy-bokhyllor. Schwupp, schwipp, stod de där mangrant och vinglade på det gamla parkettgolvet från 1927.

– Vi förankrar dem bara i väggen med de här blecken! tjoade jag och svingade mig upp i snickarlianen som heter trappstege.
– Zzzzzzzzzz sa min fina borr.
– Skrnfffff, sa väggen.
– Mamma, sa Tjugofemåringen. Eh. Alla lampor släcktes plötsligt.
– Hallå, det är släckt i kylskåpet! tjoade spanjoren från köket.
– Oh nooo, min mobil behöver laddas, sa kompisen Emma.

Jag hade helt klart borrat rakt in i en elledning. Det har jag aldrig gjort förut. Försäkringsbolaget kontaktades och jag ringde en jourhavande elektriker som först förklarade att det här ju skulle kosta skjortan exklusive moms, och så sa han ”exklusive moms” flera gånger. Jag kontrade med att säga ”försäkringsbolag” många gånger.

Han talade om att han satt och åt entrecôte (och jag tänkte på skånska att ”di rige di kan”), men att en av hans anställda strax skulle komma.

Detta är Hålet Hålberg, gjort av mig och en 10 mm-borr.
Detta är Hålet Hålberg en stund senare, utvidgat av en elektriker och hans morakniv. (1 = regel, 2 = röret med elledningar.)

Nu måste hela alltihopa draaaaaaaas ut ur röret. (Det påminner mycket om att tillverka en dragsko i en klänningsmidja eller en resår i en kjol från 1982.) Tyvärr tickade taxametern iväg någe alldeles förfärligt eftersom en klåpare (inte jag!) hade tapetserat över hålet där man draaaaar.

Alltså precis som om någon helt sonika hade sytt igen det där hålet.

Medan elektrikern klättrade på väggarna, spelade vi ett meme-spel. Och det visade sig att memesarna (bilderna dårå) illustrerade vår situation perfekt.

Den här symboliserar mitt deppiga jag, min elektricitetsångest (och mina väldigt snygga ben).
Grodan (jag) sabbar elen, alla blir bekymrade tills elektrikern kommer och tar alla våra pengar och då är vi glada och applåderar de lysande lamporna.

Efter två timmar, funkade allt som det skulle, och jag – sabotören – drog en lättnadens suck. Elektrikern vände sig till mig och artikulerade med ett stort leende:

– Du ska borra lite, lite. Och titta in i hålet. Sedan borra lite, lite. Och titta in i hålet. Då det inte aldrig blir så här. Du förstår?

Okej.
Share
13 kommentarer

Sveriges kvinnors rösträtt 1919 och min 2019

Jag stoppade häromdagen ner mitt röstkort i ryggan med tanken ”jamen om andan faller på så kan jag kanske avlägga min röst före söndag” och , si vad som hände. Alla stora valaffischer var jätteirriterande och budskapen så banalt larviga att jag satte näsan i vädret och fnös nåt om att politikerna verkligen inte hyser större tilltro till undersåtarnas tankeförmåga.

”Make EU lagom again” – en parafras på Trumps budskap … och då måste det ju vara ironiskt? Men vad i hela jävla friden betyder ”lagom” i så fall?

”Inga terrorister på våra gator” – vem håller inte med om det?

”Kanelbullar till alla” – dem ska jag rösta på!

(Den där sista kanske inte var riktigt sann.)

Valaffisch från 1930.

På Centralen i Stockholm stod valförrättare och vinkade in oss. ”Om du inte har ditt röstkort, fixar vi det ändå” stod det på enorma skyltar och … ptja, då var det väl bara att ramla in och do the deed.

Sa jag i ena sekunden – och i nästa var det gjort. Ploff, bara.Idag den 24 maj är det 100 år sedan man beslutade om kvinnlig rösträtt i riksdagval. Sedan var man ju tvungen att göra en grundlagsändring 1921 och så var det ju inte nåt val förrän 1921, så om två år kan vi uppmärksamma rösträtten igen. Men även om kvinnor 1921 fick rösta, var det ännu inte fritt fram om man

  • inte hade fullgjort värnplikten
  • inte hade fyllt 23
  • inte hade betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet
  • var förklarad omyndig
  • var satt i konkurs
  • var varaktigt försörjd av fattigvården
  • hade dömts enligt strafflagen att förlora sin rösträtt.

Det är enklare 2019, får man säga.

Spring och rösta – men skit verkligen i valaffischerna och valkompasserna och tänk efter istället. (Säger jag till er som vore ni mina barn. Det är fritt fram att fnysa i min riktning.)

Kuriosa
Tänk att i Liechtenstein kan man inte fira samma 100-årsjubileum förrän år 2084.

Share
23 kommentarer

Spännande batterier!

Jag jobbar i Stockholm i dagarna tre och svettas ihjäl eftersom sommaren plötsligt klev på utan att ringa och förvarna. Jag har till och med haft på mig vinterstrumpbyxor och en långärmad klänning.

Efter den hårda arbetsdagen, vandrade jag genom stan och lyssnade på måsar och biltutor. Fastän jag inte behövde det, gick jag i tunneln genom Brunkebergsåsen bara för att det är så knäppt.

Den fantastiska Brunkebergsåstunneln: sprängd och byggd 1884. 

Min uppdragsgivare har gett mig ett hotellrum på Kung Carl, vilket är fint som snus. Centralt, trevligt, fin (äkta) äggröra och bacon i långa banor.

När jag förra gången sov på Kung Carl, hamnade jag i en smal säng och alla trädetaljer i rummet var målade med snusbrun plastfärg. (Feel free to skoja om hur jag sov på Kung Carl, som ju nästan inte fick plats i sängen.)
Den här gång en fick jag en stor säng med kopulerande gosedjur på. 

Efter att ha besökt ett med stockholmare proppfullt gym och där tränat mina sladdriga lårmuskler, gick jag genom en solig huvudstad i mina svettiga kläder, basketlinne i stl XXL och vit målarfärg på magen. Knäna värkte som vanligt, men si det gör inget, för jag håller på att träna mig smärtfri och det ska bli så bra så.

Väl framme vid min hotelldörr, kom jag inte in. Låset suckade bara när det mötte kortet. Jag provade flera gånger och fick ibland liksom ett flämtande, grönt livstecken, men – ack – jag måste ha förstört magnetismen eller elektronerna eller trolleriet när kortet mötte sina polare i mobilplånboken, tänkte jag. Och gick ner till foajén i min träningssvett.

– Heeej, jag måste ha avmagnetiserat mitt kort … sa jag i receptionen.
– Oj, jahaja. Det är nya kort som inte kan avmagnetiseras.
– Fast jag har verkligen, verkligen lagt kortet tillsammans med både mobilen och mina betalkort.
– Ja, fast det är nog batterierna som är slut.
– Batt…? Batterier i vaaa…?
– Kom, jag följer med upp!

Där stod jag en stund senare i mina fula träningskläder (stockholmare har snygga träningskläder, ska ni veta) och gapade när receptrisen med mystiska skruvnyckelsverktyg bände upp plastskyddet vid handtaget på hotelldörren.

– Men det är ju vanliga batterier! Hur många hotellrum finns det? 158! Gånger tre! Varför har ni batterierna i en gammal necessär? Hur ofta måste ni byta? Tänk, så fascinerande!

Under skruvandet och bändandet och bytandet stod batterinecessären på golvet bredvid en till synes överflödig dator. Nu släpar jag ju också omkring på min dator överallt, så det var ju inte så konstigt.

Men till slut frågade jag vad datorn hade för funktion.

– Jo, så här. Nu tar jag den här sladden och kopplar upp datorn mot låset.
– MEN HERREGUD SÅ BRA OM MAN HÅLLER PÅ ATT SKRIVA EN DECKARE!
– Ja, man kan också gå in häääär och kolla om någon annan än kortägaren har gått in i rummet.
– Det är ju helt fantastiskt om det ligger ett lik här inne. Då kan man ju …
– Japp.
– Men det blir en kort deckare.

Låset är en dator!

Vips, funkade låset med sitt kort – och nu ska jag sova så att hotellfrukosten möter mig så fort som möjligt. Eller så mördar jag någon i forskningssyfte.

 

Share
22 kommentarer

Korrläsarens dilemma

Jag ska ju inte bita den hand som föder mig, men om jag anonymiserar hårt, ska ni här och nu få några exempel på sådant som jag kämpar med.

1.

”Med en medkännande ton att det är svårt att inte gå in i matchen men att vi ska försöka kan bidra till att hjärnan tror på informationen och vi kan då lämna ältandet till förmån för annat vi vill göra.”

(Läs gärna två gånger. Eller tre. Ska det vara ”Med” eller ”Men”? Saknas något efter ”ton”? Är det månne bara ett kommatecken som saknas? Ska ”inte” bort?)

2.

”Ur denna synpunkt omfattar MA segmentering i realtid av de enskilda kunder som besöker en sajt, en anpassning av digitalt innehåll i realtid för varje enskild kund och varje enskild situation samt systemen, systemintegrationen, plattformarna, verktygen och metoderna för den realtidsbaserad segmenteringen och anpassningen av digitalt innehåll.”

(Hm.)

3.

”Cykeln är bättre begagnad.”

(Är den en sekrutt eller i riktigt hyggligt skick? Om detta har de lärde tvistat i flera veckor, ska ni veta.)

Vad jag vill säga med detta är att jag sliter mitt hår, googlar som en vansinnig, slänger ut frågor till hela världen och i största allmänhet misstror människan.

4. ❤️

Det var fan lite annorlunda förr. (Sundsvalls Tidning 1884.)
Share
18 kommentarer

Citat, schmitat

Jag ville jag vore Einstein eller Oscar Wilde eftersom de ju har lämnat efter sig sanslöst smarta citat som kryddar vilken tillställning eller Facebook-uppdatering som helst.

Albert Einstein, här 70 år gammal. (Foto: Alfred Eisenstaedt, CC)

Men så himla smarta var de faktiskt inte. För hälften av citaten som de tillskrevs har nån helt annan tänkt ut, sagt och skrivit. Kolla nu här vad Einstein inte sa:

“The difference between genius and stupidity is: genius has its limits.”
― Alexandre Dumas d.y.

“Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.”
― Robert J. Hanlon

“Creativity is knowing how to hide your sources”
― C.E.M. Joad

“Chance is perhaps the pseudonym of God when he does not want to sign.”
― Théophile Gautier

(Hm. På svenska har man ju aldrig uppånervända citattecken. Nu valde jag dem ändå, för det är ju engelsk text. Hm.)

Att jag snöade in på detta just nu beror på att jag korrläser och redigerar en bok om psykologi, i vilken detta Einstein-citat citeras:

”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.”

Men ack. Det där måste korrläsaren ju korra. Det var ju Narcotics Anonymous som 1981 skrev:

“The price may seem higher for the addict who prostitutes for a fix than it is for the addict who merely lies to a doctor, but ultimately both pay with their lives. Insanity is repeating the same mistakes and expecting different results.

Fast det är klart, om man vill framföra en åsikt genom ett citat, låter man ju hellre nån klok supercitatmakare få cred för att man själv då låter vederhäftigare.

Häromdagen dök Groucho Marx upp i kommentatorsbåset (inte personligen dårå), och här har vi en citatmaskin av guds nåde. Dessutom skrev han själv ned och publicerade vad han hade sagt så att eftervärlden inte skulle behöva tveka och tvivla.

Bildresultat för grouchos best quotes

Nu får ni några här i meme-form för att det ser piffigare ut och för att jag inte har råd att betala mer för bilder som jag inte äger och därför inte kan slänga ut på bloggen hur som helst.

Bildresultat för grouchos best quotes

Och så det som Niklas serverade i förra båset!

Psst. Läs mer om Einsteins inte-citat här.

Share
28 kommentarer

Idag: Doris Day

Det var ju på tiden, höll jag på att skriva. Jamen hon var ju så gammal!

Doris Day (1922–2019) var en av min nostalgiska filmstjärnedyrkans sötnosar. Jag hade Katharine Hepburn och James Stewart som favoriter, så nu tror ni att jag är född 1922, jag också.

Katharine Hepburn & James Stewart i ”The Philadelphia Story”.

Nä, jag var bara oerhört fascinerad av det gamla Hollywood. Gary Cooper var en träbock (som på äldre dar dock påminde om min farfar). Cary Grant var bäst när han var rolig med Katharine Hepburn. Men med Humphrey Bogart fanns det bara en bra sak: Lauren Bacall.

James Dean? Pfffft.

Det roligaste med Doris Day skedde bara häromåret, när det visade sig att hon var två år äldre än hon själv trodde. Man undrar ju när hon fick nytt födelseår: när hon fyllde tre och halkade ner till ett? Eller när hon kom till Hollywood och som 26-åring befanns för gammal och därför fick bli 24?

Här har ni min Doris Day-samling!

Eller min och min – det var nog mamma som samlade dem när hon var liten.

Mina egna filmisar minns jag inte alls. Hade man filmisar på 1970-talet? Eller samlade vi bara på Piggelinbilder? Samlade jag egentligen på nåt annat än Kar de Mumma-böcker?

Men haaar ni sett vilket kass kvalitet det är på bilderna!

Doris Day och Gordon MacRae verkar ha funkat bra ihop eftersom de spelade in fem filmer på tre år: Tea for Two (1950), Vårflamman (1950), Mitt svärmeri (1951), Stjärnkarusellen (1951) och I silvermånens sken (1953).

Två år senare blev han alkoholist när han hoppade in i en film som hette Carousel.

Åhå. (Nu avviker jag lite från Doris.) Gordon MacRae uppträdde 1955 på nattklubb med sin fru, när han fick order att omedelbart ersätta Frank Sinatra i Carousel. Detta eftersom Frankie hade stormat iväg när han upptäckte att alla scener skulle spelas in två gånger: en för Cinemascope och en för Cinemascope 55. Oh the irony – sedan kom kameramännen på hur man skulle kunna konvertera de inspelade scenerna till andra format, så Gordon behövde alls inte anstränga och spela in allt två gånger. Hm, och då tog han sig fler drinkar, kanske?

Anyway!

På baksidan av de svartvita filmisarna står det ”Belgian Chewing Gum Ud.”.
Nu undrar man ju vem Britt-Marie Strandberg var, och vad det är för spännande uträkning …

Guardian har massa trevliga Doris-bilder som jag gärna hade använt om jag hade vågat …

Share
33 kommentarer

Nu äre basketcup

Vid den här tiden på året går Eskilstuna Basket Cup av stapeln – Sveriges största basketcup för ungdomar. Det är helt otroligt och sanslöst konstigt att man kan rådda ihop detta projekt utan att större misstag sker än att

  • några vrickar fötterna
  • några domare somnar gående
  • lag åker till fel hall
  • någon kommer med brorsans basketskor som är för stora
  • någon kommer med syrrans basketskor som är för små
  • vrålande, ilskna coacher blir åthutande av en knävelförsedd baskettant
  • ketchupen tar slut redan till frukosten på andra dagen.

Jag tillbringade hela denna fredag i en liten sekrutthall som faktiskt luktar mögel. Eller som jourhavande vaktmästare sa: ”Äsch, det luktar 1980-tal bara.”

Först installerade vi oss och byggde en sekretariatsplats, sedan byggde vi en kiosk.

Men se så trist den färdiga prislistan blev när jag hade strukit allt som vi inte kunde erbjuda eftersom hallen inte ens har en kokvrå.
Såja. Mycket bättre. Och pedagogiskt.

När matchen mellan Djursholm Indians och Skuru i klassen pojkar födda 2006 skulle ha satt igång, var bara Skuru på plats. Spelarna var uppvärmda och redo, men coachen var orolig eftersom en WO-match är 100 % tråkigare än en riktig match. Killarna ville ju spela, inte vinna med 20–0 utan att bli svettiga.

Plötsligt rasslade det till i entrén, och där kom fyra Djursholmare insläntrande fem minuter efter utsatt matchtid.

– Är ni bara fyra? sa vi.
– Jaa… Det var svårt att hitta hit …
– Okej, vi måste sätta igång matchen nu, så ta på er basketskorna och var redo på uppkast!
– Okej!
– Och ni, Skuru, kan ni gå med på att bara lira med fyra på plan tills de andra från Djursholm kommer?
– Javisst!
– Och ni där, är ni Djursholmscoacher?
– Nä, vi är bara föräldrar.
– Kan ni basket?
– Öööööhhh …
– Bra, nu är ni coacher! UPPKAST!

Matchen satte igång, alla var på lysande humör, alla killarna sprang hej vilt – och så fort fler spelare från Djursholm kom, såg vi till att killarna fick spela fem mot fem istället. Inget gnöl, inget gnäll och inga vrålande coacher trots att ena laget vann stort.

Så skare ju va!

Ett sprillans nytt basketprotokoll, som är så enkelt att vi häpnar åt vår egen finurlighet.
Lika gammal som de här tjejerna var jag redan 1978. Då sprang vi omkring i tygskor utan dämpning och hade små trosor istället för shorts. Ack, stackars oss.
Share
14 kommentarer

Yoga eller jogga?

Jag tänkte att jag liksom alla andra som jag känner, skulle yoga. Det tänkte jag redan för några år sedan, men lade av när jag upptäckte att jag inte kunde gå på händer längre. Jag nådde liksom inte ner till marken.

Jag har även provat att meditera, vilket var fullkomligt hopplöst. Sällan har jag varit så himla tydligt sämst i klassen på något. A-oooom sa de andra i lokalen och gjorde en triangel med fingrarna i naveltrakten medan jag gjorde skuggfigurer med mina fingrar och dessutom råkade knäppa en jätteknäpp tumme mot långfinger så att det smällde som en kastanjett. (Det var verkligen inte meningen.)

Men nu har jag faktiskt hittat nåt coolt. Det är styrketräningsyoga som man (eller i alla fall jag) blir alldeles svettig av. Ledaren pratar på engelska om uppånerhundar och krigare två och savasana och jag vet inte allt. Av nån mystisk anledning vet ledaren när jag fokuserar så hårt att jag slutar andas. Då säger hon:

– Don’t stop breathing — keep your prana moving throughout your body.

Jag har ingen aning om vad min prana är, men jag ser framför mig att det är en alien. Och att jag är Sigourney Weaver.

Så här gör ledaren:

Precis som de sex deltagarna där, ligger jag hela tiden lite efter. Och inte spretar jag sådär snyggt och lätt heller. Men jag blir härligt trött!

Idag stod jag på alla fyra och tog i för kung och fosterland för att få upp ena benet ”ända upp till taket”, för det stod så i en instruktion nånstans.

– FJONG! så for benet upp.
– PANG! så åkte en taklampa i golvet.

Lampan var en sån här från Ikea. Men plötsligt var den alltså inte en lampa längre, utan liksom en salladsskål plus en miljard småsmåsmåååå skärvor.

Och där stod jag på alla tre med ett ben uppe i luften. Och detta ben kunde med sin fot inte sättas ned på golvet utan att placeras rakt på en miljard småskärvor.

Men … mina händer skulle jag ju kunna flytta på, resonerade jag med mig själv. För under dem finns inga skärvor. Som en trebent stol vinglade jag i några sekunder på blott två ”ben”, och lyckades placera halva uppåtfoten på handens ställe.

Svetten rann. Jag tänkte på cirkusartister och svärdslukare och på alla som går på glödande kol. Och så tänkte jag på mina liljevita vinterfötter som inte ens pallar en normal grusgång längre. Jag började känna att mjölksyran kokade i mina förtvinade lårmuskler.

Och så tog jag ett resolut steg bort från lampsplittret.

– AJ! sa jag fastän jag inte fick ett dugg ont.
– AJ! sa jag igen när jag tog nästa steg, för då gjorde det verkligen ont.

Nu sitter jag här med tre plåster och fem kilometer toapapper, en säkerhetsnål samt tre jättedåliga pincetter. Blodet kunde tyvärr inte dokumenteras eftersom mobilen låg i Treriksröset eller Smygehuk på nedervåningen.

Men vilken tur i oturen: nu kan jag inte hänga med ut och jogga med en kompis imorrn. Me no likey jogging.

(Hej alla ungdomar. Det här är en monsterhit från 1979 och videon är så kass att ni kan blunda när ni njuter av Göran Rydhs flåsande.)

Fast det hade ju varit jättebra om jag inte hade gett upp för ett par år sedan, utan verkligen lärt mig att gå på händer igen.

Share
45 kommentarer

Introvert på affärsresa: några tips

Jag är inte introvert till vardags, utan gillar att snacka vilt, högt och brett, att slänga mig i kristallkronorna och dansa på bardisken.

Jag (till vänster) med barägarinnan till höger.

Men ibland får jag en släng av ”lämna mig ifred och förresten dra åt helvete” eller ”nämen nu är ju alla här lite dumma i huvudet, så nu går jag hem och sover”. Då har jag inga som helst problem med att sticka, dra, fara eller bara åka.

Dock känner jag människor som trivs i bekanta sammanhang men som inte på några villkor finner något nöje i att festa med okända eller åka på tjänsteresa – med allt vad det innebär. Och just på tjänsteresa måste man ju (förväntas man i alla fall) vara social och aktiv samt pigg på äventyr. Så nu gör jag en liten instruktionsbok!

Den introvertas problem på tjänsteresa!

  • Resan dit sker (alltför) ofta per flyg. I flera timmar måste den introverta stackaren sitta och konversera en jähättetrevlig kollega som har köpt en ny handväska och som längtar tills hela gänget landar och ska UT Å HITTA MAT! (Oh no.)
  • Ankomsten sker sällan så att det bara är att ramla i säng. Nej, först ska alla tillsammans UT Å HITTA MAT! Jättekul! (Not.) Den introverta vill hellre sitta på hotellrummet och knapra på en knäckemacka och dricka ljummet te gjort på kranvatten.
  • När jobbdagen är slut, ska alla UT Å HITTA MAT! Jättekul! KOM! (Näe.) Den introverta vill möjligtvis strosa lite ensam och möjligtvis äta, men helst inte i sällskap med nån annan.

För då tar kraften slut.

Trött som en pannkaka.

Några repliker för den introverta!

Här kommer några användbara meningar som kan användas av den introverta – antingen i tal eller i skrift – inför en sån där hemsk tjänsteresa till kanske Paris eller Barcelona.

  1. Ni vet den där tjommen som smyger undan från festens centrum och diskar i köket? Det är inte för att det är kul att diska. Det är för att det tar energi att träffa folk. Jag orkar helt enkelt inte mer än en liten stund.
  2. För mig går det åt jättemycket energi att vara på konferens eller åka på tjänsteresa, så jag går helst hem och lägger mig så fort vi har jobbat färdigt. Jag tycker hemskt mycket om mig själv som enda sällskap!
  3. När jag går iväg för att vara ensam och ladda för nästa dag är jag inte arg eller sur eller ens osocial. Jag är bara så himla trött.

Så vad händer när jag – den utåtriktade – blir sådär? Mini-introvert liksom? Trött på prat och babbel och allmänt avig?

Då ser jag ut så här och så muttrar jag nåt om pfft och skrnff samt öh och så sticker jag.

Har ni fler tips?


Uppdatering

Vi försöker oss här i familjen på några definitioner, men inte enligt ordboken utan som vi tolkar orden:

extrovert: blir trött av att vara ensam, får energi av folk runtomkring.
introvert: blir trött av att vara med folk, får energi av att vara ensam.
utåtriktad: social och pratglad.
inåtvänd: föredrar att hålla sig för sig själv, undviker kontakt med andra människor.

Share
20 kommentarer