Hoppa till innehåll

Månad: november 2010

Julkalendern börjar i ottan den 1 december

Gå och lägg er! Detta talar jag om nu så att inte stora horder av julkalendergalningar sitter uppe och förstör nattsömnen. Men vi kan väl ta litet historik och en programförklaring?

Den 1–24 december skriver jag inte normala blogginlägg utom kanske ibland om jag råkar gå på konstiga mingelpartyn eller åker mögliga tåg och tar in på konstiga hotell. De ovanliga blogginläggen är gåtor som ni löser i kommentatorsbåset genom att gissa er fram. Från början (2005) fanns julkalendern på en egen sajt, som numera bara används för facitinläggen. I tur och ordning:

Hemlisbloggaren är den ni ska avslöja. Ibland är det lite förvirrat för att vi inte vet om det är en karaktär eller en skribent som skriver — men oftast ska svaret vara kreatören. (Mest för att jag ska kunna skriva kilometerlånga facit.) Ibland härmar jag en viss skribentstil, ibland härmar jag en annan skribentstil men stoppar in ledtrådar om en helt annan skribent. Och ibland är allt jätterörigt och obegripligt och ändå löser det sig alltid på slutet.

Gissarna är ni som läser och kommenterar. Så fort ni har kommenterat, hamnar ni på en lapp som jag lägger i plommonstopet – och så drar jag en vinnare per dag. Ibland två eller tre bafatt. Det allra viktigaste för gissarna är att inte ropa ut svaret utan att istället var lite hemlighetsfull och klurig.

Facit kommer nästan alltid vid midnatt på den fantastiska Facitsajten som jag tycker så mycket om. Tur att jag inte är min egen redaktör, för då hade jag tvingat mig att skriva 90 % kortare texter.

Den röda tråden kallas DRT och har under åren varit både dum, ologisk och krystad samt svår — men ingår ju i konceptet. DRT går alltså som en taggtråd genom alla hemlisbloggartexter och det är ni som ska hitta den. Den allra bästa DRT:n var faktiskt en som var fel. I facit den 4 december 2008 skrev jag:

Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis?

Det där glömmer jag aldrig.

Till alla som inte vågar gissa: läs i alla fall de andras kommentarer! De är fantastiskt roliga! Bäst är när ni börjar gräla om formuleringar eller när någon kommer med villospår och alla blir osäkra på något som är fullständigt bombsäkert.

OBS: man får gissa på Dan Brown och Hjalmar Söderberg hur många gånger som helst.

Den allra svåraste? Ptja, den kan ha varit den här. Den jag är mest nöjd med är en ojulkalender. Lättast var kanske denna.

Ha så kul! Och ni som inte gillar Julkalendern — kom tillbaka den 25/12 är ni snälla!

Share
29 kommentarer

Kristänkande

Min djefla man suckar och suckar i ett hörn bakom mig. Jag tänker att han nog läser tidningen och blir arg på än det ena, än det andra, ty så funkar djefla män som kan många konster; de har väldigt mycket att bli ilskna över.

– Nej, det finns inget hopp, säger han och jag hör att han klämmer ihop datorn.

Jag svarar inte eftersom jag inte är förvånad. Dessutom vet jag att det kommer en förklaring snart. Och den kom. I now give you – the bloody husband:

– SMHI har inget annat att erbjuda än snöknarr, stingande luft och järnkyla. Jag säger som Garibaldi 1849: ”Non offro né paga, né quartiere, né provvigioni. Offro fame, sete, marce forzate, battaglie e morte!” Dags för en krisplan för fem månaders snöhelvete! Iväg och köp termo och ylle och fleece innan lagren tar slut. Glöm inte nya skyfflar – det ska räcka till hela familjen!  Fram med sparken och kolla så att veden håller sig torr under huset. Rita upp en karta över trädgården och dra upp en skottningsplan. Var ska vi lägga snön, vilka passager ska vi hålla öppna? Aux armes, citoyens, formez vos bataillons, marchons, marchons! Det finns inget hopp!

Och det är nu den goda hustrun – jag – inte säger rätt sak. Jag är nämligen inte alls bekymrad över kylan och lider inte ett endaste dugg av den. Jag är ju norrbottning gubevars!

– Men äsch, säger jag, det gör väl inget att det är lite kallt i ett par dagar. Luuugn. Det blir nog varmt i april–maj ska du se.

Däremot sattes jag på pottkanten under en lite hektisk timme igår kväll. Vi saknar numera nämligen low-tech-lösningar när de hypertekniska ettorna och nollorna behagar fallera. Dessa besvärligheter sammanföll:

  • Internet försvann i huset.
  • Telefonernas wi-fi slutade i och med det att funka.
  • Tioåringen som nyss var hos en kompis var försvunnen i kylan utan mobiltelefon.
  • Tioåringens kompis är såpass nyflyttad att hennes adress inte står på klasslistan.
  • Vi har ingen karta över just det bostadsområdet eftersom det är alldeles nybyggt.
  • Mobilens gps har inte uppdaterad information om just detta område.
  • Tioåringens kompis var alldeles ensam hemma och visste inte riktigt vart Tioåringen kunde ha tagit vägen sedan hon rusade mot bussen för nästan en timme sedan.
  • Bussarna i just detta nybyggda område går bara en gång i timmen.

Som tur är

  • vevade Trettonåringen igång min mobil med hjälp av 3G medan jag virrade runt i den vilda jakten på internet
  • hade Tioåringen riktigt, riktigt varma kläder från topp till tå
  • funkade internet på den avlägsna plats där den djefla mannen befann sig.

Keep calm and carry on mässade jag medan jag skrapade och skrapade och skrapade den totalt överisade gamla bilen. Utan en susning om vart jag var på väg eller var jag skulle hamna, körde jag sedan med min djefla man hojtandes vägnamn i telefonen som låg i mitt knä.

– Hattranvägen! ropade jag i beckmörkret.
– Ta vänster! ropade den djefla mannen ifrån telefonen.
– Återvändsgränd! ropade jag.
– Oj, kommer du från det hållet, ja då skulle du ha tagit höger!
– Var är busshållplatsen? ropade jag.
– Det beror på var du är! ropade den djefla mannen.
– I korsningen Gäddvägen och Sikvägen!
– Hur hamnade du där? Vänd!
– Jag ser inget! Det finns inga gatlyktor här!
– Men vad bra att bilen har så fin svängradie! ropade min djefla man så att mina trumhinnor fladdrade som en gardin i ljummen sommarbris.
– Ja, det gäller att fokusera på det positiva! Vänta! Jag ser en busshållplats!

Där var Tioåringen – efter en hel timme utomhus i mörkret var hon frusen och ledsen, men vid gott mod ändå. Och det är nu vi skördar frukten av våra förmaningar till barnen. De vet visserligen att de inte ska följa med mystiska människor som bjuder på godis i skåpbilar, men de vet också att man ska ha varma kläder, reflexer, att man ska röra på sig när man fryser och att man ska stå kvar där man är om man är borttappad. Tioåringen tänkte tanken att pulsa genom skogen och snön för att ta sig närmare hemmet. Men så hörde hon min röst i huvudet:

– Stanna kvar där du är om du är borttappad, för då hittar vi dig förr eller senare.

Hej alla mina bloggkommentatorer: är ni inte liksom jag alldeles för säkra på att internet alltid funkar? Har ni en kvar en gammal telefonkatalog eller telefonnumren lagrade på vanligt papper? Har ni kartor tillgängliga? Bensindunk? Spritkök? Mössor och vantar till alla barn?

Det där sista dök upp på förekommen anledning: det är –15 °C ute och på busshållplatsen vid vårt hus ser jag en elvaåring i gympaskor, utan mössa och utan vantar och med halva rumpan bar. Nu ska jag gå ut och fråga om han vill komma in och vänta i vårt vardagsrum istället. Den där gamla mössan som ser ut som en morot vill han säkert låna. Och de gamla blommiga fingervantarna. Ja, det här blir bra.

Share
40 kommentarer

Det här med foton

Vart jag mig i världen vänder, står jag där och diskuterar framtiden. Och när man läser historia kommer det förr eller senare kapitel om människornas ”starka tro på framtiden” – vilket alltid slutar med att folket ger sig iväg till Amerikat eller köper för många aktier tills alla dör och ruineras.

Men alltså, det här med foton. Många säger som jag att ”nämen oj vad kul det är att ta hur många foton som helst, för sedan är det ju bara att radera de dåliga”. I nästa andetag påpekar vi för varandra att man kanske skulle ta och spara ett och annat dåligt kort, för är det inte de dåliga fotona från 1970-talet som är roliga att titta på idag? En suddig, sned bild tagen av misstag där man ser vad vi åt till frukost 1978 är ju fantastisk att få dyka ner i.

Fast å andra sidan sparades inte många dåliga bilder runt 1923 heller.

Nordiska museet ska nu samarbeta med Wikimedia och lägga ut buntvis med bilder från förr. Och jag kan nästan inte sluta gnugga händerna av förtjusning! (Vilket förstås borde göra det svårt att samtidigt knattra fram dessa rader.) En av bilderna från projektet är denna, som jag inte kan titta mig mätt på:

Förmodligen mamma, pappa och tre barn. Mer vet man inte.
Förmodligen mamma, pappa och tre barn. Mer vet man inte. Jo, bilden togs av August Widén i Wimmerby.

Klicka på bilden om ni vill granska den närmare. Eller gå hit, där jag tog den. Där står det förresten:

”This file has no description, and may be lacking other information. Please provide a meaningful description of this file.”

Så gärna så!

”Bilden är tagen i Dalarna 1902. Modern Asta har en synnerligen intressant hatt gjord av en brödkorg från barndomshemmet i Haparanda. Barnen måste ha rest i tiden eftersom de har på sig Lotten Bergmans strumpbyxor från 2010. Pappa Arvid har käpp eftersom han stukade vänsterfoten på basketplanen dagen innan fotot togs.”

Jaså inte det? Men kolla strumporna!

Underbara!
Underbara!

Kan årtalet vara 1902? Hade man strumpfabriker som gjorde ränder då? Eller är de hemstickade? (Jag är väldigt förtjust i randiga strumpor.) Och vad är det för hatt?

Sladdrigt korgmaterial?
Sladdrigt korgmaterial?

Nu när jag granskar hatten, ser den ju väldigt retuscherad ut. Som om vågorna är ifyllda efteråt. Men är det ett fågelbo? Med blommor i? Oj, är det ett fickur äldste sonen har? När slutade man ha käpp som accessoar? Visst är det väl sekelskiftesmode? Gah, jag har alldeles för få böcker om dräkthistoria i bokhyllorna!

Många frågor blire. Vad skulle ni ha skrivit om bilden om ni fick bestämma själva? Som sagt: Please provide a (meaningful) description of this file.

Tips:
Om ni är det minsta lilla intresserade av dokumentärer eller foton eller dåtiden eller livsöden eller konst eller egentligen vad som helst: kolla på 51 minuter om fotografen Mike Disfarmer (1884–1959), som verkar ha skrämt sina kunder halvt från vettet innan han tryckte på knappen. (Filmen finns där till den 19 december.)

Typisk Disfarmer-bild.
Typisk Disfarmer-bild.

Uppdatering

Christer i kommentatorsbåset ”råkade” hitta facit till bilden! Den togs tydligen i Vimmerby 1908 och personerna är handlaren Emil Olners med hustrun Anna Maria (f. Faleij) och sönerna Einar, Arne och Bertil. De två yngsta är iförda s.k. Nordmarksdräkter – folkdräkter från Norra Ny i Värmland. Jag vidhåller att strumporna är fantastiska och tror i alla fall att Anna Marias klänning är från 1902. Och lite skumt är det att stämpeln på fotot (enligt Gambleputti i båset) borde vara från 1899.

Share
29 kommentarer

Nitlotten och Stora Kulturbloggspriset

Hör ni bitterheten i rubriken? Ni vet när man inte vinner utan bara ska vara hedrad över att bli nominerad? Och när man applåderar skitstövlar som snor priset framför ögonen på en? Och man med brutalfrenesi river sönder sitt nogsamt ihopknåpade tacktal som aldrig någonsin i hela världen kommer att hållas?

Vad bra, för så var det inte alls. Jag vann priset för två år sedan och är hur nöjd som helst med det. Dessutom är jag ju barnsligt förtjust i tillställningar där jag får mingla med folk jag känner.

– Nu tar vi en paus! sa konferencieren på scenen. Och alla måste nu mingla och prata med någon som man inte känner!

Pah, sa jag och sökte upp Stationsvakt, Petra, Älskade dumburk, Gnesta-Pelle, Jonas, Mats och några till som jag kände. Goddag, sa jag och låtsades att jag inte kände dem över huvud taget.

Men nu tar vi en omgång i kulturmodet på scenen denna kväll. Jag tänkte när jag tog mig fram i snöyran på Götgatan att jag nog var underklädd utan glitter och klackar. Så var icke fallet. Men istället för att visa er den ena svarta kulturtröjan efter den andra, fokuserar vi på skorna. Om någon dansar in i detta blogginlägg om tio år, måste jag för framtidens skull visa upp hur skomodet i Sverige såg ut just nu.

Skomodet enligt skobranschen 2010.
Skomodet enligt skobranschen 2010.

För så här är det ju: när jag idag frossar i gamla modetidningar från 1923 eller 1958 – eller gubevars 1974 – tror jag ju att det var så de såg ut. Då.

En sådan här hade jag inte på mig. Men alla hade väl det runt 1957?
En sådan här hade jag inte på mig. Men ALLA hade väl det runt 1957?

Fast idag såg jag inte en enda kilklack, inte en enda stilettklack och inte en enda träskostövel.

Bruna promenadskor och rejäla kängor. Gick alla dessa människor verkligen till lokalen i samma väder som jag?
Mestadels bruna promenadskor och rejäla kängor. Gick alla dessa människor verkligen till lokalen i samma snöoväder som jag?

Stationsvakt och jag satt oprisade längst fram i publikhavet och jag beslutade oss för att vi bara är missförstådda genier. Ni vet att August Strindberg och Carl Larsson var polare och att alla litterära kotterier är löjligt mycket kompisar och att allt egentligen är en enda stor sammansvärjning mot oss som gillar basket, mögel, och sena tåg? Om 100 år kommer man att säga:

– Har ni hört att giganterna Stationsvakt och Lotten Bergman faktiskt kände varandra?

En varm applåd för vinnarna i Stora Kulturbloggsprisutdelningen:

Bokblogg: Shazam

Musikblogg: New Romantic Possee

Filmblogg: Onyanserat

Övrig kulturblogg (pyttipannor som jag): Elin Grelsson

Kulturbloggarnas Kulturblogg: Onyanserat

Kulturbloggens specialpris: Kulturekonomi

Studio Totals extrapris: Elin Grelsson

Onyanserat. Åjovars.
Onyanserat? Åjovars.

En av prisutdelarna var Unni Drougge, som sa bl.a.:

– Jag blev faktiskt upptäckt av mina läsare.

Om jag hade fått säga något i saken så hade det varit:

– Jag upptäckte mina läsare. (Kolla, jag har ett halsband på mig som Niklas har gett mig och en t-shirt som Översättarhelena har gett mig. Och ett minne fullt av kommentatorsbåskommentarer.)

Jag tänker ... det påminner om ... vad tänker jag på ...?
Jag tänker … det påminner om … vad tänker jag på, åh, vad, vem …?
Javisstja!
Javisstja!
Unni Drougges skor var helt moderna, så jag fokuserade på den håriga kjolen istället.
Unni Drougges skor var helt moderna, så jag fokuserade på den håriga kjolen istället.

För säkerhets skull måste jag nu bara understryka: jag är helt nöjd med att gå omkring i mina omoderna snöskor och inte vinna priser utan bara sitta och titta längst fram. Dessutom fick jag faktiskt hedersuppdraget att busvissla in alla åskådare efter pauserna.

(Och ja. Jag vet att jag har utlovat en busvisselskola här på bloggen. Den kommer. Jag ska bara …)

Share
45 kommentarer

Serviceinriktat!

På engelska kan man ju vara ”service minded”. På svenska är det svårare. (Fri tolkning.)

1.
Chefen på hotellet vars frukost jag kritiserade ringde igår och pratade i 15–20 minuter och sa att han var mån om mina synpunkter men att de faktiskt brukade ha varma ägg och bacon och att jag inte kunde klaga på rummets storlek eftersom det var så billigt. Jag förtydligade att jag aldrig hade klagat på rummet men att bacon ju är essensen av … ja, ni förstår. Chefen hoppades att jag skulle återkomma en annan gång. Men varför skulle jag det?

2.
Vi har som tradition att gå på konditori med barnen en gång per år. Det kan ske när som helst, men förgyller oftast riktigt mörka och hemska vinterdagar. Jag och Tioåringen stod och valde och valde och pekade och gjorde fingeravtryck på glaset som skilde oss från biskvier och napoleonbakelser. Vi fastnade för en skylt med ”4 muffins för 25 kronor” och valde dessutom en kanelbulle, en mandelmussla och en arraksboll.

– Näe fast ni kan inte köpa fyra muffins för jag har bara dessa tre kvar.
– Ok, och vad kostar dom då?
– Åtta kronor styck.
– Så du säljer fyra för tjufem, men eftersom du bara har tre så får jag köpa dom för tjufyra?
– Ja.
– Men kan vi inte säga fem kronor styck?

Här ska man veta att jag är en bedrövlig prutare. Jag får svindel av obehag och darr i knäna och rodnar när jag i alla fall gör det. Fast någon måtta får det ju vara på tokerierna: jag ville ju ha fyra muffins! Och inget hade jag för det heller, för det här svaret blev ett syrligt:

– Nej. De kostar ju åtta kronor.

Sa hon och såg mig skarpt i ögonen som om jag inte alls var en 20 år äldre bakelsekund utan ett litet barn som nyss hade spottat på golvet.

3.
Min svåger åkte tåg och fick rycka in när en kille med rakat hår, en speciell typ av tatueringar och stora, grova kängor vägrade köpa biljett. Konduktören vädjade och försökte resonera med killen som egentligen inte hade någon annan anledning än att ”pengarna faktiskt var slut”. Tåget stod stilla och tiden gick medan det blev tal om att ringa polis.

– Jag betalar, sa min svåger.
– Ok, sa konduktören och skrev snabbt ut en inbetalningslapp medan alla passagerarna drog en lättnadens suck.

Men precis när konduktören räckte fram lappen, blinkade han till och log. Han och min svåger hade plötsligt ett Emil- och Alfredförhållande och var helt överens om att den där summan inte alls skulle betalas. (Svågern kunde liksom ha viskat ”du och jag” till konduktören.)

4.
Otrolig service är det ju att man inte behöver lyfta ett finger och ändå plötsligt har sin framtid tryggad. Kolla vad som kom i mejlen!

”Grattis! Din e-postadress Vann en klumpsumma på €500000 (fem hundra tusen euro) i BMW utmärkelsen Rita hållas i Spanien, och släpptes på BBC .. Styrelsen För lyckliga vinnare att få se deras nummer och kategori nedgången i.”

Va! Lycka! Och det kommer mer!

”Dragningen No.1542 förs ut din e-postadress från en databas av Internet e-postanvändare och kvalificerad du en brasa vinnare av angivet vinstbelopp.”

En brasa!

Diskret å så.
Diskret å så.
Share
28 kommentarer

Tidspress och deadline samt lite snö

Stad i vinterskrud. (Ser ni vilken stad?)
Stad i vinterskrud. (Ser ni vilken stad?)

Alla verkar gå omkring och knorra över (och twittra och fejsboka och blogga om) att dygnet har för få timmar och att december har för få dagar samt att snön är ett tecken på världens undergång. Själv tycker jag precis tvärtom!

  • Dygnet har ju för många timmar; jag jobbar så himla bra under tidspress och slarvar bara bort timmarna däremellan med … med … jagvetinteallt. (Jag har verkligen ingen aning om vad jag gör med timmarna när jag inte måste göra dittendatten. De bara försvinner.)
  • December har för många dagar. Låtom oss hoppa från lucia direkt till julafton och sedan vila två dagar för att vips hamna på nyårsfest i glittriga tajts. Vad ska vi med alla skräpdagar däremellan?
  • Snön är underbar. Det blir ljust, man får muskler och röda kinder av skottningen och tågresorna blir ju så spännande.

(Orsaken till att jag hinner blogga här och nu just denna eftermiddag är att jag inte har någon deadline förrän kl. 18:15.)

Tioåringen äter morot, men inte som andra barn äter morot. (Helt ovidkommande bild, ja.)
Tioåringen äter morot, men inte som andra barn äter morot. (Helt ovidkommande bild, ja. Om man inte vill se moroten som en metafor förstås.)
Share
18 kommentarer

Ännu ett hotell: Best Western i Sundsvall

Som jag visade i en filmsnutt igår, har jag sovit i ett väldigt litet hotellrum utan fönster. Spela roll, liksom – det är väldigt mörkt när jag kommer och väldigt mörkt när jag åker. Och väldigt brunt inne i badrummet.

Åtminstone 17 nyanser av brunt.
Åtminstone 17 nyanser.

Min uppdragsgivare antydde att det var bra om rummet var billigt och att det var just Best Western som borde väljas. Och jag lovar: jag klarar mig jättebra utan fönst… Oj! I denna sekund hittade jag ett takfönster! Visserligen är det täckt av snö, men i alla fall!

Rakt ovanför mig: snö! (Det som speglas i fönstret är datorskärmen.)
Rakt ovanför mig: snö! (Det fyrkantiga som speglas i fönstret är datorskärmen.)

Och nu hittade jag en knapp för gardinen där med fuktfläck! Zzzzzz, donk. Pschzzzzzz, donk. Den funkar! Men det kan inte vara ofta någon bor här, kolla tvålen i badrummet har skiktat sig.

Två nyanser av grönt.
Två nyanser av grönt.

Det intressantaste i rummet var dock inte fönsterlösheten, brunfärgen, gammeltvålen eller antalet kvadratmeter. Nej, det var väggarnas inbördes vinkelförhållanden. Huset byggdes något år efter Den Stora Branden 1888 och väggarna är alldeles toksneda. Hur jag än ställde sängen ramlade kuddarna ner på golvet – tills jag gjorde en uppallningsfunktion med stol, ryggsäck och sängbord.

Ett orätt hörn.
Ett orätt hörn.

Bortskämd som jag är med sängar som är 1,20 eller 2,40 meter breda, fick jag försöka tänka som när jag senast sov i en smal säng … runt 1975. ”Dröm lugna drömmar” sa jag till mig själv och slog knät i väggen. ”Håll in armarna som om du är redo för en charge” tänkte jag och fiskade upp täcket från golvet med ena foten. Men jag sov okej enligt mobilgrejmätaren Sleep Cycle (som jag har beskrivit här) trots att det var såpass lyhört att jag hörde dragkedjor dras upp och ner utanför dörren.

Där mellan fyra och fem stod någon och pratade i korridoren utanför.
Där mellan fyra och fem stod någon och pratade i korridoren utanför.

Att det tog ett tag att somna berodde inte alls på rummet. Jag bara funkar så – kan inte varva ner effektivt även om jag gör allt annat effektivt. Vi tar och vänder på grafen och stoppar in mina tankar som förklarar varför jag inte bara slappnar av och räknar neråt från 100 och soooomnaaaar:

Så här funkar min insomning.
Så här funkar min insomning. (Klicka!)

Men nu till den stora skandalen och orsaken till att jag verkligen inte på några villkor tänker bo på Best Western igen och varför jag inte kan rekommendera hotellet till andra än mina fiender. Ser ni vad som saknas i burken med köttbullar och prinskorv?

Ingen bacon! Kalla ägg! Iiiih!
Ingen bacon! Och bara jättekalla ägg! Iiiih!

Share
18 kommentarer

Jag och mina kyrkor

Efter att under hela uppväxten ha blivit omkringsläpad i Europas alla kyrkor och klapprat med träskorna över kalla stengolv samt lyssnat på hur otroligt fascinerande de är med absiden där och tornet där, känns det som om cirkeln nu är sluten.

För jisses vad jag har gått i kyrkor under den gångna veckan. Nu är jag ju inte en särskilt timid och sansad kyrkobesökare utan snarast en himla besvärlig.

– Hej, varför ser den där ut så och vad gör den där där och har ni någon vind eller källare eller krypin som jag skulle kunna få kika lite på?

I en här icke namngiven kyrka blev jag guidad så det stod härliga till. Mot slutet sa karln som kunde allt om alla att jag skulle komma och kolla på en liten grej. Men att jag fick gå ensam, för han ville inte. Och så tog han fram en ficklampa och böjde sig ner mot golvet.

Källaröppningen var en stenplatta med järnringar.
Källaröppningen var en stenplatta med järnringar.

– När du klättrar nerför stegen har du en lampknapp till vänster. Tänd även om den inte hjälper så himla mycket. Ta ficklampan.

Jag klättrade ner och tände lampan och gick in i ett spindelnät och gjorde sådär som de gör i filmer: fnyser, skakar på huvudet och torkar ögonen rena. Och så tog jag en bild.

Jag stod liksom i ett rör. Där framme vid lampan såg det intressant ut. En spricka?
Jag stod liksom i ett rör. Där framme vid lampan såg det intressant ut. En spricka?

Jag tog ett försiktigt steg framåt och fick spindelnät i ansiktet igen. Min kamerablixt hade gått sönder i en annan kyrkkällare, så jag fick lita till ficklampan och lampan där borta i fjärra… Men vänta. Ficklampa?

– Jag behöver nog inte ficklampan! ropade jag uppåt.
– Jooo. Gå fram till sprickan i väggen!
– Du vet att det är fullt av spindelnät här nere?
– Självklart.

Jag fäktade mig framåt mot sprickan i väggen. Stackars spindlarna skrek nog till varandra:

– Varning! Varning! Människa på ingång! Se upp där på S22:an – nu rasade Petterssons nät och däääär for familjen Olsson. Å nej! Hon är på väg mot sprickan! Varna gammelfarfar!

Väl framme vid sprickan i väggen kom ficklampan till användning. Jag lyste in och pep till lite och andades in några spindelnät till. Sedan sa jag vördnadsfullt:

– Hej.

– Uäääh, vem tände lampan?
– Uäääh, vem tände lampan?

———

Fotnot:
Jag är väldigt förtjust i Stationsvakts hålinspektioner, som ni förstår.

Share
22 kommentarer

En betraktelse lite von oben

Jag och pappa har ju varit på roadtrip, vilket närapå tog död på bloggandet. Inte en sekund hade jag över och somnade gjorde jag så fort jag lade mig ner och 2 170 olästa blogginlägg har jag i min rss. Visserligen har jag hunnit uppleva mer än på ett normalt halvår, men det här med skriva dagliga inlägg har skapat ett förfärligt beroendemonster: jag längtar skärmen, jag längtar tangenterna där bloggare jag knattrat.

Det känns alltså lite som när man har glömt att borsta tänderna.

På väg ner genom Sverige satte jag underligt nog näsan i vädret som en jädra storstadsbo ett par gånger – vilket förvånade mig. Jag – som ju bor i en stad med blott 100 000 invånare och som har spelat basket på norrbottniska, skånska och sörmländska landsbygden – fnissade larvigt åt sådant som inte är vanligt i min värld. (Ajabaja, kom ner på jorden!)

  • Macken användes som hak där man i orange skogshuggartröja umgicks som på puben fast utan öl.
  • Konditoripersonalen stirrade på mitt betalkort och sa ”men vi tar inte kort, vi har aldrig tagit kort, det är bara Nilsson på hörnet som tar kort!”.
  • Kommer strax-lappar satt på låsta butiksdörrar precis när som helst på dagen.
  • Barnvagnar med sovande barn stod utanför matbutiken – utan föräldrar i sikte.
  • Olåsta cyklar! Överallt!

Och ni ser – visst är det underbart? Jag som tjatar om tidsmaskiner och dito resor lovar härmed att aldrig mer tänka ”men gah, bah och fnys” utan bara ”åh, 1977”.

Och se vilket fint företagsnamn vi hittade i Bjärnum!
Se vilket fint företagsnamn vi hittade i Bjärnum!

Pappa och jag stannade igår för att äta lunch i ett samhälle där drygt 1 000 personer bor. (Jag anonymiserar och hittar på alla namn nu när jag för en stund kliver upp på mina höga hästar igen.) Alla brevlådorna längs huvudgatan hade små lappar med “Ullis sy & stick”, ”Jompas verktyg & kraft” samt ”Persson och Olssons strumpimport”. Första pizzerian hade vinterstängt, den andra hade öppet 13–17 och den tredje hade en lapp på dörren:

”Kommer strax, är hemma hos Ralf!”

Vi klev därför in på ”Peggys café och restaurang”. Där fanns det tre rätter att välja mellan:

  1. kaffe
  2. ärtsoppa
  3. höstgryta

Den otroligt glade kocken var pensionerad bilhandlare medan den extremt otrevliga servitrisen Peggy var pensionerad banktjänsteman. Vi beställde en ärtsoppa och en höstgryta och satte oss ner vid ett bord. Då kom Peggy med arga ögonbryn:

– Nej! Ni får inte sitta där! Där får bara mina stammisar sitta! Dom kommer snart!

Vi flyttade oss snabbt medan pappa började spana efter toaletten och gick inåt i lokalen. Just då ville Peggy ha betalt.

– Det blir 150 kronor! ropade hon mot pappas håll.
– Ursäkta, har ni en toalett? svarade pappa som faktiskt hör ännu sämre nu än han gjorde i sin ungdom.
– Jaja, du ska få gå på toa om jag bara får betalt först! sa Peggy och höll ut handen.
– Toalett? sa lomhörde pappa och tittade förvånat på handen.
– Pengarna först! sa Peggy. Etthundrafemti!

När stammisarna kom, erbjöd Peggy dem backning på ärtsoppan och jag tror till och  med att de fick gå på toa utan att betala först. När pappa köpte en glass föreslog han själv att den borde kosta 15 kr.

– Femton va?
– Sexton.
– Sexton? Blodsugare där! sa pappa skrattande på pappors skojfriska vis.
– Ja. För. Det. Står. Sexton. Här.

Sa Peggy sådär sammanbitet så att man bara måste skriva punkter mellan varje ord.

Men maten smakade alldeles utmärkt!

Fast falukorven i ärtsoppan var en ny upplevelse.
Fast falukorven i ärtsoppan var förstås en ny upplevelse.
Share
29 kommentarer

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Mingel i köket – och kvinna i vin.
Mingel i köket – och kvinna i vin.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Men ingen vettig tehuva.
Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Tioåringen vann med dessa fynd.
Tioåringen vann med dessa fynd.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fann en liten telefon.
Vi fann en liten telefon.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

Share
30 kommentarer