Loading
Lotten
  • Om mig
  • Julkalenderfacit
  • Kåseriskafferi
  • Bloggen
    • Bloggarkiv
  • Föreläsningar & kurser
  • Minnesvärt
  • Språkpolis
  • Integritetspolicy
  • Search

Posts

Bloggen

När min pappa inte fick Nobelpris

I torsdags satte jag mig på tåget med pappa (som just denna dag fyllde 81 år) för att åka på begravning i Linköping. Den avlidne var Kari Marklund‚ som förutom pappas bästa kompis sedan 1940-talet även var min gamle chef på Nationalencyklopedin.

SvD 1987. En medioker student som disputerade i fysik, ja.

Men i mina ögon var han främst basketnörd.

SvD 1973. Två år senare sa Kari allvarligt till mig att jag borde spela basket. Jag nickade och tänkte ”aldrig i livet”.

Pappa och Kari spelade basket och pingis tillsammans och tog båda studenten vid läroverket i Luleå, sedan flyttade Kari till Uppsala för att läsa teoretisk fysik medan pappa pluggade kemi i Stockholm. Och nu blir det många naturvetenskapliga och okända ord för oss humanister. 

Kari forskade i hur helium uppför sig nära den absoluta nollpunkten, där det kan användas för att göra olika material supraledande – alltså så att de leder ström utan energiförlust.  Normalt gäller att om man har t.ex. en koppartråd som leder ström, så blir spänningen svagare och svagare och försvinner helt efter ungefär en kilometer. (En kilometer koppartråd? Wow, liksom.)

Pappa forskade i blandoxider av övergångsmetaller (di där grundämnena i mitten av periodiska systemet). De grundämnen som ingår i blandningen är väldigt lika varandra, och de stackars elektronerna blir därför virriga och vet inte riktigt vilka atomer de tillhör. De hoppar därför lätt över från en atom till en annan – utan energiförlust.

Ser ni kursiveringen!? Båda två satt alltså hela dagarna och funderade på ting som hade med saknad energiförlust att göra! Lattjo! Revolutionerande! Fantastiskt! Men … de hade ingen aning om att så var fallet. De disputerade på olika håll och levde livets glada dagar, helt obekymrade.

SvD 1973.

Några år senare satt en forskargrupp i USA och kom på att exakt de blandoxider som pappa forskade i var supraledande – vid ganska hög temperaturer. Och fick naturligtvis Nobelpris för detta.

Gaaaaah. Om pappa och Kari i slutet av 1950-talet hade spelat mindre pingis respektive basket och istället snackat om sina forskningsprojekt, skulle de ha kunnat lista ut att pappas blandoxider skulle kunna vara supraledande. Vi hade säkert flyttat till USA och så hade jag blivit världsberömd skådespelerska i Hollywood, vilket ju var min plan ända till 1988 (när jag började jobba på NE).

Just nu försöker forskarna tillverka datorer med hjälp av de förnicklade blandoxiderna. Och det kan ju vem som helst fatta att om vi kan använda datorer som inte drar någon ström, så skulle det vara ett klipp för mänskligheten och världens alla sladdhärvor skulle kunna fara åt pipsvängen.

Själv får jag inte Nobelpriset i litteratur nästan varje år. Så … när fick ni inte Nobelpris?

Share
10 November, 2018/35 Comments/by Lotten Bergman
Bloggen

Mitt bollsinne och ”Bragden”

Jag har inge vidare bollsinne. Det jag kan göra med en boll, har jag tränat upp under 35 års basketspelande. Jag ser inte klok ut om jag försöker slå till en tennisboll med ett brännbollsträ som är mindre än en stekpanna eller tjongar till en volleyboll utan touch-feeling – och jag kan inte på några villkor jonglera småbollar eller trixa med trasan. Men jag kan spela basket.

Och så kan jag ju serva i pingis. Att sedan returnera den lilla bolluschlingen som kommer tillbaka med en farlig underskruv är komplett omöjligt – eftersom det är min pappa som står på andra sidan bordet. Alla pingisspelare är mina idoler, och då särskilt bragdmännen från slutet av 80-talet och början av 90-talet. (Jorå, Stellan Bengtsson och Hammaren Johansson som kom först var ok de också.)

När pappa spelade i pingis-VM i juni (oldboys dårå), var Äpplet med och spelade. Jag klev över avspärrningar, trampade små barn och gamla tanter på fötterna och hängde över kanten på Globens läktarplats för att kunna ta denna bild:

Det är han som tittar hitåt med röd racket i handen.

Det är han som tittar hitåt med röd racket i handen.

Alla som står i bakgrunden på bilden ovan är funktionärer eller spelare … som liksom jag har armbågat sig fram till en plats för att få en skymt av Den Store Liraren. (Varken J-O Waldner eller Jörgen Persson var där.)

Så här glad var pappa när han skulle få spela:

Per Stenson 2012.

Per Stenson 2012.

Per Stenson 1953. “Min racketfattning är helt oacceptabel.”

Men nu till mitt ärende. Igår gick ”Bragden” på tv – en dokumentär om det svenska pingisundret – och denna dokumentär var så bra att jag inte kunde sitta ner i soffan och titta. Jag stod upp och klappade händerna, tjoade med, gick upp på tå vid de svåraste bollarna och skrattade åt de synnerligen magra benen som alla stod på.

Se den!

Emellanåt får man skåda de tre inte särskilt grånade herrarna visa hur kineserna spelade och hur svenskarna försökte komma åt spelets hemlighet. Och nu bryter jag säkert någon upphovsrättsslig regel med denna bild, men so sue me, it’s for a good cause.

J-O Waldner, Mikael Appelgren och Jörgen Persson.

J-O Waldner, Mikael Appelgren och Jörgen Persson.

(Den finns på SVTplay i 29 dagar till och man måste inte vara pingistoka för att gilla den.)

Fotnot
Min egen största bragd var när jag en gång efter tre förlängningar lyckades sätta ett avgörande straffkast.

Share
22 August, 2012/39 Comments/by Lotten Bergman
Bloggen

Underliga saker hända i bloggvärlden

Sisådärja, nu har jag fått mig en välbehövlig teateröverdos. Igår såg jag en föreställning kl. 16 och en kl. 19. Men hur kommer det sig? Är jag plötsligt teaterbesatt eller bara lite allmänt från vettet?

Jo, jag skrev ju för ett knappt år sedan om ett förfärligt fult släktfoto. Jämtlands läns teater hittade det på bloggen och bad om att få använda det i fonden i föreställningen ”Historien om en Grävling” – med versalt G där, ja.

Pappa (vid pilen) och jag satt och fnissade längst fram. Pjäsen var bra och skådespelarna fick (trots att jag är ogin och kritisk mot nästan alla som har mitt drömyrke) med beröm godkänt.

En annan teater bad att få låna en av mina telefoner som jag har gömt i källaren (för att kunna pryda … livet med). Denna agerar sedan två månader med *ryyys* Staffan Westerberg i ”Bländ verk” – med mellanslag där, ja. Nu är ju Staffan Westerberg från Luleå och gick nästan i samma klass som min pappa, så det kanske är dags att förlåta honom för Vilse i pannkakan och Syster Yster? Fast bara kanske.

Telefonen såg misstänkt smutsig och kladdig ut. Undrar jag om den mådde bra bland dessa neurotiska rollfigurer.

Mellan pjäserna hann jag och pappa äta på en restaurang som tydligen har varit hans stamlokus sedan 1957. (Han går dit en gång vart tionde år.) Då åt han entrecôte för 4 kronor och 75 öre, igår kostade den 192 kronor men var sig tydligen lik. Själv åt jag fisk eftersom jag aldrig äter fisk.

Om ni hade varit som Sherlock Holmes, hade ni ur bilden kunnat utläsa massvis. De elementära ledtrådarna är kartor, gammal mobil, målad duk, menyer, utepågatanservering, askkopp och en liten öl.
Share
5 May, 2008/13 Comments/by Lotten Bergman
Bloggen

Min barndoms somrar: 1975

Plåster på stortårna och getingstick i armhålan. Piggelin Päronsplitt med bilder i och myggbett på smalbenen. Påssjuka och gräl med mormor.

Sommaren 1975 var varm och lyckad. Anders Gärderud var i världsrekordslag, Björn Borg vann inte Wimbledon och Greta Garbo var på besök i Sverige. Mina föräldrar hyrde min mormors kusins stora hus på Ljusterö (Laggarsvik) och där låg jag med påssjuka och åt glass. Mormor kom på långbesök och var arg som ett bi. Mamma grät och mormor blev ännu mer irriterad. I ett försök att kommunicera med barn, sa hon till den då nioårige Broder Jakob:

– Jahaja, vad ska du bli när du blir stor, då?
– Jag ska bli kemist – precis som pappa! sa Jakob stolt.
– Nämen, ha, det har du då inga förutsättningar för!

Inte trodde jag att Broder Jakob skulle förstå ”inga förutsättningar för”, men det gjorde han. Och började gråta. Mamma blev skogstokig och skällde ut mormor, packade hennes prylar i femton väskor och påsar (vi packar så i denna del av släkten), föste ner henne till båten och sade att nu fick det vara nog. Och så grät hon. Jag grät inte, det gjorde ju så himla ont att röra käkarna.

Mormor hämnades förstås. När den underbara skärgårdssommaren var slut (mamma och pappa var båda lärare med tio veckors semester), åkte vi tillbaka till Luleå och bestämde oss för att Ljusterö, det var himmelriket på jorden och där skulle vi tillbringa somrarna resten av livet. Mormors kusin kontaktade på hösten mormor och sade:

– Jag hörde att de trivdes i huset. Nu inser jag att jag börjar bli till åren kommen, och vill sälja det. Jag hade tänkt mig 110 000 kronor, tror du att din dotter skulle vara intresserad?
– Nej, sa mormor.

Sedan talade hon förstås om detta för oss när huset hade sålts till någon annan.

Ibland gör vi sådant som jag misstänker blir ett minne för livet. När min engelska kusin och min pappa var på besök häromdagen, bestämde vi oss för att gå ner till badsjön fastän regnet hängde i luften. Vi kunde vid samma tidpunkt ha åkt för att se Stefan Holm hoppa höjd i SM, vilket också hade varit ett minne för livet. Vad varken vi eller Stefan Holm anade, var att regnet som hängde i luften var ett skyfall.

Min pappa badar. (Bra titel på en bok?)

Regnet öste ner och vi badade och badade. Himlen blev nattsvart och regnet slog mot vattenytan. Sjön kokade. Jag ville stoppa en jättestor tepåse och göra te av hela havet som stormade. Alla skrattade och skrek. Det var sommaren 2007.

—–
(Broder Jakob blev inte kemist, men vinkännare. Lite kemi i alla fall?)

Share
14 August, 2007/41 Comments/by Lotten Bergman

Köp min bok!

Swish: 070-8885542

Payson

Julkalendern 2018

Mejla mig gärna

lotten@bergman.com

Archives

Letar du efter något?

Läs gamla inlägg

December 2019
M T W T F S S
« Nov    
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

De fem senaste

  • Lilla Julkalendern 2019: trettonde luckan 13 December, 2019
  • Facit till lucka 11 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2019) 12 December, 2019
  • Lilla Julkalendern 2019: elfte luckan 11 December, 2019
  • Facit till lucka 9 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2019) 10 December, 2019
  • Lilla Julkalendern 2019: nionde luckan 9 December, 2019

I källaren

December 2019
M T W T F S S
« Nov    
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Archives

©Lotten Bergman - Enfold Theme by Kriesi
We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue to use this site we will assume that you are happy with it.Ok
Scroll to top