Etikett: pengar

Vilken bank är bäst? (Judgement Day: Skandiabanken & Handelsbanken & SEB)

Publicerat av Lotten Bergman den 2 januari 2015 23:10

Detta inlägg är en sequel, förstår ni. Här finns del 1. Och här finns förresten del 1,5 – när jag lyckades skapa ett konto på Skandiabanken, vilket bara tog drygt två år.

Kort sammanfattning för konstigt folk som inte klickar på länkarna ovan:

Vi har sedan Eldkvarn var som mest poppis haft en och samma bank i Lund. Detta är extremt opraktiskt, men vår personliga bankman gav oss huslån trots våra bedrövliga finanser. Sedan jag vet inte hur många år har vi funderat på att byta bank men huuuuu vad svårt det har varit att

bestämma sig för vilken bank vi ska välja
de facto göra bytet.

200kronor_ib Detta har varit lika svårt som det var för Indiana Jones att hitta stentavlorna eftersom säkerheten är värre (eller bättre eller större eller starkare) än den runt Mona Lisa. På banksajterna står det att det är lätt som en plätt och bakom mig står Orangeluvan hela tiden och skriker att

– Skandiabanken är en jättebra bank! Det är VÄRT allt krångel! Man slipper dosa! Alla på supporten är jättesnälla!

Slut på sammanfattningen.

I mellandagarna lyckades jag (till ingens förvåning) klanta mig och inte få ordning på alla pin- och sifferkombinationer och sabotera min inloggning till Bank-ID:t. Jag ringde till Skandia för att få en ny kod, men fick beskedet att jag skulle måsta skriva ett pappersbrev – som jag egenhändigt skulle skriva under – för att få en ny kod, men att det nog skulle gå jättebra. Sedan skulle Skandia skicka en ny kod till mig i ett rekommenderat brev. Eftersom jag förra gången fick brevet adresserat till ”Charlotte” trots att jag sedan flera år i folkbokföringen heter ”Lotten”, frågade jag om de hade rätt namn i sin dator för att slippa stå på Ica och skrika att jag heter LOTTEN OCH INTE NÅT ANNAT!

– Det får jag inte tala om.
– Jag ger dig mitt personnummer, mitt bankkonto, min själ och du kan inte tala om om det står rätt namn?
– Nej, banksäkerhe…
– Okej.

Idag bestämde jag mig för att krånglet med Skandiabanken skulle få ett slut. Jag låter bli att sätta in pengar på mitt konto där (det är fortfarande tomt, ja) och skaffar mig ett annat. En bank med kontor så att man kan gå in och göra sina ärenden fysiskt om man så vill!

100kronor_gg

– Hej! Jag vill öppna ett konto här på Handelsbanken! Och till min dotter! Vi har fyllt i den här blanketten och min man som ligger hemma med ryggskott har också skrivit under! Kolla!
– Är ni kund hos oss tidigare?
– Eh, nej, men jag vill bli!
– Oj. Ja, då måste jag gå och fråga min kollega här.

… visk visk visk skak på huvudet visk visk, mera skak på huvudet visk visk …

– Tyvärr kan din dotter inte få ett konto utan att ni har det, och för att få ett måste ni fylla i en blankett här. Våra rutiner …
– Helt okej, blanketter är roliga att fylla i!

Men hu, så svårt det var! Jag skulle ange min årsinkomst (omöjligt som egenföretagare), antalet gånger jag ville ta ut kontanter, hur många gånger jag skulle få eller föra ut pengar till utlandet – och i så fall hur stora summor det skulle vara – men det är som bekant svårt att sia, särskilt om framtiden.

– Kunde jag ha hittat den här blanketten på nätet och fyllt i den hemma där jag har tillgång till mina siffror?
– Jag tror det.
– Hm. Konstigt, för jag hittade den inte. Nåja.
– Våra rutiner är sådana att …

Och det var andra gången rutinerna drogs fram. Men inte sista. Fjortonåringen som var med mig stirrade och gapade och viskade ”men mamma!” ju längre jag stod där och ifrågasatte Handelsbankens rutiner. För när blanketten var ifylld, hade jag inte ett konto. Nej.

– Nu kommer vi att ringa till dig för att kalla dig till ett möte. Efter mötet kan du få ett konto.
– Men kan vi inte boka ett möte nu?
– Nej, våra rutiner är … och rutinerna … och … tidigast på torsdag nästa ve…
– Varför måste jag komma på ett möte?
– Vi ser gärna att våra kunder … rutinerna … prata igenom … personlig kontakt …

50kronor_evert Jag försökte förklara att jag bara ville ha ett enkelt sparkonto med kanske 500 kr på och att jag om allt funkade kanske skulle flytta över allt till just Handelsbanken men att jag ville prova först och att om Fjortonåringen skulle kunna få ett konto och prova hon också … bla bla bla.

Men nej. Jag fick inget konto och Fjortonåringens ansökan fick vi ta med oss hem för ”annars kanske den kommer bort här på banken”, sa banktjänstemannen.

– Så då ska jag ta hem den och slarva bort den istället? sa jag med ett snett leende.

Vi gick ut och lämnade Handelsbanken bakom oss och trampade in på SEB rakt över gatan istället.

– Hej! Jag tänkte öppna ett konto här!
– Jaha, det går bra. Personnummer?

Fem minuter senare hade jag – utan att ha angett något annat än mitt personnummer – ett sprillans nytt konto som jag kan flytta över 500 kronor till utan några som helst problem.

Fortsättning följer förmodligen …

80 kommentarer

Med huvudet under armen i England

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2013 12:27

Ni vet hur man gör allt för att som gäst

hjälpa till
inte vara till besvär
på något sätt betala maten
vara välkommen tillbaka en annan gång.

Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.

Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, ”2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att ”även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.

Under tyngden av bautacips knäade barnen. — Under tyngden av bautachips knäade barnen.

Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.

Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.

– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.

Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.

– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.

Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!

Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.

Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.

Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.

Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!

– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?

Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.

– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!

Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.

– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.

Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!

Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.

95 kommentarer

– Vad skulle du göra om du vann en miljon?

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2013 17:59

Så har man väl alltid sagt, eller hur? En miljon kronor var så överdrivet mycket t.ex. år 1976 att det inte riktigt gick att greppa. Nu känns det som om en miljonvinst snarare skulle få mig att säga:

– Va? Inte mer? Med en miljon kan jag inte ens betala tillbaka mina lån. Fnys! Pah! Du kan ta din gamla miljon och stoppa u…

Förlåt, jag blev lite till mig.

När jag nu kollar, visar det sig att en miljon 1976 bara motsvarar 4,6 miljoner kronor idag. Vad får man för en sådan liten slant då? En etta på Söder? Eller vänta, 400 jättefina, extremt stadiga utomhusbasketkorgar! Ja!

Fast gärna med den lilla fyrkanten på plankan så att den inte ser så naken ut.

Faktum är att det är det enda jag känner att jag behöver (förutom nya gummistövlar) just nu: 399 basketkorgar till 399 skolor och en till mig. (Nej, jag har inte räknat fel: man måste inte ha två korgar och spela helplansbasket.) Sedan eftersom jag ju får grupprabatt pga. det stora inköpet, kommer jag att ha råd med några bollar också. Närmare bestämt 401. (Två till mig.)

Men okej, om jag nu vann en futtig miljon och inte fick ge bort något och heller inte betala tillbaka några lån, skulle jag ha köpt en friggebod full med sängplatser. Och satt en basketkorg på ena gaveln. Och sedan kokat jättedyr mat till alla gäster i den här som jag också skulle ha fått råd att köpa:

Er tur nu: slösa bort en miljon (nej, inte 4,6 – nån måtta får det vara på min givmildhet) på sådant som egentligen bara roar och gagnar just er. Ingen välgörenhet här inte!

113 kommentarer

Reflektioner efter Strindbergsutställning

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2012 10:46

”Blomman vid stranden.” Där står han. Ensam.

Jag funderar lite på det här med pengar eftersom jag igår var på Bukowskis utställning av Strindbergs målerier. I recensionerna och blogginläggen om det djefla målandet ingår det alltid en sur vinkling om att ”tavlorna inte är värda sitt pris” och att han faktiskt inte alls var en fin bildkonstnär även om han skrev som vore han en nationalskald. Dessutom var han dum mot sina fruar. (Jodå, det är nästan alltid med.)

”Den ensamma giftsvampen.” Där står han igen. Ensam.

I en annan kulturyttring hade man häromdagen rea på inträdesbiljetterna eftersom publiken inte kom. Det handlar förstås om ishockey-VM där det hutlöst höga priset 1 300 kr sänktes till 400 kr, vilket fortfarande faktiskt är en rätt rejäl summa. Några av de förutseende som hade köpt de dyra biljetterna blev följaktligen kränkta och kände sig lurade och fick tillfälle att berätta om sina känslor i både tidning och tv.

Inte lika lättstötta danskar igår eftermiddag.

Från Strindberg och hockey är steget inte långt till handväskor. För himmel och pannkaka vad det köps handväskor. En del är så fula att jag hellre hade släpat på ett kors än på en sådan. Vilket lustigt nog är precis vad handväskeägarna säger om min ~~second handryggsäck~~ begagnade ryggsäck som är bäst i hela världen och som inte tillverkas längre men som har alla fack en ryggsäck ska ha.

Alla som har råd att köpa fula tavlor, dyra hockeybiljetter och schabrak till opraktiska läppstifthållare får väl göra det. Vi kan inte ändra på det lika lite som de kan ändra på min fäblesse för gamla gympaskor och dammiga ryggsäckar.

Så hur var Strindbergsutställningen? Det var en sann happening! Först köpte alla varsin biljett på nätet, där man fick kryssa för att man förstod att man måste legitimera sig i entrén. Vi köade i god tid och fick visa upp legitimation och hade man inte leg med sig blev man avvisad med ett huvudet på sniskan medelst skak-beklagande. Väl inne i lokalen blev vi alla skannade och fick lämna ifrån oss allt av metall i små korgar medan personalen med ett fantastiskt tålamod sa:

– Lägg allt av metall i korgarna.
– Ja. Allt av metall.
– Om telefonen är av metall, ja.
– Har du nycklar i fickan? Ja, dom där, dom av metall.

Fotoförbudsskyltarna fick jag tyvärr inte ta bild på, men de såg ut såhär:

Så då gjorde jag inte det.

Tydligen ingen annan heller, för ingen såg när min telefon av misstag tog den här bilden.

En man langade upp fyra mobiler på ett fullständigt självklart sätt. En man i grön jaktväst fick lämna ifrån sig sin kniv. Tre olika damer klapprade med frenesi in bland tavlorna utan att plocka åt sig sina saker så att vakterna fick tjoa lite och kalla tillbaka dem. Vi tog oss alla åt hakan och hummade och tittade nära och tog steg tillbaka och allt var precis som på Louvren.

Slutsats:

Strindberg var en inte helt oäven målare som satt på kammarn och målade med bestick.
Säkerheten på Bukowskis är verkligen rigorös (alla som inte kunde legitimera sig blev verkligen avvisade). Till en början, i alla fall (se nedan).
Nu kommer alla tavlorna att vandra hem till de privata samlarna som äger dem och alla handväskförsedda utställningsbesökare likaså.
Faksimilen av Ockulta dagboken är helt fantastisk och alla som får en chans att bläddra i den kommer omedelbart att springa hem och börja skriva dagbok för hand. Igen.

Efter visningen puttades vi ut i trapphus och kringelikrokar … helt oövervakade! Här kunde vilka taveltjuvar som helst ha smitit in! Skandal! Ring polisen!

Nu ska jag trygga släktens monetära framtid genom att måla på mig ett litet lager som om 100 år kommer att ställas ut på Bukowskis. För att som Strindberg vara före min tid måste jag förstås måla på konstiga underlag och sedan odla krasse på alltihop för att stå ut i mängden.

28 kommentarer

Nu ska vi lösa den ekonomiska krisen i Grekland

Publicerat av Lotten Bergman den 1 oktober 2011 16:11

Det finns en gammal datorutvecklare, uppfinnare, föreläsare och allmän mentor som heter Werner Schneider. (Det finns många som heter just Werner Schneider, så han är lite svårgooglad. Länken ovan går till en artikel från 1994, där Werner berättar att han har ”svårt att hantera sin datorpost”. Jag ska fixa en Wikipediaartikel strax.) Werner är hur driftig och fiffig som helst och just nu sjösätter han ett projekt tillsammans med min pappa och den djefla mannen. Mellan driftigheterna, uppfinningarna och problemlösningarna smattrar lärorika samt sedelärande historier ur Werners mun.

Igår löste han på några få minuter Greklands små problem på detta vis (men här med mina många och långa ord):

En rödbrusig tysk vid namn Wolfgang på besök i Grekland tänker ta in på hotell i Aten eftersom han är trött och inte orkar åka hem till sin omysiga lägenhet. Han är inte bara petig med ölen och sauerkrautern utan även med rumskvaliteter, så han begär i hotellreceptionen att få kontrollera rummet innan han bestämmer sig.

– Javisst, men då måste jag först ha 100 euro som ~~disposition~~ deposition, säger den magre portieren Nicolas som just då står i receptionen.
– Aber jawohl, säger tysken och slänger upp en sedel som han haft med sig från München.

När tysken tar den skrangliga hissen upp till hotellets femte våning, tar portieren 100-lappen och springer på lätta steg till den svartmuskige slaktaren Vassilis, som han är skyldig 100 euro sedan han redan för tre månader sedan började handla på krita.

Den förvånade Vassilis – som är van vid att Nicolas inte alls betalar sina skulder när han ska – tackar och tar emot och tänker att jamen vad fint, då ska portieren få köpa souvlakispett av mig även nästa vecka. Sedan tar han samma gamla 100-lapp och går rakt över gatan till sin svåger med det stora, lockiga men numera gråa håret för det är han – Adonis – som sköter köttleveranserna i sin fina kylbil som han köpte på auktion år 2002.

Slaktaren har länge varit skyldig honom 100 euro, vilket har fått hans syster (som ju är gift med den skönlockige kylbilsmannen) att börja knorra och dra upp oförrätter från deras gemensamma barndom.

– Tssssst, mumlar slaktaren Vassilis, nu kommer kära syster inte att prata om hur jag drog henne i flätorna eller att hota med att berätta för mamma.

Kylbilsmannen Adonis tar cigarren ur munnen och skrattar ett bullrande skratt när han får den efterlängtade 100-lappen och han tänker att ”det var då på tiden”. När slaktarsvågern med lättat hjärta och små hoppsasteg har gått hem till sina skinkor och grisfötter, samlar Adonis sig och går till Sophia, som ju som vanligt står och hänger i gathörnet som hon kallar sitt.

– Pssst. Pengarna. Här, 100 jämnt. Närma dig inte min hustru – nu är vi kvitt!

Sophia stryker bort sin envisa hårslinga som har halkat ner och som vanligt kliar henne på näsan, ler mot Adonis och tar emot pengarna, som hon stoppar ner i dekolletaget. Visserligen har hon en fungerande handväska med portmonnä som hon fick av sin moster när hon fyllde 23 år, men det är så praktiskt med pengarna nära hjärtat. På höga klackar men med stadiga steg vandrar hon sedan iväg till det närbelägna hotellet, där hon brukar ta in på lunchen.

– Nicolas, säger hon. Jag hade inte glömt. Här är betalningen för rummet igår och förra veckan.

Och så lägger Sophia den vältummade 100-eurosedeln på disken och går iväg till sitt hörn igen. I samma ögonblick kommer den arge, ännu mer rödbrusige tysken Wolfgang ut ur hissen.

– Aber doch, den hissen schtannade halbwegs! Rummet var virkligen nicht in ordnung! Ich komme nicht här zu schlafen utan will istället gå till grannhotellet! Ge mig genast tillbaken alle meine pengar!

Tysken får sin hundring. Alla har fått sin hundring. Ingen har förlorat ett öre men alla har fått sina pengar och betalat sina skulder.

Häpp …?

– Nä, jag har inte gjort nåt! Vissel, vissel.

Nu måste vi ju protestera mot diverse detaljer som att det faktiskt är väldigt besvärligt att samla alla som är skyldiga varandra exakt samma summa och att alla dessutom måste ha använda samma, smidiga betalningssätt som inte tar tre bankdagar att effektiviseras och att ingen får för sig att pruta eller lägga på ränta. (Brukar man förresten lämna deposition när man vill kolla på ett hotellrum?) Den lilla detaljen att den magre portieren Nicolas faktiskt använder pengar som han på inga villkor har rätt till och att han därför är kriminell får vi ju också ta med i bilden – men ponera att han först frågar den gode Wolfgang om han får låtsas att pengen är hans? Bara en liten stund? Är allt ok då?

30 kommentarer

Håll i pengarna!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 augusti 2006 09:46

Visserligen får man inte som egenföretagare lön den 25:e som andra, men vi brukar fira ”lönehelgen” ändå, med lite pukor, trumpeter, pizza och chips. När vi bodde i Lund var det O’Vesuvios gigantiska pizza med färska grönsaker. Numera ligger det en farlig massa kebabbitar under köksbordet efter pizzamåltiderna.

Sedan 1985 äter jag inte skinka på pizza efter att ha köpt en strax bredvid Skatteskrapan i Stockholm. I munnen hittade jag nämligen plötsligt ett väldigt, väldigt litet lårben. (Ja, jag vet, Råttan i pizzan och Bengt af Klintberg, men detta är faktiskt sant. Och så kan jag ju passa på att i sammanhanget berätta att min mamma har varit barnvakt till Manne af Klintberg, fast innan han blev clown.)

Men vad jag skulle säga är att jag är dålig på att hålla i pengar. De rinner inte mellan fingrarna och det är inte hål i börsen – jag vet mycket väl att det är mitt eget fel att jag inte har en årslön på banken. Eller en månadslön på banken. Eller en dagslön på banken.

Fast man kan ju göra som de gör hemma hos min syster.

22 kommentarer