Hoppa till innehåll

Månad: mars 2022

TBC-arkitektur och coronarum

– Hur kommer corona att förändra bostadsbyggandet framöver? sa jag med rynkad panna. Och finns det verkligen ett samband mellan D-vitaminbrist och covid-19?

Tyvärr var jag helt ensam i rummet, så jag fick inga svar. Dessutom satt jag och tentade en arkitekturhistoriekurs digitalt under tidspress, och skulle inte alls fundera i sådana banor. Jag skulle istället komma ihåg 1800-talets byggnadslagar och stadgar och hur nytillkomna lagar vissa år påverkade ditten datten.

(Jag mindes varken någon lag eller årtal och fick 0 poäng på den frågan.)

TBC-arkitekturen kunde jag däremot mer om! För si, lungsoten, spanska sjukan och andra farsoter spreds till stor del pga. den bedrövliga bostadsstandarden som vi hade i Sverige vid förra sekelskiftet. Ett exempel: en sexbarnsfamilj i en tvårummare ansågs ha så gott om plats att de faktiskt kunde ha tre hyresgäster.

Vilken kakofoni av snarkningar det måste ha varit här! (Sådana där täcken hade mina farföräldrar. Tunga och röda var de.)

Obeskrivligt trångt var det alltså inomhus med våra moderna mått mätt – och dessutom trångt utomhus. Se här på de bebyggda innergårdarna; det är liksom kvarter inne i kvarter.

Så här trångt är det fortfarande i kvarteret Eldaren i Vasastan (Stockholm). Fem till sex våningar höga är husen, och mörkt och fuktigt var det. Tänk att springa ner och gå på utedasset där nere … (Kvarteret på bilden är förstås uppsnofsat och moderniserat idag.)

Inte bara fattigdom utan även trångboddheten och bostadsbristen bidrog till utvandringen till Amerikat. Men nu var det det här med TBC, som ju faktiskt kunde vädras ut och självläka. Via brainstormingar och arkitekttävlingar och massa utställningar kom man i början av 1930-talet på något som heter smalhusen – såpass smala är de att en liten tvårumslägenhet har fönster i två diametralt motsatta väderstreck. Perfekt för tvärdrag så att alla baciller och all fukt far all världens väg!

Smalhus i Göteborg! Kök, badrum och gemensam tvättstuga var nyfunnen lyx. (Jag gillar idén, men det ser blåsigt och omysigt ut och jösses, baaarnen, där är ju baaaarnen! Vem vaktar baaarnen?)

Som synes på bilden ovan, var smalhusområdena inte helt optimala för di små. Man vill väl som förälder ha dem inom synhåll i säkerhet på en någorlunda omgärdad gård? Javisst, sa arkitekterna och tog fram trolldegen och lekte fram stjärnhusen. (Kanske gick det inte till exakt så.)

Smalhus, fast som stjärnor och med innergårdar. Där längst ut kan man banne mig ha utsikt i tre väderstreck!

Den här kursen som jag går är absolut jobbigast av alla jag har gått sedan våren 2020. Det är så mycket litteratur och så många termer och så många gubbar, vars namn jag måste banka in med våld: Tony Garnier, Clarence Perry, Lawrence Mumford, Patrick Abercrombie, Sven Markelius, Backström & Reinius, Ebenezer Howard, Albert Lindhagen (Lindhagensplan!) P-O Hallman (som är Sveriges Camillo Sitte, jahadå), Hausmann, Walter Gropius, Le Corbusier, Mies van der Rohe, Carl Bergsten, William Morris, Ferdinand Boberg och Robert Dickson.

(Om ni är som jag, känner ni möjligtvis till Le Corbusier och William Morris i namnsörjan ovan.)

Men jösses, så intressant det är och vad mycket jag lär mig. Jag hade ingen aning om att miljonprogrammet (alltså att en miljon bostäder skulle byggas på tio år) ägde rum exakt 1965–74 och att det inte alls bara är jättekolosser till fula höghus. Fördelningen är

  • 60 % trevåningshus
  • 30 % radhus och villor
  • 10 % jättekolosser till fula höghus.

Va? Man baxnar! Och häpnar! Sedan lugnar man ner sig och läser vidare.

Och så avslutar vi med en köksinteriör från 1930-talet. Vad tror ni att det står på de små lådorna bakom kvinnan?

Men, förresten, hur är det nu? Kommer corona att på något sätt förändra bostadsbyggandet framöver? ”Coronarummet” kanske är jobbahemifrånanpassningen i nybyggda huskomplex?

Share
34 kommentarer

Automatskrivna texter – kan det vara nåt att ha?

Igår skrev Andrew Walden: ”… jag brukar undvika allvaret när jag är rädd”.

Jag kontrar med: ”Jag brukar undvika allvaret.” För det finns överallt. Coronan har satt världen i brand och så ställer Prutt-Putin till det som lök på laxen. Jamen självklart gäller det väl då att fokusera på (tadaaa) automatiska textmaskiner som ljuger, fabulerar och hittar på?

Detta kallas på engelska ”automated content services” och funkar perfekt – även på svenska – med ett givet material inom t.ex. sport, mäkleri, börsnyheter samt trafik- och väderrapporter. Vi människor lägger inte märke till detta för att texterna ju (håll i er nu) är språkligt korrekta.

Sannolikt skrev en automat denna text efter att en meteorolog matade in parametrar.

Visst är det skönt att läsa en korrekt text? Datorn får instruktioner om hur den ska hantera informationen och inga faktafel kan uppstå om människan levererar korrekt ingångsdata.

Men den mänskliga känslan och språkliga krumelurerna är väl ändå roligare? Eller?

Så här kan en text se ut när den är skriven av en människa som förvisso kan stava, men …

Språkpolis Bergman ser fram emot att läsa korrekta, opersonliga, trista texter och slippa ta sig åt hjärtat när en butik skriver:

Eller … blir allt trist och platt?

Robotjournalistiken började bli användbar 2015. (Människor som skriver som robotar har funnits längre.) En textrobot är alltså datorprogrammet som genererar text. (Den har ingen hjärna, så den är lite klantig, men jag återkommer till det.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift.

Eftersom ”människor vanligtvis tenderar uttrycka sig ganska banalt och med stavfel samt grammatiska horrörer, undrar man ju hur den sållande kvalitetskontrollen ser ut, men … den verkar funka! Insamlingsmaskinen kanske känner av stavfel och ratar texter med sådana? Textautomaten kan bl.a.

  • skapa konversationer – alltså dialoger
  • redigera
  • manipulera texter
  • svamla och skriva ren rappakalja.

Ni förstår väl att jag är särskilt intresserad av den sista punkten? I sina bästa stunder är textautomaten helt fantastisk – den kan till och med skriva (till synes) originella rader med högt litterärt värde. Men faktum är att den ljuger oförblommerat, chansar och hävdar saker som inte är sanna. Jag har testat och lärt mig att

  • Västerås ligger i Danmark 
  • Chopin är kompis med Clapton
  • Elizabeth II har haft ett intimt förhållande med Mark Hamill
  • det krävs att man är bra på att åka skateboard om man ska söka till en kockutbildning.

Nu ska ni få se hur det kan funka!

Jag skriver tre inledande meningar på Anyword – meningar som inte riktigt hänger ihop logiskt sett. (De som står i kursiv stil nedan.) Sedan fyller automaten glatt på med vad som känns bra för den.

My grandmother told me that I should focus more on school. So I did. Little did I know that it would be my profession later in life. After high school, I went on to study English and Literature at university (fun fact: Dickens is one of my favorite authors). Then, after a few years working in finance as an assistant analyst, an opportunity presented itself to work as a professional proofreader/editor—and what better way to thank my grandmother for pushing me towards academics than giving her a job when she retired? Anyway, that’s not what we’re here for.

Dickens, jahaja. Jag testar ett annat ämne, som jag sätter en bra rubrik på: Clark Gable and Greta Garbo once met on a train.

Garbo och Gable i ”Susan Lenox (Her Fall and Rise)” 1931. Kanske möttes de även på ett tåg?

Texten ska innehålla love, cooking och anger, säger jag spontant till automaten. Till min stora förtjusning presenterar den då fyra textstycken med de finurliga underrubrikerna

  1. Ingredients
  2. Equipment
  3. Method
  4. Serving

Jättekul ju! Att beskriva hur Gable och Garbo möts som vore storyn ett recept! Men … tyvärr glömmer textautomaten bort denna fiffighet och bluddrar bara på. Men det är intressant bludder!

Ingredients
Clark Gable swept into first class, a black valise in hand and clearly annoyed about something. The train pulled out of Paris and began its journey across Europe towards London. He sat down beside her, staring straight ahead at nothing with that determined frown of his when he wasn’t gracing us with one of those luminous Hollywood smiles he wore so well.

Japp, här har vi helt klart ett ”luminous Hollywood smile”.

Naturligtvis måste vi kolla hur mötet fortsatte – enligt den fabulerande textautomaten. Oj, jädrar, det eskalerade snabbt!

Equipment
When Greta Garbo’s suitcase all of a sudden fell to the floor, their eyes met and they laughed hysterically. Each was quite impressed with what they saw before them. Garbo, who was never without her movie-star make-up, had showered that day so she did not look like herself; she looked like someone completely different. Clark Gable stared at her for what seemed like an eternity but in actuality was only about 15 seconds. Then he said, I love you. She responded by saying: I love food. They both burst out laughing again. Then Gable said, My name is Clark Gable. To which Garbo replied: I know. I am Greta Garbo.

Just then, from behind came Fred Astaire holding a glass of scotch and William Powell holding a porterhouse steak: Who wants what? he asked playfully as his arms stretched over each other’s shoulders.

Jag är inte riktigt säker på hur armarna sträcktes över varandras axlar, men det var ju imponerande att både Fred Astaire och William Powell var på samma tåg!

Fred Astaire och William Powell arbetade tillsammans en gång – i ”Ziegfeld Follies” (1945).

(Fortsättningen på tågstoryn finns i kommentatorsbåset.)

Vad säger ni? Låt oss hoppas att skillnaden mellan robotskriven text och människoskriven text blir att de riktigt skickliga skribenterna står ut i mängden och att de som faktiskt inte kan skriva och inte vill skriva, slipper det.


Om ni vill läsa lite mer:
NLG: Natural Langage Generation

GPT-3: modell som bygger på miljontals av människor skrivna texter

Det finns oerhört många företag som arbetar med textautomater, men jag har inte hittat någon som man kan testa på svenska. De flesta kräver lite krångel med inloggning, men det var det värt! Testa Anyword, vetja!

Share
29 kommentarer

Trolldeg och arkitektur

Sedan våren 2020 har jag läst tre små universitetskurser per år. Poängen ramlar in, frustrationen sprutar ur alla tänkbara håll när jag (sittande på höga hästar) anser att pedagogiken eller sajten eller dokumentationen eller presentationerna är undermåliga. Men ibland är det kul!

Nu läser jag en kurs som heter ”Praktisk arkitekturhistoria – bebyggelseutvecklingen från 1800-talet till idag”. Uppgiften denna vecka är att i något lera-liknande modellera fram ett givet bostadsområde. Jag väljer att arbeta med trolldeg, för att

  • namnet är kul
  • det är allmänt roligt när det vankas trolldeg
  • jag är ju himla van vid trolldeg
  • man nog kan hitta på så mycket kul med de 20 flaskorna med karamellfärg som sedan barnen var små står i skåpen.

Jag skred till verket. Noggrant läste jag universitetsinstruktionerna och insåg strax att det hade varit bättre med en keramiklera som de fakto håller formen som en elitidrottare och inte säckar ihop och ger efter som … eh, trolldeg. Men jag är inte den som ger upp i första taget!

Observerat att degbunken står ovanpå den nyutgivna ”Mjuk stad” av arkitektvännen David Sim. Produktplacering, vänner! (Här finns den engelska utgåvan på Adlibris.)

Snabbt fann jag att

  • namnet må vara kul, men degen är det inte
  • trolldeg bör kombineras med barnskratt
  • trots att jag är van vid trolldeg ändå lyckades stoppa en bit i munnen
  • all karamellfärg av någon förnuftig människa hade rensats ut.

Efter väldigt lång tid hade jag inte kommit längre än till att de 35 husen på förlagan hade pluppats ut. Dock var de mer formade som Ahlgrens bilar än som hus. Jag testade pincetter, saxar, svampknivar och en borr, men allt var ändå fult.

Trååååkfult! Mina fingrar var klumpiga och ovana vid småpysslet. Fly mig ett träd som ska fällas istället!

En stund senare hade jag fått ut alla bilgarage i form av foliebitar.

Korven längst till vänster HÖGER uppvisar ett misslyckat försök att måla alla hustak svarta. Snabbt rev jag det huset och tillverkade en ny Ahlgrens bil.

Jag försökte envis som en liten gris att få till taklutning, även om området byggdes på 1960- och 70-talen när man föredrog nästintill platta tak. Jag försökte markera vägarna med kniv, med sporre, med tång, med gaffel och med svordomar. Allt blev fult.

Ninja-Malin i kommentatorsbåset har kört buss i den där långa svängen, som förmodligen borde ha varit brantare än på min platta modell. Ninja beskriver:

”Området ligger högst upp på en bergklack och den enda tillfartsvägen går i en brant sväng, vilket gör att minsta snöflinga såpar backen och populasen får bruka fortkomstledamöterna.”

På datorn ser ni förlagan: Nya Sörskogen i Huddinge. (De tre småförråden som ser ut att halka ur bild till höger lösgjorde sig när jag pustade högt och ljudligt.)

Efter sju primalskrik och femton suckar som hördes till andra våningen, beslöt jag mig för att krydda den bleka anrättningen med persilja.

Grönskan är ju så trevligt dominerande i detta område! Jag hade dock inte mer persilja än så här, och funderade ett bra tag på att offra även basilikan. Men nej.

När ni ser den stökiga bilden ovan, ska ni vet att jag med en liten pincett har plockat bort persiljeblad som hade hamnat på tak, stigar, vägar och i vändplatserna. Okej, det märks nog inte. Men ännu ett av husen fick faktiskt rivas för att det blev totalt persiljekontaminerat.

Men … återbruk är ju så modernt!

Det huset ligger därför i ett hörn och stirrar på invånarna som en Dune-kusin.
Dune-kusinen.

Puh. Man må fundera över varför man på en universitetskurs inte skriver långa uppsatser och avhandlingar istället för att kladda med trolldeg. Men det här är en praktisk kurs. Det kommer säkert fler roliga projekt!

Share
39 kommentarer

Pappa på vift!

I Sverige är vi ju vana vid att höra klagomål om hur erbarmligt krångligt det är att få tag i en läkare – men samtidigt öser vi beröm över akutvården.

– När det är allvar, då funkar sjukvården perfekt! säger de lyckliga överlevande.

Nu ska jag berätta om vad pappa har varit med om. (Liten repetition: han är en pingisspelande kemist med alzheimerdiagnos, glad och nöjd med allt utom hur det svenska språket misshandlas. Nej, äpplet föll inte så långt här.) Han drabbades igår av ohyggliga smärtor i bålen (”och samarinet hjälpte inte!”) och forslades med ambulans till Danderyds sjukhus, dit han anlände kl 16.30.

”Traditionellt” var ett intressant ordval!

Timmarna gick. Vi visste ingenting. Nada. Zero, zilch, zip, nothing. Timmarna gick (igen!) och jag blev allt oroligare. Vi beskrev symtomen för en sjuksköterska som vi känner och hon sa ”hm, det skulle kunna vara kärlkramp”. Jag ringde och ringde till sjukhuset (det enda sättet att faktiskt ta kontakt), men personalen är ju för böveln upptagen med att vårda akut sjuka människor; de borde faktiskt slippa prata med mig.

Här kommer en snygg telefon som pausbild.

När de äntligen svarade, fick jag veta att pappa

  • låg inne i ett akutrum
  • led av njursvikt
  • hade arytmi
  • hade sagt att han spelar pingis.

Jag hade inte den blekaste aning om att han led av njursvikt och hade arytmi, så det var ju bra. Men gammal info.

Plötsligt fick vi kontakt med pappa via sms! Kortfattat: han var less på sjukhuset. Vi föreslog Wordfeud som tröst.

Vad som sedan hände är en gåta. Pappa minns inte mer än att han har

  1. gått ut
  2. tagit en buss
  3. åkt tunnelbana
  4. åkt Roslagsbana
  5. tagit taxi hem till Täby.

Utan plånbok. Och faktiskt tyckte han att det ju var riktigt spännande – men inte som förr när han orienterade och hade bättre lokalsinne. Sa han.

Orientering förr.

Men det här stämmer förstås inte. Han minns ju inte. En hjärtsjuk, senildement man på 84 vårar släpps inte utan plånbok ut blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans. Eller …?

Nu på förmiddagen försöker vi pussla ihop informationen från Danderyds sjukhus och pappas historia med hur vi och pappas fru – som vi kan kalla Britta – upplevde det hela.

Pappa skrevs ut, en sjuksköterska ringde till Britta och sa ”nu kommer Per hem”. En stund senare ringde samma sjuksköterska igen och frågade ”har Per kommit hem?”. Det hade han inte, så Britta beställde en taxi och satte igång en digital skallgång samtidigt som hon kommunicerade med taxichauffören. Hon hittade till slut sin make – på väg ner till tunnelbanan.

Efter otalet telefonsamtal och sms lyckades hon få stopp på honom och dirigera taxichaffisen rätt. Pappa kördes hem, Britta betalade, gav dricks och en påse med frukt till taxichauffören och så var det äventyret slut.

Såååå … Danderyds sjukhus släppte verkligen iväg en hjärtsjuk, senildement man utan plånbok ensam i natten blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans?

Danderyds sjukhus:
– Tyvärr, det står inget nytt i journalen. Men ibland tar det tid efter att läkaren har läst in. Det enda nya här är att en sjuktransport beställdes till kl 22 igår kväll.
Jag:
– JAHA! Och när denna sjuktransport inte hittade patienten gick inget larm eller så?
Danderyds sjukhus:
– Eh, nej.
Jag:
– Och brukar ni skicka hem patienterna med EKG-klisterlapparna kvar på kroppen?
Danderyds sjukhus:
– Eh. Nej …

Det här är förstås inte pappa. För han har inte hår på bröstet. Men sådana här hade han med sig hem. (Foto: Emil Langvad.)

Och vad gjorde pappa för att fira detta? Jo, han spelade Wordfeud mot sina döttrar – hela natten!

Här kan man se kl 08 i morse hur pappa lade RAJD vid midnatt och SPEX fem timmar senare …
Share
33 kommentarer