Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2021

Nån har stökat till

Under åren med alla de fem barnen hemma var det ingen ordning på allting och vi hittade inte vartenda dugg. Tandborstar stod i diskmaskinen, gummistövlar låg i gästsängen och en gång låg den nuvarande Nittonåringen på rygg nedanför trappan eftersom hans ryggsäck var så full av stenar att han tappade balansen.

Javisstja, även fjärrkontroller har hamnat i diskmaskiner. (2008)
Exploderad läskflaska. (2012)

Men nu när vi mest har barnen i huset tillfälligtvis (mellan jobb, på lov, på besök), skulle man ju kunna tänka sig att huset renoveras och böckerna ställer sig i givakt?

Näpp.

  1. Jag har ju fått för mig att jag ska mangla alla lakan. Det gör jag så sällan att de omanglade lakanen nu fyller en hel pinnsoffa.
  2. Pingisbordet som vi fick av pingis-morfar för att kunna hålla igång träningen under corona, står uppställt så att man inte kommer åt ett par sängar och några bokhyllor.
  3. Vi råkade köpa ett gäng mattor på auktion, som nu ligger ovanpå mattorna som vi hade tidigare. Förmodligen väntar vi på att ett behov av att rulla in och gömma ett lik uppstår.
  4. De utflyttade barnen har inte alls någon längtan efter att röja upp i sina garderober så att jag kan fylla dem med mattor. (Garderoberna, inte barnen.)
  5. Min djefla man har förälskat sig i ett i mina ögon fult skåp, som nu står i köket och kan proppas fullt med saker, vilket i förlängningen innebär att det ju nu är så fullt så att man måste stapla böcker PÅ det.

Ni vet Marie Kondo, som gillar att organisera saker åt andra människor? Hennes princip går ut på att man samlar sina älskade prylar i en hög – en kategori åt gången – och sedan bara behåller det som verkligen blir glad av. Men hur skulle jag kunna välja bort en analog kamera, Olles mormorsmors gummistövlar och Nationalencyklopedins redaktionshandbok i tre pärmar bara för att jag inte blir glad av dessa ting?

Tack och lov att jag inte har förmågan att kategorisera våra saker, för då kanske vi hade fått ordning på torpet.

Men huuuhhh! Kolla på kameran i mitten! Den har ju film i sig!!!

Fotnot
Fotot högst upp (grannens vackra blommor) lade jag in bara som motpol till allt som är fult och stökigt.

Share
41 kommentarer

Det kontantfria samhället

Sedan ungefär tre år försöker jag intensivt att bli av med ungefär 400 kronor i sedlar och småpengar. Så fort jag närmar mig lyckan att slippa bära omkring på skrammel och karva loss femkronor som har fastnat på det magnetiska mobilfodralet, kommer nån och häller nytt skrammel över mig.

Ni förstår vilket osannolikt löjligt i-landsproblem jag har?

Men lite av en sport är det – att åka iväg på äventyr med målet att faktiskt ha färre slantar i kvällningen. Idag åkte jag på kalas i Stockholm, och försökte där att prångla på folk dessa förnicklade sedlar.

1. Stockholm – fast inte sånt därnt vackert som man brukar fotografera.
2. Stockholm, där stadsplaneraren nog tänkte att nämen mitt på en så smal trottoar borde ju lite gatubelysning pigga upp.

Inne på Pressbyrån valde jag noggrant ut en stor kaffe för 29 kr, för att då bli av med hela tre guldtior. För de gäller väl fortfarande?

Jag hade dock inte lagt märke till den här skylten.

Framför mig i kön stod en kvinna i 63-årsåldern. Hon sträckte fram en ovikt tjuga med Selma Lagerlöf på.

– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem, sa mannen i kassan.
– Okej! Jag handlar ju för precis 20 kr!
– Fast just den här sedeln blev ogiltig 2017.
– Va? Ojojoj! Den låg i den här jackan som jag inte … Men vänta, jag har …

Kvinnan öppnade en turkos portmonnä med påsydda pärlor. Snabbt och effektivt radade hon upp prick 20 enkronor på disken.

– Okej, bra, tack! sa Pressbyråmannen och vände blicken mot mig.
– En stor kaffe! sa jag.
– Det blir 29 kronor.
– Japp, jag har tre guldtior här.
– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem, sa mannen i kassan.

Här uppstod nu en liten konfunderad tystnad från min sida. Det var inte det att jag plötsligt blev snål (jag var gubevars villig att pröjsa 29 kr för en kaffemugg). Men jag förstod inte varför man prompt skulle ha jämna pengar. Som bestraffning för regelbrottet kanske?

– Jämna? sa jag.
– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem.
– För att …?
– För att vi inte har kontanter. Ingen växel.

Sa mannen i kassan. Jag tittade på honom, och tittade sedan på de 20 enkronorna som fortfarande låg på disken mellan oss. Han tittade mig stint i ögonen och rörde inte ens en näsvinge.

– Okej! sa jag och log, lämnade mina tre slantar och gick.

Nöjd – jag vann liksom.

Lättad – 19,8 gram vägde slantarna ju.

Konfunderad – stämmer kassan verkligen när han räknar ihop den ikväll?

3. Stockholm – huvudlöst.
Share
17 kommentarer

Att vara gäst

”Fotografi.”

Jag snubblade över en man vid namn Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1822–92), som verkade ha varit nåt i hästväg vad gäller läshjärna.

Han började läsa vid Lunds universitet som 15-åring och blev fil.dr. när han var blott 22 år. Sedan reste han jorden runt, blev läkare och ledamot av precis allt för att sedan disputera en gång till. Och avslutningsvis som antropolog i oländig terräng på hårt underlag dokumentera samernas liv och leverne tillsammans med hustrun Lotten.

Han ansåg att obekväma skor var ren idioti: ”Dumheten att vilja frambringa större skönhet än naturen.” På samma sätt for han ut mot den opraktiska och ohygieniska krinolinen, medan dans och för den tiden förnuftig spädbarnsvård omhuldades.

Ett klick bort förlorade jag mig helt i en avlägsen släkting till honom: Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1816–97) eftersom Selma Lagerlöf under en tid var inackorderad i hans hem för 45 kronor i månaden. Men ack o ve – hon vantrivdes pga. bullriga och kalla rum samt dålig mat – de åt blott smörgåsar ”typiskt för Stockholmarna”, skrev Selma.

Nu har jag ju aldrig varit inackorderad hos någon, men varit gäst har man ju. Och ibland är det värt besväret att fundera över madrasser man mött. Nu bortser jag från otalet basketlägerövernattningar i gympasalar och klassrum, och listar några andra:

  1. Radhuskällarsängen hos en bekant till familjen 1978. Jag var 14 år, och plötsligt satt en helt främmande, jätteberusad kille på min sängkant. Han var son i huset och visste inte att huset var utlånat – men var på det hela taget väluppfostrad och ursäktande.
  2. Katthuset i USA 1981. I ett år snörvlade och väste jag hos en trist familj som hade katt. Men jag fick sova i en himmelsäng!
  3. Tältäventyret med gymnasieklassen 1983. Min sovsäck dränktes på ett tidigt stadium av varm choklad, varför jag fick vandra omkring halva natten för att inte huttra ihjäl. Jag försökte bli värmd genom att sova tätt intill några av killarna i klassen, men de fattade ingenting och erbjöd mig inte alls plats i sovsäcken.
  4. Vindshotellrummet i Lugano under tågluffen 1986. Jag sov i en tältsäng som varken hade platsat i tält eller som säng. ”Några glesa säckvävssnören mellan två pinnar gör ingen säng”, sa jag uppbragt och slog huvudet i den nakna glödlampan. Som föll i golvet och tusen bitar.
  5. Gästrummet from hell 1998. Värdfolket grälade i rummet bredvid, det var ömsom för kallt, ömsom för varmt, dörren gick inte att stänga helt och det var stopp i toaletten innan jag ens hann använda den. Vid 05 på morgonen gick brandlarmet och jag blev tvungen att stå ute på gatan iklädd nästan ingenting.

Och hur hänger detta ihop med de två Dürarna? Ptja, den senare var en kass värd, medan den förre var fördragsam och kunde tänka sig att sova hur som helst.

Så här kändes Luganosängen.

Berätta gärna om era soväventyr!

Share
31 kommentarer

Den årliga resan till Dalarna

Det finns förvånansvärt många saker jag gör en gång per år.

  • Herrmiddagen i Stockholm.
  • Trippen till Runmarö.
  • Humorfestivalen i Lund.
  • Svampresan till Dalarna.
  • Nyårsafton.

Ja, ni fattar: det är dags att träffa gymnasiekompisarna i Dalarna igen. Vi gick ut i Tibble (Täby) 1984, och är numera lysande konversatörer, debattörer, akademiker, miljömuppar och mammor samt extrema fjantpellar. Några av oss såg ut så här en gång i tiden:

Men nu ska vi ut och åka tåg!

Tuff tuff.
Tut tut.
Tåg tåg.
Kolla, en busskö!!! (Tänkte jag, men kunde ju inte berätta för någon där jag satt ensam på tåget.)
På tåget satt jack-kroken fortfarande helt kajko. Obegriplig design.
Mera tågunderligheter. Kolla på dörrbredden. Kolla på tågsätet. Har nån mätt fel?
Schrödingerdörren. (I några rysliga sekunder var dörren låst och öppen på en gång.)
I Sala, där jag klev av för att bli upplockad av en bil, var det lika vackert som vanligt. (Jag har till och med kommunicerat med beslutsfattare i maktposition om denna vy.)
”Galen i Säter” sa vi ungefär här, på väg just dit.
Skylten där säger ”Bergmans Brygga”, och därifrån måste jag ju endera dagen dyka. (Det är Dalälven ni ser, nära byn Gimsbärke. Och ”Bergman” är inte Lotten utan Ingmar, som tillbringade många somrar på 1920-talet här.)

Nu händer det inte så mycket här i Dalarna. Vi plockar svamp, berättar gamla minnen och hittar på andra minnen eftersom ingen av oss egentligen minns nånting korrekt längre.

Nästa år kommer vi att påstå att vi plockade 20 korgar svamp 2021.

De andra tjejerna sover i ett kattinfesterat dalahus, medan jag sover i ett härbre med detta osannolikt vackra lås på dörren.

Visst vill man sprätta loss det och ta med hem?

En av de andra hade med sig en hel mapp med små lappar som hon har sparat från lektionerna 1983. Ojojojoj, vad vi skickade fjantiga lappar om hur trista lärarna var och hur vi såg ner på dem och deras undervisning. Och så … hade jag tydligen synpunkter på en av klasskompisarnas frisyr

”Kerstins frisyrer [som om man kan ha flera på en gång] är ett spännande kapitel. Idag är hon ju lika stökig i huvudet som jag!”
Ritade av henne gjorde jag tydligen också. (L.S. är alltså jag. Lotten Stenson. Som sannerligen inte har brytt sig om frisyrer i livet. Asså va, kasta sten i glashus und so weiter.)

Avslutningsvis måste jag erkänna att mina fantastiska trattkantareller faktiskt har en nära släkting som jag inte alls är lika förtjust i.

Pelargonerna ser ju ut som trattisar!
Share
33 kommentarer

Steinbecks slut

Å nu blire lite litteraturkuriosa!

Det här är John Steinbeck, som fick Nobelpriset 1962 för ”för den på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonsten, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn”.

Steinbecks originalmanus till Grapes of Wrath har vållat litteraturprofessorer huvudbry i decennier. Han har nämligen på ett ganska normalt sätt krafsat in massa svordomar här och där – men det avslutande ”slampa” har ingen riktigt förstått.

”Var han månne arg på nån?” sa forskarna. (Foto: SP Books.)
The Guardian.

Nu har manuset lagts ut till allmänt beskådande och alla svenska akademiker ba:

– Öh.
– Jamen.
– Det står för fan bara att boken är slut.

Steinbeck och hans fru kunde ju lite svenska eftersom de var bundis med Elsa Beskows son Bo.

 


Uppdatering apropå slut i kombination med Elsa Beskow – hur man sluter en cirkel. Liksom.

Elsa Beskows ”Sagan om den lilla, lilla gumman” i den omarbetade upplagan från 1950. (Källa: Nationalmuseum.)
Förstoring för alla skumögda.
Share
54 kommentarer

På vådliga irrfärder (& Nobelpriset)

– Vilken ljuvligt varm höst! utbrast jag i måndags kväll när jag satte mig i bilen för att köra hem efter basketträningen. Det var mörkt och lite fuktigt, men ljummet.

Brum, brum, brummade bilen. ”Smells Like Teen Spirit” vrålade på radion. På en 80-väg där jag var helt solo och nästan hemma tornade sig ETT MONSTER upp på min vägbana.

Jag ställde mig på bromsen. Fem meter från monstret stannade jag och stirrade rakt in i rumpan på en älg. ”Den är större än en friggebod!” hann jag tänka. Sedan begick jag ett stort misstag.

Istället för att ta en bild, tryckte jag på tutan för att skrämma iväg älgen. Så dumt.

Såhär hade min bild sett ut, fast mörkare och med mer älgrumpa. (Foto: Zac Durant.)

TUUUUT! Älgen skuttade till lite, vände sig mot mig och sa med blicken:

– Men duuu, asså va. Luuuugna neeer dej.

Och inte ens då kom jag mig för att slita fram mobilen för att ta en bild! Långsamt och värdigt klev älgen sedan ner i närmaste dike och in i en av alla dessa skogar med massa granbarkborredöda trän.

Darrig – men vid liv – körde jag hem.

Alldeles nyss cyklade jag hemåt i natten vid ungefär samma tid som i måndags. Samma ljumma, sköna känsla. Jag var trött efter att ha föreläst om den ädla konsten att skriva basketprotokoll, och hungrig eftersom kvällsmaten inte hade kommit i min väg. Humdidum, tänkte jag, och planerade hur jag i morgon skulle … WHAT? VA, vänta, vad faan kommer här rakt emot mig på den smala cykelvägen?

Ungefär så här. Men inte på en bilväg.

Jag bromsade lite. De två lamporna kom närmare. Jag bromsade lite mer. Lamporna kom närmare – och då hörde jag att det fnittrades våldsamt framför mig.

Jag plingade eftersom jag har en liten lagstadgad cykelplinga. Inget hände. Jag plingade mer och harklade mig inför årets vråligaste skrikinsats.

Då såg jag vad det var.

Det var två sådana här! (Foto: John Nzoka.)

På de två sparkcyklarna som kom emot mig färdades fyra (!) tjejer som tittade överallt utom rakt fram.  När tjejerna var två meter från mig VRÅLADE jag:

– HALLÅ! HALLÅ! SE UPP! AKTA ER!

Att se upp var förvisso en dum uppmaning, men de hörde mig i alla fall – och väjde i sista stund. Jag passerade mellan dem. Då, bakom mig, hörde jag hur de härmade kärringen som hade vrålat åt dem:

”Hallå se upp akta er”, men duuu, chilla lite va.

Och det var då jag kom på att älgar och unga tjejer faktiskt kan vara lite lika.


Uppdatering
En liten stund senare, visade det sig att Nobelpriset i litteratur 2021 gick till Abdulrazak Gurnah, som ingen av experterna i tv-studion kände till. Men här i kommentatorsbåset slog vi oss lite för bröstet eftersom vår vän Översättarhelena ju är den som har översatt Abdulrazak Gurnah till svenska.

Till yttermera visso var motiveringstexten så ypperligt skriven att tidningarna som kopierar och klistrar in, inte kan göra fel: Han får priset för att ”kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. WOHO!

Share
13 kommentarer

Vi har en pingisplan – mot SM

Som jag har berättat förut, är pappa pingisspelare uti rackethänderna. Träning två–tre gånger i veckan sedan 1951 har gjort att hans bollsinne är fenomenalt.

Pappa 1952.
  • Men så fick han en Alzheimerdiagnos.
  • Och flyttade till en ny stad
  • Sedan kom coronarestriktionerna.
  • Därpå flyttade han till ännu en ny stad.

På 18 månader gick han från att problemfritt köra bil till träningen, till att faktiskt gå vilse i sin egen ficka och inte ha den blekaste aning om var träningsshortsen låg. Söstra mi Orangeluvan och jag fjärrstyrde honom upp på en motionscykel ett par gånger i veckan, fast det ska bollgudarna veta: man har sällan särskilt kul på en motionscykel.

Men nu jävlar.

Sista veckan i januari 2022 går veteran-SM i Halmstad. Detta år fyller pappa 85, och är alltså yngst i sin klass. Jodå, förvisso finns det fortfarande 89-åringar (Uno Hedin) som kan spela omkull honom – men om vi nu ser till att han tränar som aldrig förr, kan han kanske komma iväg och ta en liten medalj.

Uppdatering: SM flyttades till maj 2022 …

Pappa 1977.

Färdtjänst är en cool grej (när den funkar). Om man beviljas en sådan, beställer man en taxi som på bestämda tider (fast bara halv, tio i och tio över varje timme) plockar upp folk som behöver plockas upp och köras nånstans. Men … om man har Alzheimers och inte hittar från vändplatsen till hallen som ligger 100 meter bort, ja … ja då måste ens döttrar åka dit och hjälpa till. Och sitta med på träningen. Och hjälpa pappa till vändplatsen igen.

Nu ska ni få se hur underligt väl pappa funkar i pingissammanhang. Hur i hela friden kan en människa med noll närminne sköta poängräkningen fullständigt felfritt? Och sedan analysera sitt spel?

Kuriosa 1: Pappa är en av Sveriges första materialspelare – gummina på hans racket är olika. Den röda sidan har nabbar, den svarta är platt. Under spelet snurrar han hej vilt på sin racket så att motspelarna inte vet vilken sorts skruv de kommer att få emot sig.

Kuriosa 2: Från Eskilstuna åker man till pappas träning i drygt två timmar: tåg, tunnelbana och Roslagsbanan till en station som har en järnvägsövergång utan bommar.

Det är väldigt välmarkerat och nästan omöjligt att missa att man ska vara försiktig här. När man är lugn och det är ljust ute.

Märk väl att jag skrev ”nästan” i bildtexten. För efter träningen var färdtjänstbilen sen – såpass sen att jag efter att ha vinkat hejdå till pappa fick älga iväg som ett jehu med tung ryggsäck och fladdrande kappa och lite för stora skor. Dessutom spöregnade det och var komplett becksvart ute. Framme vid den här avspärrningen på bilden plingade det intensivt (liksom som om ett tåg var på väg) och … och …och … jag stannade inte. Jag märkte inte tåget förrän det var kanske tio meter bort och tågföraren tutade så att det lät ända upp till månen! Då greppade jag tag i avspärrningen och stod blick stilla och flåsade.

Stressen – jag ville verkligen, verkligen inte missa tåget – gjorde alltså att jag förlorade sans och vett samt konsekvenstänkande. Måtte jag minnas detta och aldrig göra något liknande.

Kuriosa 3: När jag 1985 var på K-sektionens 20-årsjubileum med bal i Stora salen på Akademiska föreningen, hade jag en okänd man i manchesterkavaj till bordet. Det visade sig snabbt att han var kemist, pingisspelare och redlöst berusad. Jag frågade honom om han visste vem pappa (kemist och pingisspelare) var, varpå den berusade mannen föll av stolen, halkade ner under bordet och applåderade som en säl, samtidigt som han vrålade:

– Pelle med gummina! Pelle med gummina! Klart jag vet vem Pelle med gummina är!!! HALLÅ!

Mannen reste sig mödosamt upp.

– HALLÅ!

Mannen plingade i sitt vinglas. Och ropade så högt han förmådde:

– HALLÅ ALLIHOP! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina!

Resten av kvällen fick jag kontakt med idel okänt folk som undrade hur jag egentligen hade blivit till om min pappa nu var en man med ”gummi”.

Share
21 kommentarer