Under åren med alla de fem barnen hemma var det ingen ordning på allting och vi hittade inte vartenda dugg. Tandborstar stod i diskmaskinen, gummistövlar låg i gästsängen och en gång låg den nuvarande Nittonåringen på rygg nedanför trappan eftersom hans ryggsäck var så full av stenar att han tappade balansen.
Men nu när vi mest har barnen i huset tillfälligtvis (mellan jobb, på lov, på besök), skulle man ju kunna tänka sig att huset renoveras och böckerna ställer sig i givakt?
Näpp.
- Jag har ju fått för mig att jag ska mangla alla lakan. Det gör jag så sällan att de omanglade lakanen nu fyller en hel pinnsoffa.
- Pingisbordet som vi fick av pingis-morfar för att kunna hålla igång träningen under corona, står uppställt så att man inte kommer åt ett par sängar och några bokhyllor.
- Vi råkade köpa ett gäng mattor på auktion, som nu ligger ovanpå mattorna som vi hade tidigare. Förmodligen väntar vi på att ett behov av att rulla in och gömma ett lik uppstår.
- De utflyttade barnen har inte alls någon längtan efter att röja upp i sina garderober så att jag kan fylla dem med mattor. (Garderoberna, inte barnen.)
- Min djefla man har förälskat sig i ett i mina ögon fult skåp, som nu står i köket och kan proppas fullt med saker, vilket i förlängningen innebär att det ju nu är så fullt så att man måste stapla böcker PÅ det.
Ni vet Marie Kondo, som gillar att organisera saker åt andra människor? Hennes princip går ut på att man samlar sina älskade prylar i en hög – en kategori åt gången – och sedan bara behåller det som verkligen blir glad av. Men hur skulle jag kunna välja bort en analog kamera, Olles mormorsmors gummistövlar och Nationalencyklopedins redaktionshandbok i tre pärmar bara för att jag inte blir glad av dessa ting?
Tack och lov att jag inte har förmågan att kategorisera våra saker, för då kanske vi hade fått ordning på torpet.
Fotnot
Fotot högst upp (grannens vackra blommor) lade jag in bara som motpol till allt som är fult och stökigt.
