Som jag har svamlat om många gånger tidigare, är jag av en brokig geografisk art med detta rörelsemönster:
Solna–Lund–Luleå–Täby–Söder–Lund–Eskilstuna
Den där fetmarkerade perioden i Luleå varade bara i åtta år, men påverkade mig starkt och satte djupa, positiva spår i min själ – ränder som aldrig går ur.
(Krockar spåren och ränderna i bildspråket? Äsch, de är knivskarpa, parallella fåror. Hej synonymordboken.)
Dessutom fick jag lära mig att skotta perfekt eftersom grannarna på Midsommarvägen kom i samlad tropp och talade om för min pappa att han inte skottade så snyggt.
Och så har jag förstås Luleå att tacka för basketen, några myggbett, konstigt sch-uttal samt ord som hä, int, jå och vasch samt tjockstrumperna.
Men så är det det här med mors och fars dag. Om en vecka – den 31 maj 2020 – är det nämligen mors dag, och under hela min uppväxt bedyrade mamma och pappa att vi inte skulle uppmärksamma sånt trams. I skolan lärde jag mig av mina politiskt orienterade lärare som hade Maos lilla röda i ena bakfickan (och snusdosan i den andra) att det var ett kapitalistiskt påfund som skulle ignoreras. Eller motarbetas. Demonstreras mot. Upp till kamp mot presenter!
Men mina lärare var inte ensamma om denna fajt. Min svärfar var heller inte förtjust i fars dag, och han berättade att hans far på samma sätt fnyste på karlskogamål:
– Handlera. Dä ä handleras påfund. Di hitter på så möcke.
Eller? Om man tittar i SvD:s arkiv var det ett gäng kvinnor med inslag av ett par religiösa män som 1919 propagerade för mors dag!
Nåväl. Tillbaka till mig. Vi flyttade 1982 till Täby och den politiska kampen ersattes av en stor gäspning. Fortfarande inte något firande av mors och fars insatser som föräldrar – men inte heller några demonstrationsplakat. Så fick jag barn, som pliktskyldigast kom hem från skolan med små teckningar eftersom de hade lytt order och ritat det där som fröken sa att de skulle rita. Den nuvarande Tjugotvååringen sa i sexårsåldern en gång:
– Men vad är en ”mors”?
Och nu? Well. Både mamma och pappa blir själaglada av gratulationer och det är inte snack om kapitalismen. Nånsin.
Jag är en 85-årig MODER, numera även 11- faldig Farmoder
MEN
har sällan uppvaktats på någon MORs dag…
Corona-rapport kanske? För precis 2 veckor sen blev min 70-plussiga mellansyster sjuk; hon hade mycket hög feber och var förvirrad. Efter nåt dygn hämtades hon i ambulans till St Görans sjukhus. Syrgas med mera men inte respirator. I går flyttades hon till geriatriken på Sabbatsberg. Hon bor precis i närheten så nu tänker hennes orolige make gå dit och sjunga serenader under hennes fönster. I dag fick hon gå upp och duscha, med hjälp, men ändå. Hon förstår att hon har varit mycket sjuk men minns ingenting.
Grattis i förskott Gunilla! (Även kallad ”Den blyga” i forna tider. Also known as min svärmor!)
Ökenråttan: Det var skönt att höra! Särskilt detta om serenaderna! Pust!
Obs att detta är en syster som normalt är synnerligen rask och rörlig och inte det minsta gaggig eller så. Det stora frågetecknet är HUR hon kunde bli smittad. Hon och den orolige har varit EXTREMT försiktiga och isolerade. Och en annan fråga är ju: Ska inte den orolige också bli sjuk? HUR smittar eländet?
Nån forskningsinstans borde ju finna det intressant om de som har blivit sjuka rapporterar hur de har skött sig och ändå smittats.
Att den (o)rolige serenadsvågern inte har drabbats är ju obegripligt. Om han nu inte har haft den lindrigaste varianten utan symtom.
Vi lever mitt i ett världshistoriskt skeende och vi ser forskning bedrivas as we go.
Men det är skönt att höra att systern din är på bättringsvägen.
Mors dag firades inte i mitt barndomshem heller, eftersom det även hos oss befanns vara ett kapitalistisk påfund. Sen finns det ju mödrar som inte gjort sig förtjänta av någon mer uppmärksamhet än vad de tvingar övriga familjen att ge dem.
Javisst, Ninja. Ingen VET mer än någon annan om denna hemsökelse.
Mors dag struntade vi i råttboet i. Kommersiellt jippo, fnös vi.
När jag gick i småklasserna skulle det göras en fin teckning att ta hem till mamma på grund av mors dag. I min klass fanns en flicka som bodde på barnhem — Grymt.
Vår mamma sparade alla mors- eller farsdagsteckningar som jag och syskonen gjorde på fyrtiotalet och en bit in på femtiotalet och när vi blev vuxna fick vi dem. Rätt skoj att se hur man blev bättre och bättre på att skriva och rita medan åren rullade på. Jag hade en faiblesse för att hitta på egna dikter och jag minns än i dag hur stolt jag kände mig då jag kom på ett rimord till säger – nämligen häger. För oss handlade det inte om presenter annat än det vi ritat samt frukostbricka på sängen till mamma och så var man nog extra hjälpsam den dagen. Som vuxen och hemifrånflyttad var såväl mors- som farsdag dagar man hörde av sig på.
För snart 55 år sedan föddes vårt första barn på kvällen lördagen den 29 maj. Jag hade aldrig legat på sjukhus innan dess och hade beställt halvenskilt rum. Delade rummet med en också alldeles nybliven förstagångsmamma. Tidigt på morgonen kom en sköterska in med de nyfödda på var sin arm och båda hade tusenskönor instuckna i kläderna och gratulerade därmed sina mödrar. Varken den lilla uppvaktningen eller min uppväxts mors- och farsdagsfirande kändes det minsta kapitalistiskt.
Lite ruggigt det där, Ökenråttan, att kunna bli smittad trots extrem försiktighet. Där föll teorin att man troligen måste få en rejäl dos virusar för att bli ordentligt sjuk. Räcker kanske att öppna fönstret?
Och så undrar jag varför herrarna i morsdagskommittén heter med initial och damerna med sina förnamn. (Såvida inte den titellösa Rösiö är kvinna. Några kvinnliga kyrkoherdar fanns inte i januari 1919 och rektorn är sannolikt man.)
Då ber vi att få gratulera på snart 55-årsdagen som mor, AuL! Jag skulle SÅ vilja hamna i positionen när man akn begära ”halvenskilt rum”, vara vad det vara månde!
Karin: Jag har som du lusläst namnen och titlarna och undrat och analyserat. Per J. Rösiö kan man läsa om här: https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=6303&forceOrdinarySite=true
Tack, Lotten!
När jag ett år senare nedkom med nästa gossebarn begärde jag också halvenskilt rum, men då inget sådant var ledigt tilldelades jag ett eget rum. Det var supertråkigt. På den tiden fick man bara ha sin nyfödda hos sig vid amningen var 4:e timma. Åtminstone var det så i Malmö. När ytterligare tvenne söner kom till världen bodde vi i Lund och där var man framsynta och hade infört att man fick ha sin avkomma hos sig på dagtid. Nu var jag vanare vid sjukhusmiljön och hade inget emot att ligga på sal. Minns inte om vi var sex eller åtta i rummet.
Tror att initialer kontra namn för flickor var någon sorts artighetsgrej. Så sent som på femtiotalet kallades flickor vid förnamn och pojkar vid enbart efternamn på gymnasiet.
När jag gick i högstadiet kallades nästan alla killar vid efternamn av ALLA – men jag har alltid trott att det berodde på en slump. (Johansson, Mikko, Karlsson, Gezo, Pekkari.) Vi tjejer kallades uteslutande vid förnamn. (Anki, Maggan, Maria, Lena, Katta, Bitto, Eva, Helen.)
Initialer har jag då aldrig använt mig nånsin – utom när det gäller vissa amerikanska presidenter och G.W.
Apropå mors dag, dårå.
(För nytillkomna läsare: det är inte särskilt ofta som kommentarerna faktiskt uppehåller sig vid bloggämnet.)
Det var alltså lärarna som kallade pojkarna vid efternamn och kallade flickorna vid förnamn. De sa heller inte du till oss.
Mors och fars dag vägrade jag fira så länge föräldrarna inte firade barnens dag. Men det var ingen som var särskilt upprörd över det och barnens dag såg jag inte röken av. Minst lika spännande dagar som svenska flaggans dag. Gäsp.
Nog var det överlägset att kalla killarna vid efternamn och flickorna vid förnamn.
Vuxna karlar kunde lägga bort titlarna med varandra och bli du och bror.
Kvinnor i tjänsteställning kallades allmänt vid förnamn.
Så visst fanns det en tanke bakom den namnordningen.
Jag vet inte, men jag har för mig att efternamnstilltalet av pojkarna hade att göra med någon sorts ”förberedelse” inför militärtjänst. Jag tror inte heller att lärarna kände sig överlägsna då de tillämpade den praxis som gällde.
Jag, född -35, gick på ett FLICK-läroverk. Jag tänkte faktiskt inte på tilltalet förrän på examensdagen. Efter att vi sorterats i godkända och underkända, inför UTSPRINGET, blev de godkända inbjudna på ett glas vin i lärarrummet( där jag under 7 års skolgång aldrig varit) och samtliga lärare ”la bort titlarna”. Det skedde genom att den äldre inbjöd till en skål genom att nämna sitt examensår, . Vi ”nya” svarade med det aktuella (1953) och efter att ha svarat lades titlarna bort. MEN man började inte ”dua” Seden var att man tilltalade varann med förnamnet , så det blev Gunilla i stället för ”kandidaten”!
Niklas, det finns eller i alla fall fanns något som kallades Barnens Dag, såväl i Sverige som i andra länder. Jag tror att det bl.a. firades genom ett tåg genom stan – själv har jag inte upplevt det eftersom vi oftast åkte till Landet över veckosluten. Vet inte om det var förenat med hjälp åt nödlidande eller om det enbart var till för att roa barnen.
Titulatur mellan lärare och elev. När jag pluggade på juridicum tilltalades gossarna ’kandidaten’ och flickorna ’fröken’. Eftersom Lille Maken och jag har varit gifta i hela vårt liv var jag faktiskt ’fru’ redan då. Jag tyckte att den där skillnaden i tilltal var störtlöjlig och en dag sa jag till profeten att det kanske inte går för sej att kalla damer för kandidaten men jag är faktiskt gift så då får professorn kalla mej ’frun’.
Uppenbarligen var man ”modernare” i Lund, dvs eftersom man inte gjorde skillnad på pojkar och flickor!
Jag reagerade inte på det 1953, men vi flickor var av 30 intagna på medicinutbildningen bara 4 /30!. Någon diskriminering, minns jag inte: Jag är ju en ganska framfusig person och såg inte illa ut som 20-åring….
Det var först när jag själv i 40-årsåldern blev handledare åt unga medicinstuderande som jag upptäckte att jag inte fick samma respekt från de unge männen som mina manliga kollegor!
MEN det tog bara några veckor…
Att överföra denna respekt hade jag ju då tränat på i 25 år !
Jag minns inte att vi gjorde nåt speciellt åt mors och fars dag när jag bodde hemma.
Sedan jag själv blev mor så har det varit ”kommersiellt jippo”.
Trots detta stod det en mors dag en ros planterad i en utekruka vid trappen när jag kom hem.
*förvirrad*
Men sedan några år har jag förstått att Mors dag är en Väldigt Viktig Dag på kyrkogården. Eftersom jag aldrig haft någon kyrkogård med släkt i på nära håll så har sånt alldeles gått mig förbi.
Min relation till Barnens dag: när jag var 6 år var det Barnens dag. Då red Pippi Långstrump (lokal flicka framröstad med hjälp av tidningen, som jag minns det) på Lilla Gubben (a k a ponnyn Lillemor på ridskolan) i täten av ett tåg som jag fick titta på från bilen. Det var lite regnigt den där dagen. Om det var det eller ifall jag dessutom var krasslig som gjorde detta vet jag inte.
Sen skulle det tydligen vara tivoli. Det var jag inte heller med på.
Därutöver består min relation av Barnens dag i Bullerbyn.
Hejom fejom!
Corona-rapport. Patienten, nu på Sabb, har fått sin telefonladdare och ringt hem 2 gånger i dag. Hon får inte ringa oftare för doktorn för det orkar hon inte. Hon rapporterar att maten är jättegod. Bra tecken. Den (o)rolige maken är fortfarande osmittad!
Det låter hoppfullt, Ökenråttan!
Ökenråttan: Din Coronarapport får mig att erinra mig när jag 11-årig insjuknade i scharlakansfeber. Enligt lagstiftning blev jag då intagen på Epidemisjukhuset där jag sedan vårdades i 3 månader. Den enda behandlingen var sängläge – jag fick inte ens stiga upp för att göra mina behov – det sköttes med ett bäcken. Penicillinet var upptäckt men ännu inte tillgängligt för ”gemene man” Jag fick hög sänka – jag minns att jag var ”mallig” över att jag hade HÖGST av ALLA vecka efter vecka – det var därför jag fick ligga kvar i min säng i 11 veckor. Alla presenter som skickades fick sedan inte tas med hem, de kunde ju vara en smittorisk. Visserligen kunde vuxnas behörigheter ”rökas” – men det kostades inte 11-åringars på. Det fanns en pojksal och en flicksal – vi fick kommunicera brevledes – jag SÅG aldrig någon av dem Vi fick inga besök mer än att föräldrana fick stå utanför på bänkar och skrika in genom stängda fönster Jag som låg längst fick förmånen att ha en säng nära det.
Jag minns inte att jag for illa – det enda som jag sörjde var att jag inte fick ta med mig några böcker hem.
Mors och fars dagar har inte varit stora högtider i vår familj, mest en anledning att fika ihop. Men det gjorde man ju ändå.
Barnens dag var för lääänge sen, i min ungdom, en stor årlig flerdagsfest i grannstaden, med tivoli, artister, varmkorv, lotterier, ja ni vet. När de mindre barnen gick hem framåt kvällen tog de äldre barnen, ton- och tjugoåringarna, över och ett väldans rajtantajtan pågick natten lång.
Tror knappast att den sortens festande skulle tillåtas i dag, men Barnensdagföreningen drog in massor med kulor till sin kolloverksamhet.
Jamen DÄR kan vi snacka om ett kapitalistiskt påfund: Barnens dag-tivolit!
Gunilla: Det var då fasligt; tre månaders sängläge för en 11-åring! Jag läste på om scharlakansfeber (scarlatina) och tydligen hade Storbritannien hela 19 000 fall under 2019!
Fast om Barnens dag drog in pengar till kollo så var det väl inte ett kommersiellt jippo utan ett välgörenhetsjippo.
Det kan kanske vara så att med nedlagda kollon blir det nedlagda barnens dag.
Nu är det Majblomman som står för medel för att även mindre bemedlade kan fara iväg på nåt. Eller hur det nu fungerar. Jag är inte så insatt.
”Vet inte om det var förenat med hjälp åt nödlidande eller om det enbart var till för att roa barnen.”:
Det var för att samla in pengar för att bota dem som insjuknade i tuberkulos!
Det var ju den största folksjukdomen efter första världskriget. Jag gick i folkskolan 1942-1949 Vi elever engagerades för att sälja MAJblommor. Jag har ju ovan berättat om mitt insjuknande och konvalescens efter scharlakansfeber. Jag blev i förebyggande syfte befriad från gymnastik med lek och idrott i en termin i 5an. Jag minns ett år då Majblommorna levererades till vår klass. Det var gymnastik på schemat – Jag kunde gå ner till ”St Jörgens plats” där de levererat en ny skulptur – 100-tals ”farbröder hade åkt spårvagn från hela st´n – de stod och tittade och pratade.
På en timme sålde jag ALLA Majblommor som hela klassen beställt – medan mina klasskamrater spelade brännboll!
Jag har inget att tillägga, förutom att samtliga insjuknade borde förses med en egen serenadsvåger. God bättring önskas Ökenråttesystern.
[…] (Nej, lugn, fars dag är inte i faggorna. Det är bara en parafras på förra inläggets rubrik.) […]
Sänd en tanke till SG, som i sin bortavaro från kommentatorsbåset, ändock fyller 80 år idag.
Själv ringt och gratulerat honom. Han och Hyttis klarar sig bra i sitt pörte, även om SG själv stundom känner sig lite halvdassig.