Hoppa till innehåll

Månad: maj 2008

Nå, hur var det att äta sniglar?

För tio dagar sedan berättade jag om vår snigelsafari, och nu har jag dränkts av krav på ätrapport. (Jag måste vara ute på djupt vatten eftersom jag anser att man dränks av i runda slängar tio mejl.)

I vanliga fall äter man ju sniglar genom att dra ut vitlöks- och persiljeinkletade små sega saker ur snäckskal. Men kocken Örjan tyckte att det var trist, så han tillagade till oss i radiostudion snigelragu, snigelspett och snigelsoppa – som serverades med surdegsbröd.

Och det var mycket gott! Sniglarna var varken sega, slemmiga eller läbbiga och från alla möjliga krypin på Sveriges Radio dök provsmakare upp och yrade om GI-sniglar och veganmat. Meeeeeen … om man tar vad som helst och tillagar med grädde, vin, ouzo, olivolja samt smaskiga kryddor och serverar gott bröd till, kan man väl nästan ha vilket skröfs som helst som bas?

– Nej! röt Örjan. Sniglarna har ju en underbar mustighet!

Jahaja. Någon vidare matnörd är jag inte. Men tidigare har jag ju undervisat barnen här hemma i konsten att äta sådant som jordärtskockor, kronärtskockor och brylépudding. När det var dags för sniglarna var motståndet kompakt.

– Jag äter hellre bajs, sa Bästisgrannen, vände på klacken och gick.
– Om jag slipper behöver jag inte lördagsgodis – jag lovar, sa Tioåringen.

Den djefla mannen pratade omkull mig:

– Precis som med spindlar tycker jag att sniglar är ett väldigt intressant fenomen och naturligtvis ska jag smaka, men precis som när det gäller spindlarna hyser jag en instinktiv motvilja som inte alls stämmer överens med min livssyn som att jag vill vara kompis med alla kryp och äta kalvhjärna och komage samt fårtestiklar. The spirit is willing but the flesh is weak, som det står i bibeln. Eller ”Anden är villig, men köttet är svagt”. Matteus tjusex nånting, vilket påminner mig om …

Då var det jag som vände på klacken och gick. Och av alla i familjen var det bara Åttaåringen som lite försiktigt vågade doppa en brödbit i soppan.

Jag äter alltså utan problem sniglar, men kan inte riktigt känna mustigheten i de små musklerna. Till min stora förvåning visade det sig däremot häromdagen att jag lider av en helt annan mataversion: armhålevy.

Det var på ett café på Östermalm. Framför mig satt en kille i linne och åt. Varje gång han plockade fram mobilen eller sprättade salladsblad omkring sig, blottades armhålan.

Armhålan i fråga.

Min blick sögs mot linnet och armhålan blev större och större. Den närmade sig min mun som Triffider mot ett tilltänkt offer. Maten som jag stoppade i munnen kändes som växande marshmallows och jag tuggade liksom på decimeterlånga hårstrån som lindade sig som Storsjöodjuret runt mina utstående tänder. Jag försökte tänka på mindre läbbiga saker som t.ex. när någon äter rå orm i Capricorn One, men gav till slut upp.

Så hur botar man en plötsligt uppdykande armhålefobi? Kan jag ens äta glass utomhus i sommar? Eller var det bara denna armhåla – i kombination med ett linne som påminde om madrassöverdrag – som smakade illa?

Share
31 kommentarer

De numera lite mindre hemliga rummen (uppdat.)

Nejdå. De har inte krympt. Men nu har ju halva Stockholm klampat omkring i dem, så nu är de så lagom hemliga.

(Nytillkomna läsare kan uppdatera sig här eller bara läsa denna mening:
”I lördags öppnade SFV vissa hus, kyrkor och bergrum som i vanliga fall är stängda för allmänheten.”)

Jag hade storslagna planer på att rusa runt på en fem–sex ställen, vilket omöjliggjordes pga. köerna, som påminde om dem på Gröna Lund eller in till en Kent-konsert. För att inte tala om köerna i Östtyskland 1974. Eller USA 1929.

Den lilla där längst bak är jag.

Gamla Posthuset på Vasagatan – som ska husera riksdagsmän Regeringskansliet vad det lider – var … tråkigt.

– Så de ska sitta här? Jahaja.
– Varsin dator? Jaså.
– Kontorslandskap? Minsann.

Men tornrummet på bilden påminde om tornrummet på AF i Lund, så plötsligt blev jag våldsamt sugen på öl.

Oxenstiernska palatset i Gamla Stan är egentligen bara en röd flygel till ett planerat palats alldeles intill Slottet och Storkyrkan. Det sitter ihop med Beijerska huset och när man går i smala, sneda trappor och kikar ut i gårdsrum vet man inte riktigt i vilket hus man befinner sig.

Men det är helt tomt! Ingen hyr rummen, det finns inga möbler och överallt ser man spår av idiotrenoveringar och moderniseringar utan Fingerspitzengefühl. Huset byggdes alltså för snart 400 år sedan, vilket får mig att känna lite förtröstan när det gäller vårt eget hemmapalats med blommiga plastgolv och den bedrövliga källaren. Kanske bor några här om 300 år? Hoppas att de i så fall drar loss vävtapeten i hallen.

På väg ner i den medeltida källaren. Det luktade fukt och allt var precis som jag ville ha det. Jag klappade på källarväggarna och viskade hej till dem som byggde huset. Och så tänkte jag på Huset Silfvercronas gåta. Se introt hos Stationsvakt!

I vissa delar av källaren såg det ut som i dagens inredningstidningar.
Vedkällaren. Rör från anno dazumal. Här går man omkring under gatan eftersom källarna sprider ut sig som underjordiska barbapappor under byggnaderna. Men … Där ligger … en … en … en sko! Hallå! En sko! Hallå guider och upplysningspersonal i tidstypiska kläder, varför ligger det en sko i vedkällaren?

Skomysteriet förblev olöst, men mitt skarpa modeöga kunde konstatera att den var från före 1970. I ett annat källarrum hittade jag en jutesäck eller en grovstickad sjal och minsann måste jag inte genast börja skriva en medeltida deckare med mord och källare samt skor i huvudrollerna.


Uppdatering
I kommentatorsbåset skrivs det bidrag till deckarens inledning!

Share
21 kommentarer

Hemliga rum

Hemliga rum får ni bara inte missa. Det är i morgon och jag är så mån om er perfekta lördag att jag har satsat flera timmar av min dyrbara fredagstid (med bl.a. snigelsoppsätning för barnen) för att få ut denna lilla textsnutt. Kanske får man även inspektera ett och annat hemlighus bland de hemliga rummen.

Snigge Snigelsson i övre vänstra hörnet kände sig som ett hemlighus hela han.

Tänk om detta blir det sista blogginlägget. Tänk om internet och webbhotellen och Bloggerbludder kajkar ihop senare i eftermiddag när vi ska göra en bypassoperation på ”www.lotten.se – en golgatavandring på små, små pixlar”.

Bloggvirket svämmar över där jag sitter. Ni som har tid över kan lyssna här, när jag äter sniglar i radio.

Snigeltemat fortsätter här hemma: Sextonåringen och Femåringen illustrerar.

 

Ni som inte har tid över, ska inte prioritera bloggar eller tandborstskurning av handfat utan hellre öl, bio och en grillad ko.

Share
26 kommentarer

Det är svårt att sia – särskilt om framtiden

Häromdagen glunkades det i tidningarna om hur bensinpriset skulle bli dubbelt så dyrt. Eller, det skulle det ju inte. Men det var en hypotes från SIKA, som har insett att koldioxidutsläppen är på tok för höga. Då gick alla medier man ur huse för att fråga allmänheten vad allmänheten ansåg om detta. Vad tror ni att allmänheten sa då?

(”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren?” är en svårare fråga att besvara.)

Det roliga med framtidshittepå är att alla först delar ut brasklappar som ”man kan ju aldrig veta” och sedan med emfas uttalar sig om hur det kommer att bli. Rapportklippet om dansbandsdöden har valsat runt i en dryg vecka nu, till allas stora nöje. (Det är roligt.)

 

Richard Abib hittade på denna futuristiska bil av aluminium och plexiglas 1956. Blixt Gordon, anyone?
  • Telefonen kallades 1878 ”en grej som har alldeles för många brister för att kunna funka som kommunikationsmedel”.
  • ”Att skicka papper via telefonledningar är en på tok för dyr uppfinning som därför aldrig kommer att få betydelse”, sa man om en tidig fax 1962.
  • ”Varför skulle någon vilja betala för något som riktas till vem som helst?” skrev man 1921 om en ny musikspelare som väl var en … radio.
  • Och så vet ni väl att tv:n 1946 bara var en fluga eftersom ”folk kommer att tröttna på att titta på en liten plywoodlåda varje kväll”.

Jag har förut önskat mig teletransportörer och matrör direkt från affärerna till kylskåpet, men är inte riktigt nöjd. Häromdagen kom jag på mig själv med att vara så bakåtsträvande man kan vara genom att pfffta när någon sa att tangentborden ju kommer att försvinna vad det lider. Så nu ska jag vara framåtsträvande och beordra min hjärna:

  • Fly mig en skrivare som skriver ut tredimensionellt.
  • Uppfinn datorn som läser mina tankar.
  • Eliminera stökgenen.

Fast egentligen vill jag ju bara komma på simpla saker som nylon, fjärrkontroll och mikrofon:

Dammsugaren som är liten som en iPod och klättrar längs väggarna.
Punkteringsfria cykeldäck. (Det kanske finns?)
Frisyrfixarapparatur.

(Ja, jag somnade med blött hår igår och ser ut som plockepinn i håret.)

 

”We don’t like their sound, and guitar music is on the way out.”
(Sa någon på Decca Records om Beatles 1962.)
Share
24 kommentarer

Fest ikväll!

En gång per år förvandlas vårt hus till basketavslutningsfest. Det är jobbigt för

  • festkommittén som måste planera och kladda med lamineringsmaskiner och tapetklister
  • gästerna som måste klä ut sig
  • den djefla mannen som måste … stå ut
  • att huset måste städas både före och efter.


Förr om åren har vi haft teman som filmstjärnor, barnkalas, sällskapsresa och bröllop. I år är det lite konstigt, för trots att vi är basketspelare, är temat basket.

(Jag ska vara ett basketprotokoll. Ssscchh.)

När jag var liten och bodde på Norra Fäladen i Lund, hade hela grannskapet maskerad en eller två gånger per år. Alla vuxna klädde ut sig så det stod härliga till, medan vi barn sprang omkring och for vind för våg utan någon som helst uppfostran eller vett för att inte tala om etikett. När temat var ”Blommor & bin” var grannen Anders klädd i en gul-svart-randig pyjamas och så hade han satt fast två tesilar på glasögonen. Följande dialog utspann sig mellan mig och en vuxen:

– Vad är Anders?
– Han är ett bi.
– Men vad är farbror Kennet?
– Han är en kond… en plastpåse.
– Varför är han inte en blomma? Eller ett bi?
– Ska inte du leka med de andra barnen?
– Varför har Annikas mamma en bh på huvudet?

Det var på en sådan fest som jag en gång smakade på en äcklig saft från en stor skål med slev och sladdriga gurkskivor i.

Nej, nu får jag inte sitta här och knattra. Har ni några festtips eller oftestliga skräckexempel att dela med er av, nu när jag snart måste klippa till en orange basketduk?

Share
11 kommentarer

Begriper du nånting?

En förkastning av förnekandets språkbruk

Vad är detta? Det liknar svenska, vilket jag brukar begripa. Men här förstår jag ingenting.

Hypotes 1
Södergran använder språket som maktmedel. Hennes syfte är att sprida rädsla bland publicistkolleger och jurydeltagare och få dem att uppleva känslan av att ”hon vet/förstår något som jag inte vet/förstår”.

Hypotes 2
Södergrans text är en metatext, en förlängning av Johanna Ekströms poesi.

Hypotes 3
Jag är dum i huvudet och en illitterat troglodyt som inte förstår mig på modern kulturjournalistik.

PS
Enligt NE betyder förkastning ’förskjutning av bergartslager på ömse sidor av bristning i jordskorpan’. Substantivet av verbet ”förkasta” är ”förkastande” alt. ”förkastelse”.

Share
6 kommentarer

Att lyckas eller inte lyckas är att låtsas

Sandra är en envis lurk som sparkar uppmaningar i min riktning. Jag vill egentligen sparka tillbaka en lång, skruvad luring, men jag är dålig på att ta ner och dämpa bollen. Så nu blir det en tåfjutt som kommer att studsa på domaren och sedan gå ut över sidlinjen.

En av mina mer lyckade möbleringar.

Jag har lyckats med:
Vårt eget slags Villa Villerkulla.
Nästan alla deadline:ar.
Att borsta tänderna varenda, varenda dag.
Julkalendern 2005–2007.
Baaarnen.
Den mediokra basketkarriären.
Att hitta roliga kompisar.
Att hitta den djefla mannen.
Rubriken till detta inlägg.

En av de roliga kompisarna och jag. Varandes jätteroliga.

Jag har misslyckats med:
Sommarprats-projektet.
Skådespelerske-projektet.
Att borsta håret i alla fall en gång i kvartalet.
Lagaknäna-projektet.
Förmögenhets-projektet.
Åkautomlandsofta-projektet.

Fast jag får ju ändå prata i radio. Mina två programledarkolleger syns på bilden – en ligger, en står. Det är helt normalt.

Jag låtsas
bl.a. att oordningen i hallen bara är tillfällig.

Oj och hoppsan, så häääär brukar det junte se ut.
——-
Javisstja. Jag måste ju skicka vidare. Jag uppmanar därför alla med slutsiffra 0 (noll) eller 5 att göra det!
Share
30 kommentarer

Kroppskultur?

Kroppskultur associerar man väl mest till en handbollsklubb i Uddevalla? (Jag associerade bara till handboll – var tvungen att kolla upp om det verkligen var Uddevalla, Åmål eller kanske Karlskoga. Lägg på minnet: min okunskap skryter jag endast om i samband med handboll.)

Enligt min livsledsagare (Husmorslexikon från 1957) finns det två aspekter på kroppskultur:

  • den hygieniska och medicinska
  • den estetiska.

Nu kan ju aspekterna slå sina kloka huvuden ihop och totalkrocka som t.ex. när människor väljer att deformera sin kropp för att den ska bli ”estetiskt tilltalande”.

Det som ligger närmast tillhands att fundera på idag är förstås befängda bröstexplosioner och läckande läppar samt slutligen den horribla hårborttagningen – ett sisyfosarbete som jag med ålderns rätt har börjat dra ner på. Nu ska jag istället börja snöra mina fötter emedan de äro stora som kartböcker.

(Om ni inte orkar läsa hela fotartikeln som jag länkar till, får ni ett litet smakprov här:

”Fotsnörningen gick till så att tårna tvingades växa in mot fotsulan så att hela foten blev ”som ett lotusblad”. Detta gjordes med remsor av mjukt tyg, ibland av siden, ibland till och broderade, som drogs åt mer och mer. Men eftersom fötterna delvis ruttnade av behandlingen luktade bindorna illa.”

Mumsfilibabba.)

Kroppskultur? (Borde jag ha lagt till en bild på Fredrik Ljungbergs magmuskler?)

 

Men nu tillbaka till Husmorslexikonet. För det är ju så vackert! (Ok, det är roligt och allmänbildande och fascinerande och fantasieggande och allt annat också.)

”Pubertetsflickans kutiga hållning kan bero på trötthet eller blyghet men kan också vara en medveten efterapning av en ful, affekterad mannekänghållning.”
(Hjälp, vad jag här i soffhörnet sitter olämpligt med datorn på sniskan och tekoppen mellan knäna.)

 

”En harmoniskt utvecklad kropp i smidig rörelsefunktion.”
(Hm. Jag tänker plötsligt på volleybolltjejers tajta matchdräkt. Hm.)

 

Kroppskultur i all ära, men jag är lite trött. Har lite träningsvärk. Ska koncentrera mig på Husmoderns lexikala bokkultur istället. Trarajdida. Titta, blöjeksem. Oj, akromegali. Aaaaah, en hel artikel om kylskåp! Humdidum …
Share
25 kommentarer

Jag vill ha många av allt (uppdat. konstigt nog)

Mutter, mutter. Spara, spara, spara, spara, inte slänga, inte slänga. Måste ha kvar alla skor jag någonsin haft på fötterna. Mutter, mutter. Vill helst inte slänga en enda mattebok sedan 1971. Måste samla på skärp till mitt skärpmuseum.

– Nej! Rör inte kokböckerna från förr i tiden! De har så bruna bilder!

Jag kommer att på Hemmet om 40 år sitta och krampaktigt hålla fast i gamla syltburkar och sortera säkerhetsnålar. Personalen kommer att slita glasspinnar och hålfotsinlägg ur händerna på mig och mina barn undersöka mina smyckeskrin, där jag då förvarar snigelhus och vaxproppar.

Hu, hemska framtid.

Efter denna tanke tog jag mig själv i den krage jag inte ens har, och grävde i eftermiddags upp två- och enhjuliga lik ur trädgårdens skrymslen och hörn. Att sedan trots utstickande trampor och elaka, spretande ekrar samt vattendrypande, spruckna sadlar lyckas få upp dem på den lilla släpkärran var en så stor bedrift att jag av någon förbipasserande borde ha belönats med applåder och öl. (”Av hjärnarbetares kroppsarbete följer obligatorisk öl.” Nytt ordspråk, skaldat av L. Bergman.)

Före. Plockepinncykelleken kommer inom kort att roa en av cykelreparatörerna i staden.


Förresten:
Jag kräver att ni som läsare ber om en rapport om detta eftersom jag har en känsla av att cyklarna kommer att stå kvar där de står i flera veckor. År.

—-
Uppdatering!

Jag pekade med hela handen mot cyklarna och sade till Den djefla mannen att nä nu fick han vara karl i sin hatt och visa vart cyklarna ska fara, om inte åt fanders. Och si:
Efter. För att förvirra er och ge er lite mer att titta på, tog jag denna bild från andra hållet.

– Men, säg mig, min djefla man, hur gick det till?
– Vi åkte först till LG Cykel på Västeråsvägen. Sju hojar säkrade med ett blått rep guppade dystert på flaket och betraktade det vårliga landskapet som om det var deras sista resa. Som en hop franska adelsmän på väg till Place de la Revolution.
– Men giljo…
– Sscchh. På LG cykel blev cyklarna bortmotade som ett 14-hjuligt tattarfölje.
– Adelsmänstattare är ju ett intress…
– Ssscch. Mot Cykelkällaren på Stenkvistavägen. Trevlige Torbjörn, alltid jäktad, alltid trevlig. Bruna ögon och solbränd, oljesvärtade fingrar. I hans affär finns det smala cyklar och tjocka cyklar och långa cyklar och korta cyklar, lagade cyklar och trasiga cyklar, sneda cyklar och raka cyklar, gamla cyklar och … inga nya cyklar.
– Låter som my kind of place. Tog han även de små som var oåterkalleligen döda?
– Han tog emot alltsammans och bannade sig själv i samma andetag. Trevlige Torbjörn har alltid bråttom. Så här i våryran har väl allmänheten drabbats av cykelklåda. Allt med två hjul ska trampas på. Hur man utrustar sig beror på hur tjock plånboken är.
– Cykelklåda! Vilket ro…
– Sscchh. Men ungdomscyklar går knappt att sälja. När antikaffärsinnehavaren i lokalen intill – som Trevlige Torbjörn hyr ut till – kommer i morgon kommer han att få sig en rejäl överraskning: sju cykelkrymplingar utan armar och ben som står och håller sig i teakbord, bufféer och speglar.

Nu tror ni att jag har fått blodad tand och kommer att fortsätta på denna få-rumpan-ur-vagnen-väg? Nej, förmodligen inte. Om jag inte … hm. Källaren är ju intressant. Hm.

Share
32 kommentarer

Om tankar kunde begå brott

Bilden symboliserar min hjärna.

Igår åkte jag till ”posten” för att fixa frimärken till sju olika stora kuvert och dessutom hämta två paket samt köpa 50 extra frimärken. Damen i luckan i soprumsväggen var precis lika förvirrad som jag och kunde inte för sitt liv få rätt på antal frimärken på de olika försändelserna.

– Vänta, ge mig dem, jag klistrar!
– Va, ojoj, ja, det är nog lika bra. Två, nej tre, nej vad säger jag? Fyra. Åtta. Ojoj. Nej, nu börjar vi om.

Jag klistrade, fnissade, tog mina uthämtade paket och gick ut igen. Bakom mig hörde jag ett tjoho.

– Tjohooo. Hallåååå! Du glömde ju! Du glömde ju dina frimärken!

Där kom post/affärstanten trippande med ett knippe frimärken. Jag joggade tillbaka till henne, log och sa något om att det var ju snabbt av henne, hade hon månne svängt sina lurviga över postdisken och hoppat ut genom luckan? Hon log lite osäkert mot mig.

Sedan åkte jag till dagis för att kvittera ut en Femåring. Då slog det mig att jag ju inte hade betalat! Jag hade ju hämtat massa, massa frimärken utan att betala … men varken jag, damen i luckan eller någon i kön bakom mig hade reagerat för det. Och nu till det intressantaste – den första tanke som sedan klampade in i min hjärna och besudlade den risiga skog som är min personlighet var denna:

– Vad coolt! Jag måste ha tjänat över 300 kronor!

Några sekunder senare hade jag örfilat upp tanken, malt sönder den i en köttkvarn och givit mig själv på moppo. För säkerhets skull berättade jag om mitt brott för alla i personalen på dagis och alla föräldrar som jag mötte på väg in och ut samt för den klarsynta Femåringen.

– Men mamma. Du kan ju inte bli en tjuv också.

(Det där också:et beror på att jag under den gångna veckan även har lurats, dödat en geting och cyklat utan hjälm.)

Fem minuter senare var jag på ”posten” igen. Damen höll nästan på att falla mig om halsen, vilket är svårt genom en lucka i väggen.

– Tack. Tack. Tack. Jag … tack.

Nu ska jag lägga ”brottsling” till listan på mina misslyckade karriärsteg.

Share
17 kommentarer