Etikett: pappa

Fars dag – ett äventyr!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 maj, 2020, 13:28

(Nej, lugn, fars dag är inte i faggorna. Det är bara en parafras på förra inläggets rubrik.)

Som jag har berättat många gånger tidigare, är min pappa ett underverk till pingislirare som sedan han fyllde 80 helst tränar en sisådär 37 gånger i veckan. Men så kom corona och alla i den där åldern skulle hålla sig hemma. Så nu åker min lillasyster Orangeluvan och levererar mat och ser till att inte ens röra hans betalkort eller legitimation. Alla gamla pingisveteraner i grannskapet vandrar som osaliga andar omkring på stela ben med bollhallucinationer.

Bild från förra året, när pensionärer fortfarande fick gå till frisören.

I söndags ringde pappa och meddelade att han skulle komma och hälsa på Orangeluvan. Bara på verandan. Bara på en kopp kaffe. Per cykel. Orangeluvan tänkte ”jaha” och ”men hittar han?” samt ”minnet och därmed lokalsinnet är ju inte vad det har varit, kommer det här att vara en bra idé?”.

– Men … kan du fortfarande cykla? undrade hon.
– Fnys, fnös pappa. Jag spelar ju pingis, klart jag kan cykla.
– Okej. Det tar 20 minuter, så säg till när du sätter dig på sadeln!
– Ålrajt!

Sagt och gjort. Men när han inte hade anlänt 90 minuter efter sadeläntrandet, hörde Orangeluvan av sig till mig. Vi enades om att fixa FindMyIphone om han nånsin hittades. Orangeluvan ringde och ringde. Så svarade han äntligen:

– Flås, flås. Du kanske undrade vart jag tog vägen?
– Jooo…
– Jag fick punka på motorvägen och har gått nästan hela vägen! (Sex kilometer.)
– På motorvägen? Cyklade du på mooo…
– Men nu är jag på Skebokvarnsvägen 165 och snart hos er!

Han kom fram, fick kaffe i Haddock-mugg, ostmacka och muffins medan Orangeluvan satte sig att laga punkteringen.

Pappa berättade – som vanligt i cykelsammanhang – att hans första jobb var ”cykelmeck”. Vilket är förklaringen till att vi syskon kan laga punkteringar i sömnen.

Men cyklade han verkligen på motorvägen? Nja, det var förstås en cykelväg bredvid.

– Men. På ett ställe var det en bil som körde så nära att jag åkte omkull.
– Va? Trillade du med cykeln?
– Japp. Bilen stannade inte – men bilen som kom efter stannade.

Och så en axelryckning. Till hemvägen fick pappa en utskriven karta med enbart cykelvägar och han rapporterade sedan lyriskt att det bara hade tagit tio minuter att cykla hem med det långa håret och de buskiga polisongerna fladdrande i vinden.

Det blir återbesök i cykelverkstan på fredag, för då ska Orangeluvan klippa håret på honom.

22 kommentarer

När min pappa inte fick Nobelpris

Publicerat av Lotten Bergman den 10 november, 2018, 22:42

I torsdags satte jag mig på tåget med pappa (som just denna dag fyllde 81 år) för att åka på begravning i Linköping. Den avlidne var Kari Marklund‚ som förutom pappas bästa kompis sedan 1940-talet även var min gamle chef på Nationalencyklopedin.

SvD 1987. En medioker student som disputerade i fysik, ja.

Men i mina ögon var han främst basketnörd.

SvD 1973. Två år senare sa Kari allvarligt till mig att jag borde spela basket. Jag nickade och tänkte ”aldrig i livet”.

Pappa och Kari spelade basket och pingis tillsammans och tog båda studenten vid läroverket i Luleå, sedan flyttade Kari till Uppsala för att läsa teoretisk fysik medan pappa pluggade kemi i Stockholm. Och nu blir det många naturvetenskapliga och okända ord för oss humanister.

Kari forskade i hur helium uppför sig nära den absoluta nollpunkten, där det kan användas för att göra olika material supraledande – alltså så att de leder ström utan energiförlust. Normalt gäller att om man har t.ex. en koppartråd som leder ström, så blir spänningen svagare och svagare och försvinner helt efter ungefär en kilometer. (En kilometer koppartråd? Wow, liksom.)

Pappa forskade i blandoxider av övergångsmetaller (di där grundämnena i mitten av periodiska systemet). De grundämnen som ingår i blandningen är väldigt lika varandra, och de stackars elektronerna blir därför virriga och vet inte riktigt vilka atomer de tillhör. De hoppar därför lätt över från en atom till en annan – utan energiförlust.

Ser ni kursiveringen!? Båda två satt alltså hela dagarna och funderade på ting som hade med saknad energiförlust att göra! Lattjo! Revolutionerande! Fantastiskt! Men … de hade ingen aning om att så var fallet. De disputerade på olika håll och levde livets glada dagar, helt obekymrade.

Några år senare satt en forskargrupp i USA och kom på att exakt de blandoxider som pappa forskade i var supraledande – vid ganska hög temperaturer. Och fick naturligtvis Nobelpris för detta.

Gaaaaah. Om pappa och Kari i slutet av 1950-talet hade spelat mindre pingis respektive basket och istället snackat om sina forskningsprojekt, skulle de ha kunnat lista ut att pappas blandoxider skulle kunna vara supraledande. Vi hade säkert flyttat till USA och så hade jag blivit världsberömd skådespelerska i Hollywood, vilket ju var min plan ända till 1988 (när jag började jobba på NE).

Just nu försöker forskarna tillverka datorer med hjälp av de förnicklade blandoxiderna. Och det kan ju vem som helst fatta att om vi kan använda datorer som inte drar någon ström, så skulle det vara ett klipp för mänskligheten och världens alla sladdhärvor skulle kunna fara åt pipsvängen.

Själv får jag inte Nobelpriset i litteratur nästan varje år. Så … när fick ni inte Nobelpris?

36 kommentarer

Pappa, pingisen och ett pladask

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli, 2017, 18:37

Min pappa – Per Stenson som fyller 80 i höst – har nog bra gener. I alla fall i knäna, där han inte har det minsta ont. Ibland blir han förkyld och när han nyser skallrar glasen inne hos grannarna, men värre än så är det inte.

För nåt år sedan kom han med en svullen arm.

Under två månader lät det så här när vi pratade:

– Gå till doktorn!
– Näää.
– Pappa! Gå genast till doktorn!
– Nääää. Äsch. Fjåsigt.
– Nu ringer jag till doktorn!
– Nej.
– Jo!
– Nä!
– Jooo!

Till slut ryckte jag telefonen ur handen på honom och ringde till vårdcentralen under det att han stod och berättade hur ovanligt fin pingis han hade spelat de senaste månaderna trots den svullna armen.

Diagnosen kom efter en snabb undersökning: borrelios.

Efter ett års medicinerande och provtagande och vilande och jag vet inte allt, fanns bara ett symptom kvar: ovanligt fin pingis. Enligt läkarvetenskapen kan nämligen borrelios göra att nervbanorna påverkas – till det bättre.

I söndags åkte så pappa ner till Helsingborg för att delta i EM i veteranpingis. Jag har berättat om dylika tillställningar förut, eftersom det är så fantastiskt att se alla stapplande gamlingar på strakben försöka ta sig uppför och nerför alla trapporna i alla idrottshallar. De håller sig krampaktigt i ledstänger, rollatorer, käppar och varandra.

Tills de kommer in i pingishagen. Vips, hoppar de omkring som Rocky på lätta fjät. Studs, studs, smash, loop, skruv och kantbollar i en hel vecka. Pappa skulle vara med i både singel och dubbel och med sin dopade borreliaarm är han ju numera nästan ostoppbar.

Men. Dagen innan EM satte igång, gick pappa på stan med sina pingispolare.

Här är han med några av dem under VM för fyra år sedan.

Där flanerade de på stan. Förmodligen stapplade några av dem. Med båda händerna i jackfickorna som en tonåring, fokuserade pappa mer på nåt annat än sina stora fötter – som ledde honom rakt på en refug.

– PLADAFF!

Pappa föll handlöst rakt på sin egen näsa. Ögonbrynet dämpade fallet lite, men i både näsa och ögonbryn finns oanade mängder blod. Pappa satte sig upp och blodet sprutade. Människor runt honom ringde 112 och bad om ambulanser. Ingen av polarna var från Helsingborg, varför de inte visste att de befann sig 200 meter från akuten.

– MEN HERREGUUUD, skrek jag i telefonen till honom när han berättade detta. TOG NÅGON EN BILD?

Näää.

Att köra en ambulans 200 meter från akuten i Helsingborg tog 20 minuter, så under tiden blev pappa ompysslad av sina kompisar. En förbipasserande, ung mamma slet upp en nyköpt blöja som hon tryckte i ansiktet på honom.

– MEN HERREGUUUD, skrek jag igen. TOG NÅGON EN BILD PÅ BLÖJAN?

Näää. Och ingen bild på akuten eller på läkaren som skrattade gott åt hur brosket i näsan hade mosats. Omplåstring och utskrivning, tjoff, tjoff.

Pappa lirar ungefär 1977, alltså för 40 år sedan.

Så satt han där på sängkanten morgonen när EM skulle inledas. Näsan påminde om den här:

Ja, titta, även kindbenet som har lagt sig lite ovanpå mustaschen påminner lite om pappas.

Det gjorde ont nästan överallt och pappa tänkte:

– Jahaaaa. Här har jag laddat i ett helt år [sedan han kom tvåa i SM] och så stupar det hela på en refug. Men äsch. Jag testar. Jag kommer rätt långt på rutinen.

En vecka senare kunde vi konstatera att pappa åkte ut i kvarten och att han blev i särklass bäste svensk i singel. Alltså på delad femteplats med några andra. I EM. Lika bra gick det i dubbel. Alltså i Europamästerskapen!

Det här är pappa och den där mamman som kom med blöjan.

56 kommentarer

Pappa är liksom inte poet

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juli, 2016, 20:47

Jag har alltid (ehrrm, definitionsfråga) gillat poesi. Rim, kluriga radbrytningar, Martinson, limerickar, julklappsetiketter, Rådström …

lontagarfonder — Kjel-Olof Feldt: ”Löntagarfonder är ett jävla skit // och nu har vi baxat dem ända hit”.

Min pappa – som sannerligen och verkligen samt in absurdum delar min kärlek till det svenska modersmålet – känner inte likadant.

– Poesi. Pah.
– Men känslan och f…
– Pfffft!
– Fast rim gillar du ju!
– Ja. Men då rimmar det ju.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu blundar du ju!
– Ja. Man kan ju sova en stund.
– Ska du sova? När jag läser poesi för dig?
– Nähe. Okej. Då är jag väl vaken då.

Här skulle man mycket väl kunna dra paralleller till nästan samma diskussion som försiggick när jag var 14 år och ville tälta med mina kompisar i Sinksundet. (Som nu till min stora förvåning numera räknas som småort, men som för snart 40 år sedan inte var mer än en badplats.)

Pappa inleder dialogen nedan, som går ut på att mina föräldrar inte tänker släppa iväg mig. Han är 41 år och har stora, fyrkantiga glasögon och en störig tonåring i flätor framför sig:

– Camping. Pah.
– Men alla andra får ju!
– Pfffft!
– Fast friluftsliv och svamp- samt bärplockning gillar du ju!
– Ja. Men ensam.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu lyssnar du junte!
– Ja. Kommer du att kunna sova i tält?
– När alla mina kompisar sover? JA!
– Nej. Nej. Nej.

Jag fick aldrig åka på den där campingutlykten till Sinksundet, dit alla andra åkte och lekte Sanning och kånka och Flaskan hela natten. (Sov gjorde de tydligen inte.)

Tillbaka til 2016. Min djefla man dök nu upp i diskussionen och var på min sida när han läste ”Slut på sommarlovet” av G.M. Silfverstolpe för min pappa:

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

– Pffffft! sa pappa.
– Men …? Va?
– Krystat!
– WTF?
– Genomarbetat och ansträngt!
– Men pappa!
– Ja?
– Det är ju poesi! Och om man läser som om det vore ett helt vanligt stycke i en helt vanlig text, är det ju melodiskt och alldeles eh … vackert?
– Mhhhnffffn.
– Hör nu. ”Det är vackrast när det skymmer …”
– Fast jag tycker ju inte det. Solsken mitt på dagen är vackrast.

Precis som med färgblindas likgiltighet inför falu rödfärg mot grön granskog, kan jag nu förstås inte annat än bara rycka på axlarna. Vi är alla olika, och tur är väl det. Jag kan inte

se skillnad på olika märkeshandväskor
känna den annorlunda smaken av italienska viner om man jämför med de spanska
skilja på en kvadrupel och kvintupel inom konståkning.

Vi har alla liksom en acquired taste, även om det inte handlar om smak. Eh. QED. Well. Anywhooo.

66 kommentarer

Mitt bollsinne och ”Bragden”

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti, 2012, 10:40

Jag har inge vidare bollsinne. Det jag kan göra med en boll, har jag tränat upp under 35 års basketspelande. Jag ser inte klok ut om jag försöker slå till en tennisboll med ett brännbollsträ som är mindre än en stekpanna eller tjongar till en volleyboll utan touch-feeling – och jag kan inte på några villkor jonglera småbollar eller trixa med trasan. Men jag kan spela basket.

Och så kan jag ju serva i pingis. Att sedan returnera den lilla bolluschlingen som kommer tillbaka med en farlig underskruv är komplett omöjligt – eftersom det är min pappa som står på andra sidan bordet. Alla pingisspelare är mina idoler, och då särskilt bragdmännen från slutet av 80-talet och början av 90-talet. (Jorå, Stellan Bengtsson och Hammaren Johansson som kom först var ok de också.)

När pappa spelade i pingis-VM i juni (oldboys dårå), var Äpplet med och spelade. Jag klev över avspärrningar, trampade små barn och gamla tanter på fötterna och hängde över kanten på Globens läktarplats för att kunna ta denna bild:

Det är han som tittar hitåt med röd racket i handen.

Alla som står i bakgrunden på bilden ovan är funktionärer eller spelare … som liksom jag har armbågat sig fram till en plats för att få en skymt av Den Store Liraren. (Varken J-O Waldner eller Jörgen Persson var där.)

Så här glad var pappa när han skulle få spela:

pingisung — Per Stenson 1953. “Min racketfattning är helt oacceptabel.”

Men nu till mitt ärende. Igår gick ”Bragden” på tv – en dokumentär om det svenska pingisundret – och denna dokumentär var så bra att jag inte kunde sitta ner i soffan och titta. Jag stod upp och klappade händerna, tjoade med, gick upp på tå vid de svåraste bollarna och skrattade åt de synnerligen magra benen som alla stod på.

Se den!

Emellanåt får man skåda de tre inte särskilt grånade herrarna visa hur kineserna spelade och hur svenskarna försökte komma åt spelets hemlighet. Och nu bryter jag säkert någon upphovsrättsslig regel med denna bild, men so sue me, it’s for a good cause.

J-O Waldner, Mikael Appelgren och Jörgen Persson.

(Den finns på SVTplay i 29 dagar till och man måste inte vara pingistoka för att gilla den.)

Fotnot
Min egen största bragd var när jag en gång efter tre förlängningar lyckades sätta ett avgörande straffkast.

39 kommentarer

En betraktelse lite von oben

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november, 2010, 09:03

Jag och pappa har ju varit på roadtrip, vilket närapå tog död på bloggandet. Inte en sekund hade jag över och somnade gjorde jag så fort jag lade mig ner och 2 170 olästa blogginlägg har jag i min rss. Visserligen har jag hunnit uppleva mer än på ett normalt halvår, men det här med skriva dagliga inlägg har skapat ett förfärligt beroendemonster: jag längtar skärmen, jag längtar tangenterna där bloggare jag knattrat.

Det känns alltså lite som när man har glömt att borsta tänderna.

På väg ner genom Sverige satte jag underligt nog näsan i vädret som en jädra storstadsbo ett par gånger – vilket förvånade mig. Jag – som ju bor i en stad med blott 100 000 invånare och som har spelat basket på norrbottniska, skånska och sörmländska landsbygden – fnissade larvigt åt sådant som inte är vanligt i min värld. (Ajabaja, kom ner på jorden!)

Macken användes som hak där man i orange skogshuggartröja umgicks som på puben fast utan öl.
Konditoripersonalen stirrade på mitt betalkort och sa ”men vi tar inte kort, vi har aldrig tagit kort, det är bara Nilsson på hörnet som tar kort!”.
Kommer strax-lappar satt på låsta butiksdörrar precis när som helst på dagen.
Barnvagnar med sovande barn stod utanför matbutiken – utan föräldrar i sikte.
Olåsta cyklar! Överallt!

Och ni ser – visst är det underbart? Jag som tjatar om tidsmaskiner och dito resor lovar härmed att aldrig mer tänka ”men gah, bah och fnys” utan bara ”åh, 1977”.

Och se vilket fint företagsnamn vi hittade i Bjärnum! — Se vilket fint företagsnamn vi hittade i Bjärnum!

Pappa och jag stannade igår för att äta lunch i ett samhälle där drygt 1 000 personer bor. (Jag anonymiserar och hittar på alla namn nu när jag för en stund kliver upp på mina höga hästar igen.) Alla brevlådorna längs huvudgatan hade små lappar med “Ullis sy & stick”, ”Jompas verktyg & kraft” samt ”Persson och Olssons strumpimport”. Första pizzerian hade vinterstängt, den andra hade öppet 13–17 och den tredje hade en lapp på dörren:

”Kommer strax, är hemma hos Ralf!”

Vi klev därför in på ”Peggys café och restaurang”. Där fanns det tre rätter att välja mellan:

kaffe
ärtsoppa
höstgryta

Den otroligt glade kocken var pensionerad bilhandlare medan den extremt otrevliga servitrisen Peggy var pensionerad banktjänsteman. Vi beställde en ärtsoppa och en höstgryta och satte oss ner vid ett bord. Då kom Peggy med arga ögonbryn:

– Nej! Ni får inte sitta där! Där får bara mina stammisar sitta! Dom kommer snart!

Vi flyttade oss snabbt medan pappa började spana efter toaletten och gick inåt i lokalen. Just då ville Peggy ha betalt.

– Det blir 150 kronor! ropade hon mot pappas håll.
– Ursäkta, har ni en toalett? svarade pappa som faktiskt hör ännu sämre nu än han gjorde i sin ungdom.
– Jaja, du ska få gå på toa om jag bara får betalt först! sa Peggy och höll ut handen.
– Toalett? sa lomhörde pappa och tittade förvånat på handen.
– Pengarna först! sa Peggy. Etthundrafemti!

När stammisarna kom, erbjöd Peggy dem backning på ärtsoppan och jag tror till och med att de fick gå på toa utan att betala först. När pappa köpte en glass föreslog han själv att den borde kosta 15 kr.

– Femton va?
– Sexton.
– Sexton? Blodsugare där! sa pappa skrattande på pappors skojfriska vis.
– Ja. För. Det. Står. Sexton. Här.

Sa Peggy sådär sammanbitet så att man bara måste skriva punkter mellan varje ord.

Men maten smakade alldeles utmärkt!

Fast falukorven i ärtsoppan var en ny upplevelse. — Fast falukorven i ärtsoppan var förstås en ny upplevelse.

29 kommentarer

Underliga saker hända i bloggvärlden

Publicerat av Lotten Bergman den 5 maj, 2008, 10:01

Sisådärja, nu har jag fått mig en välbehövlig teateröverdos. Igår såg jag en föreställning kl. 16 och en kl. 19. Men hur kommer det sig? Är jag plötsligt teaterbesatt eller bara lite allmänt från vettet?

Jo, jag skrev ju för ett knappt år sedan om ett förfärligt fult släktfoto. Jämtlands läns teater hittade det på bloggen och bad om att få använda det i fonden i föreställningen ”Historien om en Grävling” – med versalt G där, ja.

Pappa (vid pilen) och jag satt och fnissade längst fram. Pjäsen var bra och skådespelarna fick (trots att jag är ogin och kritisk mot nästan alla som har mitt drömyrke) med beröm godkänt.

En annan teater bad att få låna en av mina telefoner som jag har gömt i källaren (för att kunna pryda … livet med). Denna agerar sedan två månader med *ryyys* Staffan Westerberg i ”Bländ verk” – med mellanslag där, ja. Nu är ju Staffan Westerberg från Luleå och gick nästan i samma klass som min pappa, så det kanske är dags att förlåta honom för Vilse i pannkakan och Syster Yster? Fast bara kanske.

Telefonen såg misstänkt smutsig och kladdig ut. Undrar jag om den mådde bra bland dessa neurotiska rollfigurer.

Mellan pjäserna hann jag och pappa äta på en restaurang som tydligen har varit hans stamlokus sedan 1957. (Han går dit en gång vart tionde år.) Då åt han entrecôte för 4 kronor och 75 öre, igår kostade den 192 kronor men var sig tydligen lik. Själv åt jag fisk eftersom jag aldrig äter fisk.

Om ni hade varit som Sherlock Holmes, hade ni ur bilden kunnat utläsa massvis. De elementära ledtrådarna är kartor, gammal mobil, målad duk, menyer, utepågatanservering, askkopp och en liten öl.

13 kommentarer

Min barndoms somrar: 1975

Publicerat av Lotten Bergman den 14 augusti, 2007, 09:20

Plåster på stortårna och getingstick i armhålan. Piggelin Päronsplitt med bilder i och myggbett på smalbenen. Påssjuka och gräl med mormor.

Sommaren 1975 var varm och lyckad. Anders Gärderud var i världsrekordslag, Björn Borg vann inte Wimbledon och Greta Garbo var på besök i Sverige. Mina föräldrar hyrde min mormors kusins stora hus på Ljusterö (Laggarsvik) och där låg jag med påssjuka och åt glass. Mormor kom på långbesök och var arg som ett bi. Mamma grät och mormor blev ännu mer irriterad. I ett försök att kommunicera med barn, sa hon till den då nioårige Broder Jakob:

– Jahaja, vad ska du bli när du blir stor, då?
– Jag ska bli kemist – precis som pappa! sa Jakob stolt.
– Nämen, ha, det har du då inga förutsättningar för!

Inte trodde jag att Broder Jakob skulle förstå ”inga förutsättningar för”, men det gjorde han. Och började gråta. Mamma blev skogstokig och skällde ut mormor, packade hennes prylar i femton väskor och påsar (vi packar så i denna del av släkten), föste ner henne till båten och sade att nu fick det vara nog. Och så grät hon. Jag grät inte, det gjorde ju så himla ont att röra käkarna.

Mormor hämnades förstås. När den underbara skärgårdssommaren var slut (mamma och pappa var båda lärare med tio veckors semester), åkte vi tillbaka till Luleå och bestämde oss för att Ljusterö, det var himmelriket på jorden och där skulle vi tillbringa somrarna resten av livet. Mormors kusin kontaktade på hösten mormor och sade:

– Jag hörde att de trivdes i huset. Nu inser jag att jag börjar bli till åren kommen, och vill sälja det. Jag hade tänkt mig 110 000 kronor, tror du att din dotter skulle vara intresserad?
– Nej, sa mormor.

Sedan talade hon förstås om detta för oss när huset hade sålts till någon annan.

Ibland gör vi sådant som jag misstänker blir ett minne för livet. När min engelska kusin och min pappa var på besök häromdagen, bestämde vi oss för att gå ner till badsjön fastän regnet hängde i luften. Vi kunde vid samma tidpunkt ha åkt för att se Stefan Holm hoppa höjd i SM, vilket också hade varit ett minne för livet. Vad varken vi eller Stefan Holm anade, var att regnet som hängde i luften var ett skyfall.

Min pappa badar. (Bra titel på en bok?)

Regnet öste ner och vi badade och badade. Himlen blev nattsvart och regnet slog mot vattenytan. Sjön kokade. Jag ville stoppa en jättestor tepåse och göra te av hela havet som stormade. Alla skrattade och skrek. Det var sommaren 2007.

—–
(Broder Jakob blev inte kemist, men vinkännare. Lite kemi i alla fall?)

41 kommentarer