Denna veckas arbetsläger är ett tio dagar långt krig mot Ölands flugor.
– Men ni kan väl bara gå ut där flugorna blåser bort? säger ni.
– Men pfffft, nu är det ju inomhus vi ska snickra, svarar jag uppbragt.
Icke desto mindre gjorde jag precis så igår: gick ut för att få vara ifred från de sömniga surrmonstren. Jag räfsade en äng och lade hö på hög, sorterade en miljard skruvar från anno dazumal. En del la jag si och andra la jag så. En del la jag åt sidan, en del la jag för sig. En del hade raka spår, dom lade jag för sig, andra var för korta, dom lade jag för sig. En del hade kantfnas, dom la jag på sitt håll. En del hade böjt sig, dom lade jag för sig, en del var angripna av rost, dom la jag åt sidan i en särskild hög för sig. En del hade kroknat, dom lade jag för sig, en del var prima självborrande, dom lade jag för mig. (Karl Nilsson)
Bitsen – dyrgriparna som jag älskar som vore de mina egna barn – fick bo i en alldeles egen hög. Många verkar ha rymt hemifrån, så till min stora glädje måste jag nog köpa nya.
Huset på Öland är alltså min systers, och här har jag sedan förra hösten bl.a. hittat en panel, hittat gamla tapeter bakom en fuktskada, målat nyupptäckta spegeldörrar och rivit loss en herrans massa masonit, plywood och plastmattor. Jag har även lyckats riva loss och sabotera elen som sattes in för ungefär 100 år sedan, vilket jag inte alls fick bannor för.
Denna gång har vi med oss vår glada, spralliga, pigga och roliga pappa, som irrar runt i ett alzhemierrus. Vi ser till att ha strikta rutiner och har honom att lyfta tunga saker och flytta nyslaget gräs samt äta palt och dricka kaffe så ofta som möjligt. Eftersom han inte kommer ihåg var han är eller hur han hamnade just där han är, påminner vi med stora lappar på väggarna. Det funkar alldeles ypperligt!
Men störst fokus har vi på att snickra, fixa, riva, måla, tvätta och göra fel.
Nu till denna resas hyrbil. Ni vet hur det brukar vara – sätena går inte att fälla ner, bilen är pytteliten, bilen startar inte, bilens larm tutar hela natten … Men det är smällar man får ta när man inte kan köra sin egen sekruttbil alla långa mil.
Well. När vi körde mot Öland i torsdags, stannade vi till för att äta lunch på Tindereds Lantkök längsmed E22. När vi kom ut till bilen, hade en smitare, bov, bandit samt klåpare knöcklat till båda dörrarna på vänstersidan.
Nä, nu har jag suttit stilla vid tangentbordet på tok för länge. Flugor måste mördas och gammal gullfiber med äkta små glasbitar i måste krypa innanför kläderna!
