Hoppa till innehåll

Arbetsläger #23: panelupptäckten!

I slutet av september kroppsarbetade jag och söstra mi – Orangeluvan – i ett förtjusande hus. Vi målade 60-talstapeter vita, vi sprättade bort murket trä och vi hittade muslortar lite här och där.

Den gångna helgen åkte vi dit igen för att ytterligare spä på känslan av ”vitt och fräscht” samt sudda bort unkna lukter. Vi köpte

  • ett billigt restparti med ekgolv
  • spackel
  • färg
  • maskeringstejp en masse
  • penslar och rollrar (de andra tog slut förra gången för vi målar brutalt och tvättar dåligt)
  • ”underlagsfoam” (sånt man lägger under nya golv).

Det skulle helt enkelt vara fokus på att städa upp så att huset kan stå redo för en eventuell julinvasion.

Så blev det inte.

[Spänningen stiger, alla läsare tar sig för hjärtat, håller andan och famlar efter blodtrycksmätaren.]

Men det började precis som planerat. Jag lade fram allt som kan behövas och lite till, och hittade till min stora glädje en rostig, gammal arbetslampa i min egen källare. Perfekt!

Har jag köpt denna vackra tingest? Ärvt den? Fanns den i huset när vi flyttade in? Har jag någonsin använt den?
Världens bästa grej: de självborrande skruvarna! (Den undre är en vanlig skruv.)

Vi hyrde en bil (och fick av outgrundlig anledning en pytteliten farkost, snäppet över moppebil) som inte larmade stup i kvarten som förra gången. Eftersom vi skulle forsla en motionscykel, massa verktyg, mat och skruv, blev det en prövande upplevelse och ett sant test på vår spatiala begåvning.

Dessutom plinkade bilen till med obegripliga meddelanden då och då. ”Inlärn däcktryck startar vid stop.”
I Oskarshamn var stadens gator och torg piggt pyntade med halm och kål.

Väl framme i huset satte vi omedelbart igång att måla en vägg vit. Det var så kul att vi målade en till vägg vit. Sedan råkade Orangeluvan sticka ner kofoten i en mystisk spricka vid en trappa. Det knakade till.

Det vita är alltså det vi målade förra gången …

Ritsch, ratsch fillibombombom, rev vi loss den vitmålade masoniten – och fram på scenen klev en vacker, grön pärlspontpanel.

Kofoten var vår bästa vän och vips, hade vi rivit bort allt det ljusa, fräscha!

– Vad knasigt att vi jobbade och slet i tre dagar i september och nu kommer hit i november och drar ner rubbet!
– Ja, och vad dumt att vi är så bra på att riva!
– Du … taket ser lite mysko ut.
– Oj … är det inte masonit det där också?
– Masonit … jo, man undrar ju vad som finns under …
– Jag bara testar lite kanske?

Jahadå. Där var det också pärlspont!

Vi blev helt rivningstokiga. Masonithatarföreningen har härmed fått två nya medlemmar och huset kläddes under många timmar av inpå bara mässingen. Pärlspont, pärlspont, överallt var det pärlspont!

– Dörren där … ser den inte ut som om …
– MASONITFAN!
– Ska vi?
– Jå.
– Den där också?
– Ja!
– Och den?
– Vad är klockan?
– Oj. Halv två på natten.

Min bekymrade min här har inte nåt med dörren eller kofoten att göra. Jag tänker bara på hur infernaliskt hungrig jag är och hur det egentligen är att laga mat mittinatten.
Här har jag piggnat till – nattamaten fil och flingor gjorde susen!

Kampen mot masoniten var en sak. En helt annan sak var den fajt som utspelades mot de jävla gamla skruvarna som var så krokiga. De samarbetade inte det minsta lilla eftersom de varken hade kryss eller stjärnor i huvudet, utan bara ett dumt streck.

Ni kanske anar kampen?
Tur att vår vän kofoten är så skärpt – dessa gamla idiotspikar stod inte mot i det långa loppet. (Men hur gamla kan de här  egentligen vara?)

Kampen mot småspikarna antog tidvis löjliga proportioner. En masonitskiva på baksidan av en liten skafferidörr var fastsatt med 121 stycken! Hur en masonitskiva skulle vara såpass flyktig att den kräver 121 spikar för att inte rymma är ett mysterium.

Före: Skafferidörren med vitmålad masonit och 121 spikar. Efter: en gammal brunmålad spegeldörr strax bredvid en stor hög med 121 spikar.

Vi som skulle göra fint inne i huset, stökade alltså till å det våldsammaste på alla tillgängliga ytor. Typiska repliker:

– Spik i foten!
– Bra, stå still så kommer jag med tången.
– Färgflaga i ögat!
– Här kommer jag med vatten.
– Var är kofoten?
– Jag sitter nog på den.

Och utomhus växte högen med masonit. Som vi ju hade målat så vit och fräsch …

När tak- och väggpanelen samt alla spegeldörrar var blottade, stod vi stilla en stund och funderade på vad nästa steg var.

– Ska vi städa?
– Mmm. Men duuu. Golvet.
– Ja, den här plastmattan är jätteläbbig.
– Och ful.
– Förmodligen från 1960-talet.
– Örk.
– Vad kan finnas under den?
– Ska vi krafsa lite där borta i hörnet?

Pillerilll i ett hörn. Aha. En lika läbbig spånskiva. Men vad finns under spånskivan?

Den gamla plastmattan hade en oerhört dammig bast-trådsundersida som var helt obekant för oss – och var dessutom fastsatt med femkomponentslim som nästan tog knäcken på både oss och kofoten. Men till slut var spånskivan blottad; i all sin fulhet låg den där och log hånfullt mot oss.

– Spånskivan ska väck.
– NU! Attack!

Och vad trooor ni fanns under spånskivan?

Ett enkelt trägolv! Som man kan slipa!

Nu – hemma igen – sitter vi vid varsitt tangentbord som de yrkeskvinnor vi ju egentligen är. Fötterna och händerna är svullna. Jag har en bula efter kofoten i pannan, medan Orangeluvan har ett skrapsår på benet efter ett kliv rakt genom ett golvhål. Huset är inte längre ljust och fräscht utan istället … helt jävla underbart.

Och vi är så lyckliga!

Jag och den gamla lampan tackar för denna riv- och slithelg.
Share
Publicerat iBloggen

25 kommentarer

  1. Ninja i Klockrike

    Om rivningsraseriet fortsätter i stugan, får man ödmjukast påminna om andnigsmasker?

  2. Ökenråttan

    En kulturgärning, flickor! Ni har grävt fram forntiden. Här i våra trakter står det dagligen bilar nere på trottoarerna och tar emot inredningen i gamla våningar; somt rasslar ner genom en grov, lång slang, annat (bl.a. spegeldörrar och väggpaneler) ligger staplade på trottoaren för borttransport. Sorgligt att se.
    Och nej: interiörer är inte kulturmärkta per se. Att få tillstånd att ändra en fasa det allra minsta, det är en krånglig affär, men insidan av husen: Sätt igång bara och riv. Vår stilla undran i allt detta som pågår runt oss är: ’Men varför köper alla lägenheter som de egentligen inte vill bo i? ’
    Ett skräckexempel som vi följt mittöver gatan är en 4-rummare, där man flyttade köket som låg mot gården. Nu ligger det mot gatan. Öppen spis i hörnet av vardagsrummet flyttades någon meter och sitter nu mitt på långväggen. Ett fönster med färgat glas i hallen mot gården slängdes och in kom ett modernt fönster med vanligt ofärgat fönsterglas. Man ville väl få bättre utsikt mot bakgården! Vi väntade på inflyttningen, men så tog det stopp. Mörkt och stilla i hela våningen. Vi tittade på varannn och sa: ’Aha, leveranstiden på den specialbeställda marmorbänken till köket har blivit förlängd.’ Så blev det plötsligt liv i köket ett par dar och vi tänkte: ’Äntligen ska dom få flytta in.’ Men nej, tyst och mörkt igen. Och ändå har vi sett att det är en ung barnfamilj som ska bo där; en ung man dansade runt i vardagsrummet med ett litet barn på armen precis när våningen blivit tom efter förra bostadsrättsinnehavaren.

    Nu tänker vi bara förundrat, med tyskens kraftfulla formulering: ’Mein Gott , was hat das alles gekostet!’

  3. Uuuuuh, jag får lite ont i magen av din beskrivning, Ökenråttan. Huhuhuhuuuuuu, ajajajaj. Tänk ändå … om nån kunde skapa lika strikta regler för insidan som för utsidan så att moderniseringsmisstag (utrivna kakelugnar!) inte kunde genomföras så lätt.

    Vårt hus är speciellt eftersom det har varit en gammal Ica-affär (1932), så här får man inte göra vad man vill – på utsidan alltså. När vi ville sätta tillbaka ett på 1980-talet igensatt fönster, blev vi tvungna att ansöka om bygglov med ritningar och betala pengar och ha oss. Och sedan vänta en halv evighet på beslut. Det kom, vi fick ta fram det igensatta fönstret och HÄPP, var huset lite med likt sig själv igen.

    Nu har vi sett på gamla bilder att det finns ett igensatt ruuuuunt fönster (hej funkis!), och det ska vi ta fram när vi får råd!

  4. hyttfogden

    Finns vedspis? Var rädd om den.
    Jag hade en väninna som var med och rev ut gamla inredningen i köket på den bondgård
    hon bebodde. Strax efter världskrig II skulle mycket renoveras och masonit täckas över
    spegeldörrar och gamla fina trägolv med breda bräder målas över eller täckas med fula korkmattor. Min kompis sa några årtionden senare att de ångrade djupt sin bärsärkagång i köket och mest att vedspisen åkte ut. Hon var tämligen avundsjuk på vår stora eldstad och att den fanns kvar. Min förklaring var att min morfar och mormor varken hade råd eller intresse av någon s k renovering och att jag var glad för för detta när vi flyttade in i gampörtet.

  5. Ooooh. Den spisen är så seriös att jag måste få hjälp att förstå den. Eldningslucka och bakugn ser självförklarande ut. Luckan under eldningsluckan KAN var en jättestor askbutt. Kanske. Innanför luckan under bakugnen kan man troligen torka skor eller skorpor. Till vänster borde det finnas en vattencistern, men det ser inte ut som att det är en sån. Och slutligen, om det är en vattencistern, vad använder man den där lite rektangulära spisplattan ovanpå till? Så många frågor!

  6. Det ni hamnat i heter i vår familj ”Dänrivningens tid”. I vårt fall sammanföll avmoderniseringen av ett sommarhus nämligen med en pingsthelg.
    och
    Universalverktyget (som ni också använder) när man river ut gammal modernisering är ett rivjärn och ingenting annat.

  7. Dänrivning! Just prexis, Niklas. Och rivjärn, såklart. Det finns rivjärn modell större (som ibland går under benämningen kofot) och modell mindre, som är alldeles oumbärlig när man ska riva dän masonit. Eller dra ur spik. En minikofot. Kalvfot.

  8. Magganini

    Fyller man på vatten för värmning i den rektangulära plattan, eller i så fall luckan? Eller gör man det så att säga framifrån?

  9. Jag äger ett minirivjärn som är orange och så vackert att man nästan vill gråta. Pimpinettan heter hon.

    Men hon har gått och gömt sig. Har hon månne flyttat hemifrån? Jag måste leta mer!

  10. Hög igenkänning på småspiken! Jag är olämplig för den här typen av jobb, men när förhållandet med den blivande maken var nytt ville jag väl göra gott intryck… så jag målade lite (spegel)dörrar i hans stuga. Och så drog jag spik ur den svartspräckliga korkmattan i storstugan. Jag räknade inte spikarna, men det kändes som om det knappt behövdes nån korkmatta – spikarna täckte golvet.
    Men när vi fått bort mattan var det som om solen gått upp – så ljust blev det i stugan. 😁

  11. Dän! Upptäckte plötsligt att jag inte sagt det ordet på kanske sisådär 40 år. Vojne vojne. Tack Niklas!
    I vårt kök hade förra ägaren rivit dän allt gammalt och hett dit nytt från Ikea. Jag godtar diskmaskinen. Jag godtar skafferilådorna som jag aldrig trodde jag skulle uppskatta. Jag godtar också de två överskåp som finns (men inte handtaget med det skarpa hörnet i ansiktshöjd som anföll när man diskade), kastrullskåpet i hörnet, samt vattenkranen.
    Allt övrigt som inte är uppräknat (spis, ugn, diskbänk, arbetsbänkar, öppna hyllor som börjar luta framåt, att det bara finns EN låda, diskbänksskåpet där fronten har hamnat snett eftersom – det vet väl varenda människa – sånt som sopsorteras inte bara singlar ner i därför avsett kärl utan strax måste knös ner för att rymmas, kakel man kan skära sig på, fläktkåpan som man fastnar med håret i, kylskåpet som vi var tvungna att byta ut, samt kulören på väggarna) hade jag gärna haft på ett annat sätt.
    Men man ska inte riva ut så vi tiger och lider.
    Jo, spishällen blev vi också tvungna att byta ut då en flaska tippade mot kanten och en spricka blev till. Skulle aldrig hänt om det varit en rejäl spis.

  12. Den jädra spishällen som inte pallar flaskor/gjutjärnsdumlande/morteltrill är ett jävulens påfund. (Fast när de inte är spruckna och måste bytas ut är de förstås förträffliga.)

    Jå. Käääre Sven-Bertil. Som han sjöng. Ujujj. Jag håller med, Ninja.

  13. […] på Öland är alltså min systers, och här har jag sedan förra hösten bl.a. hittat en panel, hittat gamla tapeter bakom en fuktskada, målat nyupptäckta spegeldörrar och rivit loss en […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.