Stolleproven fortsätter – jag åker på arbetsläger varannan vecka nu! Den gångna helgen handlade om att köra hyrbil 30 mil söderut. Bilen var ett kapitel i sig eftersom den dagen före utfärden behagade larma ungefär var 20:e minut. Vi satt nervöst och åt i köket:
– Ssscchhh! Var det bilen igen?
– Nej, det var min mobil.
– Men nu då?
– JA! Mamma, spring ut!
Jag sprang ut, öppnade och stängde bilen och gick in igen. Vi googlade Volvo, vi googlade kontaktpersoner på Hertz, vi googlade fram bilproblemsforum och vi frågade en kompis kusin, vars farbror är bilmekaniker. Förutom att öppna och stänga bagageluckan på ett snillrikt sätt några gånger, var alla experter överens om att billarm nog i största allmänhet tillverkas av Microsoft och att de funkar bäst när tuppen gal, klockan slår och vinden vänder. Proceduren upprepades efter 18 minuter:
– Nu tutar det! Är det bilen igen?
– Nej, det var väl på andra sidan?
– Vilken andra sida?
– Nej, det är nog bilen igen.
Det var det: den larmade så fort en stor bil eller en buss körde förbi huset, och eftersom vi bor längsmed bussvägen var det lite besvärligt. Men bortåt midnatt slutade ju bussarna att gå … (Jag lade mig att sova i vardagsrummet för att vara nära bilen. Den höll sig lugn tills bussarna började gå igen vid 05-snåret i ottan.)
Orangeluvan (söstra mi) och jag fastnade i en bilolycka (en bil hade voltat) och i en singelolycka (en bil hade kört in i och knäckt en elstolpe så att elen rann ut på hela vägen eller nåt, slöseri måste det ju vara i dessa tider i alla fall) och körde i stora kringelikrokar på grusvägen ute i spenaten för att över huvud taget komma fram.
Mycket lyckat, alltså.
Huset som vi med iver och glädje skulle ta oss an denna helg byggdes 1909, men renoverades bortitok brutalgalet både på 1960-talet och i slutet av 1990-talet. Förre ägaren hade den ytterst goda smaken att lämna kvar allt lösöre i huset, så jag fick den stora glädjen att piptjuta av förtjusning inför dessa fynd:
Vissa ting anade inte ens Orangeluvan var betydelsefulla – för si hon är så ung, så ung. Hon var inte ens påtänkt en dag 1968, när vår mormor hade fallit omkull på dammsugaren och brutit lårbenshalsen och hamnat på sjukhus. Mamma skulle baka något till mormor för att göra henne lite gladare, och mitt i baket ställde hon en gul plastbytta på en varm spisplatta. Byttan smälte och förstörde spisen och lårbenshalsen fick inte någon bakad uppmuntran den gången.
Jag kan inte visa upp före- och efterbilder nu eftersom inget egentligen blev färdigt under våra två hysteriska dygn som gav oss blåmärken, skrapsår, färg i hår och på mohair samt gedigen träningsvärk i ljumskarna. Men några smakprov kanske?
Särskilt spikarna var fascinerande. Masonitskivorna sattes för 60 år sedan fast så inihelvete hårt med tretumsspik var femte centimeter. Varje utdragen spik tjöt av smärta när vi med världens vackraste kofot bände ut dem. Masoniten och plastmattorna på golvet satt fast med mindre spikar – fast på ännu kortare avstånd. Om jag hade kunnat väga all spik, hade det säkert visat sig vara ett ton. (Jag överdriver aldrig.)
Och så fanns det ju ett uthus!
Vår mathållning var inte alls anpassad för de kraftkarlar vi ju är; mackor, ägg, pasta och tonfisk skyfflades in och sköljdes ner med kaffe på konstiga tider.
Huset var ännu inte redo för uppvärmning och sådana moderniteter, så vi hade en litet brunt kylskåp som vi satte utomhus på nätterna.
Avslutningsvis kan jag meddela att vi nu vet vad tjurarna vägde 1965 och att deras hull hade ökat med 34 kilo.
Åhh!!
Jag instämmer!
Ni verkar vara så rasande effektiva jämt. Att få all denna spik utdragen samtidigt som det fanns en massa fynd att piptjuta åt är verkligen beundransvärt.
Jag hittade en flaska Dilutin längst fram i mim mammas städskåp häromveckan. Det stod ”Allrengöring” på den, och jag blev en aning nervös att hemtjänsten hade använt den i skurvattnet i stället för *j*x:en som borde ha stått där. Det får vi aldrig reda på, för i så fall hade de vädrat ordentligt.
Dilutin? sa jag och googlade. Aha!
(Jag känner igen reklamen från gamla tidningar, men har inte ”upplevt” Dilutin.)
Nu måste jag protestera! Knallpulver serverades i rullar av papp med små krutbemängda upphöjningar. Det som visas på den andra bilden är ammunition till en ollonrevolver och inget annat. Från början såldes de små ollonen, plastskålarna, lösa och man hade ett jädrans pill för att ladda sin pickadoll. Med ollonen ihopsatta i ring gick det jättefort att ladda om.
Knallpulvret hade den fördelen att man om man var riktigt tuff kunde dra remsan mellan tummen och pekfingret så att tumnageln tryckte till krutladdningen oh det blev som en liten kulspruta. Ollonpickorna smällde högre än knallpulverpickorna.
En gång för drygt tjugo år sedan köpte vi ett litet pörte i Sörmland. Bland fynden från tidigare ägare fanns en flaska med Radiumsalt som skulle lösas upp i vatten och drickas. Stärkande stod det på flaskan. Av någon anledning var det ingen av oss som vågade pröva. Flaskan lämnade vi till någon av alla institutioner som håller på med radioaktiva ämnen, jag minns inte vilken.
Men Niklas. Du har ju helt rätt. Jag var en knallpulvertjej och har helt fel! Korrar!
Dilutin!? Är inte det ett slags lösningsmedel? Typ tinner, trodde jag. Jag frågade efter Dilutin i en färghandel för några år sedan och den åldrade färghandlaren log milt och sa att det var nog ungefär ett halvsekel sedan det fanns i deras sortiment.
Men alla dessa spikar! Varför trodde man att det behövdes fem spikar i tät rad för att hålla fast en 4,5 cm bred spontad bräda, där själva sponten gör mesta fasthållningsjobbet? Brukar jag undra när jag ska ta bort bräder i huset på landet.
Visst var Dilutin ett handelsnamn för thinner. All skit försvann, även ingrott stekfett och allmänt matlagningsos. ’Stänk lite Dilutin i hörnen, så luktar det rent’ är ett gammalt djungelordspråk från förra sekelskiftet, enligt min mormor. Särskilt utmärkt att tvätta fönster med, enligt samma mormor som också kunde meddela att varje rekorderlig husmor tvättade fönstren minst var fjortonde dag.
Varje väl rangerat hushåll hade minst en liter Dilutin.
Stänka Dilutin i hörnen, ja det är väl kanske snäppet bättre än min farmors granne, som bar en brinnande cigarett runt lägenheten efter städning för att det skulle lukta gott.
Här har vi sköljmedel från tvättstugan närmast under. Åtminstone en granne överdoserar vådligt.
Niklas, du har helt rätt. Ringarna på bilden är till revolvrar med 12 skott i cylindern. Det fanns även ringar med 8 skott till revolvrar med just 8 skott i cylindern. Jag hade både en 12-skottsrevilver och en 8-skottsrevolver samt ett 8-skottsgevär under min cowboyperiod, som inföll sig när jag var i 8-årsåldern i slutet av 70-talet. Vid den tiden såldes även enkelskott i som satt på rad i en liten tunn ram, gula vill jag minnas att dom var. Det är nog dom du tänker på som lite jobbiga att ladda sin revolver med. Det fanns även enkelskott i kartor, kanske 40st eller så. Enkelskotten var i första hand till för pistoler som bara kunde laddas med ett skott samt tvåpipiga sjörövarpistoler som laddades med ett skott per pipa. Jisses så nostalgisk jag blev nu.
Jag sorterade också ett hus som samlat på sig saker under fem decennier. I det fanns ingen Hollywood Glansputs, men väl Dialon kroppspuder. Som till min stora förvåning finns att köpa fortfarande!
http://nostalgorama.blogspot.com/2016/09/dialon-kroppspuder.html
Tjurarna i Vickleby växte till helt OK, ser jag.
Groomen meddelar att spikarna åtminstone i husets utkanter är för att hålla mössen ute. Ni kanske får överväga en fälla.
Ja, möss, ja! Det är ett eget kapitel! Vi har läst på och funnit att möss är tusenkonstnärer som tydligen kan ta sig in genom 4 mm stora hål. Hur i hela friden knölar de ihop sig så?
Fick i någon grundkurs i konstruktion lära mig att dräneringshål måste vara minst 4mm för att ytspänningen inte skulle förhindra vattnets avrinning. Sen fick jag av en veterinär boendes i landsbygd lära mig att ett gnagarsäkert hål skulle vara under 6mm i diameter. – Krångligt, tänkte jag och läste produktionsteknik istället för maskinkonstruktion.
Hihihi! Din utbildning är millimeteranpassad, Båthuspernilla!
Nu tänker jag tycka nåt: Det är bra att den där tapeten är övermålad. Men som tyg kunde den duga. Soffa, kudde … eller rent av gardin? Nä, inte gardin.
Soffa skulle bli för mycket men en stor öronlappsfåtölj skulle vara ok. Tycker jag.
Definitivt! Som färglad klick i en för övrigt lugn miljö hade trycket varit alldeles utmärkt. Men som väggbeklädnad i en sekelskiftestrappa och hall med tusen pryttlar var det alldeles förfääärligt. Nu ska jag se om jag kan hitta tapetens årtionde.
Nu läser vi Peter Englunds senaste, om hur livet kunde te sej för människor i olika situationer under andra världskrigets andra del. Då dyker Sophie Scholl upp. Henne hade Lotten med i en julkalenderlucka för några år sen. Och då gläder jag mej i alla fall åt att det snart är julkalenderluckedags igen.
Ja, vad bra Ökenråttan! Kalendern! (Och jag som sedan 2021 är skyldig Kråkan en tischa som inte finns. Ack. Detta måste ordnas.)
Jag har också börjat få tankar på julkalendern.
Larmande bil när det darrar. Det finns en knapp som man kan trycka på innan man låser. På Volvo V70 sitter den ganska långt ner på mittkonsolen. Då kan man t o m ha en hund som rör sig i låsta bilen utan att den larmar. Eller t o m åka Gotlandsfärjan utan att (åtminstone) min bil inte tjuter hela resan. (Tänk dig att vara häst eller annat djur lämnat på bildäck …)
Om tapeten tycker jag. Synd att den målats över. Kunde man inte lugna ner omgivningen istället?
[…] anledning en pytteliten farkost, snäppet över moppebil) som inte larmade stup i kvarten som förra gången. Eftersom vi skulle forsla en motionscykel, massa verktyg, mat och skruv, blev det en prövande […]