Nu kan jag ta min hand från barnens uppfostran – de verkar underligt nog kunna sköta sig själva.
Jag har tidigare bl.a. berättat om lovens filmtittarprojekt och bokstavstema. Alla ansträngningar beror på att barnen drar sig mot amöbatillståndet om de inte puttas i ”rätt riktning”. (Det vill säga: vad jag som diktatorisk förälder anser vara ”rätt riktning”.)
Men nu har de helt på egen hand och totalt frivilligt skapat en lista på vad som ska göras under sommarveckorna! Jag är imponerad, rörd och nästan lite skakad: vad har jag skapat för monster?
Barna Bergmans Bucketlist sommarn 2015
Äta glass till lunch ✔︎
Vara borta med bilen i tolv timmar
Ha för stora kläder en hel dag
Gå en tvåtimmarspromenad ✔︎
Baka kanelbullar
Vara i (med fötterna på marken) 20 kommuner (hittills har vi bara varit i fem)
Steka pannkakor ✔︎
Inte titta på skärm på 24 timmar (man får be någon annan kolla datorn/mobilen)
Hitta en spännande ruin
Besöka fem nya kyrkor (låsta räknas)
Träna bollbehandling minst en gång i veckan
Äta palt
Åka till ett tekniskt museum
Göra förändring i trädgården ✔︎
Ha vattenkrig med 5+ personer ✔︎
Hitta ett nytt band/artist
Bada 25 gånger
Gå till skolan och hälsa på lärarna ✔︎
Fika på riktigt (4+ personer: bullar, saft) ✔︎
Spela kricket
Anordna snigelrace ✔︎
Sova utomhus
Spela brännboll
Hitta tre nya badplatser
Åka norrut
Skapa ett konstverk ✔︎
Ta studenten ✔︎
Jag menar, vilka tonåringar vill besöka ruiner och kyrkor och vara utan datorn i ett dygn? Va?
Några bildbevis:
Tjugotre- och Femtonåringen har tillsammans gjort muggar: ett konstverk.Glass till lunch. (Alla de tre närvarande barnen drabbades av jätteallergi med tjocksvullna ögon och rinnande nysningar, så det var en bitterljuv upplevelse.)Spanjoren lyckades med konststycket att läsa in sin spanska studentexamen på distans, och ville också ha mössa och …… åka på flak när han hade gjort sista provet på spanska ambassaden i Stockholm.Bollbehandling på veranda kräver extra koncentration eftersom underlaget inte är optimalt.Loppet 30 cm snigel (snäcka) på grus vanns av Ulla längst till vänster. Skalis kom sist, för vi råkade placera honom bakvänt så han missade starten med tre minuter eftersom han då vände sig om.
Jag klev upp på morgonen, stånkade av smärta i en kollapsad hälkudde (synnerligen intressant åkomma, men den tar vi en annan dag), fann barnen och deras kusin Stina i köket och satte mig att äta frukost i ett par, tre timmar.
Man får det när man har korrläst färdigt och är nöjd med sig själv. Jättevitt bröd och jättesockrig marmelad åt jag också. Frukosten gled över i en förvirrad lunch, där husets invånare sprang ut och in, åt och borstade tänderna och letade cykellås och skor på ett väldigt charmigt sätt.
– Heter det gula bygellåset Karl XII?
– Nej, det svarta. Tar du den svartorangemålade cykeln?
– Nej, den gröna.
– Sticker till tandläkarn nu!
– Var är de gröna jogginskorna?
– Åker till optikern, tillbaka i eftermiddag!
– Får jag åka och panta dom här flaskorna?
– Var är de röda jogginskorna?
– Ja, men ta min cykel, din är hos optikern.
– ÄRE NÅN SOM VILL HA KAFFE? försökte kusin Stina i den allmänna röran.
Och då fick jag in nåt i vänster öga. Glimten, tummen, ett grand, nageln, bjälken och flisan var det inte, men ont gjorde det. Jag sköljde lite med vatten, fick höra att det var bättre med linsvätska, sköljde lite mer och lade mig ner på köksgolvet för att pysslas om av doktor Bergman, doktor Bergman och doktor Bergman – men blott en av dem läser till läkare (kusin Stina).
– Eh. Vi har inte läst ögon än, sa kusin Stina.
– Ajaj. Kolla där under vänstra ögat.
– Men Lotten, vi har inte läst ögon än …
– Har ni läst om knän och hälar, så kan vi kanske ta dem istället?
Föreslog jag och knep, rullade samt himlade med ögonen.
När man inte kan titta, blir man ju helt felfokuserad. Med blott ett öga har man inget djupseende och inget tålamod med knäppa äkta djefla män heller. Som kommer och ska vrida ögonlocket ur led!
– Vänta, jag ska vända ögonlocket utåin, sa min make och husbonde.
– Va?
– Man tar två tändstickor så här och så bänder man ögonlocket ööööver så att det flärp…
– AAAAAJ! Du drar ju av mig de få ögonfransar jag har!
– Ssschhh.
– TÄNDSTICKOR I ÖGONLOCKET? SLÄPP!
– Ssscchhh, man bara gröp…
– JAG ÄR VÄL INTE MR BEAN HELLER!
Skrek jag och gick och lade mig att blunda och lyssna på de dumma sommarpratarna som inte förstår att de ska prata om sånt som intresserar mig. Sedan ringde jag till 1177, som sa att jag skulle köpa en salva. Sedan somnade jag, ilsken över tingens beskaffelse och den förmodade hjärntumören som hade krupit in i ögat. (Man har ju inte korrläst en bok om neurokirurgi utan att lära sig nåt, liksom.)
Nu, drygt tio timmar senare har jag enögt lyckats tillaga en lax, dricka spanjorens hemmagjorda sangria, spela sällskapsspel och borsta tänderna. Det vänstra ögat kan jag se med, men inte titta med så … nu funderar jag på morgondagens outfit.
Se, så vackert! I förra veckan fick jag ett stort, nyöversatt manus att korrläsa. Det är svårt, för när jag korrläser tar redaktören i mig över, och när jag ska vara redaktör sitter jag plötsligt och korrläser. Översättaren i mig står och bankar på dörren och vill in och leka hon också. Jag är helt enkelt förjävla bra!
Förlåt. Jag blev visst alldeles till mig av stolthet och arbetsglädje.
Boken heter Liv, död och hjärnkirurgi och är skriven av en rolig läkare som heter Henry Marsh och som är så arg på ”förbättringar” inom vården – t.ex. att de unga läkarna under utbildningen ska få mycket mindre praktik för att de kan bli trötta – att han exploderar i trevliga svordomar på det här viset i manuset:
I cycled home in a furious temper. Why don’t I just stop training juniors? I said to myself as I angrily turned the pedals.
Why don’t I just do all the operating myself? Why should I have to carry the burden of deciding whether they can operate or not when the fucking management and politicians dictate their training? I’ve got to see the patients every day on the ward anyway as the juniors are so inexperienced now – on the few occasions when they’re actually in the hospital, that is. Yes, I shall no longer train anybody, I thought with a sudden sense of relief. It’s not safe. There are so many consultants now that having to come in occasionally at night wouldn’t be a great hardship … The country’s massively in debt financially, why not have a massive debt of medical experience as well? Let’s have a whole new generation of ignorant doctors in the future. Fuck the future, let it look after itself, it’s not my responsibility. Fuck the management, and fuck the government and fuck the pathetic politicians and their fiddled expenses and fuck the fucking civil servants in the fucking Department of Health. Fuck everybody.
(Den svenska versionen vågar jag inte lägga ut här; den är ju under bearbetning och inte min.)
Hjärnkirurgen Henry Marsh.
Men han är trots allt faktiskt hjärnkirurg och inte författare. Den brittiska redaktören kanske hade sovit dåligt eftersom bl.a. denna lite konstiga scen finns kvar i den tryckta boken. Tänk nu som redaktörer och fantisera fram en rödpenna i handen. Hugg som ormar!
I put my head past the doors of the theatre. James was standing at the end of the operating table, holding the patient’s head in his hands as he wound a bandage around it. The front of his gown was smeared with blood and there was a large pool of dark red blood at his feet. The operation was clearly finished.
‘All well?’ I asked.
‘Yes. It’s fine,’ he replied. ‘But it took quite a while.’
‘Did you go and have a cup of tea to help stop the bleeding?’
‘Well, no, not tea,’ he said, pointing to a plastic bottle of Coca- Cola on one of the worktops behind him.
Ser ni framför er hur James
håller patientens huvud i båda händerna
virar bandage
pekar på Coca-Colaflaskan?
Hur många händer har James egentligen? Ritsch, ratsch och vips kanske kan nickar istället för att peka och inte riktigt håller i huvudet? Just det: nu är ni också korrläsare.
Deadline är imorrn, så jag måste skynda mig nu. Men hur ska jag kunna skynda mig när jag samtidigt har hittat en dokumentär – The English Surgeon – om doktor Marsh på Netflix?
I filmen far han fram och tillbaka till Ukraina och borrar i skallben i ena sekunden och bygger en stor trälår till en operationsstol i nästa. Han lider med alla sina misslyckade operationer och är precis hur frispråkig som helst.
Men nu tillbaka till manuset, Lotten, inte titta på filmen! Nu ska vi se om vi har fler problem att lösa. Ja! Hur ska man göra med titulerandet? På engelska är det så enkelt så, där kan man bara skriva:
– Oh Mr Marsh! Thank you for coming!
You är ett förträffligt ord. Men på svenska?
– Åh, mr Marsh! Tack för att du kom!
– Åh, mr Marsh Tack för att ni kom!
– Åh, Henry! Tack för att du kom!
– Tjenare doktorn, tack skaru ha, hörru!
Henry Marsh skräder inte orden när han beskriver kolleger och patienter – och på engelska låter det både oskyldigt och förtjusande. Han ska nu titta till ett misslyckat självmordsfall (hopp från bro, landning på både fötter och huvud):
I was taken aback by the fact that the poor jumper was immensely fat. For some reason I didn’t expect a suicide to be fat, so fat that from the end of the bed I could not see his head at all – only the great pale mound of his naked belly, partly covered by a clean sheet, and beyond it the monitors and machinery and syringe drivers at the head of the bed, with their flashing red LEDs and digital read-outs.
Får man skriva att den döende patienten var jättefet? Hm. Vi går vidare, här har vi en ny chef som ger doktorn order om mer effektivitet:
She was a large and officious young woman with hennaed hair in tight curls. She spoke imperiously.
Okej? Hur skriver vi på svenska? Kanske så här?
Hon var en storvuxen och beskäftig ung kvinna med hennafärgat, smålockigt hår. Hon talade med diktatoriskt tonfall.
Hm? Hmmmm.
Hur som helst är detta jobb alldeles fantastiskt roligt – jag tror att jag har fått en ny frispråkighetsidol i min kamp mot byråkrati och annat dumt krångel: doktor Henry Marsh.
Amatör-estet Bergman här med en rapport. Jag har nämligen hittat ett fult plejs som måste ifrågasättas. Jag är inte arkitekt och har inte torrt på fötterna vad gäller skattesats, invånardemografi eller historisk bakgrund, så brasklapparna står härmed som spön i backen.
I förrgår – på midsommarafton – var familjen Bergman på galej bland höskrindor, faluröda hus, bräkande får, sjuhundra blomster och kvällsdopp. Ni får ursäkta, men ögon tindra som vore de av kristall och alla sjöngo vi sommarens lov.
Femtonåringen och jag skapade i fredags detta konstverk. Det heter (bestämdes efter lång överläggning) ”Midsommar”.
Igår – på midsommardagen – åkte vi till ett hejdundrande kalas hos en av den djefla mannens allra bästa och käraste vänner. Vi mellanlandade i Gustavsbergs centrum för att inte komma alltför tidigt till festen, och började vår vana trogen med att inte komma in i kyrkan.
”Vägkyrka” stod det på en skylt och vi hörde kantorn öva skalor där inne.
Så rörde vi oss mot fulheten. Hade jag skrivit detta om en stackars kommun ute i Åväbbla, hade ni alla tänkt att ”nu sätter hon sig på höga hästar igen” och ”vem tror hon att hon är?” samt ”ge dig inte på de mindre bemedlade!”. Men nu handlar det ju om 08-or, och då blir det liksom liiite mer tillåtet.
Gustavsbergs centrum är helt enkelt skitfult. (Jag kan inte uttrycka det på annat sätt.) Men först lite fakta. (Hej Wikipedia!)
Av Värmdö kommuns cirka 40 000 invånare bor drygt 11 000 i Gustavsberg.
Gustavsberg hette tidigare Farsta men ägaren av Farsta slott – Gabriel Oxenstierna – ändrade namnet 1640 för att hedra sin far Gustaf Oxenstierna.
Porslinsfabriken Gustavsberg grundades 1825 och lades ner 2014. Ack.
Gallerian i Gustavsbergs centrum invigdes 2005.
Så här ser det ut!
Plattfult, men kanske funktionellt?En lada? Oh, hade det inte varit fint med några solfångare där?Entrén till Konsum. Välkommen, här är allt … fint och vackert? Love, peace and understanding.Den här kransen från 1976 (?) pyntade hela gallerian.Detaljstudie av ett konstverk från 1995 som heter ”Mot okänt mål” av en konstnär som … jag inte vill förtala och nämna vid namn eftersom jag ju är konstkännaramatör. Jag kan sträcka mig så långt att jag tyckte att det inte var särskilt fint.BÖH! (Observera den gigantiska snordroppen som hänger i näsan.)Mitt i centrum låg regnvattnet och funderade på bättre tider. Men på denna öppna plats fanns faktiskt brunnar (se i bildens övre kant).Men hur vattnet skulle kunna rinna upp till dem var en gåta. Och varför placera brunnarna vid en parentesformad betonggrej?
Så, nu hoppar jag ner från mina höga hästar och suckar att vem är väl jag att tycka till och larva mig och stå i? Låten folk och fä bo där de bor, njuta av sina omgivningar och liv och återvänd till det vackra *host* Eskilstuna så blir det nog så bra så. Men innan dess …
Kalaskompisarna i Gustavsberg hade den här utsikten …
Uppdatering …
Känsliga tittare varnas. Jag vill inte egentligen, men har av läsekretsen förstått att det finns ett litet intresse av en viss chokladboll som vilar tryggt inne på Delselius konditori i Gustavsbergs centrum. Fylld av en chokladbollsaversion av sällan skådat slag sedan en viss incident 1973 (till radions spelande av ”När Sofia dansar go-go”), kan jag faktiskt inte tänka mig något äckligare än just detta:
… eller ett och ett … Det kommer ju mejl som en störtskur hela dagarna, det vet ju ni också.
Ditt Konto Har Stulna Låst!Yeah, just rub it in. HAR NI INTE TILLGÅNG TILL VÄDERUTSIKTERNA PÅ SCANDIC? (Detta kom idag.)Jo tjenare. ”Hela familjen” pffft! Jag är kränkt – detta är bara för sansade personer som blott sätter två barn till världen. ”FYRA SJUNDEDELAR OCH INGEN SPANJOR HELA HELGEN” hade varit ett med sanningen överensstämmande erbjudande.
Men så dök det upp ett annorlunda mejl bland mystiska spamtexter om sn*ppförlängare och bortglömda förmögenheter samt erbjudanden till mig om att jag kan få göra reklam för
casino
betting
hudkrämer
casino
betting
modeattiraljer
casino
betting
bästa disktrasan ever.
Och nej, det kommer aldrig någonsin någon och vill ge mig en miljon kronor för att berätta om vilken basketboll som är bäst. Ingen ber mig provskjuta basketkorgar eller i hemlighet testa hotellens temuggar. SJ hade kunnat muta mig till tystnad hur lätt som helst, men det sker inte heller.
Fast det här annorlunda mejlet från Irene Orovitg Raga kunde jag inte riktigt tacka nej till. (Jag tackar ju artigt tack, men nej tack till alla de andra). Så här inleddes det:
Hej hej,
jag skriver som spansk läsare som gillar mycket din blog och speciellt språkpolisen avdelningen. Jag tänkte att det skulle vara kul om du låt mig skriva ett inlägg om vad vi spanjorer tycker att det är svårt med det svenska språket. Så skulle svenskarna se att de andra också har problemer med språk och kanske har de samma probelemer och du kan svara och säga hur man kan övervinna dem.
Därför, govänner och språkintresserade tokar: gå till Språkpolisavdelningen och se om ni kanske kan hjälpa Irene lite! (Om inte annat: bara heja på henne.)
God dag kära läsare. Jag heter Irene, är spanjorska och är kär i det svenska språket. Trots detta betyder inte det att jag inte har några svårigheter med detta, precis som ni har. Skulle ni gärna vilja veta vad spanjorer och spanjorskor har svårigheter med? Det ska jag gärna berätta:
Första svårigheten som vi finner är naturligtvis genus. Att veta om det heter en språk eller ett språk är svårt för oss. Det är ju inte logiskt och jag har inte funnit några kriterier för att veta vilket genus ord har.
• Finns det några regler som ni skulle kunna berätta för oss för att veta om det är en eller ett?
Andra svårigheten är kopplad till substantiv också och är pluralis. Det är ju svårt, ett-ord blir vanligtvis samma (ett ord – flera ord) men det finns undantag. Då kommer en-ord: de slutar med a, bygger pluralis form med or (en skola – flera skolor) och internationella en-ord slutar med -er i pluralisform (en restaurang, flera restauranger) men det finns undantag också (en buss – flera bussar) … Det är förvirrande!
• Finns det några mer regler som man kan tillfoga för att veta pluralisformerna?
Ordföljd har också många regler som man bör följa, men det är lite svårt att tänka att i bisatser kommer satsadverbial före verb.
Den konstiga BIFF-regeln. (Wikipedia.)
Man glömmer ofta bort detta när man pratar. Men vi får helt enkelt lära oss placeringen av satsadverbial och att substantiv kommer i första eller tredje position i affirmativa och negativa satser men i andra position i frågor utan frågeord. Då kommer komplement, och vi får lära oss att lokal objekt kommer före temporalobjekt men både kommer efter direkt objekt (’jag dricker juice’, juice är direkt objekt). Uj, det lät inte så svårt i huvudet men när man börjar skriva alla regler så blir det lite krångligt!
• Finns det något som jag har glömt?
Partikelverb är också svårt för det har vi inte på spanska. Vi har inga verb där du kan sätta en preposition efter eller före direkt objekt och som kanske har en andra betydelse beroende på betoning (t.ex. ’hälsapå’ och ’hälsa på’). Då måste man inte bara lära sig vilka verb går tillsammans med vilka prepositioner, utan också betoning och om man får säga ”hälsa mamma på” eller inte.
Men vi är inte klara med det svenska språket! Nu är det dags att prata om fonologi! Ni har ju det där speciella ljudet (som låter lite som störningar på TV måste jag säga) som man kan finna i ord som sju. Jag menar det där sj-ljudet, som för att göra det svårare, varje område uttalar olika.
Betoning är också en hård nöt att knäcka! Svenska har ju en rörlig betoning, och det betyder att även om betoning vanligtvis ligger på första stavelse, kan det hända att några ord har två stavelser som betonas. Det händer också att man lägger tryck på dubbelkonsonanterna så att det blir en annan betoning. Men jag ska inte klaga! Denna speciella betoning är det som ger svenska det speciella tonfallet som jag älskar och som gör att det låter som om man sjunger när man pratar och att det aldrig låter att ni är arga.
Uttal och tricks för att lära sig språk
Men det finns några trick för att lära sig vilket språk som helst: ett är att använda internet och sidor som Busuu där man kan lära sig vokabulär gratis. Ett annat är att skaffa en e-mail-vän genom Interpals och det sista är att ha lektioner med Språkakademier som ger lektioner genom Skype.
Det här var ju alldeles fantastiskt, så jag ställde några frågor till Irene. Som ser ut så här:
Hur gammal är du och när kom du till Sverige?
– Jag är 23 (nästan 24 år) och har inte kommit till Sverige än för jag är rädd att jag ska inte överleva vintern 🙂 Jag har varit där under sommaren för att volontära och plugga svenska men jag bor fortfarande i Spanien. Fast jag funderar på att åka till Sverige och plugga fotografi.
Vad jobbar du med?
– Jag sysslar med översättning, jag har studerat på universitet och nu gör jag masteren och letar efter jobb.
Finns det något att säga om oss svenskar som inte har något med just det svenska språket att göra? (Vi vill ju gärna tro att vi är kalla och hårda på utsidan och varma små nallebjörnar på insidan.)
– Jag tror att svenskarna är jättesnälla, speciellt om de ser att du försöker att lära dig deras språk. Jag tror att det stämmer att de inte är så kalla när man känner dem bra, men det är så svårt i början att få svenska vänner … De är trevliga i alla fall, men därför att de inte uttrycker deras känslor inte samma som spanjorer och spanjorska kan jag inte säga om de tycker om mig eller om de är bara artiga.
Så länge jag bodde i Luleå, var midsommarfirande något absurt oåtkomligt. Som när de på tv pratade om knarket i Stockholm eller spettekakorna i Skåne: inget för oss. Det var ofta 5–10 grader ”varmt”, ibland snöglopp och aldrig någonsin kom jag i närheten av att dansa runt midsommarstången.
Det kan ju förstås haft att göra med det politiska klimatet också. Traditioner och knätofs var lika förbjudet som någonsin den svenska flaggan. Vi diskuterade i familjen att skaffa en flaggstång, men mamma eller pappa sa ”men vad ska grannarna tro?” och så satte vi oss att titta på Familjen Macahan istället. (På en tv som i flera år visade sämre och sämre bild. Alla färger närmare sig rött, och mot slutet av dess livstid hette den ”kommunist-tv:n”.)
Midsommarafton 2014: basketspel i trädgården.Midsommarafton 2008: radioprat i blomsterkrans.Regnig midsommarafton med ministång 2007.Det mest traditionella vi har: Godzilla i midsommarstången. Alla år sedan 2001!Hippie-midsommarn 2006. (”Vi låtsas att mamma har somnat och att pappa dricker öl!!!”)
Nu på fredag kommer vi att frångå våra traditioner att inte ha några traditioner. Ibland cyklar vi till en stång och hoppar runt lite, ibland sitter vi hemma och äter sill, ibland åker vi och köper dyrpizza och ett och annat år har det varit komplett torrlagt eftersom jag har lite svårt att komma ihåg att Systemet ju har stängt på midsommarafton. Men i år ska vi ta de tre yngsta barnen till ett plejs i Strängnäs med dans och sill och massa folk och gräslök och … regn. Under tiden kommer de myndiga ungdomarna hemma att ha FF-party. När jag berättade om våra planer spärrade alla barnen kollektivt upp ögonen och sa med en mun:
– Vad betyder FF?
Och hur de än gissade, lyckades de inte komma på’t. Dagens ungdom asså.
Så. Nu är frågan: vad i hela friden har man för reservplan när det ska bli ett sånt bedrövligt väder att man inte står ut med att vara utomhus kl. 13–21, vilket var meningen?
Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp som i en amerikansk film på det sätt som kallas käpprätt. Klockradion (med trasig radio och alltså strikt talat bara en klocka) visade 05:59. Vem sa hallå? Eller hoho? Eller tjoho? Ropet kom helt klart från nedervåningen, precis vid trappan som leder upp till sovrummen!
Med bultande hjärta lade jag mig ner igen och försökte se framför mig varför någon ropade hallå före klockan sex på morgonen.
En mördare hade kommit in i huset eftersom vi kanske hade glömt att låsa ytterdörren och med sitt hallå! ville han bara varna lite som Jack Nicholson i ”The Shining”.
Någon av de sju i huset (eller sex då, det verkar fånigt att jag räknar med mig själv i sammanhanget) var ute och gick och skrek i sömnen. Fast det var liksom en ung mansröst, så då måste jag räkna bort Tolv-, Femton- och Tjugoettåringen pga. omålbrott och kön.
Någon ville i svinottan lämna ett paket och behövde en underskrift.
Snabbt bestämde jag mig för alternativ 1.
Precis som i en amerikansk film skakade jag lite på huvudet och viskade ”jag måste kolla” till mig själv eller någon annan som kanske lyssnade. Jag gick upp och tassade omkring i huset ett tag i alldeles olämplig klädsel.
Ungefär så här.
Alla tänkbara dörrar var låsta, köket var städat (!), köksklockan tickade och det susade i vårt ventilationssystem. För att skrämma fram mördaren, hostade jag till lite, men eftersom en liten hostning med Hollywoodmått mätt betyder att jag strax kommer att dö i en galopperande blodhostesjukdom, fortsatte mördaren att gömma sig.
Ungefär så här.
I min lilla läckra sov-outfit smög jag tillbaka till Storasängenlandet och kröp ner och försökte somna om, men fastnade i en halvdröm där jag försökte prata knäppgökar till rätta och samtidigt hämnas oförrätter … när jag plötsligt hörde mördaren igen. Genom det öppna fönstret. Från ett träd i trädgården.
Jag har aldrig haft gott om pengar (be mig nu inte definiera ”gott om”), och har därför inte någonsin köpt dyrt för att det ju håller bättre eller faktiskt är mer estetiskt tilltalande.
Därför har jag och min dyre djefla make under våra 30 år tillsammans betalat en och annan extraslant för
billiga bilar som man kan köra knytnäven genom plåten på och som måste paniklagas inför besiktningen
billiga skor som orsakar hälseneknaster och hälsporreskit och i förlängningen kostsamma läkarbesök
billigt virke med kvisttrubbel och spiralfunktion som är omöjligt att använda
billig fasadfärg i tre olika färgbrytningar och fyra olika kvalitetsnivåer
billiga teflonstekpannor som flagar som en nysolad rödhåring.
Att laga sekruttbil med silvertejp.
Å andra sidan har vi sparat pengar för att ha råd med dessa dumheter på att
låta mig klippa barnen hemma i köket med kökssaxen
sprida ett rykte att vi kan användas som klädåtervinningsstation
aldrig ens komma på tanken att åka till Thailand över jul
cykla så mycket som möjligt innan cykeltjuvarna kommer och tar skrällena vi har.
Stackars, stackars Tjugotreåringen i tvåårsåldern.
Är ni lika dumma som vi?
Fotnot
Detta skrivs som en svidande påminnelse till mig själv att aldrig mer köpa billiga joggingskor och sedan ha på mig dem i fyra år, lagade med silvertejp ”för att de ju är så sköna”.
Av dessa skor orsakad hälsporre all over again är min diagnos.
Som jag har berättat förut, har jag ju basketfest i huset en gång per år. I år var temat ”återvinning”, så vi serverade gamla rester, drog fram gammalt festpynt och hade pysselstund med gamla toarullar. (Exempel på andra fester: sällskapsresan, Oscar, schlager, sjukhus, basket.)
Man pyntar då huset med matchdräkter, rullar ut den röda mattan och sätter en tidningshatt på den årligen återkommande papier maché-grisen och låter deltagarna (iklädda återvinningsplastpåsekjolar) gå tipsrundanJag återvann min utklädsel som basketprotokoll.Pysselstundstävlingen vanns förstås av gruppen som gjorde en basketkorg.
I lördags var jag på en helt annan fest – en ta-studenten-mottagning. Det är svårt att få folk till sådana eftersom alla utgångna studenter ju firar sin bedrift (harrrkl) på samma dag och på liknande sätt och alla far omkring som rön för vinden och ingen stannar särskilt länge någonstans.
Utom jag och några till.
Jag hamnade nämligen i en så trevlig trädgård med så roligt folk att det var komplett omöjligt att ta sig därifrån. Än en gång var det basketspelare (18–53 år) och i en så salig blandning att trivseln bara kokade. Vi spelade musik på farlig dB-nivå, dansade i våra bekväma skor och orkade precis hur mycket skutt som helst eftersom vi är så ohyggligt vältränade och inte alls har ont i knäna, nej.
Till saken hör att det var ett sånt jävla skitväder att partytältet höll på att fara all världens väg (här surras det fast), alla vackra klänningar doldes av filtar och hoodies och att säkert en liter bubbel per timme spilldes ut av vinden. Men så länge vi dansade var det varmt.
Men nu är frågan: vad gör en fest rolig/bra/svettig/svår att lämna?
God mat, jovisst.
Bubbel i långa banor, jodå.
Musik, jaaaaa.
Jag gillar tipsrundor och roliga tal, men det gör ju inte alla.
Att Champions League-finalen kunde tittas på i inte bara ett utan två rum var ju fantastisk lyx.
Men till syvende och sist kanske det är en magisk faktor som man inte riktigt kan sätta fingret på? Om man googlar som en klant, kan man hitta tips som att
ha LSD till gästerna i en låda på toa
sätta upp tydliga förbudsskyltar mot urinering i krukväxterna
hänga upp rena handdukar på toa (samma prioritet som LSD)
spela trallvänlig och populär musik, men för guds skull inte jazz
inleda all dans med jazz
se till att ”alla har det trevligt hela tiden”.
Mina egna banala tips är att alla ska vara bekvämt klädda, kunna hitta sköna och tysta hörn att dra sig undan till och att värden ska slappna av och låta folk göra som de vill. Utom kanske att klättra upp på hustaket och gå vilse i källaren samt urinera i krukväxterna.
En ohyggligt pedagogisk tipsfilm med stort fokus på ”fun” (tio minuter lång – jösses vad de hade tålamod förr i tiden):
Hur gammal är du och när kom du till Sverige?
